Julskyltning i Helsingfors

Centralgatan glimmade av ljusdekorationer när vi promenerade mot Stockmann, stadens klassiska varuhus som varje år lockar mängder av besökare med sin julskyltning. I år hade vi hört att den skulle vara något alldeles extra – med Mumin som huvudtema – och nyfikenheten drev oss dit. Att stå framför de stora skyltfönstren och se hur sagovärlden tar plats mitt i stadens puls är som att kliva rakt in i en barndomsdröm, där fantasi och julstämning möts i ett sagoskådespel.

Visst var det Muminvärlden som hade byggts upp i skyltfönstret – med alla figurerna från sagan som rörde sig i små scener, nästan som om de klivit ut ur böckerna. I högtalarna berättades sagan om Mumin, först på finska och sedan på engelska, så att både lokalbor och besökare kunde följa med.

Det var inte bara barnen som stod trollbundna framför glaset; många vuxna dröjde kvar länge, lika fascinerade av den levande sagovärlden. Julskyltningen blev som en mötesplats mellan generationer, där fantasi och tradition förenades i ett skådespel.

Vi vandrar vidare och låter blicken glida över stadens fasader. Ljusslingor och dekorationer pryder husen – vissa skimrar vackert och förvandlar byggnaderna till sagoscener, medan andra nästan känns lite skrämmande i sin överdådiga eller märkliga gestaltning. Det är som om staden själv spelar på hela registret av känslor: från varm julglans till mystisk skugga.

En stad som överlevt flera krig men ändå har så många hus i behåll – fasader som bär spår av tidens gång, men som fortfarande reser sig stolta över gatorna. Vissa byggnader glänser i nyputsad prakt, andra viskar om gamla sår och minnen. Tillsammans bildar de en stadsväv där historien och nuet möts, och där varje kvarter känns som ett kapitel i en större berättelse.

Men även nya moderna byggnader dyker upp – som Kampens kapell, kyrkan som med sina rundade träväggar nästan ser ut som en bastu mitt i stadens brus. Men bakom det enkla yttre gömmer sig ett stilla rum av varmt alträ, byggt för tystnad och eftertanke. Kontrasten mellan fasadens vardagliga uttryck och den oväntade ro man möter där inne blir som en symbol för Helsingfors: en stad som förenar puls och stillhet, historia och nutid.

Trodde jag såg en liten gyllene hund uppe i ett fönster, men det var visst en katt.

Intill kyrkan dyker fler moderna inslag upp – som den här elsparkcykeln som parkerat precis utanför den markerade rutan. Kanske kan det betecknas som en liten form av civil olydnad, eller bara ett tecken på hur stadens vardag tränger sig på mitt i stillheten.

Inne i nästa köptempel möttes vi av en hel liten stad byggd av pepparkakor. Husen stod prydligt på rad, dekorerade med glasyr och färgglada detaljer – som små sagoscener mitt i julruschen. De såg nästan för goda ut för att vara sanna, men när vi smakade visade det sig att de var mer konstverk än delikatesser: lite svårtuggade, nästan hårdsmälta. Ändå var de fina att se på, och kanske är det just så det ska vara – en stad som är till för ögat snarare än för magen.

Många butiker satsar på storslagna julskyltningar, men den lilla hälsokostbutikens fönster väckte något helt annat hos mig – en känsla av barndom. Det såg nästan ut som förr, när handlarna täckte skyltfönstren med omslagspapper som togs bort först på skyltsöndagens morgon. Då stod vi barn där, ivriga och förväntansfulla, och beundrade sagolandskap och modelljärnvägar som plötsligt uppenbarade sig.

Det enkla fönstret blev därför mer än bara en skyltning – det blev en påminnelse om den där pirriga känslan av att något magiskt väntar bakom papperet, redo att avslöjas i rätt ögonblick.

Här satt även Nalle Puh och lagade risgrynsgröt.

Här snurrade modelljärnvägen med flera olika tåg som körde runt i små landskap. Jag fick vänta en stund innan jag kom fram för att ta en bild – en liten pojke vägrade helt enkelt följa med sina föräldrar därifrån. Han stod kvar, helt uppslukad av tågen som rullade runt, som om världen utanför försvann för en stund.

 har även filmsnutt på modelljärnvägen.

film

På väg tillbaka till hotellet möttes vi av byggplank som förvandlats till en oväntad scen för poesi. Orden som stod där bröt av mot stadens brus och gjorde att man stannade upp – som om någon ville påminna oss om att även mitt i vardagens grå ytor kan ett leende bli ett stråk av ljus.

Vi har haft en givande dag i Helsingfors, dags att återvända till vårt hotell.

Det råkar vara Finlands självständighetsdag under vår vistelse i Helsingfors, en dag då hela landet fylls av högtidlig stämning och firande. Vårt hotell, Klaus K, ville också bidra till känslan och bjöd gästerna på finskt godis – små söta smaker som blev en del av festligheterna. Det kändes som en varm gest, där även vi som besökare fick ta del av den nationella högtiden och känna oss lite mer hemma i staden.

Till frukost får vi njuta av klassiska julstjärnor – de spröda wienerbröden med plommonsylt i mitten som hör julen till. En liten bit tradition på tallriken, lika mycket en smak av högtid som en påminnelse om barndomens jular.

Vi hade fyra dagar i Helsingfors som jag försökt att sammanfatta i de här två blogginläggen.

Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.

Strömmingsmarknad

Helsingfors Strömmingsmarknad är ett av Finlands äldsta traditionella evenemang. Marknaden har ordnats sedan år 1743. I år var den från den 6 till den 12 oktober.

Vi tog båten över, den där båten som de i Finland kallar för Sverigebåten och var där den 7 oktober. 

Vi tuffar in genom gattet vid fästningen Sveaborg. Ser inte så mycket av den eftersom vår balkong är åt andra hållet. Däremot ser vi att Helsingfors förändras. 

Bron där borta har jag inte sett förut. 

Det är en av de tre Kronbroarna som började anläggas 2021. De ska gå över öarna Knekten och Högholmen och det här är den längsta av de tre.

Var länge sedan jag kom med båt hit så det är inte så konstig då att jag inte sett bygget. Men den där lilla ön känner jag igen.

Viking Line är redan här.

Jag spanar bort mot Salutoret och där ser det ut som om kommersen redan är i full gång.

Här behöver vi inte hoppa av någon båt eller klättra upp för läskiga steg i berget. Nä, det finns både hiss och rulltrappa om man vill vara riktigt bekväm. Till hissen är det lång kö med barnvagnar och småbarnsfamiljer det är visst skollov i Finland.

Vi promenerar i alla fall iväg till Salutorget.  Helsingfors strömmingsmarknad har en lång historia, från början var marknadens fokus på mat och då framförallt fisk.

Men år 1891 beslöt guvernören att det på marknaden endast skulle säljas saltad fisk och då kom strömmingsmarknaden till. Den har alltid hållits på hösten eftersom strömmingen är bäst på sensommaren och hösten. Men det säljs även en hel del andra produkter här, men det  som lockar just den här veckan är mest fisk.

 Finns även många serveringar, allt från sushi till traditionella finska rätter. Den här glade mannen hade många kunder, stekt potatis och fisk lockade tydligen.

.

Klart han drar kunder med en fisk på huvudet.

Flera stora segelfartyg har också kommit hit.

Vi hade riktigt tur med vädret den måndag vi var där för på onsdagen blev det en rejäl höststorm så marknaden var tvungen att tillfälligt stängas. Att det hade regnat dagen innan såg vi på vattenpölarna när vi tog en liten promenad i solskenet.

Tittade på lite annat än fisk och mat, som det gamla pack - och tullhuset.

Några väggmålningar.

När man traskat runt kan man slå sig ner i solen  och pusta ut.

Lite Helsingfors.

Dags för lite Helsingfors, med betoning på lite.

Blev lite snopet med den hamnen för då resan bokades skulle vi gå till Kotka. Har aldrig varit i Kotka förut och läste att det var en fin stad. Men dagen före avresa ändrades resrutten och det blev Helsingfors. 

Där har vi varit många gånger, så i värmen som var den dagen nöjde vi oss med en lite promenad utefter havet.

Satt i solen och bara hade det lite bra. 

Bastu och Finland är nog nästan liktydigt. För i Finland, ett land med ca 5.5 miljoner invånare, finns det faktiskt närmare 3 miljoner bastur. I snitt innebär det ungefär 1.8 bastur per invånare. 

Löyly betyder "de varma luftströmmar som uppstår då man öser vatten på heta bastustenar", men Löyly är även namnet på en bastu i Helsingfors. Jag vet inte om det är världens största bastu, men den är stor med sina 1.800 kvadratmeter och  tre separata basturum, vilka har direkt kontakt med havet för ett dopp. 

Blir man hungrig så finns det restaurang också.

Såg en söt liten stuga vid strandpromenaden.

Vi hade en liten bit tillbaka till kryssningshamnen, de här fartygen lägger inte till lika centralt som Finlandsbåtarna gör.

Återvänder till vårt fartyg efter en promenad i solen och tänker ta en kopp kaffe på rummet. Fast där var det visst någon som inte tänkt till riktigt. 

Fast vår trevliga och omtänksamma hyttvärdinna  har skapat ett litet sällskapsdjur till oss.

Fartyget far iväg mot nästa hamn, men jag undrar just vad de där molnen varslar om för väder.

Efter ett tag får jag svaret, ingen storm men en rejäl hagelskur får vi.

Färger med mobilen

En blå trappa på vårt hotell.

Under en bro såg jag några färggranna pelare.

Rundar man pelarna så lyser de i gult.

Kan det här vara kärlekens bro?

Å så lite skuggor.