Ska vi komma hem idag?

Hur det än blir med flygen i dag har vi bestämt oss: vi åker ut till flygplatsen. Det känns som det enda sättet att faktiskt få något att hända och bryta det här tillståndet av limbo vi hamnat i.

​Vi har nått en punkt där vi till och med kan tänka oss att flyga upp till Longyearbyen med det flyg som SAS bokat in oss på och ta en natt där, bara för att säkra en hemresa nästa dag. Det sitter långt inne, för hemma väntar barnbarnets 30-årsdag, en milstolpe vi har planerat för så länge och absolut inte vill missa. Men nästan vad som helst känns bättre än den här passiva väntan och stillheten som vi sitter fast i nu.

​Så nu packar vi ihop och checkar ut. Vi har fått löfte om ett rum om allt skulle skita sig igen, men nu siktar vi framåt. Vi bokar bilen och åker. Håll tummarna för oss nu!

Vi kommer ut till flygplatsen, vet ännu inget och sällar oss till kön vid SAS-disken. Första personen vi pratar med vet inget och hänvisar oss bara vidare till en annan person. 

Den mannen inser ganska snabbt det absurda i situationen,  förstår att det inte känns som en lyckad variant att vi ska till Longyearbyen för att kanske bli strandade där.

Han letar och letar i sin dator, vi har bara att vänta.

Till slut skiner han upp och vi får boardingkort och en timme senare sitter vi i ett flygplan...

Inte på väg till Oslo eller Stockholm utan KÖPENHAMN!

Även om det känns lite fel att måsta ta omvägen om Köpenhamn så fixade han faktiskt en lösning.

Tromsö som vi nu lämnar, var en trevlig stad att få lära känna,  men resan blev inte som vi tänkt oss. Trevlig men annorlunda. 

Får väl säga som i den berömda filmen.  " Vi hade i alla fall tur med vädret ". 

Kanske kan göra om försöket nästa år och då även med en hel och fungerande kamera.

I Köpenhamn hinner vi inte göra så mycket,  bara gå över till vår gate och flyga hem till Stockholm. 

Hann gratta barnbarnet och även gå på resemässan, sedan slog influensan till med full kraft, därför tog det lite tid innan jag fick de här blogginläggen skrivna.

Blir inte alltid som man tänk sig

Vissa resor blir inte alltid som man tänkt sig.
De slingrar sig fram som en gammal historia man hört någon gång, kanske av Hasse Alfredson, där allt börjar i ordning men snart får en liten knorr som ändrar riktningen. 

Det här är ett sammandrag av berättelsen om paret som ville boka en resa med komplikationer.

"Ett par går in på en resebyrå. De är trötta på de vanliga, perfekta charterresorna där allt fungerar – de minns dem inte ens efteråt. De vill därför boka en resa där "allt går fel". De efterfrågar försenade tåg, borttappat bagage, hotellrum med kackerlackor och kanske till och med en liten magsjuka. Resebyråtjänstemannen blir först förvånad men börjar sedan entusiastiskt sälja in olika "komplikationspaket" med olika prisklasser beroende på hur mycket elände paret vill uppleva."

Nu var det förstås inte en sådan resa vi hade planerat när vi gav oss av i februari. Den tidiga morgonen låg tung av snö, och på Arlanda körde snöröjarna i konvoj som ett eget litet vintertåg för att hålla startbanorna öppna. Vi klev ombord, förväntansfulla och ovetande om att vår resa skulle ta en helt annan riktning än den vi tänkt oss.

Snön smälter på fönstret och avfrostningsmaskinens lampor blinkar där utanför sedan bär det iväg.

Vi mellanlandar i Oslo. Solen skiner och det ser ut att bli en fin flygtur.

Vi sällar oss till alla andra som förväntansfullt står och väntar på att få gå ombord.

Vi får en fin flygtur, lite molnigt i början, men då bjuds vi på lite snacks att förströ oss med.

När molnen till slut gav vika öppnade sig världen under oss, som om himlen själv drog undan en gardin och visade ett fantastiskt landskap.

Landskapet under oss öppnade sig i märkliga former — som gamla ärr i fjället, spår av arbete och tid. Undrar vad det är för något där nere i dalen.

Jag zoomar in och det ser ut som ett gruvliknande område där nere, och eftersom vägarna var plogade såg det ut som om verksamheten fortfarande var igång. Ett oväntat inslag i det annars mjuka vinterlandskapet.

Resten av färden mot Tromsø, där vi skulle mellanlanda, satt jag mest och njöt av det snötäckta landskapet under oss. Fjäll och dalar gled förbi som stilla penseldrag.

Vy efter vy uppenbarade sig.

Allt är så vackert.

Vi har kommit till Tromsö och vid landning får jag syn på en bekant bro, den eleganta Tromsøbron. Jag kände  igen den från vår resa med Hurtigruten, som ett litet återseende.

Det är då det oväntade inträffar.
Vi köar oss lugnt igenom passkontrollen — den måste man ju passera eftersom Svalbard står utanför Schengen — och allt känns fortfarande som en helt vanlig mellanlandning. För då vet vi inte att det är nu som resan med komplikationer inträffar.

För när vi kommer fram till gaten möts vi av beskedet: storm, nästan orkanstyrka, snödrev och alldeles för farliga förhållanden för att kunna landa i Longyearbyen.
Våra väskor lastas av planet, och vi får köa oss tillbaka genom passkontrollen igen. Sedan återstår bara att hämta väskorna och börja fundera på vad vi egentligen ska göra nu.

Vi tror i vår enfald att SAS ska hjälpa till med transport och hotell, så som andra flygbolag gjort när resor gått snett.
Men nej. Den enda hjälp vi får är av en ung tjej som egentligen bara arbetar med förlorat bagage. Hon visar oss ett telefonnummer och säger att det är dit vi får ringa.
För de ungefär tvåhundra personer som nu blivit strandsatta i Tromsø finns ingen samlad information, inga instruktioner, ingen hjälp.
För oss blir det ett intensivt ringande — först till SAS, som inte har något vettigt besked att ge, sedan till hotellen i Tromsø som fylls i rasande fart.

Hotell efter hotell som vi ringer till är redan fullbokade. Många av passagerarna reser i grupper, och med ett enda samtal fyller de upp ett helt hotell. Men trägen vinner. Till slut hittar vi ett litet hotell som fortfarande har några rum kvar. Och när de hör att det är min födelsedag dagen därpå, så säger damen i receptionen att hon uppgraderar oss till en svit — som visar sig vara en liten lägenhet med två rum och kök.

Det där med att ringa SAS och få hjälp visar sig däremot vara ett nästan heldagsarbete. Vi sitter i telefonköer, kopplas vidare, hamnar fel, börjar om. Det är som att försöka få tag på någon i ett hus där alla lampor lyser men ingen verkar vara hemma.

Anledningen till att vi ville resa till Longyearbyen just nu var för att uppleva det blå ljuset — blåtimen — ett fenomen som är djupt förknippat med Svalbard. I slutet av februari ligger solen fortfarande under horisonten, men så nära att den färgar hela landskapet i ett intensivt, elektriskt blått sken. Ljuset filtreras genom atmosfären så att de blå våglängderna dominerar, och den vita snön förstärker effekten. Resultatet är att allt — fjäll, glaciärer och hus — ser ut att vara doppat i blått bläck. Det är en kort, magisk period mellan polarnatt och vårens första solstrålar, och just den ville vi fånga. Men än lever hoppet, stormen kan bedarra och vi kan fortfarande få någon dag där borta.

Under tiden bestämmer vi oss för att göra det bästa av tiden vi får i Tromsø. 

Vi beger oss ut på stan som är vackert snöklädda och med rejäl vinterkänsla. Till och med granarna, som är kvar från juldekoren,utanför butikerna har fått naturliga dekorationer.

Det första vi träffar på nere på Storgata är en liten kiosk med skylten Bar. Till den är det en lång kö. 

Kommer att tänka på den berömda korvkiosken i Reykjavík, det här måste undersökas. 

Jag får reda på att den lilla kiosken på bilden heter Raketten Bar & Pølse (ofta kallad "Raketten") och är en av Tromsøs mest ikoniska platser. Att det nästan alltid är kö beror på en kombination av dess unika historia, dess status som ett av världens minsta utskänkningsställen och den speciella maten.
​Till skillnad från en vanlig korvkiosk serverar Raketten gourmetkorvar med lokala råvaror:
​Renkorv (Reinsdyrpølse): Deras mest kända specialitet som ofta serveras i ett ciabattabröd med topping som karamelliserad lök och lingon.
De är också kända för sin hemgjorda glögg, kakao med grädde och lokalt producerad öl.
Kiosken byggdes 1911 av 18-åriga Margit Løkke och är numera ett fredat kulturminne. Den har överlevt både stadsbränder och världskrig.

Vi står där vid den charmiga lilla träkiosken Raketten, och även om doften av nystekt korv lockar, är vi sugna på något rejälare. Men vart går man i en stad man inte känner?

​Jag har en vän som i sin tur har vänner som bor i Tromsø. Snart är 'djungeltrumman' i full gång. Tipsen börjar trilla in i mobilen och guidar oss bort från turiststråken till en riktig lokal pärla. Det slutar med att vi sitter med varsin perfekt tillagad renfilé framför oss. Maten är fantastisk, men det är nästan det varma och personliga bemötandet som gör hela kvällen – vi behöver definitivt inte gå hungriga från bordet.

En kopp kaffe på det och vi kan både mätta och nöjda återvända till vårt tillfälliga hem.

På vägen tillbaka till hotellet passerar vi biblioteket. 

​Stadsbiblioteket i Tromsø är en arkitektonisk pärla, byggt under de svepande bågarna från den gamla biografen Fokus. Med sina enorma glasväggar suddas gränsen mellan böckernas värld och stadspulsen utanför ut. På kvällen lyser byggnaden upp som en modern lykta i mörkret,

Vandrare och äventyrare vid Ice Camp Eqi

Vi vaknade upp till en lite frostig morgon, inte humörmässigt frostigt, utan det hade varit en kall natt. Ingen snö men de där trägångvägarna som byggts för att skona naturen och även för att komma fram där det blev för brant mellan klipporna, de blev hala...mycket hala.

Undrade först vad våra vänner från Litauen höll på med, de bodde i en stuga lite längre bort och gångvägen var rejält kuperad med en nedförsbacke. Fast då vi skulle upp till frukost i Café Victor så förstod jag vad det var. Plankorna var såphala, uppför gick det bra, men nedför så gled man okontrollerat.

De som skulle skulle ut och städa stugorna hade det lite lättare med lilla elbilen, men den slirade en del i uppförsbacken och det gällde för föraren att hålla tungan rätt i munnen, för bilen fick precis plats.

Vill man bo här ute så bokas det som ett paket, man väljer vilken typ av stuga man vill ha eller om man hellre vill bo i ett glampingtält, sedan ingår frukost och trerätters middag och ett lunchpaket. Även en vandring till moränkanten av glaciären ingår i det paketet. Naturligtvis ingår även båtresan. Finns också några andra vandringsturer att välja, men de är som tillägg.

De flesta väjer att gå en vandring, med guide.

Då skriver man upp sig på informationstavlan i matsalen. Där kan man även få dagens myggindex.

Vi har hört före resan att det kan vara mycket mygg, och menas väldigt mycket. Därför valde vi att åka sent på säsongen för då skulle myggplågan var liten och som du ser här ovan så var den låg nu. Så låg att jag bara såg två stycken och de satt på fönstret i vår stuga, på utsidan.

På grund av myggen är varje stuga utrustad med "myggjagare", vi behövde aldrig använda våran.

En del drog iväg på vandring efter frukost, även den lilla franska tösen var med men hon fick åka snålskjuts med pappa.

Ice Camp Eqi är byggt med fokus på hållbarhet och minimal miljöpåverkan. Solpaneler och andra miljövänliga tekniker används för att driva campen. Här kan  man se hur det sitter solpaneler på både taket och väggen. Fast för att klara av tvätten och köket när inte solen räckte till så finns det även ett oljedrivet elverk.

Man behöver inte vandra bara för att man åkt hit, det går hur bra som helst att stanna på campen och njuta av tillvaron, när man tröttnat på att sitta och iaktta glaciären så kan man även undersöka omgivningarna.

Vi börjar med att kolla hur besvärligt det skulle vara att ta sig ner till bryggan och de läskiga plankstegen. Vägen ner till trapporna var inget problem, även om träplanken var hala med frost på så var berget inga problem. Inte ett dugg hala och trappan ner var heller inget problem, kvar var bara de nedersta stegen och där skulle det komma att finnas hjälpande händer. Skönt!

Att campen finns just här är nog mest beroende på att en fransman vid namn Paul-Émile Victor var en framstående polarutforskare och etnolog, född 1907.  Victor och hans team etablerade sitt basläger vid Eqi-glaciären, där de byggde en expeditionshydda, vilken fortfarande står kvar och är känd som “The French Cottage”. Detta fungerade som deras utgångspunkt för forskning och utforskning.

Stugan är ganska bräcklig nu, så det går inte att gå in.

En av hans mest kända expeditioner var just till Grönland, där han och hans team utforskade Eqi-glaciären. Under denna expedition, som ägde rum på 1940-talet, använde de hundspann för att korsa inlandsisen och samla in viktiga vetenskapliga data om glaciärernas rörelser och klimatförhållanden. Denna forskning var banbrytande och lade grunden för mycket av den moderna glaciologin.

Här finns en del minnesmärken efter expeditionerna.

Fin färg på laven som växer på berget.

Efter lunch som inte är hälleflundra, utan goda mackor med räkröra i och istället för sallad så är det på grönländsk maner vitkål.

Man kan slå sig ner i hammocken också och njuta av glaciären. 

Men vi känner att vi vill röra lite mer på oss och väljer att  följa den vägvisande pilen som pekar mot sjön. Ska ta 15 minuter.

Fast när man tagit sig upp över kullen högst upp i bilden ovan så var det bara is, så vi vände. Såg lite spår av olika djur här uppe.

Små, små tassar har passerat här. För små för att vara räv.

Bra utsikt här uppifrån, men i vissa branta partier med djup snö var det lite knepigt att ta sig nedåt. Undrade ibland var jag får alla knäppa idéer ifrån. Men ner kommer man alltid och ner kom jag.

Det är fortfarande is på vattenpölarna, trots att vi haft en solig dag...

...och i skrevorna blommar blåklockorna.

Nu börjar vandrarna komma tillbaka.

Känner man att man verkligen vill ut i terrängen och inte vill eller kan gå så finns det en möjlighet att boka tur med ett fordon. Då är det någon av dessa terrängående bilar som används. 

Fast mest används de till att transportera tvätt från stugorna och frakta upp varor som kommer med båten.

Snart kommer båten med nya passagerare och en del ska även lämna stället.

Se du båten, den ser ganska liten ut så man förstår att området är mycket större än man tror.

Efter ett tag så börjar den tuffa åt vårt håll och kommer närmare...

...och närmare.

För att komma helt rätt vid bryggkanten så står det en person och visat med armarna hur nära båten är. När armarna är helt ihop så är det dags att skynda iland.

Nya förväntansfulla personer anländer och snart blir det middag.

Idag är det inte hälleflundra, utan en jättegod köttgryta. Till middagen får vi finbesök utanför fönstret, en söt liten krabat som kommer förbi och hälsar på, men det kommer i ett senare inlägg.

Sedan börjar det bli dags att dra sig tillbaka för natten. Men kvällen bjuder på en färgsprakande solnedgång.

När solen försvinner bakom bergen så blir det lite mer avmätta färger.

.

Nästa om Grönland

Silvervägen

I dag ska vi åka Silvervägen mot Norge. Vad jag vet så har jag inte åkt den sträckan någon gång tidigare. Jag har passande lektyr med mig på den här resan. 

Den utsågs till årets bästa kriminalromaner 2018.

Vädret har verkligen varit på vår sida den här resan, så även i dag. Solen skiner, några plusgrader och närapå vindstilla, så alla sjöar vi passerar ligger spegelblanka.

Den här resan var det tänkt att vi skulle gjort förra sommaren och även fortsatt upp till Kiruna. Nu blev det tyvärr inte så, extra synd för den sommaren vandrade vår dotter Carina, Kungsleden. Hon ensamvandrade hela sträckan från Hemavan till Abisko. Hon vandrade den på 25 dagar. Här vid Jäkkvik hade vi hoppats på att kunna möta upp henne då. Hade varit en kul överraskning om vi stått där då hon kom vandrandes. Nu när vi passerade platsen så passade vi på att titta hur det såg ut där vandrarna kom. Nu fick vi istället fantisera hur det såg ut då hon kom vandrande där.

Vi fortsätter vår färd på Silvervägen, vacker är bara förnamnet.

Ska man åka här en sådan här vacker dag, då måste man ta god tid på sig. Stanna ofta och beundra naturen.

Det är så lite trafik att vi kan stanna då och då vid vägkanten och jag kan gå ut med kameran. 

Alla dessa spegelblanka sjöar är så vackra. 

Man blir helt enkelt förstummad av skönheten och alla vidder. Nästan så nackhåren reser sig.

Polcirkeln har vi passerat massor av gånger, både i Norge och Sverige men på den här platsen har jag inte varit förr.

Vi hade ingen renlav med oss för att muta den här vägvakten, men som tur var ville den inte ha betalt den flyttade sig snällt.

Var många renar utefter den här vägen, även en vit ren med pampig krona

Visst är den fin, den ser verkligen ren ut.

Mera fjäll dyker upp i fjärran.

Även flera renar.

Lite krångligt det där.

Mamma vänta på mig. En liten ren har kommit på efterkälken och skyndar ifatt de andra.

Mera naturbilder.

Färgerna blir lite mer höstlika när vi är högre upp.

På vägen tillbaka till Arjeplog hittat vi en trevlig rastplats vid Vuoggatjålme.

Där hör vi plötsligt ett rejält surrande, kan inte vara mygg för de låter inte så högt. Efter en stund så lyfter det en helikopter upp bakom buskarna. Är troligtvis jägare eller fiskare som ska ut på fjället. Ser att det sitter en hund och kikar ut vid ett fönster. 

Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.