Vinterbilder från 2003 – när Mälaren låg stilla

I brist på energi att ta itu med den riktiga städningen började jag i stället röja i mina bildarkiv. Där fastnade jag vid vintern 2003 – en av de där sällsynta, riktiga vintrarna då Mälaren faktiskt frös till ordentligt här utanför.

Isen låg så tjock att jag vågade ta hundpromenaderna ute på isen, och någonstans där föddes idén att dokumentera omgivningarna från sjösidan. Det blev en helt annan vy av det välbekanta.

Den vintern var isen så kraftig att isbrytarna fick gå flera gånger i veckan för att  hålla rännan öppen och den fick till och med köra runt bropelarna vid Nockebybron flera gånger för att rädda bron från att skadas av isen.

På bilden här är det lilla Ted som tuffar fram över isen.

Soliga helgdagar var det väldigt mycket folk som promenerade förbi här, som om hela trakten drogs ut mot ljuset och den ovanligt trygga isen. Det blev nästan som en egen liten vintergata där människor, hundar, barnvagnar och skridskoåkare samsades om samma bländande vita yta.

Det var något särskilt med stämningen de där dagarna — en blandning av försiktig glädje och nyfikenhet, som om alla ville passa på innan vädret skulle slå om igen.

På vardagarna var det betydligt lugnare. Då var det oftast bara jag och min vän Ingrid som rörde oss här ute. Hon bodde då i huset på bilden, och just den dagen stod hennes man Göran ute på balkongen och spanade ner mot oss.

Själv stod jag ute på isen och väntade med hunden, medan Ingrid närmade sig från strandkanten. Det var något fint i de där stilla vardagsmötena — inga planer, ingen brådska, bara två vänner som råkade befinna sig på samma frusna väg över Mälaren.

Ibland kunde det också bli ett möte med andra hundägare. Hundarna nosade nyfiket runt, och vi bytte några ord om kylan, isläget eller bara om hur vackert allt var den där vintern. Det var små, vardagliga möten, men de hörde till känslan av att hela trakten delade samma ovanliga vinter — en vinter då Mälaren bar och livet tog en annan rytm.

Nu när jag tittar tillbaka på de här bilderna ser jag hur mycket som har förändrats under de år som gått. En del är sig likt, men mycket har ändå skiftat — både i landskapet och i livet runt omkring. Hus har renoverats, träd har vuxit sig högre, människor har kommit och gått. Och samtidigt finns det där välbekanta kvar: ljuset över vattnet, siluetten av bron, och minnet av hur det kändes att stå där ute på isen med hunden vid min sida.

Nockebybron är sig fortfarande lik, och visst var det fina promenader vi kunde ta på isen där. Men man fick ha koll på hur vinden låg på — det kunde bli riktigt isande promenader om man först gick iväg med vinden i ryggen och sedan vände hemåt med de iskalla vindarna rakt i ansiktet.

Vänder man sig om och låter blicken glida in mot stan ser man hur mycket som förändrats. Kraftledningsstolpen är borta nu, och jag tror att de enda som verkligen sörjer den är korparna som brukade landa där. Jag saknar dem faktiskt lite — deras mörka siluetter mot vinterhimlen hörde liksom till utsikten.

Men jag hör dem fortfarande. De har tydligen hittat en mobilmast att sitta i nu, och deras kraxande därifrån känns nästan som en hälsning från förr.

När jag var där ute på isen med kameran slog det mig att jag borde försöka fånga hela vyn i ett panorama. Det blev många bilder, tagna bit för bit i den klara vinterluften, som jag sedan fogade samman till en enda lång vy över isen och omgivningarna. 

En god vän som drev en reklambyrå hjälpte mig sedan att få bilden utskriven. Och han tog verkligen i — resultatet blev ett panorama i stort format, hela två och en halv meter långt. 

De vintrar som isen bar gick Vikingarännet förbi här. Tanken var att loppet skulle fortsätta hela vägen in till Rålambshovsparken, men det var bara ett enda år som åkarna faktiskt kom hela sträckan. Resten av åren fick de vända tidigare, när isen inte höll eller när rännan låg för öppen.

Jag minns hur det såg ut när fältet passerade — en lång, färgglad rad av åkare som gled fram över isen, som om de var en del av landskapet. Det var något högtidligt över det, nästan som att vintern själv höll andan för att släppa dem förbi.

Den här bilden, som jag tog från Nockebybron den där klara vinterdagen, fick jag faktiskt publicerad i Utemagasinet. Det känns fortfarande lite speciellt när jag tänker på det — att just den vyn, fångad i ett ögonblick av is, ljus och stillhet, fick nå ut till så många fler än jag själv.

Och så avslutar jag med en bild på min trogna promenadkompis Destiny — eller Desty, som hon alltid kallades. Hon följde mig över isen den där vintern med samma självklara trygghet som hon följde mig överallt annars. Det är något särskilt med att se henne där, mitt i det vita landskapet, som en påminnelse om hur mycket sällskap kan betyda, även när världen runt omkring förändras.

Desty var dessutom en alldeles särskild hund, på ett sätt som nästan kändes förutbestämt. Hon var den enda valpen i kullen, och hennes ankomst blev allt annat än enkel. Kejsarsnitt, en liten kropp som inte riktigt ville komma igång, och den där stilla sekundlånga tystnaden innan hon tog sitt första andetag. Alla som väntat på en valp efter vår hund Wilma fick gå tomhänta den gången, för hur skulle vi kunna lämna ifrån oss just den valpen som så när inte klarat sig. Så plötsligt hade vi två hundar, som om livet själv bestämt att det var så det skulle vara.

Och det märktes tidigt att Desty bar på en sorts självklarhet. Vi behövde sällan uppfostra henne eller träna särskilt mycket – hon tittade bara på sin mamma och gjorde likadant, som om hon redan från början förstått hur världen fungerade. Hon utvecklade dessutom sina egna små idéer. Till exempel trodde hon att man hälsade på andra hundar genom att artigt – och mycket bestämt – klappa dem på huvudet med tassen. Det såg ut som en blandning av vänlighet och drottninglik värdighet, och de flesta hundar blev så förvånade att de glömde att protestera. Hon bar på en sorts självklarhet, som om hon visste att hon fått en extra chans och tänkte använda den fullt ut.

Det är märkligt hur tyst det kan bli när de inte längre går bredvid en. Stegen ekar annorlunda, och man lyssnar nästan efter det där välbekanta tassandet som inte längre kommer. Saknaden finns kvar, men också tacksamheten över alla de stunder vi fick och 15 år med den fina hunden och just sådana som den här vintern gav oss.

Vinter nära nog – bilder från min egen vrå

Vissa omständigheter har hållit mig närmare hemmet än jag tänkt. Men ibland behöver man inte gå längre än till den egna tröskeln, ibland inte ens gå ut, för att hitta motiv. Gräv där du står, som det så klokt heter.

Så dagens bilder kommer inte från några äventyr långt bort, utan från precis där jag bor och är. Små ögonblick i vardagen, fångade mellan fågelmatningen och köksfönstret. Och kanske är det just i det nära som vintern visar sin allra stillsammaste skönhet.

Jag gillar när det är riktig vinter, massor med snö och helst skulle jag ha velat vara ute i skidspåret – men att njuta genom fönstret fungerar också.

Det här är den 3 januari. Under natten har det fallit mängder av snö, och nu hänger den tung i tallens grenar som om den försöker hålla andan. Det är tyst på ett sätt som bara vintermorgnar kan vara. Den enda som hunnit ut på promenad är rådjuret som lämnat sina spår som små hemliga meddelanden i det orörda vita.

Det snöar fortfarande, och både snön och dimman förkortar utsikten. Världen drar sig närmare, som om allt där ute vill viska i stället för att tala. Konturerna löses upp, färgerna dämpas, och kvar blir bara det tysta, mjuka som vintern är så bra på att skapa.

Maken konstaterar kort att det blir mer att skotta. Han jobbar hårt med att hålla uppfarten snöfri, så att både sophämtare och brevbärare ska kunna ta sig fram. Annars blir vi utan den servicen, och det vill man ju helst undvika. Snön faller i samma takt som han skottar, men han kämpar på – en vinterdag i all sin enkelhet.

Jag vet inte riktigt vad rådjuren tycker om all snö, men lätt har de det inte. Det finns inte mycket att äta nu. När jag tittar ut ser jag ett av dem stå och knapra på de torra grenarna i krikonträdet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det egentligen finns kvar där.
Ser också att isen på Mälaren har fortfarande inte lagt sig, trots kylan.

Ser i spåren att även räven har varit på besök.

Vi har en tall på tomten där murgrönan har klättrat högt uppför stammen och klätt in trädet som i en grön vinterkappa. Nertill syns en tydlig midja där rådjuren når upp och betar. Det är fascinerande hur de alltid lyckas hitta något att äta, även när snön ligger djup och allt annat verkar gömt. Här får de i alla fall några gröna strån att klara sig på.

I dag, den 9 januari, har det äntligen lagt sig en tunn hinna av is på Mälaren. Inte mycket, men tillräckligt för att vattnet ska se stillare ut än på länge. Och nu  passerar en transport av något slag,  jag vet inte riktigt vad de fraktar, men det är ett tydligt tecken på att vardagen är tillbaka efter alla helger. Livet rör sig vidare, även när vintern försöker dämpa tempot.

Maken har sin dagliga träning ute på uppfarten. Snövallarna växer för varje dag, och snart börjar det se ut som på 80‑talet när vi var nyinflyttade här och vintrarna fortfarande tog i från tårna. Det är märkligt hur vissa saker förändras medan andra känns precis som förr. Det är bara en sak som inte är riktigt som förr – orken hos snöskottaren. Men han kämpar på ändå.

Små ögonblick från en vinter som både förändras och känns välbekant. De visar det som finns precis här omkring mig, i det nära, där vardagen och årstiden möts i sin egen stilla rytm.

Julmarknad i Edinburgh – en stad i vinterskrud

När mörkret sänker sig över de kullerstensbelagda gatorna i Edinburgh förvandlas staden till ett sagolandskap. Doften av glögg och nybakade kakor blandas med ljudet av julmusik som ekar mellan de gamla stenhusen. På Princes Street Gardens glimmar ljusen från hundratals små bodar där hantverkare, konstnärer och matförsäljare erbjuder allt från stickade skotska mössor till karameller i färger som påminner om barndomens jular. Atmosfären är både traditionell och kosmopolitisk – en plats där lokal historia möter internationell julglädje.

Fast jag såg inte så mycket kullersten, men det lät bra i text.

.

Där mellan stånden vimlar det av folk.

Pariserhjulet lyser som en gnistrande krona över staden, och nedanför rör sig människor mellan bodar och butiker med kassar fyllda av gåvor. Skratt och röster blandas med doften av bratwurst och kryddigt mulledwine, och hela scenen känns som en levande julmålning där vardag och fest möts i samma ögonblick.

På fasaden till Johnnie Walker-huset vecklas en gigantisk julkalender ut i ljus och färg, en kalender som ändrar utseende hela tiden. Varje ruta glimmar som ett löfte om fest och förväntan, och förbipasserande stannar upp för att låta sig svepas med av den magiska stämningen. Kalendern blir som en modern tolkning av en gammal tradition, en blinkning till barndomens nyfikenhet, men i storstadens pampiga skala.

Två damer delar en måltid mitt i julmarknadens myller, en stilla stund av gemenskap bland glittrande ljus och sorlande röster. Deras skratt och samtal blir som en varm kontrast till den kyliga vinterluften.

Naturligtvis finns det vanliga tingeltanglet även på den här julmarknaden.

Vill man bli lite yr i mössan så kan man ta en tur i karusellen.

Att fotografera sig i en bubbla med snöande vinterlandskap, blev snabbt en trend, men någon måste ju ta på sig jobbet som bubbelputsare också!

Vi värmde oss med en mulledwine med körsbär i, den kryddiga doften av kanel och nejlika spred sig som en mjuk filt i vinterkylan. Varje klunk blev som en liten paus från marknadens myller, ett ögonblick av värme mitt i Edinburghs vintersaga. Den var dessutom riktigt god.

Mitt i vimlet står en spelande tomte på trottoaren, med gitarrtoner som blandas med sorlet från julshoppande människor. Men det är inte musiken som får förbipasserande att stanna upp – utan överraskningen som gömmer sig i säcken bakom honom. Plötsligt hoppar en man upp ur säcken och skrämmer nästan slag på de som råkar gå förbi. Skratt och förvånade utrop fyller luften, och scenen blir till ett minne som lika mycket handlar om humor som om julglädje.

Det finns något alldeles särskilt med Edinburgh när regnet har fallit. Luften blir krispig och klar, och de gatorna förvandlas till speglar som reflekterar stadens historiska skönhet.

Blanka, regnvåta gatorna som slingrar sig uppåt, och i fjärran, majestätiskt tronande på sin vulkaniska klippa, Edinburgh Castle. Men inte bara ett slott, utan ett som badar i en varm julröd färg. Kontrasten mellan de mörka, fuktiga gatorna och slottets nästan glödande färg var helt enkelt hisnande.

​Det är i stunder som dessa man verkligen känner historiens vingslag i Edinburgh. Varje stenkant, varje gammal byggnad, ja, till och med varje regndroppe känns laddad med berättelser från svunna tider. Slottet, som har sett så mycket under århundraden, tycktes nästan andas ut en sista värme innan mörkret tog över.

De som vill ha en lite annorlunda julstämning kan välja en skrämmande spökbusstur istället. 

Lite julklappstips.

En liten tur upp till Falun.

Vi hade tänkt oss en liten tur upp till Falun. Hörde på radion att det var snökaos norrut men att det var mest ute vid kusten som det var besvärligt. Hotell var bokat för länge sedan och någon riktig vinter hade vi inte fått uppleva i stockholmstrakten så vi for iväg.

Rejäla dubbade vinterdäck på bilen och själva var vi vinterklädda.

När vi kommit en bit in i Dalarna började det se ut som vinter.

Vi hade ingen brådska så vi tog det lugnt och gjorde flera stopp för lite foto.

Mer och mer vinter blir det.

Vi ser flera bilar ligga i diket och i närheten av Avesta kommer vi  fram till där det nyligen hänt en olycka. Jag fotar inte andras olyckor, men vet inte hur länge vi kommer att bli sittandes här så när brandkåren kommer blir det en bild på vårt instängda läge. Längst fram i kön står ambulansen och vi hoppas på att de som drabbats inte råkat alltför illa ut.

Vi hade tur för stoppet blev inte så långvarigt, hur det gick för de i olyckan vet jag inte. Vi hade ingen brådska upp till Falun och tog det lugnt med flera stopp.

Eftersom vi haft så dåligt med snö i vinter, ville jag få lite vinterbilder.

Vitt och fint.

Men som sagt, jag fotar inte andras olyckor.

Men nu var det inte någon annans olycka, vid påfarten upp till E16 tog vår resa plötsligt stopp. Vi hade ingen hög fart men vägen var som såpad och bilen bara gleeeed ner i diket. Naturligtvis stod det en stor lyktstolpe just där.  Så det sa pang, rakt in i stolpen och där satt vi.

Just då det hände var vi enda bil på platsen, men strax efter kom det flera bilar och alla trodde nog att det var en gammal olycka, utom en lastbilsförare. Han stannade och kom för att erbjuda sin hjälp. Vi hade inte riktigt samlat oss och kommit ut ur bilen ännu. Det var bara dörren på passagerarsidan som gick att öppna, vi kravlade ut och förklarade att vi var inte skadade och skulle ringa på hjälp. Senare stannade två bilar till, men alla andra körde bara förbi.

Vad gör man medans man väntar på bärgare, sitta i bilen vågade vi inte för det kunde komma fler som halkade ner där. Trampa spår i snön kan man pyssla med eller kolla om det finns något att fotografera. Hittade en stolpe med luva den fick bli fotomodell.

Sedan kom vår räddare i nöden. Bärgaren.

Han plockade fram spaden och skottade sig fram till bilen.

Kopplade kedjor till vår bil.

Så där, nu ska den upp.

Här trodde jag att den skulle välta tillbaka ner i diket, men han visste vad han gjorde.

Upp kom den.

Nu ska den upp på flaket också.

En annan vajer dras ut.

Ock sakta men säkert hasar sig bilen upp på släpet.

Nästan klart...

Sedan får vi åka bärgningsbil in till Falun för att få vår bokade hyrbil och fixa med verkstaden.

Bärgaren sa att det här var hans värsta vinter under de elva år han jobbat som bärgare.

Hur det går med vår bil får vi veta först någon gång i mars, det var kö till skadebedömningen.

I morgon ska jag åka och köpa en säkerhetshammare, för vi hade tur som krockade med en stolpe av den nya varianten som ganska fort släppte från sitt fäste och att det bara var ena dörren som var blockerad. Om tändningen slås ut i de här nya bilarna och alla dörrar är blockerade, då kan man inte ens tuta på hjälp och inte ens öppna fönstret.

En säkerhetshammare borde vara lika viktigt att ha i bilen som varningstriangeln.

Road trip north XIV - Hemåt

Ibland händer det något oväntat, ibland kan det vara något trevligt men andra gånger något som man kunde ha varit utan.

Orsaken till Kirunabesöket var, som jag sa i förra inlägget, att hälsa på släkten och framför allt den äldre generationen. Min näst äldsta morbror bor i Vittangi och dit styrde vi kosan den här morgonen.

Strax efter Kiruna finns det en viltövergång, men renarna verkar inte använda bara den för att ta sig över vägen, för vi såg en hel del påkörda renar ligga utefter vägen.

Klart släkten där också ska vara med i min blogg, kusin Kicki följde med på besöket, här i samtal med moster Gunvor.

Den obligatoriska gruppbilden med morbror Gustav. Så glad över att få träffa dem.

Morbror Gustav ville visa något i källaren och det var då det oväntade och onödiga hände, det bara small till i mitt knä och gjorde otroligt ont, jag kunde inte stödja på benet sedan. Jag halkade inte, ramlade inte utan något gick bara sönder. Bara så där...

Det blev en smärtsam men ändå så trevlig kväll och natt hemma hos kusin Kicki i Skaulo. Vi pratade och pratade minnen och njöt av att äntligen få rå om varandra. Skaulo är gannbyn till Puoltikasvaara där bodde min mormor och morfar, de bodde i det röda huset i mitten på bilden. Så här såg byn ut när jag var liten och tillbringade alla somrar där.

Det här är min morfar som var lappskomakare, på den här bilden är han 80 år och syr fortfarande lite. Han hade inte gått i skola så många år men klarade ändå av att sköta även posten i byn. 

Efter en övernattning i Skaulo med mycket prat och många gemensamma minnen så blev det snabbare resa hemåt.  Fotostopp blev det inte många och de få som blev var bara från bilen.

Akkats kraftstation i närheten av Jokkmokk.

I  Jokkmokk hade jag tänkt mig ett längre stopp, men i brist på gånghjälpmedel så blev det en liten tur med bilen i byn. En promenad var inte ens att tänka på, kunde ju inte stödja på mitt ben och inte böja knät heller. Önskade att jag haft kryckorna med, men efter att ha varit bra så länge och kunnat gå hur mycket som helst var det inte något jag ens funderade på att packa med. Fin kyrka har de i alla fall i Jokkmokk.

Snygg rondelldekoration av snö också. Fast den var nog snyggare innan det börjat töa.

Så kom vi till Polcirkeln på svenska sidan.

Ingen aktivitet där nu på vintern.

Å så varnades det för ren. Förr var det alltid svarta plastsäckar som satt uppe för varning, nu var de ofta blå.

Och renar på vägen var det ofta på den här sträckan. Man fick köra försiktigt.

Väglaget var som gjort för dubbdäck.

En vacker vit ren, men den ser lite avklädd ut utan sina horn.

Gång efter gång dök det upp renar på vägen.

När vi kom till trakterna av Arjeplog var det mer tyska bilar som vi behövde akta oss för. De kom i   karavaner om 6-7 bilar, på väg till testbanan i Arjeplog.

Många bilar var maskerade, jag trodde först att de var täckta med snö och inte maskeringstape.

Vid avtagsvägen till Arjeplog hade vi tur för strax efter att vi hade passerat så smällde det där. Lastbil och personbil. Vägen är hal så man får ta det varligt, är man inte van vid det väglaget så kan det gå illa. Så gjorde det för den här tyska testbilsföraren.

Vi stannade inte utan jag tog bara en snabb bild genom fönstret, de övriga i karavanen hade redan vänt om och tog på sina reflexvästar och hjälpte till att varna övrig trafik. Ingen var skadad mer än bilen. Vi for till vårt hotell i Vilhelmina. Jag hade så ont i mitt knä att det var nog med att ta sig till hotellmatsalen för att få lite mat.

Nästa morgon drog vi vidare.

Ett lite speciellt ljusfenomen. En regnbåge rakt upp.

Ser ut att bli en solig dag.

Jag tycker att de här ledningsstolparna ser ut att ha krage och slips.

Hälsingegård.

Övernattade i Bollnäs och fick lite tröst på hotellet.

När man går sakta och måste stanna och pusta ibland så ser man lite mer, det här lustiga "avloppet" fick jag syn på i korridoren på hotellet. Hade mobilen i fickan så det blev en bild.

Ingen promenad men vi hade utsikt från hotellet.

Nästa dag blev det raka spåret hem och så direkt till akuten där jag fick veta att det var menisken som gått sönder. Så onödigt. Kryckor och sjukgymnastik en tid framöver för är du inte i 20-årsåldern blir det ingen operation. Tröstande att få veta att det tar ungefär 6-12 månader innan man är bra igen, men jag hoppas på att kunna ställa undan kryckorna tidigare.