Ungar, hundar och hembryggt...

Nä, det ska inte handla om äppelvin, men väl om en fikapaus på hög höjd med en annan slags bryggd.

Vi har åkt i ett område där människor har bott sedan 500-talet och många bor och verkar i det här området ännu.

Fast när vi kommer högre upp är det glesare med bosättningar men desto mer häpnadsväckande vacker och även varierande natur. Vi åker över Andernaplatån och passerar genom en rad unika ekologiska zoner.

Mitt i allt det karga och även gröna hittar vi en cementfabrik.

Efter några timmars färd är det dags för en fikapaus och få komma ut och känna lite på hur det är i den höga höjden och tunna luften.

Ännu är vi inte på vägens högsta punkt men här kan det vara dags att ladda upp med lite cocatea. Nu är effekten av dessa cocablad lite överdrivet, det var väl ungefär som att dricka en kopp tea eller kaffe men det hör liksom till att ta en varm kopp med denna brygd innan man kommer till resans högsta punkt.

Tror att alla turistbussar och bilar stannar här och som en naturlig följd så samlas det en hel del försäljare också.

En av indiankvinnorna visade mig hur hon spann garn av alpackaullen.

Damerna som satt där var charmiga och jag gillar verkligen de höga hattarna som en del har.

Vackra och färgglada ting har de att sälja också.

Här kom det också lite alpackor lunkades.

De är så söta. fast de här vill inte bli klappade.

Jag träffar även på några andra djur.

Katten som håller till här är inte ett dugg intresserad av att stå modell.

Ett fascinerande landskap är det och jag tar en extra titt innan vi åker vidare.

Köper med mig lite cocakarameller, kan vara bra att ha som färdkost. Sådana får man ta med sig hem, men cocablad och cocatea får man inte ta ut ur Peru.

Innan vi kommer till högsta platsen stöter vi på ett litet hinder, ett tåg har lite problem att ta sig fram och har fått stopp precis vid järnvägsövergången. Vi får vackert vänta tills det orkar dra vidare.

 Inga bommar eller varningssignaler finns men här finns det mänskliga vakter istället.

Tåget är långt så det tar ett tag innan det tuffar vidare...

...och även vi kan rulla vidare.

Vi njuter av naturen.

Så är vi framme vid resans högsta punkt, här känns det verkligen att luften är tunnare och man känner sig lite andfådd då man går ur bussen. Vi är på 4.910 m.ö.h.

Här har man vidsträckt utsikt mot omgivningarna och vulkanerna, fast vi har fått lite dis i luften och får nöja oss med att veta att där borta finns Misti och de andra vulkanerna.

Här finns det också en hel del att köpa och en av försäljarna har sin lilla dotter med sig, hon är först lite blyg.

Fast då hon får en liten katt av mig så släpper blygheten och hon charmar oss alla.

Sedan far vi vidare mot platsen för dagens övernattningsställe, Chivay.

9:32 till Simon's Town

Nu ska vi ut och åka lokaltåg. Järnvägsstationen är stor men vi lyckas köpa biljetter till rätt tåg och även leta oss fram till rätt utgång och perrong för vårt tåg.

Jag har hört en del om att det inte är helt ofarligt att åka lokaltågen i Sydafrika och vi frågade personalen på vårt hotell om hur det var med det. Vi fick rådet att åka vardag på dagtid. Det var ungefär lika farligt som att åka pendeltåget här hemma i Stockholm om man väljer att åka på vardagar och på den ljusa tiden på dygnet.

Det är morgon och folk strömmar in till stan.

På perrongerna kan man köpa med sig reskost. Ser att det är de små chipspåsarna som är storsäljare.

Vårt tåg kommer in.

Ingen lyxklass, men det är gott om plats.

Man får inte vara för stor då man ska gå mellan vagnarna. Dörren är så smal så man får gå på tvären.

Man kan inte beskylla fönstren för att vara välputsade, de är så grå att om man vill se ut får man öppna dem.

Plötsligt hörs det sång, jag vet inte vad det är men gör mig beredd med kameran. Det tar ett tag innan jag inser att det är en person som leder en Blind person genom vagnarna och att de samlar in pengar. De sjunger bra, så hade jag förstått det innan de försvann så hade de fått en peng. Klicka på länken så finns det en liten filmsnutt.

Det är 28 stationer på vägen, tåget stannar vid alla så resan tar en timme och kvart.

Jag har hört att det ska vara en väldigt vacker tågresa, men i början av resan så ser det inte så speciellt ut. Lite hus...

...en hel del stationer.

...lite landskap.

Men så kommer vi ner till kusten.

Vi åker förbi små hamnstäder.

Vissa sträckor åker vi väldigt nära havet.

Här finns en liten Filmsnutt. Man får passa sig för stolpar då man sticker ut huvudet genom fönstret.

Ibland åker vi så nära så att vågorna slår in genom det öppna fönstret.

På en del ställen finns det små bassänger byggda. Jag kom aldrig underfund med vad de hade för funktion. De kanske var till för bad.

Det här är verkligen en vacker tågresa.

Så vacker så det är nästan lite synd att vi redan är framme i Simon´s Town.

Vad vi ska göra här och hur det ser ut i Simon's Town, det är en annan historia. Kommer kanske i morgon. ;)

Rundtur i Kapstaden.

Förra gången vi var i Kapstaden åkte vi runt med sightseeingbussen och trodde att det kanske inte skulle vara lika intressant att göra dessa turer nu, men så fel vi hade, för nu hade de lagt om linjerna och det fanns dessutom flera att välja på, så vi hoppar på en av bussarna och åker iväg.

Den här turen tar oss runt mot vindistrikten och även på baksidan av Taffelberget.

Guidningen i lurarna är på svenska vilket inte är vanligt på många ställen i världen. Det tyder på att Sydafrika och Kapstaden är ett populärt resmål för oss svenskar.

Vi kommer förbi en väderkvarn byggd i holländsk stil. Den kallas för  Mostert's Mill och är byggd 1796 och är den äldsta och enda bevarade väderkvarnen i Sydafrika.

Turen fortsätter på baksidan av det pampiga berget och tar oss till området som beboddes av Khoikhoi-folket. Det är ursprungsbefolkningen och kallades av kolonisatörerna för Hottentotter. Khoe betyder människa.

Skogen är tät och träden ger välbehövlig skugga på varma sommardagar.

Här kan man hoppa av bussen och göra en tur runt bland vingårdarna och prova lite fina viner.

Uppe på berget framför oss klättrar kåkstaden Imizamo Yethu. Det var ett område med stora problem men ett stort arbete har gjorts för att förbättra för innevånarna här. En liten kul detalj i det arbetet är T-bag designs där helt otroliga konstverk skapas med hjälp av tepåsar.

Märkliga byggnader finns det även här. Högt uppe på berget ovanför Hout Bay ligger ett slottsliknande hus, Lichtenstein Castle. Det är byggt som en kopia av ett slott i Tyskland. Det var privatbostad förr men omvandlades till hotell. Det finns även en berättelse om detta hus, om en dotter som blev kär i en person som inte var accepterad av föräldrarna. Kärlekshistorien fick ett olyckligt slut och dottern lär spöka där i huset sökande efter sin käresta. Om ryktet är sant så köpte en rysk miljonär huset för 23 miljoner Rand.

Vi stannar en stund vid Hout Bay och njuter lite av havsluften.

Kul skyltar kan jag inte låta bli.

Här finns en fin sandstrand.

En grupp skolbarn har kommit för att njuta av en dag på stranden, det blåser ganska rejält och de söker skydd bakom klipporna.

Barnen verkar tycka att det är badväder trots blåsten och sanden som yr. Här är det bäst badväder på vintern, på sommaren är det vindar från Antarktis som blåser hit det kalla vattnet och det är då isande kallt med bad. På vintern är det frånlandsvindar och bättre badtemperaturer.

Vi lämnar de badande barnen och fortsätter kustvägen runt. Havet här är både oberäkneligt och lömskt; vi kikar bakåt och guiden gör oss uppmärksamma på något som sticker upp bakom klippan längst bort.

Det är en kran, värd flera miljoner dollar som förlist, men bärgningen skulle bli dyrare ändå så den får ligga kvar där.

Kustsidan av Signal Hill, där ligger de dyra bostäderna. Alla vill bo med havsutsikt så husen ligger tätt och vägen är smal.

I Gren Point finns det många pubar och attraktiva restauranger. Där finns även den här fina fyren från 1824. Den är fortfarande i drift.

Här finns också en fin strandpromenad och de konstverk som finns där lockar till en närmare undersökning och en promenad dit senare under dagen.

Top of the world och målet för resan.

Jag fortsätter på inlägget från i går där vi mellanlandade i Kathmandu och nu är vi på väg mot slutmålet på resan.

Kathmandu försvinner under oss...

...och vi har återigen Himalaya på vår vänstra sida.

Nu kommer också orsaken till att alla vill sitta på vänster sida i flygplanet på den här resan. Flygkaptenen gör oss uppmärksamma på att titta ut för nu kan vi se världens högsta berg där borta. Mount Everest sticker upp sina toppar genom molntäcket.

Zoomar in lite. Det är ganska mycket moln i dag men vi får en till chans att på hemvägen och då kan vi hoppas på lite klarare väder.

Men det finns massor med berg att beundra och även de är vackra även om de inte är de högsta i världen så räcker deras höjd till ändå.

Vi har en behaglig flygresa och efter 40 minuter är det dags att landa, innan dess så har flygvärdinnan hunnit med att servera en god smörgås och en kopp te.

Magasinet "Travel and Leisure" har listat världens mest utmanande start- och landningsbanor i världen. Den svåraste, mest skrämmande landningsbanan i världen enligt tidningen, är den på Paro Airport i Bhutan. Det är där vi nu ska gå ner. Landningsbanan är en av de kortaste i världen, och omges på fyra sidor av 5 000 meter höga bergstoppar. 

För att landa på Paro måste man dyka brant och sedan manövrera genom en smal korridor av trädklädda bergssluttningar.

Det svänger rejält och planet lutar så mycket så att vi på vänster sida inte ser  så mycket innan vi är nere i dalen. Lite mer skrämmande var det för de som sitter på andra sidan.

Vi har i alla fall en av de skickliga piloterna som klarar av den svåra landningen här och kommer lyckligt ner på marken. Vi har landat på Paro Airport och är nu i Åskdrakens rike.

Vi flög med Bhutans nationella flygbolag Druk Air men ett till bolag har börjat flyga på Bhutan. Det är ett privat som heter Bhutan air.

Här, som på de flesta andra flygplatser, är det kö till pass och visakontrollen.

Det tog inte så lång tid även om det ofta känns så då man står i kö, men direkt efter passkontrollen blir vi presenterade för Bhutans tidigare kungar samt nuvarande kung.

Väskorna packas på våra små bussar och äventyret kan börja. Att vi nu måste åka i två små bussar beror på att de vägar som finns inte är så breda och inte i det skick så att det inte är genomförbart med en stor buss.

Nu beger vi oss till Bhutans huvudstad Thimpu och kikar nyfiket på landskapet som syns utanför bussfönstret.

Det här ska bli spännande.

Fortsättning följer......