En dag i Gävle

Inte nu, men i oktober var vi till Gävle. I tider med inställda resor så tänkte jag återvända med lite minnesbilder därifrån. 

Gävle är en trevlig liten stad och där finns en hel del att upptäcka. 

På vägen dit blir det ofta ett stopp i Gysinge. Ofta blir det en räkmacka på kaffet och en titt in på Naturrum. Fast den här dagen var det för tidigt för fika så vi tog en promenad istället. 

Det där med selfie är inte min grej, men ibland så... 

Vi avstod från att vandra Gästrikeleden, fast det blev några meter på den. Vi styrde sedan kosan mot Gävle.

.

Även där blev det en promenad,  kollade in husen som ligger så fint vid ån.

Bra att livräddningsbåten finns på plats, regnet hänger i luften den här dagen och det var inte så länge sedan det var båt som var det enda lämpliga färdmedel i Gävle. I dag blir det apostlahästarna som får ta oss runt.

Försökte dra upp dragkedjan torget för att se vad som dolda sig där under. Men den var för trög.

Hittade platsen för tidsreglering, måste väl vara där man samlas för att ställa om tillbaka till normaltid.

Promenerade vidare och fick med en stor väggmålning till min samling av målningar. 

På polhemsskolan finns det en till. 

Vid entrén till skolan hittar jag Urnebulosan och De Blommande Stenarna.  En skulptur av Katarina Jönsson Norling.

Det är en liten bronsfigur iklädd badrock. På huvudet bär hon den UrNebulosa vårt solsystem har bildats ur. Här växer också blommande stenar i betong, på dem kan man sitta och vila lite om man känner för det.

Träffar också på en runsten den står på gården med det passande namnet Kvarteret Runstenen. Den är visserligen en kopia av en sten som fanns här tidigare. Den flyttades eftersom den blev utsatt för skadegörelse. Inskriptionen berättar om Bruse som lät resa stenen för att hedra sin bror Egil som drog till Finland.

Regnat har det gjort och då hittade duvorna en egen pool att plaska runt i.

Söderhielmska var stängt.

Regnet inte bara hänger i luften, det kommer rejäla störtskurar mellan varven också, så vi slinker in på Länsmuseet, det var länge sedan vi var dit.

Där har de en liten utställningen som heter "Fråga bilden". Tanken är att man ska ha bilderna här som utgångspunkt för att diskutera källkritik, normer och ideal.

Bilen är en Oldsmobil från början av 1900-talet den tillhörde hovfotograf Carl Larsson, den hade 7 hästkrafter ochen toppfart på 40 km/t. I den åkte han runt på sina reportageresor. 

Den andra fotografen som är representerad i utställningen är Anna Nygren som var mer en bygdefotograf. Hon hade ingen bil utan cyklade runt i bygden med sin stora kamera och fotade vardagslivet i bygden. Hon ville utbilda sig till fotograf men det fanns inga pengar till det utan hon försöjde sig som sömmerska och fotograferade då det fanns tid över efter sömmerskejobbet och hushållsarbetet. Hon skrev även poesi och ägnade sig även åt att måla och brodera.

Det var inga kameror man stoppade i fickan på den tiden.

Finns många bilder att titta på plus ett bildspel på en skärm.

Eftersom det regnade en hel del passade vi på att titta på alla utställningar. Högst upp var det konst, vissa riktigt tilltalande och andra lite för moderna för min smak.

Vad det stod på det här konstverket kunde man bara se på långt håll. Nära såg man inte det.

Såg sedan att regnet upphört, men innan vi lämnade museet så hittade vi en avdelning med textilier. Vilka skatter som förvarades där och broderier, vävnader och massor av annat. Missa inte den avdelningen om du är det minsta intresserad av handarbete.

.

Har man traskat runt en hel dag i stan så känns det i fötterna så varför inte passa på att köpa nya skor.

När kvällen kom tyckte vi att vi var värda något gott att äta och dricka.

En av de godare pizzor jag ätit.

Malmköping runt.

Tog en liten promenad i ett soligt och varmt Malmköping, köpingen har varit Södermanlands regementes exercisplats och man kan än i dag se rester efter det.

Vi promenerade iväg genom Suckarnas Allé. Varför den heter så är lite omdiskuterad och det finns flera varianter, en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvungna att börja delta i övningarna igen.

Sedan fortsätter vi in på den lite mer skuggiga Harmonislingan. Där är det tänkt att man ska tanka krafter ur naturen. Vi följde inte rådet att sätta oss ner och blunda och känna in, hade nyss ätit en god hotellfrukost och kände nog att vi behövde röra på oss. Pixlade damens ansikte för jag frågade inte om hon ville vara med i bloggen, var visserligen på allmän plats men här kändes det mest rätt så.

.

Sedan kom vi till ålderdomshemmet, där Allan 100 år gick ut genom ett fönster och försvann. Fick nyligen veta a en vän i  Frankrike att där heter boken "Le Vieux qui ne voulait pas fêter son anniversaire" översatt så blir det "Den gamle mannen som inte ville fira sin födelsedag".

Men hur som helst så hittade vi fönstret och även skuggan av Allan. Han var väldigt blank så omgivningen speglade sig i honom.

Som jag nämnde tidigare så var Malmköping en plats för Södermanlands regemente så mycket här handlar om det. Många beväringar vistades här och de behövde logementen, därför byggdes något som kallades för Hyddorna.

Så här ser de ut i dag. Det finns en otrolig mängd informationsskyltar runt om i Malmköping, men jag hittade ingen information om vad de här husen används till i dag.

Vi hittade också Museet Malmahed. Det var stängt och ingen skylt om öppettider.

Men vi hade turen att träffa på folk som visste öppettider så på eftermiddagen återvände vi dit. Fanns mycket om soldatlivet, om Malmköping och även om de gymnastikläger för barn som de hade här. De lovade att sätta ut en skylt om öppettider på utsidan om huset.

Det här lilla huset var kokhuset där soldaternas mat lagades. Fast före 1878  lagades maten i kokgropar.

Malmköpings Wärdshus ligger i den här fina byggnaden som det står hotell på.

På det här huset står det att det INTE är till salu. Kan ju förstås vara intressant att veta.

Mina promenader blir inte så långa än så länge så sedan gick vi tillbaka till vårt boende på Plevnagården. Hälsade på hotellhunden Lissie och tog en fika.

Dolda kommentarer

Är det någon här som kan förklara för mig varför jag inte kan se kommentarer från icke inloggade personer?

Jag kollade på inställningar och där är ja ikryssat för att kunna se dem.

Har sett en tid att jag fått markör för att det kommit en kommentar och räkneverket har också ökat i blogginlägget men ingen kommentar har synts.

Först i går kom jag på vad dessa mystiska markeringar var, då en vän berättade att hon skrivit en kommentar men att den inte syns.

Textilmuseum i Malmköping

Kan man inte åka till Shetlandsöarna så då får man åka till Malmköping. Kanske inte samma sak, men ändå...

Vi tog en liten promenad och när vi kom till Hembygdsgården behövde jag sätta mig ner och vila lite. Fotomuseet som var det som drog oss åt det hållet var tyvärr stängt, vi var där en torsdag och de har öppet onsdagar kl 18-20. Får ta det nästa gång vi är i Malmköping.

Men vi kom i samspråk med Lars Ivarsson, han berättade lite om Malmköping och även att han har Sveriges enda strykjärnsmuseum. När vi satt där i solen och pratade frågade han om vi ville se Textilmuseet. Absolut, svarade jag. För jag tycker nog att textil och handarbete är lika intressant som foto för mig. Så vi gick dit och fick en privat rundvisning av museet.

Museet har omfattande textilsamlingar – över 2500 objekt – med herr- och dam-konfektion, skräddarsytt, gamla symaskiner och ligger på  övervåningen på Gästgivaregården.

Vi började med sländorna, har nog inte sett någon här i Sverige spinna garn med någon sådan, men i Peru såg jag att den modellen användes flitigt fortfarande.

Gick vidare in till skrädderiet. Det fanns ovanligt många skrädderier i Malmköping på grund av regementet som var här.

Skrädderiet hade en liten hörna för hattillverkning också. Var hatten din lite för trång så kunde storleken lätt fixas här.

Det färdiga plagget behövde en fin inslagning också.

Här finns en hel del lokalt producerade klädesplagg från sent 1800- och 1900-tal, både  konfektion och som skräddarsytt. De finaste och ömtåligaste ligger i lådor som man kan dra ut för att titta på. Här en brudklänning från den tiden då man gifte sig i svart.

De svartfärgade sidenplaggen har ett litet bekymmer, för färgpigmentet i det svarta äter upp silket. En klänning hade ett vackert pärlbroderi runt halsen, jag försökte mig på en gissning att de var tillverkade av tänder, men så fel jag hade. Det som såg ut som pärlor var apelsinkärnor. Apelsiner var så nytt, märkvärdigt och dyrt att man sparade kärnorna och gjorde smycken av dem. e 

Ett litet kök i gammal stil finns här.

Där hänger en permanentapparat i något äldre stil, gissar att den här är från 1900-talets början.

En stor samling galgar har de samlat på sig, Lars är snäll och poserar med min maskot Lilla M.

Sedan går vi vidare till symaskinsavdelningen.  Det finns en hel del.

Flera är öppna så man kan se hur de ser ut inuti. Får en förklaring om att när de skulle godkännas för försäljning i Sverige  var de tvungna att lämnas in till SEMCO för kontroll och godkännande, de kom tillbaka i det här skicket.

Här finns även den första symaskinen för uniformsskrädderi.

Den här är en förminskad kopia av den första seriebyggda modellen.

Hittade ett påbörjat broderi, nästan så det kliade i fingrarna för att sätta mig ner och fortsätta på det.   ;)

Sedan gick vi ut i solen igen.

Sa hejdå till Lars och till Evert i vaktkuren.

Nästa gång vi är i Malmköping ska vi besöka Strykjärnsmuseet också. Det har en imponerande samling med cirka 2 000 strykjärn från omkring 25 länder, från 1600-talet till nutid.

Barnvakt

Ibland får man äran att vara barnvakt. 

När vi skulle göra i ordning vår lunch i går så såg vi hur rådjuret kom över vägen med sina två små efter sig. En bil stannade och släppte över den ena ungen som kom lite på efterkälken. Är visserligen 30 på vägen utanför oss, men inte så många respekterar det utan blåser förbi i snabb fart och tänker inte på att det är många djur som går över precis där vi bor. Ser ofta någon räv eller rådjur komma haltandes på tre ben.

Men i dag hade rådjursmamman bestämt sig för en barnfri dag och kom upp på vår tomt och la sina små tvillingar utanför vårt köksfönster. De föddes på granntomten den 1 juni så nu är de ungefär en månad gamla.

De lever ett äventyrligt liv och för några dagar sedan var det nära för det ena lilla rådjuret. Mamma rådjur var på granntomten och den ena ungen på vår sida om staketet, då räven var på jakt. Går att se på den här filmen från vår övervakningskamera. Lite svårt att se exakt vad som händer i skuggan, men lika bra det som en bekant sa; "Jag vill inte se alla detaljer där". 

Här kan du se filmen.

Men det gick lyckligt den gången och mamma rådjur verkar inte ha några bekymmer över att lämna sina barn i vår vård i flera timmar. De ligger utanför vår köksingång, och tur är det för den vägen brukar vi inte använda.

Bågen, som en gång sattes upp för att skydda en vinbärsbuske, tyckte de nog var som ett skydd för dem.

Genom fönstret blir det inga bra bilder så jag går upp till balkongen en våning upp, det verkar inte störa dem.

Testar genom köksfönstret men trappräcket är i vägen.

När det kommer en regnskur så reser de på sig...

...och går iväg och tar skydd under äppelträdet.

Den lilla ungen som höll på att bli rävmat i filmen ovan ser lite tufsig ut...

...och jag ser att den är lite skadad i ena frambenet, där räven fick ett tag och drog iväg den.

När regnskuren är över går de tillbaka och lägger sig igen.

När det börjar närma sig middagstid är rådjurskiden fortfarande kvar............men då kommer räven. Får ta bilder från övervakningskameran till hjälp här.

Den har också fått smått, bara en unge i år. .

Räven är på jaktstigen även nu och lägger sig en bit bort för att spana in bytet.

Men jaktlyckan sviker även denna gång, för rådjursmamman var inte längre bort än att hon kunde komma sina barn till undsättning.

I nästan sex timmar hade vi rådjurskiden här, innan räven kom och störde idyllen. Men när räven var bortjagad så passade den lilla familjen på att inspektera om det möjligtvis skulle ha kommit några fler blommor som de kunde äta upp. Troligtvis blev hinden lite sur över att jag har mina blommor på altanen numera.

Hon är så van vid oss så hon bryr sig inte om ifall jag går ut på altanen, jag brukar kunna gå ut och prata med henne. Men klickandet från kameran stör henne lite.

Pallkragarna där bakom, hade tänkt att bli potatisland i år, för jordgubbar är det ingen mening att ha. De äts upp redan som blommor. Men det kom liksom en ryggoperation emellan potatisen, så det får vänta tills nästa år och då med ordentliga staket runt.