Konungariket Bhutan

Landet vi nu har hamnat i heter egentligen Bhu-o-than vilket betyder högt land norr om Indien och i slutet på Tibet. Landet kallas också för Druk yul som betyder Drakens land och ibland kallas det dessutom för Åskdrakens land, är väl lite som ordspråket säger; kärt barn har många namn.

Det är ett buddistiskt land och här räknar man inte BNP utan BNL som står för Bruttonationallycka som då står för ett buddhistiskt mått på välfärd där man inte räknar i materiella tillgångar utan i livskvalité.

Vi har dessutom turen som kom hit det år som det är "The year of happiness".

Det vi ser redan efter att ha lämnat flygplatsen är dessa för landet typiska byggnader. Så gott som alla hus byggs i den här stilen, även de nybyggda inne i huvudstaden.

Det här är ingen slapparresa där man ligger vid poolen eller softar på hotellet utan det är full fart från morgon till kväll och upplevelserna och sevärdheterna duggar tätt. Men vi behöver inte bara sitta i bussen och se på omgivningen genom bussfönstret. Här har vi inte kommit så långt från flygplatsen då vi stannar vid en mycket gammal bro som går över Paro chu.

Ser att våren är på gång här för körsbärsträden blommar. Tittar man lite närmare på den här bilden så ser man människor intill det blommande trädet som är ute för att samla ved.

Uppe på berget har vi ett av de typiska bhutanesiska husen, där man har den allra översta våningen öppen och där man brukar förvara hö. Längre upp på berget skymtas även en liten retreatstuga.

Går man vägen fram så ser man att det är till och med två broar byggda här.

Nu på våren är bergssluttningarna ganska karga och bruna men om man kommer hit på hösten så är de mycket gröna.

Här är vår charmige chaufför klädd i sin nationaldräkt som kallas för Kira. han var inte bara den som körde bussen utan hoppade in på alla andra sysslor också. Bar han inte väskor så kunde han stå och servera mat.

Nästa stopp på Paro-Thimpu highway  är vid The Friendship Bridge, bro över Wangchu, den är byggd med bistånd från indien.

Här vid bron möts tre floder.

Det var tur att ingen tog tillfället i akt och försökte smuggla in cigaretter i landet. Det går bra att ta in tobak men tullen på dem är 100% och det är också viktigt att det finns tydlig varningstext på paketen. Rökare kan få det tufft i det här landet där det inte säljs cigaretter och där rökare ombeds att göra det diskret.

Vi ska fortsätta resan mot huvudstaden Paro och passerar genom denna pampiga port. Kungafamiljen är mycket omtyckt och överallt ser man bilder på dem, även här.

Vackra dekorationer på porten. Kan det där vara åskdraken?

Första bönekvarnen, det lär bli fler under resan antar jag. Inuti den finns det mängder med böner och när man snurrar på bönekvarnen så sänds alla dessa böner iväg ut i luften. Ett effektivt sätt att få iväg en stor mängd böner, rationalisering för att hinna med det dagliga arbetet gissar jag på.

Här liksom i Indien lever hundarna ett fritt liv och de verkar inte bry sig så mycket om trafiken, visserligen är det inte så mycket trafik här men det kommer bilar ändå.

Vid sidan om vägen ser jag något så otroligt gulligt, rena rama sötchocken.

Under bänken skymtas en till.

Vi börjar nu närma oss Paro, här ska vi äta lunch.

Top of the world och målet för resan.

Jag fortsätter på inlägget från i går där vi mellanlandade i Kathmandu och nu är vi på väg mot slutmålet på resan.

Kathmandu försvinner under oss...

...och vi har återigen Himalaya på vår vänstra sida.

Nu kommer också orsaken till att alla vill sitta på vänster sida i flygplanet på den här resan. Flygkaptenen gör oss uppmärksamma på att titta ut för nu kan vi se världens högsta berg där borta. Mount Everest sticker upp sina toppar genom molntäcket.

Zoomar in lite. Det är ganska mycket moln i dag men vi får en till chans att på hemvägen och då kan vi hoppas på lite klarare väder.

Men det finns massor med berg att beundra och även de är vackra även om de inte är de högsta i världen så räcker deras höjd till ändå.

Vi har en behaglig flygresa och efter 40 minuter är det dags att landa, innan dess så har flygvärdinnan hunnit med att servera en god smörgås och en kopp te.

Magasinet "Travel and Leisure" har listat världens mest utmanande start- och landningsbanor i världen. Den svåraste, mest skrämmande landningsbanan i världen enligt tidningen, är den på Paro Airport i Bhutan. Det är där vi nu ska gå ner. Landningsbanan är en av de kortaste i världen, och omges på fyra sidor av 5 000 meter höga bergstoppar. 

För att landa på Paro måste man dyka brant och sedan manövrera genom en smal korridor av trädklädda bergssluttningar.

Det svänger rejält och planet lutar så mycket så att vi på vänster sida inte ser  så mycket innan vi är nere i dalen. Lite mer skrämmande var det för de som sitter på andra sidan.

Vi har i alla fall en av de skickliga piloterna som klarar av den svåra landningen här och kommer lyckligt ner på marken. Vi har landat på Paro Airport och är nu i Åskdrakens rike.

Vi flög med Bhutans nationella flygbolag Druk Air men ett till bolag har börjat flyga på Bhutan. Det är ett privat som heter Bhutan air.

Här, som på de flesta andra flygplatser, är det kö till pass och visakontrollen.

Det tog inte så lång tid även om det ofta känns så då man står i kö, men direkt efter passkontrollen blir vi presenterade för Bhutans tidigare kungar samt nuvarande kung.

Väskorna packas på våra små bussar och äventyret kan börja. Att vi nu måste åka i två små bussar beror på att de vägar som finns inte är så breda och inte i det skick så att det inte är genomförbart med en stor buss.

Nu beger vi oss till Bhutans huvudstad Thimpu och kikar nyfiket på landskapet som syns utanför bussfönstret.

Det här ska bli spännande.

Fortsättning följer......

Nu drar vi vidare.

Idag börjar det som jag känner som den riktiga resan, de här dagarna i Indien har liksom varit lite bonus på vägen till målet.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och redan klockan 03.00 är det väckning och så iväg till flygplatsen, lite problem uppstår dock när vi ska lämna hotellområdet. En mycket överförfriskad och något aggressiv bilförare vill inte släppa ut vår buss. Så fort någon flyttar på avspärrningar och bommar så vinglar han ilsket fram och ställer tillbaka allt. En oro sprider sig i bussen, för man måste vara tre timmar i förväg på flygplatsen och den där mannen ser ut som någon man inte vill mucka gräl med. Som tur är vinglar den ilskna mannen tillbaka till sin bil och kör iväg. Tur för oss men inte för alla medtrafikanter, han var en klar trafikfara, inte så konstigt att det satt sådana här skyltar uppsatta.

Men nu ska vi inte fördjupa oss i Indiens alkoholpolitik utan vi ska ut till flygplatsen. Där måste man visa färdbevis och pass för att få komma in i flygplatshallen. Likaså bör man veta vilken ingångsdörr som är närmast incheckningsdisken för att slippa köa två gånger. Passkontrollanten här var en skämtare, han tänkte inte släppa in mig eftersom jag inte var mig lik på passfotot, jag log inte på det. Fast när jag visade upp en allvarlig nuna så gick det bra.

Sedan lite kö för att checka in.

Drukair ska vi flyga med, och av någon anledning så ber alla om att få sitta på vänster sida i flygplanet, varför kommer vi till senare.

Där åker väskorna iväg.

Sedan är det passkontroll, ganska lite kö så här tidigt på morgonen.

I säkerhetskontrollen var det ingen kö heller men så omständliga som de var så lär det nog bli rejäl kö senare. Vi frågade om datorer skulle tas upp, men nej då det behövdes inte. Sedan när vi var kollade och väskorna kom på bandet så fick vi frågan om datorer och kameror. Visst hade vi det, jag hade ju en kameraväska. Då skulle det plockas upp och köras en gång till genom röntgen.

Så var vi äntligen igenom alla kontroller och all byråkrati.

Vi hälsade på uppe i Drukairs lounge.

Det här ser väl gott ut.

Äntligen har vi kommit ombord och vi sitter på vänster sida. Strax är vi på väg.

Snygg uniform på flygvärdinnan.

När vi lyfter har det ännu inte ljusnat över Delhi.

Vi får lite mat, gott var det och det här lyckades de servera på en timme och tio minuters flygtid. Dessutom fick de som ville ha både kaffe och cognac.

Här har vi  kommit in över Himalaya.

Vi ser hur vägarna slingrar sig över bergen.

På en bergsplatå kan man se trappstegsodlingarna.

Det kommer mer och mer bebyggelse.

Vi börjar närma oss Kathmandu och då ser man tydligt hur det så kallade locket av dis och föroreningar ligger över staden.

Vi går ner för landning.

Men här ska vi inte stanna, det var bara en mellanlandning. Vi flyger vidare.

Vi lämnar Agra och tröttheten tar ut sin rätt.

Det är dags för oss att återvända till Delhi efter en lång och innehållsrik dag. Vi kör en sista sväng genom staden Agra och ser lite av folklivet där.

Folk lever inte lika flott här som de gjorde i palatset vi nyss besökte.

Arbetsplatserna är inte så flotta de heller. Jag tror inte ens att de har skyddsombud.

Undrar vad hälsovårdsinspektören skulle säga om den här serveringen.

Food Plaza är ett lite lyxigare ställe att äta på.

Här i myllret hittade jag ett apotek.

Elektronikbutiken. På den här bilden kan man också se hur indierna löser sina elbehov, varför betala dyra elräkningar då man kan tjuvkoppla sig direkt in på elnätet.

Men det jobbas en hel del. Det tillverkas en hel del skor i Agra så det är säkert skor i dessa kartonger.

Svensk bilprovning skulle nog ha några synpunkter på den här lastbilen.

Aporna verkar ha hittat en födkrok här. Jag hittade tio apor på den här bilden, finns kanske fler.

Jobbigast var det att se barnen som jobbade med att samla skräp.

På bron i två våningar är tåget på väg in till Agra, vi gör tvärtom och lämnar det.

Vid vårt bensträckarstopp träffar vi så klart på några hundar igen.

Det finns snälla människor som delar med sig av sina chips till några stackars hungrig hundar.

Där vid parkeringen står en man och spelar och hans dotter dansar.

Den lilla tösen hon dansande och dansade. Jag hade tyvärr inga rupies att ge henne men en lite leksak hade jag som hon fick. Flickan blev glad men jag gissar att pappan hade hellre sett lite pengar.

Efter en tidig och sedan intensiv dag så är det lätt att försjunka in i djupmeditation.

Det var en tidig morgon, en intensiv dag och kort återhämtning efter en lång flygresa, så det var nog inte så konstigt att de flesta somnade i bussen på väg tillbaka till Delhi.

Folk och fä.

Det finns en hel del att fotografera när man är på en så kallad sevärdhet. Vid Röda fortet var det även många människor som fastnade på bild.

En paus i skydd för regnet.

Upplyftande.

Två vackra damer som gärna ville vara med på bild.

Hittar man en västerlänning som villigt ställer upp på bild då gäller det att samla hela barnaskaran.

 En liten paus i traskande vid sevärdheten.

Vackra kläder.

Ska vi ta en selfie.

Ännu en selfie, fast nu med pinne.

Lite turister.

Rejält vimmel.

Lyssna nu på fröken när hon berättar om Röda fortet! Det blir skrivning på det på måndag.

Till slut lite fä. Mitt i gatan på en refug stod den här stora geten. Helt naturligt tydligen, för ingen mer än vi turister verkade bry sig.

Lite godsaker hittade den i trädet.