På väg till Joensuu hände inte så mycket.

Något jag inte tänkt på då jag varit i Finland förut är hur mycket björk det växer där. Om Umeå är björkarnas stad så borde Finland vara björkarnas land.

Björk vid björk vi såg.

Förra gången jag var i det här området så stannade vi till vid det här huset för att äta lunch. Då fanns det information om att det var något slags rekord med det huset. Minns inte riktigt för det var många år sedan, men har för mig att det skulle vara största timmerhuset för något område. Men det spelar mindre roll för det var kul att återse huset och att det var sig ganska likt. Säger ganska för nu var det stängt och man kom inte ens in till parkeringen. Gissar på att det nyss har bytt ägare, av skylten på huset att döma.

Och så såg vi mera björk.

Stenvalvsbron i Enonkoski. Den byggdes i början på 1900-talet av skiffersten. Stenen är hämtad från åkrarna i närheten. Bron är byggd utan murbruk vilket gör det liknar 1700-talets stenbroar. Eftersom det stod på informationstavlan att det var hemmansägaren Antti Makkonen som fick uppdraget att bygga bron men att det var Sylvester Redsven som utförde arbetet och att han fick 300 mark i ersättning, så antar jag att det var viktig information. Även att en vanlig arbetares dagslön var en mark på den tiden, kan vara intressant att veta, men det stod inget om hur lång tid det tog att bygga bron så då vet vi ändå inte om det var bra betalt.

I ån som rinner under bron och även bildar en liten fors simmade två knipor omkring.

Och så såg vi mera björk.

Sedan kom vi till en färja. Trots att det är så många sjöar här så var det här den enda färjan vi träffade på under färden. Intressant att veta är kanske att det kostade inget att färja.

Dit över ska vi.

Det gick ju bra.

Och så såg vi ändå mera björk.

och björk igen.

och mera björk.

I Joensuu var det liv och rörelse på torget.

Här kunde man handla en hel del lokala specialiteter.

Å så lite godis.

Inspirerad av all lokal mat på torget så bestämde vi oss för att äta riktig lokal mat den kvällen....

Fina skridskoisar.

Puumala är en kommun i Savolax, på 1500-talet utvandrade det många härifrån till Sverige.  De flesta bosatte sig i de områden västra Mellansverige som vi kallar finnbygder.

Här stannar vi till för att sträcka på benen lite grann. Hittade en fin rastplats med utsiktspaviljong uppe på en liten höjd. Vi klättrar upp för trapporna till paviljongen för att beundra utsikten ut över Lietvesi. Fast det var nog ett tag sedan de röjde busk och sly här så det blir till att klättra över staketet ut på berget för att få fri sikt ut över sjön.

Isen ligger tjock på sjön och jag är ganska säker att den håller för skridskoåkning eftersom jag sett att det är folk ute på isarna och pimplar. (9 april).

Någon glass blev det inte i dag Kiosken är inte öppen.

 Vi åker vidare och kommer till en pampig bro,  Saimaa bro. Där finns en hiss upp till broplanet och det ska även finnas en servering eller restaurang i tornet. Men som vanligt då man är ute på udda tider och inte sommar så är inte serveringen öppen. Men hissen är till för fotgängarna och cyklister .

Så vi åker upp...

...och ner igen. Klart de ska ha en puma som symbol om stället heter Puumala.

Här  är det isfritt. I tusen sjöars land är det verkligen många sjöar att hålla reda på men jag antar att den här sjön heter  Saimen.

Färden fortsätter och vi åker över bron.

Stora Enso gör sig bättre på bild än i verkligheten, det är hit en stor del av allt timmer  transporteras.

Eftersom vi är ute och åker på småvägar så tar vi en av dem som går relativt nära ryska gränsen. Förra gången vi var i det här området var före innan järnridån föll och då mötte vi soldater patrullerandes på cykel och alla vaktkurer var bemannade med både soldater och hundar. Nu var det ganska tomt här. Vaktstugan står tom och inga soldater träffade vi på.

Men området allra närmast gränsen, dit vill de inte ha några besökare.

Vi är ganska nära ryska gränsen.

Så skyktarna duggar tätt här.

Mycket skog och få hus i de här trakterna.

Dags att välja väg,

Vid gränsen är det lång kö för att ta sig igenom. Vi får inte åka över eftersom vi inte ville boka hotell på ryska sidan och därför inte får något visum.

Vi tar vägen som leder tillbaka till Lappeenranta. Utefter den vägen ligger köptemplen tätt och vi ser att många nya växer fram. Så gränshandeln här frodas men många väljer att åka vidare in till Imatra eller Lappeenranta för att handla.

Vi har hört att på torget i Lappeenranta ska det vara marknad på morgnarna. De öppnar 6:30 och stänger ganska tidigt, så nästa morgon traskar vi ut före frukost för att få uppleva marknadsvimlet. Där ska dessutom finnas en köttpaj som kallas för "vety ja atomi" ( väte och atomer) som är speciell för det här området, den har till och med en egen sida på Facebook. Det ståndet som har den pajen, säljer bara den som enda rätt. Fast ibland hjälper det inte att vara morgontidig.

Den speciella maträtten verkade inte serveras den här morgonen och inte var det speciellt livligt där heller.

Vi går tillbaka till vårt hotell och äter frukost. Ser att Stora Enso borta i Imatra i alla fall har vaknat. Känner det på doften också.

I dag ska vi åka vidare till Joensuu.

Järven på isen.

När vi åker på de små vägarna spanar jag naturligtvis efter om det ska dyka upp några djur, speciellt då vi åker genom de djupa skogarna. Man vet ju aldrig, någon björn kan få för sig att lufsa fram och kolla in trafiken. Fast man ska väl ha maximal tur om det skulle hända oftast så ser man bara hur träden svichar förbi.

Fast ibland så händer det något ovanligt.

I dag så ropar jag till min man, det är han som kör och det är ju tur att han tycker om att köra bil för jag har inte fått ordning på mina ögon ännu efter starroperationen. Jag ser dubbelt, så det är tryggast att överlåta ratten till honom. Vad jag ropar?

Jo, såg du! En JÄRV där på isen.

Är du säker, säger han.

Ja det var ju till och med spår i snön fram till den. Det måste vara ett djur. Kanske en järv.

OK, vi vänder, säger han.

Sagt och gjort, vi vänder. Har visserligen kommit en bit ifrån järven men vad gör man inte för att få en järv på bild.

Vi har tur, den sitter kvar och jag hoppar ut...nja smyger ut för att inte skrämma iväg den. Tar en bild direkt ifall den får för sig att springa iväg. Ser ni, den sitter där borta på andra sidan sjön och spåren ner till djuret syns tydligt.

Jag smyger närmare. Zoomar in för att få en lite bättre bild. Järven verkar lite orädd, jag smyger närmare och den sitter kvar ändå och jag får en fin bild på den.Förstora så ser du min järv lite bättre.

En sådan tur att vi vände. Vill du också fota järv så kan du få kartpositionen, jag tror nog att den sitter kvar än.

Olofsborg

Ibland så lockar de där sevärdhetsskyltarna iväg oss till blindskär. Som då vi hamnade här.

Jag har ingen aning om varför det här är en sevärdhet för att information var på finska och det enda jag lyckades tyda ut var att det är ett fint naturområde här, Urpolan älvdalar. Men det var ett fint litet rosa hus så det får vara med ändå. Klockan vid huset gick i alla fall rätt, den var faktiskt kvart över elva. Fast den är ganska beroende av solen.

En liten  omväg spelar väl inte så stor roll och nu vet vi ju vad klocka är också. Vår färd  fortsätter och vi kommer till Savonlinna eller Nyslott som det heter på svenska, fast jag tycker att Savonlinna låter mycket mer romantiskt. Där vill jag återse Olofsborg, var där för en massa år sedan.

Även här var det svenskar som byggde och vaktade gränsen mot Ryssland. Inte så konstigt eftersom Finland tillhörde Sverige då. Från början hette det Sankt Olofsborg och byggdes redan 1475, det var först byggt i trä.

På parkeringen kom vakten genast fram och ville ha sin avgiften. Jag tror det kostade fem brödbitar att få stå där.

En av orsakerna till att det var just här borgen anlades var att det strömmande vattnet var isfritt även på vintern och att det stämde såg vi ju, nästan överallt i det här området låg sjöarna istäkta men här var det isfritt. Här förenades två sjösystem och att Finland kallas "De tusen sjöarnas land" det såg vi nu när vi reste runt i de östra delarna av Finland att det namnet inte är hämtat ur luften. Så jag kan tänka mig att det var viktigt att fienden inte kunde ta sig vidare och längre in i landet via dessa sjöar.

 En nackdel när man kommer under icke semestertider, förutom att det var kallt och blåste en snålvind som kylande kröp in under kläderna och inte ens solen kunde rå på, är att inget är öppet. Man kommer bara in till begränsade utrymmen men man kan kika runt i lugn och ro utan att bli omkullsprungen av andra turister och här fanns det informationstavlor som berättade vad man såg och de var även på svenska.  Därför vet jag att  det här tornet kallas för "Tjocka tornet" och det kom till 1560. 

Av all information att döma så har det varit mycket liv och rörelse här på den tiden. Det fanns bostäder till borgfolket, fest- och ekonomilokaler, kök och bageri, ett bryggeri och även baracker till soldaterna. Och naturligtvis, vi är ju i Finland, en bastu.

Skådespelerskan Aino Ackté kom på en bra idé 1912 om att ordna operaföreställningar i borgen. Främst finländska operor framfördes och även finländsk musik. Dessa höll på under fem år, fast efter 1916 var det ett uppehåll till 1930. En nystart av operafestivalerna blev det 1962 och än i dag kan man gå på opera här. Det såg lite spöklikt ut med det svarta taket som fladdrade i vinden när vi kom in på borggården men det var bara byggjobbare som höll på med arbeten inför sommaren operafestival. Balkarna som sticker fram till höger är ställningen till läktaren. Längre än så här fick vi inte gå utan bygghjälm och det hade vi ingen med oss.

Under årens gång har borgen byggts till och om en hel del gånger. Av alla svenska kungar, under den tid Sverige och Finland var samma rike, var det bara  Gustav II Adolf som besökte Olofsborg. Han hade varit i Polen och var på väg tillbaka till Stockholm 1622. Det var inga dåliga resor de gjorde på den tiden, skulle vara intressant att veta hur lång tid den resan tog. Men trots att borgen var så strategiskt placerad ute på Kyrönsaari holme så föll även det i ryska händer 1742. Men här i trakterna så var det inte stor mening att trycka upp någon stor upplaga av kartorna för 1788 var borgen åter svensk.

Tyvärr fick slottet förfalla under många år,  under mitten av 1800-talet var det fängelse. Två eldsvådor förvandlade det dessutom mer eller mindre till en ruin. Men tack och lov har finska staten sett till att borgen nu har bevarats från förfall och nu anses det vara Finlands vackraste fornminnesmärken.

<4

Kärnäkosken fästning.

De som brukar läsa i min blogg har nog förstått att jag och min man har en viss förkärlek för de små vägarna. Vår vana trogen så tog vi dessa även här i Finland och inte helt otroligt så dök det upp intressanta saker även här.

Vi bromsade in vid Kärnäkoski kvarn som byggdes  i början av 1890-talet.  Det finns lite information här på både finska och även engelska och jag förstår att här har det varit en såg och ett sliperi ända fram till 1950-talet.

Visserligen är det inte kvarnen eller sågen som är det mest historiskt intressanta här men det är klart att vi måste kika på den också. Den ligger så fint vid en liten fors.

Kika var det!

Här är det inte låst så vi kan även gå in och titta.

En del maskiner finns kvar och det ser ut som om man har vissa aktiviteter här på sommaren.

Man kan kika ut också.

Fast det som fick oss att bromsa in och gå ut och titta är, det kulturhistoriskt värdefulla försvarshistoriska minnesmärket från 1700-talet, nämligen Kärnäkosken fästning.

Här besegrade de svenske ryssen 1790 och återtog regionen Partakoski, under ledninga av Armfeldt. Kung Gustav III kom hit för att pigga upp sina mannar och passade på att dekorera sig själv med en medalj som endast kungar som varit med i den striden som besegrat fienden kan få. Här byggde de en stor ramp för transporter av kanoner och även ett läger för soldaterna.

Undrar om den här gamla kanonen användes just här. Fantastiskt att den finns kvar med så mycket trä i konstruktionen.

Vi går in på fästningsområdet, hänger ni med?

Den svenska erövringen varade inte så länge. Ryssarna tog över och började bygga den här fästningen. Vi går upp på muren för att se vad som gör den här platsen så intressant i försvarssynpunkt.

Hoppsan här var det högt!

Att få med höjd och djup på bild är inte så lätt. Här skulle jag velat ha någon som stod där nere för att visa hur högt fallet ner är, men jag hittade ingen frivillig som ville ramla ner dit. Men skuggan kanske visar att den mur och vall vi står på är tämligen hög.

Här uppe ser vi att platsen var väl vald, vid stranden av sjön Saimen. I dag är den istäckt men kan tänka mig att det kan vara skönt här en sommardag.

I dag är det inte lika skönt även om det är fint i solen så är det kallt. Ett tunnt frosttäcke ligger över nejden.

Vänder vi oss om och har sjön i ryggen så kan vi se att det var en stor och pampig fästning. Här huserade 1400 soldater. Man byggde på fästningen i tre år men den användes bara i 15 år. Inne i fästningen fanns det baracker, vakthuset, tjänstemänens kvarter, briggen och krutkällare. De trähus har senare rivits, och nu bara rester av stenbaser kvar av dem

Å häcken växte kämpahög - inte häcken kanske, men men ser på träden här inne att tiden har gått.

Kan tänka mig att folket slet hårt här men kan väl hoppas på att de hade någon stund att njuta av att det faktiskt är väldigt vackert på den här platsen.

Jag passade på att njuta lite av den finska naturen.

Här finns också en kortare vandringsled där det förr fanns en järnväg för transport av timmer till sågen.

Vi gick en liten bit på den.

 När vi sedan åker iväg kommer vi inte många meter innan nästa minnesmärke dyker upp.

Det restes till minne av de som stupat här och texten finns på finska, ryska och svenska på de olika sidorna av märket.

GUDS FRID!

 3 - 5