Nu ska vi besöka ett världsarv.

Fast först ett gårdsbesök. Det såg lite ut som ett lappverk den här byggnaden, ungefär som "Man tager vad man haver".

Resten av gården såg prydlig ut.

Världsarvet som vi är på väg till är Struves meridianbåge (eller gradmätning) och är en triangelkedja som sträcker sig från Hammerfest i Norge i norr till Ukrainas kust vid Svarta havet i söder, genom tio länder och med en längd på drygt 2 820 km. Kedjan upprättades och användes av den tyskfödde ryske astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve, mellan år 1816 och 1855, i hans projekt att mäta upp jordklotets rundning, för att fastslå jordklotets exakta form och storlek. Om du klickar på ordet Hammerfest i texten ovan så kan du se minnesmärket som står där. Det är tredje bilden nerifrån. På kartan, som var uppsatt på plats, kan man se hur den sträcker sig genom länderna.

Den  bestod av 258 trianglar och 265 mätpunkter. En av dessa var här i Korpilahti. När vi kom fram till platsen fanns det en skylt om att det är en km att gå för att komma till platsen. Låter inte så farligt långt men det var ingen lättgången stig. I början var den mest lerig.

Här har vi gått 270 meter och har 730 kvar.

Att gå en km är inte så svårt, inte ens för mig, men att gå den kilometern uppför och i isig terräng var inte lika lätt.

Nu har vi avverkat 430 meter och har bara 570 m kvar.

Här var det brant men inte lika halt. Min man var snäll och bar kameran åt mig och även vänta in mig så att jag fick ta några bilder.

Så där nu har vi avverkat 740 m och har bara 260 kvar. Här finns också en bänk att vila lite på.

Tur att vi inte behövde idka bergsbestigning och jag skänkte en tacksam tanke till de som byggt trappan.

Efter trappan var det lättgånget och de sista metrarna kunde jag avverka ganska lätt och snabbt. Hade t.o.m krafter kvar för att klättra upp i tornet.

Tänk  att här stod de och gjorde sina mätningar. Fin utsikt hade de.

Men har man gått upp så måste man ju ner också. Inte lika lätt då det är halt och brant. Funderade på hur jag skulle få med höjden här tills jag kom på att min man kunde kila ner före och visa hur liten han blev där nere, sen var han faktiskt så snäll så han kom upp igen och tog kameran så att jag hade båda händerna fria och kunde klamra mig fast i träd och grenar för att inte avverka nerfärden för fort.

Tror inte att jag hade gått upp där om det inte varit ett världsarv men efteråt är jag tacksam för att det lockade upp mig för det var skönt att komma ut i skogen. Lägger in informationstavlan också så de som är intresserade kan läsa mer.

Vi kommer till Pisa och träffar på ett par kaxiga herrar.

Det har varit mycket på radio, TV och tidningar om PISA den senaste tiden men det här är ett helt annat Pisa. Än en gång så handlar det om gränsdragning och krig.

Här slöts freden mellan Sverige, under kung Sigismund och Ryssland under tsar Fjodor, efter Nordiska tjugofemårskrigt den 18 maj 1595.

En intressant detalj är att  dokumentet om den fredan  aldrig ratificerades av någondera regent. Kung Sigismund befann sig i Polen och vägrade att befatta sig med svenska affärer. Tsar Fjodor dog 1597 utan att ha skrivit under och hans efterträdare, tsar Boris Godunov, skyllde på att Sigismund inte signerat dokumentet. Båda staterna genomförde dock sina skyldigheter.

Långt där inne i skogen finns en sten där bostävena SRS finns inristat, vilket står för Sigismund Rex Svecia.

Hade inte stigen varit så isig så hade vi nog tagit oss en promenad men att riskera stukade fötter där kändes inte mödan värt.

Jag försökte fota lite skägglav istället. Den fladdrade i vinden så det blev skägglav med rörelseoskärpa

På samma väg träffade vi på två kaxiga herrar. De hade tagit vägen som sitt revir och försökte övertyga varandra om vem som var starkast, vackrast och bäst. Visserligen är bilen ett bra gömsle men att fotografera genom en smutsig vindruta ger ingen vidare skärpa.

Bilen som säkerligen var ett större hot mot deras överlevnad upplevde de inte som något hot överhuvudtaget, men jag och min kamera var tydligen det största hotet för när jag klev ut ur bilen spatserade de iväg med högburet huvud.

Fast på andra sidan vägen tänkte de börja tuppfäktas igen. En bra skiljelinje hade de också.

Men så lätt blev de inte av med mig.

- Har inte du gett dig än, ser fasantuppen ut att säga.

Tupparna ledsnade på mig och gick till skogs. Jag gissar på att bråket fortsatte men där inne behöver de inte vara rädda för att bli överkörad.

Slaget vid Ilomantsi och en PV 444

Igen så har vi hittat en skylt som berättar att det finns en sevärdhet i närheten. Lite spännande att följa dessa skyltar då det endast står något på finska och vi har inte en aning vad som finns där. Vägen vi hamnar på blir plötsligt väldigt vintrig.

Men vi hade tur det var bara i kurvan som det var isigt.

Aaronpiha säger skylten dit vi har kommit. Ser ut som en äldre gård. Och här hade jag lite tur för när jag googlade på det namnet så fick jag en träff. Visserligen på finska men jag har lyckats lista ut att det är en gård som funnits här  sedan 1898.

Om jag inte helt missuppfattat det hela så hette ägaren  Aaro Ikonen och samlade på gamla jordbruksredskap, men inte bara samlade utan även använde dem. Nu är gården ett slags museum. Men så klart inte öppet nu.

Det prasslar i det torra gräset och se där ett litet vårtecken. En ensam tofsvipa har hittat hit.

Ladan eller om det är ett vagnslider har spåntaket kvar.

Här är det ingen som tankar längre, det är inte bara i Sverige som mackarna stängs. Fast det är nog lite bättre här i Finland för jag såg att på de små orterna så fanns det ofta mer än en butik och i relativt små samhällen, som vi åkte igenom, hade till och med bank.  

Men vår färd går vidare och vi hamnar på en minnesplats. Det finns flera stenar med emblem på och vi tyder ut att det är olika regementen som är representerade på dem. Här ägde tydligen "Slaget vid Ilomantsi" rum. Det var en del av fortsättningskriget. Det utkämpades under juli-augusti 1944 och var det sista stora finländska militära avvärjningssegern under den sovjetiska storoffensiven. I den riktningen som kanonerna är riktade och där borta där det lyser lite gult, där är Ryssland. 

Trots att det inte är upplogat  på platsen och massor med snö så ser jag att någon varit här för inte allt för länge sedan, för det ligger blommor vid en av stenarna,

På museet i Juesuu finns det en motor från ett Junker bombplan. Det planet störtade  1944 i en sjö inte så långt från Juensuu. den unga besättningen omkom och en av dem skulle få träffa sin hustru samma dag men istället fick hon identifiera makens armband med lyckoamuletten.

Den amuletten ligger i samma monter som en modell av planet, bredvid motorn. Hon födde deras barn ett halvår senare. Det är bara ett av alla tragedier som kriget förde med sig.

Fast vi är kvar ute i de karelska skogarna, upptäcker att den väg vi tänkt åka blir lite för lång  för att hinna tillbaka till Joensuu till kvällen. Så vi svänger av mot Naarva. Men ack ack här hade det suttit bra med vinterdäcken.

Men Narva ligger inte det i Estland? Aha det här stavas med två a. Även om vägen just här vid skylten ser grusig ut så var det undantag på den här sträckan.

Mest såg det ut så här och jag lovar det gick inte fort på den glashala vägen. Fast jag hade en säker chaufför. Han har kört rally tidigare och jag är glad att han inte gjorde det på den här vägen. Vi blev omkörda av brevbäraren två gånger, gissar på att han hade rejäla dubbdäck.

Riktigt skönt att komma tillbaka till Joensuu. Här där centrum är nu låg det forna Karelska jägarkårens sommarexercisplats 1790– 1809. Stadens namn betyder Älvmynningen och det är väl den älvmynningen som nu ses som en kanal och sluss nämligen Pielis kanals nedersta sluss.

I Joensuu var det betydligt bättre väglag och inte så mycket is. Fiskarna var i full gång.

På kvällen när vi ska gå ut och äta träffar vi på en riktig goding. Av min mans upphetsning över den här skönheten förstår jag att det nog är fler som  vill beundra den. Inte var dag man ser en Volvo PV 444 i så här fint skick. Det riktig glänser om den. Det som kan uppfattas som smuts på sidan av bilen är bara solen som reflekteras och gatan som speglar sig i den blanka lacken. Till och med blinkersen (fixlight eller takgök) på taket fungerade.

Tar en bild till från andra sidan.

Delad bakruta har den också.

Vid stationen står det ett gammalt lok, det är för mig oklart varför just det loket står där men har förstått att det har något med det militära att göra. Tror mig också förstå att det där loket kallades för "Duck". Intressant var att det har aldrig varit någon skadegörelse, klotter eller stölder från loket.

Nu är det dags för middag och vi fick sällskap av Snusmumriken. Han pratade i telefon mest hela tiden och drack rödvin. Lite lik Snusmumriken var han allt.

Kontiolahti och Salpalinjen

Det var ganska passande väder den här morgonen eftersom vi hade bestämt oss för att åka ut till skidskyttestadion i Kontiolahti  för att se hur där ser ut. Både jag och min man tycker om att titta på skidskytte på TV så eftersom vi är så nära kan det vara kul att se hur där ser ut i verkligheten. Det som var passande med vädret var att det var att det var -5 grader och vi fick börja med att skrapa bilrutorna.

Vi hittade avtagsvägen till stadion. Bara 4,7 km kvar och jag ser att det är läge att skriva in i kalendern den 3/3 - 15/3 2015.

Det var tur att vi kom från det hållet för här ramlade vi också på något som vi tänkt titta på. Det är SALPALINJEN i Nordkarelen. Det är tankshinder som byggdes efter vinterkriget under åren 1940-41. Salpalinjen är 1200 km lång och sträcker sig från Finska viken i söder till Petsamo  i den tidens norra Finland. Man har inte stridit vid Salpalinjen men den hade en indirekt påverkan av händelseförloppet under fortsättningskriget. Var inget man körde in i med en stridsvagn precis.

Det var nog ingen lätt uppgift att få alla dessa stenat på plats. Dessutom så grävdes det skyttegravar. Lite svårt att se det som mer än ett dike här eftersomm det vuxit upp så mycket träd där.

Den här bumlingen är ett skydd för manskingevärsskyttarna.

Fast nu åker vi vidare fram till stadion. Här finns det snö kvar och träningen är i full gång.

...och segraren är...

Färden fortsätter och vi kommer fram till en annan del av Salpalinjen.

Man ser att det gått en hel del år sedan tankshindren byggdes . Träden har hunnit växa sig höga.

Här har vi kommit till ytterligare ett ställe där det finns kvar rester av Salpalinjen. Nu var det här ingen sammanhängande linje av stenbumlingar som tankshinder för i långa sträckor är det sjöar och myrar som är det naturliga hindret, men mellan det så byggdes det tankshinder.

Stenarna försvinner i väg åt båda hållen här. De är vid strandkanter och här även i vattnet. På skylten mitt i sjön trodde jag att det stod något om Salpalinjen men det stod "Andjakt förbjuden" fast på finska förstås. Kan förstå det, för det var ont om änder där.

Jag går runt sjön för att få en lite annorlunda vinkel på stenlinjen.

Kan tänka mig att där vid bron stod det någon vakt.

Det var fint här även om det var  lite kallt, men man kunde ana att våren var på väg för  i strandkanten kunde man höra "klonk" från vattnet som slog därunder.

Fina skridskoisar.

Puumala är en kommun i Savolax, på 1500-talet utvandrade det många härifrån till Sverige.  De flesta bosatte sig i de områden västra Mellansverige som vi kallar finnbygder.

Här stannar vi till för att sträcka på benen lite grann. Hittade en fin rastplats med utsiktspaviljong uppe på en liten höjd. Vi klättrar upp för trapporna till paviljongen för att beundra utsikten ut över Lietvesi. Fast det var nog ett tag sedan de röjde busk och sly här så det blir till att klättra över staketet ut på berget för att få fri sikt ut över sjön.

Isen ligger tjock på sjön och jag är ganska säker att den håller för skridskoåkning eftersom jag sett att det är folk ute på isarna och pimplar. (9 april).

Någon glass blev det inte i dag Kiosken är inte öppen.

 Vi åker vidare och kommer till en pampig bro,  Saimaa bro. Där finns en hiss upp till broplanet och det ska även finnas en servering eller restaurang i tornet. Men som vanligt då man är ute på udda tider och inte sommar så är inte serveringen öppen. Men hissen är till för fotgängarna och cyklister .

Så vi åker upp...

...och ner igen. Klart de ska ha en puma som symbol om stället heter Puumala.

Här  är det isfritt. I tusen sjöars land är det verkligen många sjöar att hålla reda på men jag antar att den här sjön heter  Saimen.

Färden fortsätter och vi åker över bron.

Stora Enso gör sig bättre på bild än i verkligheten, det är hit en stor del av allt timmer  transporteras.

Eftersom vi är ute och åker på småvägar så tar vi en av dem som går relativt nära ryska gränsen. Förra gången vi var i det här området var före innan järnridån föll och då mötte vi soldater patrullerandes på cykel och alla vaktkurer var bemannade med både soldater och hundar. Nu var det ganska tomt här. Vaktstugan står tom och inga soldater träffade vi på.

Men området allra närmast gränsen, dit vill de inte ha några besökare.

Vi är ganska nära ryska gränsen.

Så skyktarna duggar tätt här.

Mycket skog och få hus i de här trakterna.

Dags att välja väg,

Vid gränsen är det lång kö för att ta sig igenom. Vi får inte åka över eftersom vi inte ville boka hotell på ryska sidan och därför inte får något visum.

Vi tar vägen som leder tillbaka till Lappeenranta. Utefter den vägen ligger köptemplen tätt och vi ser att många nya växer fram. Så gränshandeln här frodas men många väljer att åka vidare in till Imatra eller Lappeenranta för att handla.

Vi har hört att på torget i Lappeenranta ska det vara marknad på morgnarna. De öppnar 6:30 och stänger ganska tidigt, så nästa morgon traskar vi ut före frukost för att få uppleva marknadsvimlet. Där ska dessutom finnas en köttpaj som kallas för "vety ja atomi" ( väte och atomer) som är speciell för det här området, den har till och med en egen sida på Facebook. Det ståndet som har den pajen, säljer bara den som enda rätt. Fast ibland hjälper det inte att vara morgontidig.

Den speciella maträtten verkade inte serveras den här morgonen och inte var det speciellt livligt där heller.

Vi går tillbaka till vårt hotell och äter frukost. Ser att Stora Enso borta i Imatra i alla fall har vaknat. Känner det på doften också.

I dag ska vi åka vidare till Joensuu.