Var ska vi sova i natt.

Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.

Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.

Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.

Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.

Vi fortsätter färden mot okänt mål.

Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.

Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.

Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.

En ekorre vill inte alls vara fotomodell.

Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.

Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.

Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.

 Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.

Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.

En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.

 Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.

Den var i bruk till slutet av 80-talet.

Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.

Riktigt nära vill de komma.

Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)

Ett lamm leker herre på täppan.

Kossorna undrar vad som står på.

Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.

I morgon åker vi mot Sverige.

Varning för troll - Trollstigen.

Vi har åkt Trollstigen många gånger, men bara en gång av dessa var det klart och fint väder så att man kunde se hela vägen och alla svängar uppe vid utsiktsplatsen. Vi har kommit från båda hållen och haft strålande väder, både på vägen uppför alla svängar och de gånger vi kommit från Geirangerhållet har vi haft solsken och klart väder och tänkt att nu har vi tur och kan ta de där bilderna från utsiktspunkten. Men när vi kommit fram till utsiktsstället så har det regnat och molnen snuddade vid fotknölarna, inte ens lönt att gå ur bilen.

Men den enda gången, då när vi tog de där fantastiska bilderna, eller trodde oss ta, den enda gången som vi hade klart väder och fri sikt ut över dalen. Då, den där gången när vi var där för många år sedan och tog så många fina bilder...trodde vi. Då hände det där som bara inte får hända, det var på den analoga tiden och vi hade satt in en ny rulle i kamera, men den rullen hade inte tagit fäste ordentligt och det fanns inte en enda bild och inte märkte vi det heller innan vi var långt borta från Trollstigen.

Den här gången var vi osäkra på om vi skulle få några bilder eftersom vi startade resan från Molde i kraftig dimma. Dimman kom och gick i storsa sjok så det såg inte gynnsamt ut. Solen kämpade för att tränga sig igenom, men oftast var det dimman som vann kampen, det var med spänning vi närmade oss Trollstigen.

Vi börjar närma oss den berömda vägen som har utnämnts till national turistväg. Det finns 18 officiella turistvägar i Norge och Trollstigen är väl en av mer kända.

De där stenarna vid vägkanten påminner om våra första resor i Norge, då de ibland var de enda som hindrade bilarna att komma för långt ut över kanten mot stupen.

Nu börjar vi se de berömda svängarna, eller svinger som de säger på norska.  

Nu är det dags att hålla utkik efter troll.

Vi stannar till en stund vid en rastplats för att ta lite bilder och läsa på alla informationstavlorna som satts upp där.  Vägen öppnades av kung Håkon VII den 31 juli 1936, efter en byggtid på åtta år

Trollstigvägen har i flera hundra år varit en viktig färdväg mellan Valldal och Åndalsnes. Först som en stig, därefter som ridväg och klövjeväg. Delar av den gamla klövjestigen är fortfarande framkomlig till fots. Kanske lite svårframkomlig så här tidigt på säsongen, det är mycket snö kvar och massor av forsande vatten.

På en del ställen forsar det rejält.

På andra är det mer som ett dimmoln.

På tal om moln så verkar det som om vi har lite tur, för molnen finns där men döljer inte bergen eller vägen.

Vi tråcklar oss vidare  uppåt.

Stigforsbron ser en aning blöt ut.

Ibland är stigningen på vägen ganska brant.

Planas ut vid svängarna.

Någon ser ut att ha kikat lite närgånget på utsikten och naggat en del av kanten.

Så är vi uppe vid Trollstigsplatån. Här har det hänt mycket sedan vårt senaste besök. Vattnet har dämts upp, serveringar och souvenirbutiker har vuxit upp. 

En rikligt tilltagen souvenirshop.

Rejäla utsiktsplatåer har det också byggts.

Men fjällen är sig lika.

Här har vi fin utsikt över dalen och alla svängarna på vägen. Lite dimma ligger kvar, men inte mer än att den tillför istället för att skymma.

Vi går bort till den nya utsiktspunkten.

Där är det ingen trängsel, för de flesta bussresenärerna är mer intresserade av fiket och souvenirerna. Utsikten är ungefär den samma som från första utsiktsplatsen, fast man ser lite längre in i dalen härifrån.

Glasväggarna runt utsiktsstället är  lite speciella.

Står man nära den så blir det lite svindelkänsla.

En till turistbuss är på väg upp, bussarna som kör här får inte vara längre än 13,1 meter.

Jag ser att bussarna stannar till på Stigforsbron så att alla kan få se hur det stänker från forsen.

Det finns en del vandringsleder som man kan följa härifrån, de verkar ordentligt iordninggjorda...

...men man kommer inte så långt så här års.

Inte ens sittbänkarna är framtöade.

Dags för oss att köra vidare mot Geiranger.

Torghatten.

I mitt inlägg om De sju systrarna nämnde jag att det finns en längre saga om Helglandsfjällen och systrarna. I dag är det lämpligt att berätta hela den, för orsaken till att vi valde att stanna en natt i Brønnøysund var just Torghatten. När jag åkte Hurtigruten för några år sedan så såg jag det berget med hål i och har funderat på om det går att komma dit. Den här bilden tog jag från Hurtigrutenfartyget Nordlys.

Sagan om Helgelandsfjellen är ungefär så här: "De sju odygdiga systrarna och deras barnflicka Lekamöya badade nakna i försommarnatten på ön Landegode i Nordland. De var alla kända för sin skönhet men allra vackrast var Lekamöya. Systrarna hade smitit ut dit från sin hårde far, kung Sulitelma som härskade över fastlandet i Jättarnas Rike. Trollkungen Vågakallen härskade över Lofoten. Hans oregerlige son Hestemannen satt på Svolvaer och tittade över Vestfjorden då han hörde skratten och ropen över vattnet. Han hade tidigare i smyg beundrat Lekamöya och när han nu såg henne naken i vattnet blev han upptänd av lusta. Han kastade sig upp på sin springare och satte av; han skulle göra Lekamöya till sin kvinna. Manteln fladdrade, hans röda ögon lyste och hästens hovar slog gnistor. Flickorna hörde hovslagen och flydde, Hestemanen vann på dem, systrarna kastade sina klädknyten på ön Dönna och inväntade sitt öde på ön Alsten. Där nåddes de av solens strålar och förstenades. Lekamöya som stod och bakade på Tjötta, hörde bråket. Kastade ifrån sig sina bakredskap och sprang hemöver mot Leka. Hestemannen förstod att han inte skulle nå henne och beslöt att döda henne med ett pilskott; ingen annan man skulle få ta henne! Skarfjellsgubben, kungen av Sömnafjell, såg Hestemannens onda avsikt och kastade sin hatt i pilens väg. Pilen genomborrade hatten och träffade aldrig sitt mål. Hestemannnen blev kvar på Hestmona vid Polcirkeln medan Lekamöya nådde ön Leka innan solens strålar träffade henne så att även hon förstenades. Stävan med messmör föll ur hennes hand och färgade öns västsida vackert brandgul. Hatten blev till ön Torghatten och ligger där, genomskjuten, till vittnesmål om sagans sanning."

Har ni orkat läsa hela sagan så kan ni följa med mig på en vandring upp till hålet i berget. Eftersom min fot är tämligen nyrenoverad och inte tål alltför tuffa utmaningar så kollade jag på turistbyrån först att det inte skulle behövas klättring. Det är fjälltrakter och fjällvandring, stadiga skor och normalkondition räcker gott, svarade kvinnan där, men det är ingen klättring.  Så vi begav oss iväg.

På vädret fanns det inget att klaga på, solen sken och det hade blivit riktigt varmt.

I början är stigen lättgången och det har till och med gjorts iordning trappor på vissa partiet. Högre upp blir det ganska knaggligt men inte svårare än att jag kan ta mig fram.

Och halvvägs får man sig ett ord, av Peter Dass, med på vägen.

Vänder mig om och kikar tillbaka.

Kommer högre upp och får veta att här fördas man på eget ansvar.

Nu är vi så högt upp att vi börjar skymta hålet.

Hålet i berget skapades under istiden genom att vatten grävde sig genom de lösare bergarterna medan de hårdare runt om stod emot vattnets krafter.

Nu är vi högst upp.

Dags att gå in i hålet.

Hålet  är  160 meter långt, 35 meter högt och 20 meter brett. Ser inte så stort ut från havssidan, men här uppe känns det väldigt stort.

Det är ganska brant och en massa stenskrammel på väg ner i hålet.

Som tur är så har det byggts trappor, så det är lätt att komma ner.

Där vid slutet av trappen möter vi två äldre gentlemän som till och med sjunger en bit av en italiensk opera för oss. Överraskad av sången så kommer jag mig inte för att ta någon bild förrän de är på väg ut.

Nu ska jag ner och se hur det ser ut där nere.

Utsikten är svindlande och vacker.

Det ska gå att vandra ner på den sidan också, men där är det brant och stigen är inte lika vältrampad och underhållen.

Vi ser att vi var inte de första som varit är, hittar lite kungligt "klotter" från 1873.

En sista blick på bergen och sedan dags att gå ner igen.

När vi kommer ut i solen igen, möter vi en andfådd kille som sätter sig för att pusta lite och efteråt då jag kollar in bilden så ser jag att även det norska kungaparet varit här och satt sin signatur på berget bakom killen.

Fin utsikt över Brønnøysund här uppifrån.

Vi vandrar nedåt.

Tar oss sedan över till andra sidan av Torghatten för att se hur det ser ut från den gården vi såg där nere.

Återigen ser hålet inte så stort ut.

Passar på att ta lite bilder på havet och speglingar, innan vi återvänder till Brønnøysund.

På väg till Brønnøysund.

Vi lämnar Sandnessjøen och ska till Brønnøysund, på landvägen till Brønnøysund har det varit ett ras så den är avstängt ända fram till juli och alla som vill dit måste ta den gamla vägen dit. Det är utefter kusten och med färjor. Inte gör det oss något för det är en betydligt vackrare väg, enda nackdelen är att vi inte har någon tidtabell, men väntan kan användas till att ta lite bilder. Vi har kommit till Tjøtta och väntar på att färjan ska komma.

Lite trevligt samtal i kön, med de andra väntande så går tiden ganska fort.

Färjan kommer och vi är iväg.

Finns väl inte så mycket att säga, bara att njuta av landskapet.

Vi är framme i Forvik, fick en tidtabell på färjan och vet att om vi ska hinna med nästa färja som går över från Andalsvågen till Horn, så kan vi inte stanna på vägen, och det trots att vi träffar på älg. Bara att köra direkt.

Vi har också lärt oss att pensionärer har rabatt på färjorna och här har det ett trevligare namn än pensionärsrabatt, det heter honörsrabatt. En här färjeturen är inte så lång.

En fin tur har tagit oss till Brønnøysund.

Nu ska vi ut på en liten vandring, men det tar vi i nästa inlägg.

De sju systrarna

Vi gör som måsen.

Drar iväg på en utflykt, för att upptäcka omgivningarna i närheten av Sandnessjøen, fast vi tar bilen istället för att flyga.

I utkanten av stan gör vi vår första upptäckt, ett hövdingsäte från vikingatiden har byggts upp här.

Där kan man boka in sig för gästabud och vissa tider kan man även komma in och få sig lite historia berättad.

Vi fortsätter färden och kommer till de berömda fjällen som kallas för De sju systrarna.

Vackra fjäll som även har en saga berättad om sig. Bergstopparna heter Botnkrona (1 072 m), Grytfoten (1 066 m), Skjæringen (1 037 m), Tvillingene (980 m), Kvasstinden (1 010 m) och Stortinden (910 m)  och  alla var döttrar till Suliskongen långt upp i norr, som höll dem under hård disciplin. En natt somnade han så tungt att alla sju jungfrur kunde smyga sig ut.

Men Vågekallen, som var desperat efter en fru, låg på lur. Han jagade dem. Systrarna flydde söderut mot kusten, med flera troll efter sig, som alla antingen ville fånga eller rädda dem. Men ingen av dem kom ihåg solen, som förvandlar alla troll till sten. När gryningen kom förstenades både systrarna och deras förföljare. De förvandlades allihop till de klippor och fjäll som idag gör Helgelandskusten till en av de vackraste i världen.

Det finns även en längre variant av sagan, men den tar vi när vi kommer till Brønnøysund. De sju systrarna ligger så nära varandra att en bra vandrare kan bestiga dem alla på en dag.  Det finns en led som tar ca. 13 timmar att gå. Det ser lite blött och halt ut så vi nöjer oss att beundra bergen.

Landskapet här är så vackert så ibland känns det som om man åker omkring i en turistbroschyr eller att det är vykort uppradade runt omkring mig.

Peter Dass en präst, poet och författare från 1600-talet var verksam i det här området. Han är tämligen okänd för oss svenskar, men åker man Hurtigruten så lär man stifta bekantskap med honom, han står staty i Sandnessjøen och välkomna alla med utbredda armar.

Han är författare till den berömda diktsamlingen Nordlands Trompet, i vilken livet bland fiskarbefolkning och småbönder skildras. Petter Dass skrev även många psalmer, en av dem finns till och med i Isländska psalmboken och där har den nummer ett. Han bodde här i Alsterhaug, men inte i den här prästgården, den byggdes först när hans son övertog prästämbetet.

Kyrkan håller på att renoveras så vi kan inte gå in där.

Visst ligger den vackert.

Men det har byggt ett alldeles nytt Peter Dass museum och där får vi gå in. 

Museet är liksom insprängt eller mer som insågat i berget, väggen bredvid trappan ser i alla fall sågad ut och har ett fint mönster.

Uppepå berget finns det en minnessten över Peter Dass.

Fint utsikt här uppe.

Vi åker vidare.

Det varnas för får...

och mycket riktigt så är det får på vägen.

Dags att vända åter till Sandnessjøen

När vi kommer tillbaka så har sydgående Hurtigrutenfartyget kommit in. I dag är det Trollfjord som kommit.

Här på kajen står det något som de på norska kallar för Skarv, en kättinglänk skulle jag kalla den för. Läser på skylten att det är en kättinglänk som väger 450 kg och är en av den 15 km långa kättingen som håller produktionsskeppet för olja och gas som ligger vid Skarvfeltet.