"Flyg fram med fröjd mot vågens fjäll i stundens högsta lust!"

Många sjömil tillbringade vi till havs, först hände det ingenting. Bara vatten och vatten men så plötslig dök de upp som från ingenstans.

Då kom albatrosserna seglandes. Stora härliga fåglar  som visserligen inte såg så stora ut i det här stora havet. Men med en vingbredd på 3,5 meter som vandringsalbatrossen har, så inser man att de ÄR stora.

Förstora så ser du petrellerna i bakgrunden, jämfört med dem så märker namn deras storhet. Jag var i en skola och visade bilder och barnen där tyckte inte att det lät så mycket ned 3,5 meter. Då fick de dra ut ett rep på samma längd och insåg att det där var nog en ganska stor fågel. Inte någon liten mås precis.

Havet skummar och albatrosserna seglar.

 Valfågeln och albatrossen ser ut att krocka här, men trots att albatrossen är längre bort så ser man dess storhet. Valfågeln tillhör stormfåglarna och har ett vingspann på runt 40-50 cm ändå ser den liten ut jämfört med albatrossen.

Svartbrynad albatross

En till, svartbrynad albatross, lite närmare.

Även stormfåglarna svävade runt vårt fartyg.

När avtryckar fingret vitnat av köld och vind och nästan stelnat i sitt läge på knappen var det dags att gå in och lyssna på en föreläsning av Adam om våra "fenfotade vänner" . Då menade han inte fotograferade, utan individer med fenor såsom sälar och sjölejon.

Och vi går in i Konvergenszonen, kyligare vindar är att vänta.

Resten eller fåglar helt enkelt.

Här på Sea Lion Island  var det gott om fåglar att beskåda. De flesta kameror gick varma och det var inte så svårt att komma dem relativt nära.

Tucsofågel

Det här vet jag inte vad det är för fågel. Någon som vet?

South Georgia Pintail eller Gulnäbbad stjärtand på svenska, liten och söt men den här anden är även  asätare.

Strandskatans ägg fick man se upp med, de var svåra att upptäcka och lätt att trampa på om man inte passade sig.

Strandskatan har röda ögon, men de som fanns här hade gula ögon.

King cormorant eller Kejsarskarv  på svenska, men jag gillar det norska namnet också, Knoppskarv.

De höll till på en klippa nära klipphoparpingvinerna.

Åker man söderöver så ska man bada har jag förstått.

Nu lämnar vi Sea Lion Island och Falklandsöarna bakom oss och de följande dagarna har vi 800 Nm till havs framför oss.

Caracara

Rubriken på det här inlägget säger visserligen caracara och så börjar jag med att visa en höglandsgåsfamilj. Vän av ordningen tänker väl då att det här kan väl inte vara riktigt. Men den här lilla gåsfamiljen har en del i historien om cracaran.

Caracaran är en rovfågel som tillhör familjen falkfåglar. Det här är en strimmig caracara. Lägg märke till den gula fläcken den har på bröstet. Återkommer till den.

De här stora fåglarna var inte speciellt rädda av sig och cirklade runt på jakt efter något gott att äta.

När de lyfte var det med sådan kraft att jord och grus sprätte bakom dem.

Caracaran är ingen snabb jägare, kanske därför den är asätare, men vad jag kunde se så var de ganska snabba ändå. De lurade iväg en av ungarna i gåsfamiljen på översta bilden och blixtsnabbt blev den till middagsmat.

Den lilla höglandsgåsfamiljen hade nu bara en enda unge kvar. 

Rejäla fötter och klor på caracaran.

Fåglarna var både orädda och nyfikna av sig. Den här och några till uppvaktade mig flitigt då jag åt min medhavda matsäck. Jo, den fick smaka och då kom den så nära att den hämtad matbitar mellan mina fötter.

"Krävan hos en fågel är en utvidgning av matstrupen där en större mängd föda kan lagras för att sedan spjälkas i körtelmagen, därefter "tuggas" eller knådas födan i muskelmagen med hjälp av små stenar som fågeln svalt."

Så förklarar Wikipedia vad krävan är för någonting. Man lär så länge man lever och jag visste inte innan att man kunde se krävan så här tydligt på fåglarna, det är den som den gula fläcken på fågelns bröst var.

Den här gåsfamiljen hade bättre tur än den lilla familjen som blev av med ungen.

Barnuppfostan.

Elefantsälarna kan det där med barnuppfostran.

Den här lilla ungen verkade vara hungrig mellan måltiderna och ropade ynkligt på sin mamma att nu var det dags för lite mat.

Mamman verkade ganska ointresserad och verkade bara vilja sova och vara ifred men ungen var sugen på något gott och gav sig inte. Den pep ynkligt.

Puffade och buffade på sin mamma och nog såg det ut som om den ropade; Mat mamma, mamma mat!

Mamman svarade på sitt sätt: Tyst unge!

Elefantsälar.

På Sea Lion Island finns det en hel del elefantsälar. Elefantsälen har liksom åsnepingvinen fått byta namn den kallades tidigare för sjöelefant. Eftersom det inte är någon elefant som lever till havs utan en säl så är det ett mer passande namn.  

Här ligger en stor hane och gottar sig på stranden med hela sitt harem. Honorna har ganska nyligen fött sina ungar och det är parningssäsong och då samlar sig sälarna i stora flockar. En hane kan ha 10-20 honor i sitt harem och det är bara de största och vackraste hanarna som klarar av att skaffa sig ett harem. Hanen kan väga upp till 6 ton. Den stora hanen med sitt harem brukar skämtsamt kallas för "Beachmaster".

Ungarna är knubbiga och så söta. En nyfödd unge väger ungefär 50 kg. Den diar i 23 dagar och den feta mjölken gör att de ökar runt 5 kg per dag i vikt.

Söt eller hur. Sätter man sig ner på stranden är det inte helt otroligt att det kommer en sälunge och kravlar upp i knät på en. De är helt orädda.

De vuxna elefantsälarna ska man däremot akta sig för att gå för nära. Inte nog att de är stora de gillar inte att bli störda och kan bli rejält sura.

Här ser man hur de fått sitt namn, hanarnas nos liknar en elefantsnabel.

Även honorna kan surna till och visa upp hela tandgarnityret och jag kunde nästan se vad hon åt till middag.

Innan vi landsteg på ön fick vi information om att man inte skulle passera mellan vattnet och de stora elefantsälarna. Jag upptäckte också att man bör passera en bit ifrån dem också. De är inte bara stora och tunga, de är snabba också och vänder sin enorma kropp på en femörings yta. Kan berätta att det blev ett rejält skutt bakåt och bort efter att jag tagit den här bilden.

Den här caracaran vandrade runt bland sälarna, jag tycker att den hade en lite lömsk blick.

Det den spanade efter var de nyfödda ungarna, som den försökte stjäla.

Får väl hoppas på att sälhonorna  klarade av att freda sina ungar. Men det var inte bara rovfåglar som var ett hot mot ungarna. Även deras egna föräldrar kunde vara en fara för dem. Det kunde gå ganska vilt till då de skulle para sig på nytt och ungarna kunde då komma i kläm.

Det här är vår Beachmaster. Vår mycket kunnige expeditionsledare, Martin.