Isbjörnar på isen.

Ser lite suddigt i dag eftersom jag  just kommit hem efter att fått den grå starren på öga två bortopererad. Skönt att det är över nu och sedan väntar bara efterkontrollen och skaffa lämpliga glasögon så kanske även jag kommer vara skarpögd.

Tills dess så kommer här ett minne till.

På färden mot Nordpolen så var vi några som ofta stod ute på däck och spanade, inte bara efter isbjörnar utan det var även spännande att iaktta isen och hur den betedde sig. Se hur vårt fartyg krossade isen hur lätt som helst. Oftast var det så, fast ibland var isen så tjock att Yamal var tvungen att backa och ta lite extra fart eller välja en alternativ  väg genom isen.                                                                        

Med kameran beredd står Jason Roberts ute på däck. Han är en välkänd fotograf och filmare från Svalbard. Han har många fina isbjörnsfilmer. Om någon sett den där isbjörnsungarna kommer ut ur idet på våren så är det hans film. Intressant var att få höra hur det gått till då han var ute och filmade isbjörn. Ibland blev björnarna lite väl närgångna och de var tvungna att ta till skrämskott. Han berättade att vid ett tillfälle blev han nervös att skrämselsmällaren han kastade iväg, hamnade bakom isbjörnen och skrämde den mot honom istället för iväg.

https://www.facebook.com/jason.roberts.productions

Ibland har man lite tur, för när vi står där ute och spanar och pratar kommer det plötsligt en isbjörnshona med en unge vandrandes. De är ganska långt borta men isbjörnar är nyfikna och kanske vädrar de mat, för de kommer emot oss. Nu är det inte heller mitt i natten så högtalarna larmar att det är isbjörn i sikte och fartyget stannar dessutom.

Jag förmodar att de tror att vi är en jättesäl som kan duga som mat i flera dygn, för om man kollar in på isen bakom råken så ligger det en säl där som de inte bryr sig om.

Björnarna kommer närmare och närmare och jag är verkligen glad att jag tog kameran med mig ut. Ungen är lite mer nyfiken än mamman.

Den är så nyfiken och även modig att den klättrar upp på en stor isklump som ligger alldeles bredvid fartyget. Nu är det inte bara min kamera som bränner av bild efter bild. Det smattrar och klickar från alla kameror runt omkring mig....men vad är det som händer.

Jag trycker och trycker på avtryckarknappen men inget händer, kameran vägrar att samarbeta med mig. Då ser jag, batteriet är slut. Mitt dumma nöt, jag tänkte inte på att i kylan och fukten så laddar batterierna ur sig fort. Vad göra, det blir en språngmarsch tillbaka till hytten och hämta ett fulladdat batteri och så full fart tillbaka och hoppas på att föreställningen inte är över.

Jag har tur, isbjörnarna är kvar och den lille har t.o.m lagt sig att vila en stund.

Men mamman är lite mer otålig och vill vandra iväg, hon hoppar elegant mellan isflaken.

Hon bryr sig om ungen i alla fall och vänder sig om för att se om han hänger med. Har sett isbjörnar på Svalbard som bara gått iväg uppför glaciärer och låtit ungarna följa efter bäst de kan.

Ungen skuttar efter sin mamma.

Han får liten problem då han ska ta sig fram mellan isflak och råkar men mamman är kvickt där för att hjälpa till.

De större råkarna simmar de över.

Då isbjörnen är blöt kan man se att den är släkt med brunbjörnen eftersom den är mörk under pälsen.

Eftersom isbjörnarna inte hittade något ätbart vid vårt fartyg vandrade de iväg på sin ändlösa färd.

Jag lärde mig i alla fall av mitt misstag och lämnade efter den här episoden aldrig hytten utan att ha ett fulladdat batteri i fickan. Hade Canon 5D på den tiden, när det var kallt och dessutom lite fuktig luft så laddade de batterierna  ur på nolltid. Den kamera jag har nu, Canon 1Ds M III,med den har jag aldrig haft några som helst problem med batterierna. 

Minnen, Polar bear!!!

Det här är den femte dagen på vår resa mot Nordpolen, eller rättare sagt den femte natten. Jag vaknade vid fyratiden. Midnattssolen är med oss så det är lika ljust som om det vore mitt på dagen. Jag klär på mig och går ut, kanske kan man få syn på någon isbjörn ute på isen. Mycket is är det som Yamal stångar sig fram igenom och mycket riktigt där kommer en ensam vandrare ute på isen.

Eftersom jag har rest med PolarQuest uppe vid Svalbard och kommer ihåg att om man såg isbjörn så slog man larm och alla väcktes även om det så var mitt i natten. Därför skyndar jag in till personalen vid komandobryggan för att de ska kunna ropa ut att det är isbjörn på gång. "Polar bear" kommer jag instormandes och ropar. Den ryske styrmanen tittar lite förvånat på mig och följer lite motvilligt med. Han tittar ut, ser isbjörnen nickar bekräftande. Ja visst det är en isbjörn, verkar han tänka. Rycker så på axlarna och går tillbaka till sina spakar. Jag får intrycket av att han inte tycker att det är något märkvärdigt , har liksom sett det förut.

Jaha, ingen ropar i några högtalare, ingen springer runt och väcker folk och fartyget fortsätter sin färd genom isen. Jag tar några bilder till på min isbjörn. Ser ut att vara en ensam hane.

Ingen kommer utrusandes och ställer upp stora filmkameran heller.

Så eftersom isbjörnen vandrar iväg i natten och ingen mer kommer ut, så går jag tillbaka till hytten till Isidor och Isabella som sitter där och väntar på mig.

Vi går och lägger oss igen.

Minnen, Murmansk - Nordpolen.

Eftersom jag mest ligger och väntar på att min fot ska läka ihop och bli gångbar igen och inte kommer iväg, vare sig på resor eller några kamerautflykter då dyker det upp minnen från resor som jag gjorde före bloggandets tid. Har ju inte bara rest efter det att jag upptäckte bloggvärlden. Tänkte inte skriva om hela resor och inte i någon kronologisk ordning heller utan bara hur minnena dyker upp hos mig. 

Det här minnet som jag nu tänker på är en expedition med en stor atomdriven isbrytare till den geografiska Nordpolen.

Yamal, som isbrytaren heter, sedd genom den enorma strålkastaren ute på däck.

Vi är på väg tillbaka till hamnen i Murmansk, eftersom vårt fartyg är så stort måste vi vänta in tidvattnet på kvällen för att klara av att ta oss in dit. Trots den sena timmen samlas de flesta av oss passagerare uppe på däck för att vara med om det sista på färden.

Många nya vänner från hela vida världen fick jag på den här resan och damen på den här bilden är orsaken till att jag finns på Facebook. Hade kanske inte hittat dit utan hennes inbjudan. Hon bor i Sydafrika.Ser på hennes klocka att det hunnit bli ganska sent, visserligen visar den Yamaltid som vi använde oss av på resan, samma som svensk tid, men den visar nästan halv ett på natten.

Färden in mot Murmansk hamn är ingen vacker syn,  överallt ligger det skrotfärdiga fartyg och rostar sönder. Det som är mest oroande är att många av fartygen som ligger där med ett ovisst öde är atomdrivna. Ser även skrotade ubåtar.

Solen börjar sakta sänka sig och i motljuset ser det ut som om midnattssolen försvunnit.

Går vi över till babords sida så syns det hur solen blänker i fönstren bakom den enorma stalinstatyn.

Men på styrbordssidan ser det mer ut som kväller då solen sänker sig bakom berget och skapar en glödande skog.

 Vi har varit på resa ute i Norra Ishavet (eller Arktiska havet som det också kallas) i ungefär två veckor och eftersom det är juli har vi haft midnattssol hela tiden. Ljust dygnet runt alltså, nu här i Murmansk är det inte lika ljust mitt i natten utan vi får lite solnedgång med sprakande färger. En engelsman som står bredvid mig smattrar iväg bilder som den värsta skarpskytt. I en paus mellan bilderna säger han med ett stort leende över hela ansiktet. " At last, I got to see the midnight sun".

På motsatta sidan förgyller solen de stora huskomplexen där de flesta numera står tomma.

Exakt vad det här är vet jag inte, någon sa att det hade något med oljeborrplattformar att göra, men jag vet inte. Tyckte att de såg vackrare ut när solen fick måla dem i guldfärg.

Spanar vi förut, in mot Murmansk får vi se ett spännande ljusfenomen. Det har inte regnat ändå ser det ut som en regnbåge, men den är ingen båge utan färgfenomenet skjuter rakt upp mot himlen.

Jag tror att alla är ute på däck och försöker föreviga stunden då vi anlöper hamnen efter vårt äventyr.  Everen fotar med sin något speciella kamera som tar bilder i 360 grader.                 

Så når vi äntligen hamnen. Här där de atomdrivna fartygen lägger till är det egentligen fotoförbud, men ingen verkar bry sig om att vi tar några bilder på solnedgången.

Nästa fas på min annorlunda resa.

Hinner inte vara hemma så många dagar innan det är dags för nästa operation. Tre dagar efter att jag kommit hem är det dags att ta bort den grå starren på första ögat. Det jobbigaste då är att hoppa på ett ben nedför trappen här hemma och till bilen. Har inte riktigt hunnit hämta krafterna.

Men är det någon som ska göra den operationen och är orolig så är det absolut inget att oroa sig för. Det gör inte ont och är inte obehagligt, dessutom går det så fort. Var på väg hem igen efter en och en halv timme och då hann personalen med en kaffepaus också. 

Jag ser lite suddig i några dagar och första dagen är pupillen ganska stor.

Njuter av att vara hemma fast jag kan inte göra så mycket eftersom jag ska ha foten i högläge mest hela tiden. Jag kan i alla fall se femmilen på TV.

Dagarna går och jag behöver inte så mycket piller längre, vilket är skönt. För många kan det säkert låta som en toppentillvaro att få ligga och vila så mycket, kan säkert kännas så ett tag, men inte hela dagen och framför allt inte alla dagar i veckan...det blir ganska enformigt och långtråkigt. Tur att jag har goda vänner som hälsar på då och då så vi kan prata bort en stund.

Efter tre veckor ska jag  på återbesök, ta bort både gips och stygn.  Har lite otur att det är just den dagen som de har drabbats av datahaveri på sjukhuset. Väntetiden för att komma in är en timme, men jag är inte ensam om att drabbas och fördelen är att folk börjar prata med varandra i väntrummet.

När det så är min tur kommer motorsågen fram, tur att det inte är så stor klinga på den. Lite läskigt är det ändå för tänk om den skulle nå ända in till foten... ;)

 Å så fram med det stora verktyget och bända isär gipset.

Foten är fri. Ser att tiden tickat iväg, jag hade tid kl. 14:20.

Så är det dags att börja ta stygnen. Om du är lite känsligt lagd så hoppa över de följande bilderna.

Jag tittar något förundrat på min egen fot. Den ser mer att höra hemma på en utomjording och jag undrar om det kommer att bli en riktig fot av det där.

Efter att stygnen är tagna får jag ett nytt bandage. Det är stort och är i plast ser mer ut som om jag fått en robotfot nu.Jag tar min konstiga fot och hoppar iväg till sjukgymnastiken där personalen jobbar på övertid p.g.a datathaveriet. Jag får ett, i mina ögon, mycket avancerat gymnastikprogram, som mest går ut på att vifta på tårna och vicka på vristen. Nu ska jag hem och vifta på tårna och böja på fotleden. Mer än så klarar jag inte. Har nu tre veckor på mig till nästa återbesök och då får jag kanske börja belasta min fot lite. I övrigt så blir det att vifta på tårna och ha foten i högläge .

Alla bilder är tagna med mobilkameran (utom den sista som är tagen med Canon G 10) de flesta utan blixt, orsaken till det är att det är fotoförbud på många ställen på sjukhuset och ingen verkar bry sig om det är en telefon du plockar upp. Suddigheten beror nest på att jag var tämligen darrig på hand. Det är jobbigt att hoppa på kryckor då man inte är van.

Får kanske åka hem.

 En ny dag och nya upplevelser och går allt bra, så säger min läkare att jag får åka hem i dag men först en tur ner till röntgen. Känner att foten har börjat vakna till liv för det kliar på ställen under gipsskenan där jag inte kommer åt. Nere på röntgen är det kö och då jag ligger där och väntar på min tur så bryter "helvetet ut". En smärta som inte är av denna värld dyker upp, smärtgenombrott heter det tydligen på läkarspråk. Den har inte förstånd att ge med sig heller utan ökar istället. Röntgen måste göras och när den äntligen är genomliden får jag komma tillbaka till avdelningen och få smärtlindring. Det är tydligen blockaden som lades vid operationen som slutat göra verkan. Ont gör det i all fall.

 Nästa utflykt är till gipsrummet. Gipsskenan ska bort och ett ordentligt gips dit. 

Lite nyfiken är jag allt på hur det ser ut under paketet. Alla gillar väl att öppna paket. ;)

Så är det dags för att bli inpackad i gips, fast egentligen är det väl fel att säga gips eftersom de använder glasfiber numera. Tur för mig, för glasfibern är mycket lättare.

Men den fruktansvärda smärtan vill inte ge vika, morfin av alla de valörer och styrkor tas till men inget hjälper i mer än i 10 minuter. Hemresa är inte att tala om och tur är väl att smärtan kom innan jag for hem. Sent på kvällen får jag åka ner till akuten och gipset  sågas upp, det kanske är det som sitter för thigt. Men tyvärr var det inte det felet, det onda finns kvar och det är ingen rolig natt jag har framför mig.

Men det finns hjälp att få, jag får komma ner till operation och få en lokalbedövningsblockering  lagd direkt in i nerven. En pump hänger ovanför mitt huvud och regelbundet pumpas mer bedövning in. Lite otur har jag eftersom den första hamnar lite snett och åker ut nästa morgon och den tuffa smärtan kommer tillbaka, turligt nog får jag en ny och nu blir jag plötsligt helt smärtfri. Den känslan är inte beskrivbar. Helt underbart och det känns som om jag är världens lyckligaste människa. Jag opererades på en måndag och nu har det hunnit bli torsdag, så de dagar som jag legat här känns mest som ett töcken av smärta ända fram tills nu, torsdag vid fyratiden.  Jag visste inte om att man kunde ha sååå ont.

 Jag känner mig så glad och hoppas nu på att smärtspiralen är bruten. Men även om de allra flesta i personalen här är helt underbara så finns det undantag. När jag är som mest glad över att ha sluppit ut ur mofindimman och smärtspiralen så kommer  en sjuksköterska med en kommentar som verkligen får mig att fundera. Hon har tydligen en åsikt om att man bör plågas lite. Säger när jag är som gladast över att inte ha ont. "Det måste du ha klart för att du inte kan slippa ifrån smärta när du gått igenom en sådan här operation".  Först blir jag bara paff, sedan ledsen och undrar om hon tror att jag överdrivit. Jag är van att ha ont och tål en hel del och har faktiskt ganska hög smärttröskel. Vad menar hon egentligen? Måste man ha ont då man ligger på sjukhus och varför det i så fall när det finns smärtlindring att få, var det helt fel att slippa ifrån smärtan helt och hållet, borde jag ha fått kvar lite grann ändå. Frågorna i mitt huvud snurrar hela natten och det blir svårt att glädja sig åt det smärtfria. Sjuksköterskan har gått hem så jag kan inte fråga henne.

Nästa morgon kopplas min pump ur och till både min och läkaren glädje är det nu bara normal smärta som kommer tillbaka. Smärta som morfinet biter på. Håller det i sig så får jag åka hem i dag. Det har nu hunnit bli fredag och jag har varit här i fem dagar.

Jag har tur, den fruktansvärda smärtan återkommer inte och klockan nio på fredag kväll kan jag ta mitt nya stöd här i livet, Betastödet, och få åka hem. Lite för vinglig för att hoppa på kryckor ännu.