Siljan runt.

Åker en runda runt Siljan i dag, första stoppet blir i Rättvik. Vad händer i Rättvik nu för tiden, det ser inte ut som om det är så mycket.

Jag har varit i Rättvik många gånger men aldrig gått ut på Långbryggan. Eftersom det troligtvis är världens längsta insjöbrygga och en av världens längsta träkonstuktioner så tänker jag reparera den skadan nu. Bryggan är 628 meter lång.

Nu har jag varit ute på den. För att hjälpa till med renoveringen av bryggan kunde man köpa sig en planka i bryggan och få sitt namn ingraverat i den för 500 kr. Tydligen ett lyckat projekt för 1992 återinvigdes Långbryggan. Såg att nu håller man på att väva en trasmatta som ska läggas ut på bryggan.

Kyrkan i Rättvik ligger fint och syns bra utifrån holmen.

Oroliga moln dyker upp...

...så vi hastar iväg upp till Hedsåsberget  och Vidablick.

Gick inte upp i tornet, de 352 m.ö.h på backen tyckte jag räckte för att se hur vacker Siljan är.

Vi fick en fin dag då vi körde runt Siljan, kände igen många ortsnam eftersom där vi bor i Bromma är de flesta gator döpta med dalanamn, så som Rättviksvägen och Sollerövägen.  Klart vi var tvungna att ta en sväng över Sollerön då.

Sedan var det målgång i Mora.

Inte på skidor dock, men någon hade visst gått i mål strax för oss och ställt skidorna vid målet.

Sedan kom regnet.

Då passade vi på att besöka Zorngården och museet. Inne på Zorngården får man inte fotografera. Tog istället en bild på trädgården och den hjärtformade gräsmattant som Emma Zorn fick i present på silverbröllopsdagen.

Träffade på en fin katt.

Huvudingången på Zornhuset.

Går man närmare så ser man ugglan som porten är dekorerad med.

Zorns atelje som ligger i ett litet hus ute på gården.

På kvällen, då vi redan hade gått och lagt oss, såg vi den första föraningen av hösten. "Black Army" kom svepandes som stora moln över himmlen. De här är fotade genom fönstret.

På med kläderna igen och ut med förhoppning att fåglarna skulle skulle svepa förbi kyrkan också. Jag var inte ensam om att ha rusat ut med kameran, men tyvärr. Fåglarna hade tröttnat och slog sig till ro i träden i närheten. Jag fick nöja mig med en bild på kyrkan utan fågelsvärmar.

Vägen till Mora.

En dimmig morgon i Åre och jag skyndade mig, före frukost, ut på utsiktsterassen vid Fjällgården för att få en avskedsbild.

Sedan var det raka spåret mot Mora.

Fast några bensträckar- och fotostopp blev det utefter vägen. Som vid Marby gamla kyrka. Lite synd att vi var för tidiga för att kunna gå in i kyrkan.

Vila på bänken vid hembygsgården gick bra att göra.

Prylboden i närheten såg ut att ha stängt för gott.

Fint att se att på några ställen tas höet omhand på det gamla sättet, för vist är hässjorna vackrare än ensilagebollarna.

Lite vilda djur igen....inte lika aggresiv som lämmeln.

Vi stannade till vid en vacker kyrka, men tyvärr har jag glömt var jag var här. Någon som vet?

Lunchpausen blev i Noppikoski. Fick en älgbiffsmörgås med stekt ägg som var mycket god. Ore älv rinner invid stället som vi stannade på.

Så var vi framme i Mora.

Trotsade regnet och tog en liten promenad i Mora centrum. Det var ganska folktomt trots att klockan inte var så mycket.

Tännforsen och lite Norge

Tännforsen är dagens besöksmål. Måste vara 30 år sedan jag var dit senast. Den gången tältade vi i närheten, men flydde därifrån i all hast redan på morgonen. Ingen björn som jagade bort oss utan mygg och knott. Minns att det var så mycket att när vi kokade tevatten och lyfte på locket blev vattnet helt svart av knott.

Nu berättade stugvärden att det hade varit ett tyskt par som tältat där intill. Kvinnan gick ut mitt i natten för att kissa, när hon precis satt sig ner och tittade upp så stirrade hon en björn i vitögat.  Vi såg ingen björn men för första gången såg jag en strömstare. Hann slänga upp kameran och få en bild på den innan den försvann.

Området kring Tännforsen har en ovanlig natur för att ligga i västra Jämtland. Det är i huvudsak tack vare den höga och jämna luftfuktigheten som Tännforsen ger, som gör att man kan hitta exklusiva växt- och djurarter där.

Fallet såg sig ganska likt ut från när jag var här förra gången förutom att en stor sten fanns mitt i fallet då. Den kallades för björnstenen.

Sägnen säger: Att en björn, som ville simma över Tännsjön, blev gripen av strömdraget, fördes mot fallet men lyckades i sista stund kasta sig upp på klippan i fallets mitt. Där stod han utan att kunna komma därifrån. Några barn såg från stranden björnens belägenhet och började kasta stenar på honom.
Länge tålde han förolämpningen, men till sist tog tålamodet slut. Han vrålade
och visade tänderna men på detta avstånd lyckades han inte skrämma någon. Då tog
han ett väldigt språng för att hoppa över forsens ena hälft. Men hoppet var för
kort, och björnen störtade ner i den vilda forsen och omkom.
(Källa: Läsebok för folkskolan år 1911)
 Den stenen rasade ner 1992 efter att i årtusenden ha vilat på samma plats, så numera ser fallet lite annorlunda ut.

Träden vid fallet ser spännande ut.

Det är lämmelår i år, framförallt så märktes det på vägarna där det låg mängder med överkörda lämmlar. Den här riskerade inte att bli överkörd men trodde att en liten tuva gräs var tillräcklig för att gömma sig bakom. Förstora bilden så syns den också.

Har hört att de små liven är ganska ilskna av sig och den här var inte heller av det lugnare slaget. Synd att jag inte har ljud till den här bilden.

För att få se lite fjällnatur tog vi vägen över fjället. Förra gången jag åkte här var det snö och snödrev över vägen. Såg inte mycket av naturen då, nu var det betydligt varmare och även snöfritt.

Mycket mer blommor vid vägkanten också.

Varför klaga på "Det störande strået" ta en bild på det i stället.

Utefter den här vägen finns det flera gamla fina stenvalvsbroar.

I Sverige finns ungefär 600 st och utefter den här fjällvägen finns det flera stycken riktigt fina broar kvar.

Vacker fjällbjörk.

Den här vägen som vi åkte tar en liten sväng in i Norge.

Vi träffade inte på några norrmän på vår lilla norgevisit men en norsk hare korsade vår väg.

Så var vi tillbaka i Sverige igen.

Sverige är vackert.

En liten ö i Kallsjön

Innan vi kom tillbaka till Åre för storinköp på Åre chokladfabrik så träffade vi på fler vilda djur, som den här ladusvalan.

Nu drar vi.....

Dags att lämna Ångermanland och dra vidare.

Vaknade till en dimmig morgon, såg nästan ut som om någon rivit HögaKustenbron under natten, för av den syntes inte ett spår.

Så illa var det inte som tur var för vi skulle köra över den och det fungerade alldeles utmärkt. Resan gick lite söderöver och någonstans på vägen såg vi dessa lite ovanliga hus. Jag tror att det är i Timrå. På håll såg husen ut som om de låg utefter berget. Synvilla förståss,  men nog ser de lite ovanliga ut.

I Stavre hittade jag några hus som tänkte gå och bada.  Dimman hade gett med sig och nu värmde solen istället så det var verkligen badväder.

Såg inte många vilda djur på den här resan, så det gäller att passa på då de visar sig.

Ett till vildt djur. Tittar man noga så är det t.o.m två.

Rallarrosen, vild även den.

 Östersund kom vi så till.

Natruligtvis var jag tvungen att leta efter Storsjöodjuret, tror jag hittade det. Fast det kanske bara är en båt.....men med lite fantasi så......!

Vi letade oss fram till Frösö kyrka.

Frösöblomster.

Kom så till dagens resmål som var Åre.

Fjällgården där vi ska bo. Ett trevligt ställe med personligt bemötande. Små rum, nog de minsta hotellrum jag bott i, och restaurangen var tyvärr sommarstängd. Men som sagt mycket trevligt.

Bor du på Fjällgården så ingår resor med Bergbanan i boendet.

Ett kul sätt att ta sig ner till byn och även upp igen.

Lite enklare med Bergbanan än att susa fram i downhillspåret.

Nämforsen

I dag har vi tänkt oss att besöka Nämforsen, länge sedan jag var där senast så det ska bli kul att komma dit igen.

Även från Väja som vi passerar på vägen har jag en massa minnen från mina tidiga år, men mest från att där luktade det så illa. Där luktar det av det där som inte rimmar på skit. En annan minnesregel var visst, sulfat luktar inte mat. Altså det är sulfat som stinker.

I Solefteå upptäcker vi att det finns en hoppbacke högt uppe på berget så vi åker upp för att se om utsikten över stan är bra därifrån.

Den kan man gå upp i så vi klättrar upp. Jag är väl inte direkt höjdrädd men nog sög det till en hel del i magen när jag kom dit upp. Högt var det men utsikten var god. Hela stan låg för våra fötter.

Vi åker över Faxälven.

Järnvägsbron i Forsmo liknar ett mekanobygge, men det här verkar vara ett stadigt bygge.

Solefteå kallas för nipornas stad, och även utefter hela Ångermanälven kan man se dessa nipor.

Den hängbron kändes ganska så smal och osäker ...

...men den var även framkommlig med bil. Bara inte en för bred bil.

 Så var vi framme vid Nämforsen som ligger vid Näsåker. Från Näsåker har jag ett ganska så starkt barndomsminne. Det var midsommar och mina föräldrar passade på att extraknäcka i Näsåker med att sälja glass och varm korv. Den helgen som jag kommer ihåg var det väldigt varmt och kolsyreisen som man hade på den tiden, för att hålla glassen kall, den smälte och glassen likaså. När den sen blev frusen igen gick den inte att sälja så jag och min bror fick äta så mycket glass vi ville och det gjorde jag. Sedan åt jag inte glass på 15 år.

Men här vid Nämforsen finns det minnen från bra mycket längre tillbaka i tiden. Det finns mängder med hällristningar.

 Här och i närliggande områden finns det ungefär 2.300 ristningar. Man tror att de äldsta gjordes för omkring 4.000 år f.Kr.

Vid kraftverket var det inte lätt att hålla kameralinsen torr, det forsade och fräste eftersom slussarna var öppna.

På andra sidan om kraftverket och bron flöt älven lungt och stilla.

Det fanns något som vi såg så gott som överallt där vi åkte fram på den här semesterresan och det var LOPPIS. Tror att varenda liten by och samhälle hade minst en loppis. Skyltar om det såg jag överallt. Undrar vem som handlar på alla dessa.

Även vi hamnade lite ofrivillgit på en loppis i Edsele, fast vi handlade inget utan slank in för en fika och det ångrade vi inte. Hembakt tunnbröd med ost och skinka, bredda medans vi väntade det smakade mums.

Sedan gick vägen hemmåt.....nja inte riktigt hemmåt förståss utan tillbaka till Björkudden där vi visste att en god måltid väntade oss till kvällen.