Angkor Wat

 I dag har vi tänkt oss att besöka ruinstaden Angkor Wat, det ska vi också göra, men först samlas vi i hotellfoajén för att få lite information om det berömda området Angkor och templen som finns där. Tur var det, för den här misslyckade bilden räddade min dag. Satt på huk, eftersom alla stolar var upptagna. Fick syn på en fotograf, som på det lite typiska sättet för nutidens digitala värld, sträcker upp armarna för att ta sin bild. Då upptäcker jag att jag har fel objektiv på kameran. Full rusch tillbaka till rummet för objektivbyte. Missade lite av informationen men dagen var räddad.

Angkor var huvudstad i Kambodja för ungefär tusen år sedan. Det mest berömda templet där är Angkor Wat som kung Suryavarman II lät bygga på 1100-talet. Det tog 40 år att bygga Angkor Wat. Det var från början ett hinduiskt tempel tillägnad guden Vishnu men på 1400-talet omvandlades det till ett theravada-buddhistiskt kloster.

Det här är bron över vallgraven. Fast innan vi kommer hit har vi stannat vid biljettkontoret för att fotograferas, bilden får vi sedan på vår inträdesbiljett.

Biljetterna var vi tvungna att ha med och visa på flera ställen.

Av någon anledning föll området med tempel i glömska och först i mitten av 1800-talet  då fransmannen Henri Mouhot kom med sina reseskildringar fick omvärlden upp intresset för området. Tyvärr plundrades templet under den franska kolonisationen, en del av föremålen finns i dag på museum i Paris.

Bron över vallgraven kantas av ormar, en symbol för den orm som finns med i sägnen om drottning Sita som blev bortförd och hölls i fångenskap av kung Ravana. Här sticker ormen upp sitt huvud i slutet av bron.

De här svarvade stolparna som finns i fönstren är typisk khmerstil.

Inne i den yttre muren träffar vi på den åttaarmade Buddhan.

Vi fortsätter in i tempelområdet.

Alla vill bli fotograferade.

Vill man ha ett lite spektakulärt fotografi kan man sätta sig på en mager häst, låna ett träsvärd och cowboyhatt.

Vi har tur vid vårt besök här för det finns lite moln som ger en aning svalka i den gassande solen. Som synes (om man förstorar bilden) så  är det reparationer på  gång. Tidens tand har gått hårt  åt den mjuka sandstenen.

Överallt finns det reliefer och vackra mönster i sandstenen.

Långa berättelser finns det i relieferna och Magnus berättar med inlevelse om sägnerna bakom dem.

De barbröstade apsaradansarna är speciellt intressanta tycker många.

Undrar vad det är Magnus spanat in på den här pelaren?

 Vi stöter också på berättelsen hur apguden Hanuman befriar Sita genom att med sin styrka hålla i svansen på den otäcka ormen.

Många gångar och prång finns det i templet och det skulle vara lätt att gå vilse här.

 Vi lyckas i alla fall ta oss ut på den inre gården.

Det högsta och centrala tornet, symboliserar det heliga berget Meru, där fick förr bara kungen och översteprästen gå upp i. Numera får vi också gå upp dit bara vi har kläder på oss som täcker knäna. Trappan upp dit är brant och hög.

Det är dock mödan värt att klättra dit upp, här har man utsikt över hela området runt omkring. Jag ser ända bort till ingången där luftallongen finns. Med den kan man åka upp och se på utsikten.

Det fotograferas flitigt här uppifrån.

Man ser att Angkor Wat är populärt, det strömmar hela tiden in en mängd besökare.

Har man gått upp så måste man även gå ner. Nu känns tappen ännu högre och brantare. Se bara på människorna som sitter där nere, så små de ser ut.

 Vi fortsätter vår vandring och tittar storögt på allt fint.

Lite resevdelar.

 Vi kommer till ännu en brant trappa.

Det här huset ligger lite i utkanten av området.

 Jag antar att det ingår i någon form av yttre mur på baksidan av templet. Ser man de här två bilderna ihop så syns det att man kan gå rakt igenom huset.

 En liten filosof.

På vägen till bussen träffar vi på den här lilla apan. Kan det vara en ättling till Hanuman kanske?

 Jaha! Ska ni gå härifrån nu. Ja hej då!

Besök på en hantverksskola för handikappade.

Nu ska vi göra ett besök på  en skola för handikappade ungdomar. Kim möter oss redan vid bussen och delar ut besöksbrickor som vi måste ha på oss. Han visar runt och berättar om skolan och vad eleverna får lära sig och vad de arbetar med. Den här flickan som sitter och målar på siden är döv.

Ungdomarna som är mellan 18 och 25  år, kommer oftast från landsbygden och har dålig utbildning eller ingen alls. Här får de lära sig ett hantverksyrke som de sedan kan leva på. Skolan fick starthjälp från EU men är nu självfinansierad.

Här visar Kim hur man för över ett mönser som man sedan kan måla efter.

I papperet finns det små hål som släpper igenom färgen.

Så här ser det ut innan de börjar måla.

Så här kan det färdig resultatet se ut. Det här föreställer apsaradansare. Mer om sådana senare.

Jag tycker att ungdomarna är väldigt skickliga redan nu. Här är det en elefant som växer fram.

Alla verktyg som de skulpterar med, har de gjort själva.

De arbetar även i metall.

En otrolig precision krävs för det här arbetet. Tänk bara vad ett litet felslag kan ställa till med.

Ja, så var det Apsara. På khmer, vilket är det officiella språket här, betyder Apsara en vacker sagovarelse eller härskarinna. Enligt legenden föddes Apsara ur ett hav av mjölk, som gudarna rörde om i för att få ambrosia, en trolldryck som garanterade ett långt liv.

Det finns en lång tradition med apsaradansare i Kambodja så därför ska vi i kväll gå på en restaurang och se lite apsaradans.

Musiken upplevde jag som lite enformig, men dansarna var skickliga och det var intressant att se hur de dansade med hela kroppen. Rörelserna med fötter, fingrar och armar har stor betydelse i dansen.

Roligast den här kvällen var att se hur kul de kinesiska turisterna tyckte det var att bli fotograferade tillsammans med dansarna.

Dansarna såg inte ut att uppskatta det lika mycket. Trängseln på scenen var stor.

Utanför restaurangen hittade jag de här två som inte hade blivit insläppta, tur var kanske det för då hade de kanske hamnat på middagsbordet.

En tur på Tonlé Sap.

Tonlé Sap är sydostasiens största sötvattensjö. Den har en yta på 2.700 - 16.000 km² beroende på årstiden. Vid regnperioderna fyller överflödsvattnet från Mekong på sjön och det blir ofta översvämningar. Dessa översvämningar är inte bara negativa. Vattnet för med sig näringsämnen som är bra för odlingarna som ligger vid sidan om sjön.  Floden som har förbindelse med Mekong och sjön heter också Tonlé Sap och efter regnperioden byter den riktning. Vi ska nu ut på en tur i sjön för att besöka de flytande byarna.

Vi kliver ombord, två små pojkar verkar vara matroser och hjälper oss så att vi inte ska falla överbord. När vi lagt ut visar det sig att de är även massörer och de gör sitt bästa för att tjäna en extra slant.

Klart man blir trött när man jobbat hårt och är ganska liten. Då är det skönt att somna i hängmattan bak i aktern.

Vi hinner inte så långt innan den första båten med försäljare dyker upp. De vinkar så sött till oss så det är klart att vi vinkar tillbaka, fast vi vet ju inte att de tar det som ett tecken på att vi vill handla.

Vi tuffar på över lite öppet vatten och ser lite märkliga byggnader ute i vattnet, någon slags mast och hus. Kommer ihåg att det är högvatten nu och förmodligen ligger det här på torra land i vanliga fall.

Det är lite spännande att få se de flytande öarna och folket som lever där. De är Vietnameser, de som lever här ute på vattnet.

De flesta lever på fisket och här ser dagens fångst ut att ha varit god. Se de små, små fiskarna som fortfarande sitter kvar på nätet.

Även de här har haft en god fångst, korgen vid flickan är nästan helt full av små fiskar.

Många försäljare kommer då de ser vår båt anlända men ingen är påstridig eller otrevlig, vill vi köpa eller ge en peng är de glada annars paddlar de bara iväg.

Den här damen paddlade frenetiskt för att komma ifatt vår båt, då hon närmade sig oss vek hon upp skynket.  Jag trodde det var för att visa upp sina varor.

Men där inunder hade hon två små barn som låg och sov. Lägg märke till leksaken som hänger över barnen. Ett sköldpaddsskal. Det hon hade att sälja var lite öl.

Storlek och form på bostäderna här ute varierar ganska mycket och det är fascinerande att se hur de kan lägga till en båt extra eller flotte när behov av mer utrymme finns.

Det kanske finns behov för mer utrymme då barnen växer till sig.

Eller om matlagningen blir lite för osig.

Jag vet att många här ute på sjön är väldigt fattiga och har säkert inte råd eller någon möjlighet att skaffa sig bättre eller större utrymme.

De lever inte bara på fisk så en extra utbyggnad är ofta bra. Syns det vad som finns här inne? En liten nyfiken nos sticker ut.

Fler som är nyfikna.

Fler husdjur.

Här ute i sjön finns det mesta; affärer.

Båtvarv och vad är naturligare här än att hoppa i vattnet då propellern behöver tillsyn.

Restauranger och ölbarer.

Här några glada som varit ute och roat sig. Det var kul att se att folket här ute inte var irriterade över att vi turister kom för att se hur de levde, utan de vinkade glatt från sina båtar.

 Inte ens för att gå i skolan behöver de åka till fastlandet. Det finns flera skolor här.

Efter skoldagens slut kommer skolskjutsarna och hämtar barnen.

 Alla barn har det inte så bra att de får gå i skolan, många måste jobba och hjälpa till med försörjningen i familjen. Analfabetismen är hög i det här området.

Gissar på att pappan här är ett offer för en mina.

Det kan inte vara så lätt att sköta alla dagliga sysslor när man bor på en sjö, även om det ibland kan bli en illusion av radhusidyll och hemmafruar som umgås över "staketet".

Men tvätt och disk kan var lite riskfyllt.

Även då man mekar kan det vara lite vanskligt, tänk bara om han tappar den här maskindelen och måste ner och fiska upp det igen.

Sophämtningen ser ut att fungera.

Det här området är så speciellt. Svårt att välja ut några bilder som visar hur det är; det får bli lite extra kavalkad så här på slutet.

 Nu ska vi till en skola för handikappade.

Siam Reap i Kambodja och på väg till Tonlé Sap.

Åter en morgon med tidig väckning. Klockan 4.40 plingade telefonen och vi studsade upp för att äta frukost för att strax därefter sitta på bussen ut till flygplatsen. Flyget går nu via Pakse därför att där finns kontrollen för utresa vilket inte finns i Vientiane. Därför får vi en mellanlandning med lite pappersifyllande.

Här är det viktigt att vi har med oss de dokument som vi fick vid inresan uppe vid flodövergången från Thailand. Har man tappat bort dessa så är det bara att återvända till den gränskontrollen för att få nya

.

Nu är vi klara och beredda att resa vidare till Siem Reap i Kambodja. Mest känd är den för ruinstaden Angkor, men i dag ska vi till en annan sevärdhet, nämligen Tonlé Sapsjön. Men lika sevärd som själva sjön, med sin flytande bebyggelse är, så upplevde jag vägen dit också som en eget litet äventyr. Eftersom det är mycket vatten i dessa områden just nu, så var vägen dit vi skulle en enda lervälling och inte alls så lättforcerad för vår buss. Ibland var det tveksamt om vi skulle ta oss fram överhuvudtaget.

Så här skumpade vi fram i en halvmil ungefär.

Nu var det inte bara själva vägen som var intressant på väg ut till sjön, utan även livet och bebyggelsen där utefter var lite annorlunda än vad vi sett innan. Ställningen med flaskor till vänster i bild är inte någon läskförsäljning utan bensin.

Det smugglas en del bensin från Vietnam där det är lite billigare än i Kambodja och den säljs i lite varierande sorter av flaskor. Det gäller att inte ta fel då man ska köpa Coca cola.

Översvämningarna gör att det finns gott om vatten att fiska i.

Vid varje dike ser vi barn som är ute och fiskar, som de här pojkarna med sina fiskenät. Det syns antagligen inte här i bilden, men det är ett litet dike framför dem.

Det kan se idylliskt ut ibland.

Som här.

Men i verkligheten är det mycket fattigt och inte så lätt när allt är blött runt omkring.

En del hus har till och med försvunnit ner i vattnet.

Den som byggt det här huset verkar ha kommit upp sig lite, men har även de lite problem med att ta sig hem.

De flesta verkade ta problemen med ro och har man inte så många kunder kan man ta igen sig lite, som den här ägaren till bil-och cykelverkstaden.

Har man tvätteri så är det ingen brist på vatten så här års. Det här är inte den vanliga hushållstvätten utan damen som står där och hänger tvätt har ett tvätteri och tar emot tvätt för 1 dollar kilot.

 Nu ska vi ut på sjön och solhatt anbefalles.

Brittas balkong och Kungliga palatset i Luang Prabang.

Som sagt i det förra inlägget så fick vi sovmorgon i dag men nu är det dags att se till att allt bagage åker före oss ut till flygplatsen. Vi kollar och räknar och upptäcker att en väska fattas.

Men ingen fara en väska kommer tillbaka då en grupp som åkt iväg fått en för mycket med sig....fast det här var inte rätt väska. Men lugn, den rätta väskan kommer till rätta den har också åkt iväg med fel grupp till flyglpatsen. Tur att det är en liten flygplats och med folk som är uppmärksamma på väskorna.

Magnus räknar in oss och nu är det en person som fattas. Britta är inte här för hon sitter på sin balkong och kan inte komma därifrån. Dörren har gått i baklås. Britta lyckas få en städerska uppmärksam på sin situation fast det tog lite tid innan städerskan förstod att Britta behövde hjälp och inte bara ville vara vänlig och vinka. Men hjälp anländer till slut, problemet är bara att Britta har satt på säkerhetskedjan på sin dörr in till rummet så den vägen kan ingen komma in. Tur att laoisterna är små för en kille klättrar upp till balkongen och lyckas tränga sig in genom en liten, liten springa i dörren och släppa in Britta. Härligt att Britta är med på resan och skapar lite dramatik.

Nu är vi redo för att åka till det gamla kungliga palatset. Palatset byggdes av fransmännen 1905 och ersatte då ett mindre träpalats.

För att få komma in där måste man ta av sig skorna och kameran får inte heller följa med in.

Vi traskar runt i bara strumpfötterna och beskådar hur den kungliga familjen levde.  Fanns en hel del intressant att titta på, men allt bevarat i minnet eftersom fotografering var förbjudet. Efteråt gäller det att hitta sina skor igen.

Utanför gör Magnus oss uppmärksammade på den trehövdade elefanten.  Den vita elefanten (som tidigare var symbol i flaggan, nu utbytt mot en vit cirkel) är symbol för kungligheter i  Sydostasien och de tre huvudena syftar på de tre kungarikena ur vilka Laos skapades. Alltså Vientiane, Luangprabang, och Xiengkhoung.

Men var är elefanten?

 Där!

Jaha där!

Vi tittade även på det kungliga garaget, de gyllene vagnarna gick det bra att fota.

Vet inte hur det var med den här dammiga bilen men damen som satt vakt där sa inget så jag tog en bild. Däremot var det förbjudet att fota de bilar som stod inne i garaget.

Egen besinpump hade de kungliga på gården.

 Nu är det bråttom ut till flygplatsen............trodde vi. För vad vi inte visste var att Lao Airlines hade ändrat vår avgångstid till tre timmar senare. Det var en speciell dag i flygbolagets historia, deras första Aribus skulle landa och därför hade flera flygavgångar ställst in och passagerarna hade blivit inbokade på premiärflygningen med Airbus. Det var så speciellt så att även TV var på plats och filmade. Men vår väntan blev ganska lång.

Vi frågade vår lokale guide om Lao Airlines var ett bra flygbolag...Det är det enda, svarade han. Men det verkar vara säkert för sedan år 2000 så har inga olyckor eller incidenter inträffat.

Så kommer äntligen planet.

...och vi kommer iväg och landar sedan i Vientiane.  Landets huvudstad.

Där öste regnet ner, eftersom vi kommer så sent är det dessutom mörkt. Rundturen genom staden går trögt eftersom vissa gator är översvämmade av vatten. Vår chaufför lyckas hitta en liten lucka där han kan stanna, trots att han inte får det, så att vi kan springa ut i regnet och mörkret och få en grynig bild på triumfbågen.

Så mycket mer såg vi inte av huvudstaden för det var mörkt när vi kom och mörkt när vi for. Här borde programmet läggas om så att det blir en hel dag i Vienitaine, den är värd lite mer uppmärksamhet än så här.