Järnporten

Då är vi på väg in i det som kallas för Järnporten. Den smala sprickan i berget vidgade sig och vi kom sakta in i det som kallas för Järnporten.

Det blev brantare på båda sidor om floden.

Någon ville verkligen förmedla att de gillar naturen och bosatt sig på den smala remsan nere vid floden.

Många grottor kantar klippväggarna på den här sträckan. Den största grottan, Ponicova  har två ingångar och man kan besöka den med en auktoriserad guide.

Ingen uppfiffad grotta som man som vanlig turist kan besöka utan man behöver vara riktig utrustad för att besöka den.

Vi fortsätter in i Järnporten.

Nu börjar vi spana efter ett konstverk "Ägget" som ska finnas på den serbiska sidan. Se, där har vi det! Det har tydligen stått där länge och börjar vittra sönder.

Vi har också kommit fram till platsen där det var ganska så dramatiskt att passera innan kraftverket och slussen byggdes. Flodbäddens klippor och tillhörande forsar gjorde ravindalen till en ökänd passage för sjöfarten, även för de mest rutinerade båtsmännen. I vakttornet här bevakades det om det gick att åka eller ej.

Om kulan som sticker ut frånhuset var i vågrät ställning så var man tvungen att vänta, stod den lodrätt var det fritt fram. Kulan stod vågrätt nu när vi kom, men eftersom det nu finns en sluss längre fram behövde vi inte bry oss om den signalen.

Det fanns ett kloster på den här platsen på antingen 1300- eller 1400-talet (det exakta året är okänt) men byggnaden förstördes under striderna på 1600-talet. Försöken till återuppbyggnad stoppades efter att det stigande vattnet på 1960-talet placerade ruinerna helt under vatten. Men 1993 byggdes ett nytt kloster här.

Det är byggt i sten och ovanpå ruinerna av det gamla klostret.

Det som jag tror är mest känt här vid Järnporten är nog det enorma ansikte som är uthugget i berget.

Ansiktet är 40 m högt och 25 m brett. 12 skulptörer gjorde ansiktet på uppdrag av en rumänsk affärsman och en historiker vid namn Dragan. Prislappen var "bara" på 1 miljon dollar. Detta enorma ansikte som är uthugget i den rumänska sidan av floden Donau, firar den rumänska hjälten Decebalus, som utkämpade många strider med romarna. Decebalus ledde sin armé i strid med romarna många gånger. Han tog sitt eget liv efter att den romerske kejsaren Trajanus erövrat Dacia år 106 e.Kr.

Texten under ansiktet lyder. Decebalus rex, Dragan fecit.

Dragan hade hoppats på att någon skulle ha skapat ett liknande konstverk på den serbiska sidan av kejsaren Trajanus, men så blev det inte. En bit längre bort finns däremot Tabula Trairana, den är av betydligt äldre datum.

Tabula Trairana är från år 101 e. Kr. Den markerar var den romerska truppen drog fram.

Vattennivån i Donau har stigit i samband med kraftverksbygget och 1972 flyttades tavlan upp 35 meter.

I väntan på att komma till slussen längre fram på floden så gick vi in och hade glassfest.

Alla blev som barn på nytt och njöt av glassen.

På väg till Järnporten

Efter Golubacfästningen blev det en stilla tur på Donau. Solen sken och att sitta uppe på soldäck och se hur landskapet förändrades på båda sidor var ingen dum sysselsättning.

Vägen på den Serbiska sidan av Donau gick genom ett bergigt och lite mer dramatiskt landskap än den på Rumänska sidan.

Där är det många tunnlar och många broar.

En bullrande gruva finns det där också.

Många är ute och fiskar.

Har nog aldrig sett så många svanar på ett och samma ställe som här, de här på rumänska sidan är bara en liten bråkdel av dem.

Ligger en hel del rostiga och till synes övergivna båtar på serbiska sidan.

Hus som vittnar om det forna kriget också.

Men även vacker natur.

På himlen simmar ett moln som ser ut som en sköldpadda.

Sitta här uppe i solen...

...och få en Hot Lumomba serverad, det var inte så dumt.

Plötsligt dyker en märklig byggnad upp, ser ut som ett växthus.

Men det är Museum Lepenski Vir.

Lepenski Vir var en by som fanns här för över 7000 år sedan. Några arkeologer upptäckte den på 60-talet och nu finns många av fynden från den utgrävningen här i museet.

Strax efter att vi passerat staden Donji Milanovac, ser vi att nu börjar vi närma oss Järnporten.

Där framme, där det mer ser ut som en spricka i berget, där ska vi in.

Golubacfästningen

Golubac var en medeltida stad på södra sidan av floden Donau, men redan under romartiden fanns det en bosättning här. Tiden för när den här fästningen började byggas är ganska osäker,  man vet inte heller om det var bulgarer, serber eller ungrare som byggde det. Men man är allmänt överens om att huvuddelen av fästningen byggdes tidigt på 1300-talet.

Det är tidig morgon då vi kommer fram till fästningen.

Trots att fortet funnits här så länge har det inte varit någon turistattraktion eftersom det var i så dåligt skick och vägen gick dessutom rakt igenom fortet. Nu är en tunnel sprängd genom berget och där går biltrafiken nu. 

Kanontornet ligger numera delvis under vattennivån efter att vattenkraftverket byggdes under 1960- och 1970-talen.

Före kraftverksbygget fanns här  även en ö med ett samhälle på, de människorna var tvungna att flytta. Det enda som nu syns av den ön är lite träd som sticker upp i floden.

Här finns också en mystisk bro. Historien om den vet jag inte så mycket om mer att den började byggas men kriget i Jugoslavien kom emellan. Sedan fick den stå så här.

Så nu finns där en bro utan början och utan slut. Den ser nästan ut att hänga i luften då man ser den på håll.

Från början av 2000-talet har mycket av fortet varit igenvuxet, vilket gör de flesta sektioner högre upp på kullen otillgängliga. Under våren 2005  påbörjades ett offentligt projekt för att restaurera fortet. Nu är det öppet för besök.

Jag och maken är tidigt uppe och går ut en sväng. Ser en konstig byggnad uppe på berget och försöker gå dit. Men där är det stopp och belägg, vakter säger att vi får inte gå utanför området. Får i alla fall reda på att det är en gammal gruva.

Går bort till fortet istället, eftersom jag går så sakta tänkte jag vara förberedd innan de andra från båten kommer.

Kommer över vindbryggan och in en liten bit i fortet.

Inser att där inne kan jag inte gå. Höga ojämna trappsteg och svårforcerade gångvägar. Vänder och börjar gå ut igen.

Hinner inte så långt innan en vakt kommer ifatt och berättar att där får vi inte vara, får bara gå in med gruppen.

Ja, ja, jag hade inte för avsikt att gå in heller. Men maken klarar det galant och kan sedan visa mig hur där ser ut.

Så här kommer några av hans bilder.

Dags för oss att fara vidare mot Järnporten.

Här ser man delar av den gamla vägen.

Ankor, mat och hundar.

Till lunch i Bulgarien får vi lite omväxling, en utflykt till Ada safari.

Safari låter lovande, men safarin består av en sjö som man kan fiska i och sedan slänga tillbaka fisken till och några glada ankor att titta på. Här välkomnas vi av en mysig labrador.

Maten vi ska äta lagas på traditionellt serbisk vis.

Paprikorna som grillas här ska bli ajvar. En slags paprikaröra.

Köttgryta. 

Vi blev inte bara välkomnade av labben, fick även bröd och salt. Även en slurk slivovist är det tradition att bjuda på, då det kommer gäster. 

Brödet doppar man i saltet.

Musik ska det också vara på fest.

Glada gossar som spelade. 

Maten var god och riklig.

Inget fel på stämningen heller. 

Tur vi inte fick det här bordet.

Hur var det med safarin då, jodå ankorna hittade vi utan problem. De var lite svåra att missa så högljudda som de är. 

Var kanske snarare de som hittade oss.

Labradoren ville också hälsa på ankorna, men han var lite för stor för att klämma sig in bakom staketet.

Belgrad, den vita staden.

Belgrad, "Den vita staden", Serbiens huvudstad. Vet inte om jag upplevde staden som så speciellt vit, men många hus syntes inte de var dolda bakom byggnadsställningar och plast för de höll på att byggas upp igen efter kriget.

St. Stava kyrkan, världens största ortodoxa kyrka, den var i alla fall vit. 

Här kan man tända ljus för sina anhöriga. På övre våningen för de levande och på undre planet för de bortgångna anhöriga eller vänner.

En pampig kyrka var det verkligen.

Gudstjänst pågår och i de ortodoxa kyrkorna sitter man inte ner, så jag går runt lite diskret och tar några bilder. Taket är pampigt.

Efter gudstjänsten kommer några präster ut och välsignar människorna. De små barnen först, vet inte vad han har i skeden, men gissar på vin.

Utanför kyrkan står Nikola Tesla staty. Han var nog lite för mycket före sin tid och blev utfryst av de andra vetenskapsmännen och uppfinnarna på den tiden och dog utfattid.

Nere i centrum och på gågatan är det fina hus men i övrigt ungefär samma lyxiga butiker och caféer som i övriga europeiska städer.

Fast en fin väggmålning hittar jag här. 

En fästning finns det även i den här staden. 

Våra barnbarnsbarn skulle nog uppskattat parken uppe vid fästningen, dinosaurier är kul tycker de.

Här finns leksaker för större pojkar också.

Utanför de centrala delarna av staden kan man verkligen inte kalla den för vit, snarare alla nyanser av grått. Kvarter efter kvarter i ett enormt område ser ut så här.

Röda fina spårvagnar har de här.

Även en bro som de är mycket stolta över, Ada bridge. Den går över floden Sava och binder samman gamla och nya Belgrad.