Sagan om Oddný, som gillade att nattbada.

Vårt nästa stopp på resan blev vid Brimketill (surfgryta) den beskrivs som en enastående pool vid havet på den västligaste delen av Staðarberg.

Den har formats av vågornas ständiga slag mot lavakusten.

Poolen är känd för sitt dramatiska utseende, särskilt när vågor bryter in i den och bildar kaskader av  vatten.

Havet har haft en stor påverkan på Reykjaneshalvön; vågorna eroderar klipporna och skapar formationer som Brimketill, vilket med tiden urholkat klippan till ett kar som liknar en gigantisk gryta vid havsytan. Lavan runt poolen är grov, sprickig och kantad av höga bergsryggar, vilket gör det farligt att närma sig.

Mitt i allt det svarta och karga kunde jag se en grön grästuva.

Poolen har formats genom marin erosion där havets vågor trycker in luft i sprickor, skapar vakuum och gradvis spräcker sönder berget. Processen intensifieras av frostvittring, sandblästring och de många jordbävningarna kopplade till vulkanutbrotten på Reykjanes mellan åren 1210 och 1240.

Det är enorma krafter i vågorna som slår in mot kusten här.

Trots det vackra vädret så blåser det en hel del när vi är där och även om vågorna inte slår in över gångvägen så stänker det en del så jag förstår varningen på skyltarna som finns här om att hålla avstånd till kanten eftersom kraftiga vågor kan svepa in över plattformen.

Men så vore det nog inte Island om det inte finns en sägen även här;

Oddný var en jättinna med starka armar och hjärta stort nog att låta havets vilda krafter spegla hennes egen styrka. Hon bodde i grottorna vid Håleyjabunga, den karga klippudd som reser sig väster om Grindavíks hamn. Nattetid vävde hon sina drömmar av mullrande vulkaner och brusande vågor, och marken under hennes fötter skallrade när hon vaknade till liv. Hon brukade även besöka poolen här för att ta ett nattbad.

På en ovanligt stormig natt flöt en strandad knölval in över det grunda revet vid Håleyjabunga. Oddný såg dess plågade blick och kände plötsligt för att rädda det magnifika havsväsendet. Med jättehänderna lyfte hon valen tillbaka ut i djupet och möttes av tyst tacksamhet när han försvann bort i månens skimrande vågor.

Efter räddningen kände Oddný att hennes hud doftade av salt och tång. Hon vandrade hemåt via Brimketill – den naturliga poolen uthuggen av havets ständiga slag. Där lade hon sig i det kokande lerbadets ångande famn för att rena sig från havets gåvor.

När gryningsljuset silade in över Reykjaneshalvön väntade ett ödesdigert ögonblick. Solens första strålar föll på Oddnýs avslappnade kropp – och hon förvandlades till sten. I poolens kant restes en stelnad kontur av hennes ansikte och axlar, som om hon fortfarande lutar sig över vattnet, evigt iakttagande.

Jag letade bland de svarta lavakanterna för att försöka hitta hennes ansikte, men antingen var min fantasi för svag eller så gömde hon sig just den dagen.

Kan du hitta henne?

Än i dag kallas Brimketill ibland för Oddnýjar Pool, och om du lyssnar noga kan du föreställa dig ett dovt dån under stenarna – ett eko av jättinnans andetag. Vinden viskar om hennes godhet, havet minns hennes räddning, och klippblocken bär vittnesmål om en jätte som blev en del av landskapet.

Vi stannar inte så länge där i blåsten utan far vidare och hamnar i Grindavik. En plats som de flesta säkert hört nämnas något om på nyheterna.

Vill du läsa mer så finns fortsättningen här

Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.

När drömmar blir uppfyllda

Även den längsta resan börjar med ett litet steg. Fast den här resan är inte så lång, men innan jag fick resa så var det lite väl många inställda resor och steg tillbaka, så nu när jag äntligen var på väg så kändes det ganska naturligt att ta den i flera steg. I första steget så hamnade jag i Köpenhamn.

Där kom jag inte så mycket längre än till hotellet bredvid flygplatsen,  fast fick en fin soluppgång före frukost och promenaden tillbaka till flyget och incheckning.

Det där med drömmar är lite knepigt för ibland när man längtat och drömt länge så kan förväntningarna växa och besvikelsen bli stor om det inte blir som man tänkt sig.  Nu skulle jag iväg på äventyret fast med lite begränsningar. Operation på ryggen var i maj, var inte färdigtränad men nu var det ingen sjukgymnast eller läkare som sa nej. Så varför sitta hemma.  Man kan uppleva mycket ändå.

Drömmar behöver ju inte alltid bli uppfyllda, en del räcker det att man har. Ända sedan jag såg "Italienska för nybörjare" , en dansk film där prästen kör Maserati,  så har jag drömt om en vinröd Maserati.  Köp en då, var det någon som sa; nä jag vill nog egentligen inte ha den men det känns bara lite bra att ha den som drömbil. Men den här drömresan den ska nu verkligen bli av.

Vårt flyg avgår i tid, inte så mycket utsikt för det är ganska  molnigt,  men när vi passerar Island öppnar sig en liten glipa. Ser ingen aktiv vulkan där nere.

Efter runt fyra timmar blir det molnfritt igen och jag siktar de första isflaken där nere.

Sedan flyger vi in över land som mest ser ut som en stor glaciär.

Vi har kommit fram till världens största ö, där tre fjärdedelar av ön är täckt av is. Tror ingen behöver gissa om vart vi är på väg, vi ska bara flyga över till den västra sidan och sedan landa i Kangerlussuaq på Grönland. 

Där nere syns staden och flygfältet.

Att vi sska landa där är ingen slump utan det är Grönlands störta kommersiella flygplats, den enda som kan ta emot större flygplan. Därifrån flyger man sedan vidare med små flygplan. Finns inte så mycket vägar så transporter är båt eller flyg.

Flygplatsen härstammar från den amerikanska bosättningen under och efter andra världskriget, då platsen var känd som Bluie West-8 och sedan Sondrestrom Air Base.

Känns inte riktigt som om vi kommit till en stor internationell flygplats, väskorna hämtar vi en trappa ner. Ingen hiss bara att bära upp dem, hotellet ligger i samma byggnad en trappa upp.  Har man problem med trapporna upp till hotellet kan man trycka på den här knappen.  Testade inte att trycka så jag vet inte vad som händer då. Kanske kommer det någon och bär upp en. Såg ingen som hade behov av att utnyttja knappen heller.

I presentshoppen kunde man köpa sig en tröja och träna på lite grönländska,  så här ska Kangerlussuaq uttalas.

Vi tar en liten promenad runt i staden som har ca 500 innevånare. Först blir det en bild på den mest fotograferade skylten. Klart att även jag vill veta hur lång tid det tar till Nordpolen.

Vi kikar in i den lokala butiken.

Här kan man bl.a köpa lite fett med lök.

Eller varför inte en middag med boller i kurry.

Det finns myskoxar i området,  men man ska nog ha tur för att få se någon.  Hörde av de som passade på att ta en utflykt till point 660 för att klättra upp på inlandsisen, att de inte sett någon. 

Är kanske vid möte med dess bjässar man behöver ha med sig det här att stärka sig med. 

Vi ska bara ha en natt här innan vi far vidare, det regnar så vi drar oss tillbaka till hotellet och får vårt rum och kånkar våra väskor i lite flera trappor. I en trappa sitter det här konstverket.  Finns ingen skylt om konstnär.

Närbild på ansiktet.

Nästa morgon är det lite dimma,  det ser vackert ut med dimmstråken som ligger över bergen och ner i dalarna. Efter frukost tar jag kameran och vi går iväg för att få lite bilder. 

Sedan är det bara att vänta på att det är dags att flyga vidare, något krånglar med vårt flygplan så det blir lite förseningar. Ingen klagar eller knotar för förseningar och inställda flygturer är vanligt på Grönland.

Vi får lite underhållning under väntetiden.

Någon som jobbat på brandkår och ambulans ska lämna ön och flyga hem, hela brandkårsflotran och ambulanser står uppradade bredvid flygplanet till Köpenhamn.  Som avskedssalut drar de alla igång blåljus och sirener.

Sedan är det vår tur vi flyger med ett betydligt mindre plan.

Flygtiden är knappt 20 minuter,  men flygvärdinnan gör sig redo för servering. På med förkläde och fram med serveringsvagnen. Hon donar och fixar med flaskor och muggar där bakom sitt skynke, jag blir lite nyfiken på vad hon kommer servera. Så dras skynket undan och vagn och värdinna kommer fram och serveringen kan börja. Vad vi får, en plastmugg med vatten.

Serveringen gick ganska snabbt,  för vi var inte så många ombord och alla ville inte ha något vatten. Sedan hade hon en stor procedur med att plocka undan alla flaskor, muggar och vagn. Många klaffar som skulle låsas och kollas om de verkligen var låsta. Sedan måste vattenåtgången dokumenteras innan hon kunde byta om inför landning.

                                                                                                   Nästa om Grönland

Mat

Även när man är på Island så måste man äta. Här finns det en hel del god mat att välja på och en mängd ställen som serverar mat. Ett som är mycket populärt bland islänningarna i alla fall om man ska tro vår källa till kunskap, är att ta en korv ute på stan. Dessa korvar är av fårkött och smakar faktiskt ganska bra. Korvkiosken Baejarins beztu ”stans bästa”. Klassikern ”en med allt” serveras med både rå och stekt lök, senap, ketchup och remouladsås men kan också fås så som Bill Clinton föredrog den - bara med senap.   Den kiosken kan ses här, det är alltid kö där fast just här var den ovanligt kort.

Ett ställe som jag inte tänker rekommendera är Potturinn och pannan den får var med mer som ett varnande exempel. Lunchen där var väl okej men inte mer.

Middagen däremot var inget jag skulle testa igen. Maten var inte speciellt god och servisen var inget att hurra för. Vinet som beställdes levererades till fel person och de som åt specialkost fick sin mat när de övriga i sällskapet ätit färdig. Så välj ett annat ställe att äta på.

Den isländska maten består inte bara av får och fisk. Såg på matsedlar att de även äter lunnefågel och att svedd fårskalle skulle vara en delikatess. På valsafarin så bad de oss att inte beställa in val eller lunnefågel så att efterfrågan på dessa specialiteter minskade. Bättre att äta något annat som inte är utrotningshotat, t.o.m lunnefåglarna har minskat i antal. Den isländska mjölkprodukten skýr brukar uppskattas av de flesta. Traditionellt äts den utrörd med grädde och socker. Vår chaufför berättade att han fick det ofta som middag hemma hos sina föräldrar, vi fick testa det på hotellfrukosten och då kunde man blanda i honung istället för socker. Var riktigt gott.

Dekoren på hotellet nere i receptionen var inspirerat av Havamal (Den höges sång). Fanns både runt baren, receptionsdisken och i det stora fönstret.

Det var ett trevligt ställe att ta sig en drink före eller efter middagen och sitta och iaktta alla som kom och gick. Mest aktiva och energiska var de japanska turisterna. Såg en av deras reseledare som slog sig ner i en av sofforna för att jobba lite, hon hann inte mer än sätta sig och ta fram sin iPad och sedan sov hon.

I ett av de äldre husen finns, det jag tror, är den bästa restaurangen i Reykjavik. Vi fick ett tips av en taxichaufför när vi frågade om han visste om någon bra fiskrestaurang och han svarade utan betänketid att det var Humarhusid. Varför inte prova tänkte vi och gick dit, Fick det sista lediga bordet för kvällen, ibland ska man ha tur.

Där inne var det trivsamt och fint.

Och maten då? Den var utsökt god. Vi startade med hummersoppa som var så god som en smekning i gommen.

Jag fortsatte med röding som var dekorerad med hummerstjärtar. Sååå gott så det vattnas i munnen bara jag ser bilden och tänker på den.

Min man åt en torskrätt som inte den heller gick av för hackor.

Klart vi lyckades klämma ner en god dessert också, men den var så god att den blev uppäten innan kameran kom fram. 

Det här stället var så bra att det nästan var värd en resa till Island bara för det, en sak är säker dit går vi även vid nästa islandsbesök. Kul idé med tavlor i taket.

Vissa isländska ord är ganska kul.

Sedan var det tidigt i säng, för nästa morgon eller om det egentligen var natt så skulle vi upp klockan 04.00 för att hinna äta lite frukost och åka till flygplatsen.

Det var dags att åka hem.

Det här är det sista jag hinner se av Island innan molnen hopar sig.

Island var ett mycket trevligt resmål och det vill inte säga lite om man väger in sjösjuka och regn och ändå var det en resa som gav mersmak.

Men nu är det dags för nya resmål........

Perlan och Saga museum

Är man inte naturintresserad så finns det massor att se och göra även om man nöjer sig med att stanna i Reykjavik. Nu är det dags för ett besök på Perlan. utanför står en lite speciell orkester.

Perlan är en glaskupol som är placerad ovanpå sex cisterner som innehåller hetvatten.

Här uppe har man en fin utsikt över staden.

Det sägs att när de första bosättarna kom hit på 800-talet så fanns det rätt gott om skog. Det dominerande trädslaget var då björk och ytterst lite barrskog, det var dessutom gammal skog med dålig tillväxt och sedan med betande får och hästar, svalare klimat och även utbrott från Hekla så lär det vara orsaken till att skogen försvann. Numera är man ganska stolt över den lilla skog som finns och det planteras dessutom en del. Här intill Perlan finns det en liten skogsdunge.

Tidigare låg Saga museum i Perlan, numera har det en egen lokal nere i staden ganska nära hamnen.

Vi passar på att gå in där.

Nu är inte en saga på Island detsamma som vi menar med en saga. Här är det vad vi kallar för sägen som avses, eller "det sagda". Här inne får vi en ljudguide på svenska och kan gå runt i vår egen takt och lyssna på berättelserna om hur det var när Ingolfur Arnarson kom och kastade sina högsätespålar, om när Snorri Sturlusson var lagman eller när Freydis Eiríksdóttir hotade att skära av sig bröstet och mycket mer. En fascinerande utställning där man verkligen får inblick i den isländska historien. Missa inte den om du är på Island.

Efter besöket kollar jag in omgivningen lite. Hittar en huvudlös viking.

En randig vägg..

... det är ju klart, att man i Reykjavik har en rondellfisk istället för rondellhund.

Nästa om Island