Högt över marken svävar betongen.

I Tokyo kan man känna sig ganska liten på jorden. Jag når inte så högt över havet med mina 161 cm men ute på gatan bland alla japaner så kände jag mig ganska lång ändå ända tills jag höjde blicken och såg alla hus. Då kände jag mig ganska liten, mer som en myra i storlek. Till exempel vårt hotell det började uppe på våning 25 och fortsatte med rummen uppåt till 34:e våningen. På backen såg det ut som det sträckte sig ända upp till himmelen.

Det var inte något av de högsta husen i området där vi bodde.

Markpriserna är säkerligen dyra och då får man bygga på höjden.

Bor man högt är det bra med brandstege men man bör nog inte lida av svindel om den ska användas.

Det högsta huset vi hittade som det gick att åka upp i hade 47 våningar och på den 46:e våningen fanns det en plats där det gick att beundra utsikten.

Ibland var det inte så lätt att förstå vad japanerna hade för sig, den här mannen åkte upp hit för att fotografera sina skor. Inte några nya skor, utan ett par väl ingångna och lite nötta bruna läderskor.

Jag passade på att ta lite bilder på omgivningen från hög höjd. Bron längst ut till höger kallas för Rengbågsbron.

Här uppifrån ser inte ens de andra höga husen så höga ut.

En lunch med den här utsikten var väldigt trevlig och god mat hade de också. Restaurangen heter /so/ra/si/o/, är du i Tokyo så är det ett "inte-missa-ställe".

Till och med från vårt hotellrum på 28:e våningen såg många hus ut som om de var hämtade från ett modellbygge.

Mitt första intryck av Tokyo var: Högt, varmt, vänligt och rent.