Nazcalinjerna

En av orsakerna till att vi skulle till Paracas var de omtalade Nazcalinjerna. Har hört talas om och läst om dem så länge och när jag nu var i Peru så ville jag absolut inte missa dem. Ingen vet vem eller vilka som gjort dessa linjer och figurer, men de kom till mellan 900 f.kr och 600 e.kr. så pass vet man.

Vi ska upp med ett litet flygplan som tar 12 passagerare.  Orsaken till att vi vägdes vid incheckningen var att de skulle kunna fördela vikten rätt inne i planet. 

Spända och förväntansfulla väntar vi på att vårt plan ska lyfta.Foto: Karin Bångman

Kan det där vara flygledartornet? Står vid landningsbanan, men var inte bemannat. 

Nu lyfter vi. Alla ser  ganska lugna ut nu, men så vet vi ju inte vad vi har framför oss.

Trots att flygplatsbyggnaden stod tom, var det aktiviteter på plattan.

Först en sväng ut över havet.

Där borta i viken ligger vårt hotell.

Sedan ut över öknen.

Vi flyger över öknens grafiska skönhet och bara det är en upplevelse. Färgerna, mönstren och de torra bergen.

Lastbilen där nere på Panamerican Highway ser ganska liten ut.

Vi ser hur människan försökt bemästra sanden och leva ute i öknen och hur sanden också återtar sina revir.  

Vilka mönster det blir i detta landskap.

Torra flodfåror som växer fram som rötterna från ett träd.  Inte mycket vatten här ute där årsnederbörden är 0,8 mm.

Öknen tar tillbaka.

Sedan efter en häpnadsväckande tur över en öken som var mer omväxlande än vad jag anat  så  börjar vi se en del linjer. Den här är formad som en pil, kallas för Trapezoiden.

Men det är figurerna som är mest intressanta. Ibland var de lite svåra att upptäcka. På den här bilden finns det en val förutom de breda linjerna.

Vi ser ett till flygplan, av säkerhetssjäl får det bara vara sex stycken uppe samtidigt. I dag bara två stycken. 

Linjerna är utspridda över ett stort område och här vid bergen fanns Den också en pilliknade figur.

Sedan börjar något som är svårt att beskriva.  Alla passagerarna har fönsterplats och alla vill så klart se så många figurer som möjligt och piloten verkar också vilja uppfylla den önskan.  Men jag gissar att han också vill ha lite skoj. För nu börjar det roliga för honom, när han ska vända om planet så att figurerna syns för alla svänger han så att det bara är en loop som fattas i övningarna. Känns värre än sjögång och de flesta har fullt sjå med att hållar maginnehållet på rätt ställe.  Första figuren som tydligt syns är astronauten.

Sedan dyker de upp en efter en. Så här ser apan ut från luften. Den är 180 meter lång!

Hunden.

Titta där är kolibrin.

Var? -Här!

Spindeln

Kondoren.

Piloten rätar upp planet lite och jag kan pusta ut en stund och försöka få ordning på det där som snurrar runt i magen.

Vissa av de här figurerna är över 200 meter långa och har skapats genom att sten, grus och de övre jordlagren skapats bort från marken.  Ingen vet varför och det märkliga är att figurerna bara går att se från luften. Här har vi Papegojan.

Vill nan inte flyga åker ut till detta torn, varifrån man kan se två av figurerna som är händerna och trädet.

Tittar man noga så ser man nog även en tredje figur från tornet, ödlan. 

Frågorna är många när vi snurrar runt här uppe, hur kommer det sig att man skapar konstverk som man inte själv kan se?  Ja svaren är lika många som de forskare som undersökt dem och försökt besvara frågan om varför. Det ska vara en gigantisk astronomisk kalender,  rituella pilgrimsleder, eller varför inte landningsbanan för utomjordingar. Ingen vet ju helt säkert. Peruanerna själva berättar, och är helt säkra på, att det är en hälsning till gudarna och en önskan om att de ska sända ner regn. När jag tycker att det låter bra mycket mer spännande med att det är utomjordingar som skapat dem vill de inte alls lyssna på det örat. 

Till slut ser vi några konstiga figurer som inte har några namn.

Sist och störst har vi Hägern den är så stor att den inte får plats på en bild och eftersom flygplanet cirklar runt är det nästan omöjligt att lägga ihop det till en bild av de två.

Vi vänder åter till flygplasten och alla pustar nog ut.

Vi njuter igen av det fantastiska landskapet medan magen lugnar ner sig och huvudet slutar snurra.

Vägen där nere slingrar sig fram mellan bergen som en orm.

Machu Picchu

De flesta som hör talas om Peru tänker nog direkt på Machu Picchu, det gjorde även jag före resan. Tänkte att det skulle vara höjdpunkten och målet för att resa hit, men Peru var så mycket mer än bara Machu Picchu. Landet bjöd på så många fantastiska upplevelser men att få komma till just Machu Picchu har varit en dröm så länge och nu är jag äntligen här.  

Jag kan förstå besvikelsen för de som var på väg hit i januari 2010, då kraftiga skyfall gjorde att vägarna var oframkomliga och många kom aldrig fram hit. De turister som var på plats fick evakueras med helikopter. Att vara nästan vid målet och så få vända kan inte vara kul.

Machu Picchu ligger på 2500 meters höjd så efter att ha varit på närmare 5000 meter känns det nästan som lågland, men höjden gör ändå att flåset inte är detsamma som nere vid havet och här är det många trappor och backar att gå i.

Kommer man hit med bussen från Aguas Calientes så är det så här som man först ser det när man kommer in på området. Så den där ultimata bilden som man ser i alla turistbroschyrer, den får man inte från den här vinkeln. 

Blicken sveper runt och jag vill ta in alla mina första intryck i en bild. Känslan av att äntligen vara här är stor.

Kamerorna smattrar och alla vill ha en bild från första intrycket.

Staden anses ha byggts av inkan Pachacuti omkring 1440 och var bebodd fram till den spanska erövringen av Peru 1532. Spanjorerna kom dock aldrig till Machu Picchu och hade inte heller någon vetskap om stadens existens. Platsen anses ha valts med tanke på dess unika läge och geologiska förutsättningar. Den är byggd på en 500 meter hög bergsrygg, med stupande sidor åt nästan alla håll. Machu Picchu övergavs av inkaindianerna av okända skäl och "glömdes bort", förmodligen på grund av att dess funktion inte längre behövdes efter den spanska erövringen. Men det är inte alla experter som håller med om att Machu Picchu grundades på 1400-talet, det finns en del forskning som visar på att  den ursprungliga planeringen av staden ska ha genomförts mellan 4000 och 2000 f.kr. 

Arkeologiska fynd visar att detta inte var en vanlig stad, utan snarare ett slags lantställe för inkan och hovet, med ett stort palats och tempel. Man uppskattar att det maximalt bara kan ha bott cirka 750 personer i staden och troligtvis bara en mycket liten del av det under den regniga säsongen då ingen av de mäktiga var på besök. Man har funnit 174 skelett, 70 män och 104 kvinnor. Av övriga gravfynd kan man sluta sig till att det var människor av ganska låg status. Med det som eggar fantasin och gör platsen så intressant är nog att man inte vet så mycket mer om staden än det man kan gissa sig till.

Machu Picchu upptogs på Unescos världsarvslista 1983 och nu är Machu Picchu även invald som ett av världens sju nya underverk.

Om man kommer vandrandes via Inkaleden så är det högst där uppe man kommer in, via det som kallas för Solporten.

Där uppe får man en vidunderlig utsikt över platsen och jag kan förställa mig hur Bingham kände sig då han vandrat i flera dagar och kom fram hit. Hiram Bingham och hans sällskap sökte egentligen efter den förlorade staden Vilcabamba, inkakrigaren Tupac Amarus sista fäste. En lokal indian visade Bingham vägen hit upp till staden som med åren kamouflerats av vegetation. Den hade återupptäckts av några lokala bönder när en skogsbrand bröt ut och avtäckte delar av berget 24 juli 1911. Bingham stannade bara några få dagar här för att dokumentera, men återkom några år senare för att röja och gräva ut platsen. Han beskrev Machu Picchu "som en kombination av den stora pyramiden i Giza och Grand Canyon på en och samma plats". Hans bok The Lost City of the Incas blev en bästsäljare. Ännu mer publicitet fick staden då National Geographic  1913 ägnade hela sitt aprilnummer åt Machu Picchu.

Jag gick aldrig ända upp till Solporten, nöjde mig med att gå upp till vaktstugan som ligger lite längre ner men tillräckligt högt upp för att få den välkända vyn över Machu Picchu. Vaktstugan är det lilla huset som skymtas ovanför alla odlingsplatåerna.

Dit kommer vi senare, nu ska vi först vandra runt i ruinstaden.

Det är vår här och vi hörde av personer som var här dagen innan att de hade varit så kallt och att de frös, men det ser ut som om vi får en solig och fin dag. Fast än så länge täcker molnen bergstopparna i fjärran.

Vi får en fin guidning och vandrar runt i ruinstaden. Ibland känner man sig ganska liten här med dessa svindlande höjder och hur det stupar ner i dalarna runt omkring.

Fascinerande är det att se hur berget och stenarna bearbetats. Ett rejält tålamodsprövande arbete.

En del av de trappor som huggits ut i berget får vi inte gå i, de måste skyddas från nedslitning av alla turister som besöker platsen numera.

Det är troligt att kungligheterna bodde i det här huset. Man kan se att det var flera våningsplan där och i väggarna finns nischer för förvaring. 

Spännande också att se hur dessa stenar slipats för att passa in i varandra.

Sol och fint väder fick vi verkligen den här dagen och solen står i zenit så skuggan hamnar mest rakt under oss.

Solen brände verkligen och kepsar och solhattar togs på, vattnet i våra vattenflaskor kändes som om det kokade. Det gällde att söka svalka där det gick.

Vi letar oss vidare i de vindlande gångarna.

Är på väg upp mot soltemplet.

Passerar förbi stenbrottet, där alla stenar hämtats till bygget av staden.

Allt här har inte klarat sig från tidens tand, jordbävningar har det varit och dessutom så var det ett amerikanskt filmteam här för att filma för ölreklam och en av deras kranar föll och förstörde delar vid soltemplet.Vet inte om det var här som kranen föll och förstörde, men det ser misstänkt ut.

Den här stenen är som en kompass, den visar nord, syd, väst och öst. Vi kollade med en kompass och det stämde.

Inti Watana tros ha utformats som en astronomisk klocka eller kalender av Inkafolket.

Vill man gå upp på berget till höger i bild så går det bra, men det är bara en begränsad mängd som får göra det per dag, bara för att minska slitaget. Man måste söka tillstånd i god tid för det.

Tittar man noga så syns leden upp här.

Zoomar jag in så kan man till och med se att det är några personer där uppe.

Vi har nu gått runt här i den gassande solen, några återvänder till bussen som ska ta oss tillbaka till Aguas Calientes , men jag vill ha den där bilden som man ser i alla turistbroschyrer. Det ser ut som om vi är ganska nära vägen upp till vaktstugan och  tänker gena lite för att spara steg. Men där står en vakt och visar att för att komma dit upp måste vi först gå ner igen.

Det är bara att traska ner till där vi kom in för att sedan börja gå uppför igen. Höjden och värmen tär på orken, men dit upp ska jag och upp dit kom jag. Det här är den lilla vaktstugan.

Och det här är utsikten därifrån. Det var mödan värt.

Tog en bild med fisheye också och nu ser man att molnen lättat och man ser alla bergstoppar runtomkring.

Aguas Calientes

Dags för en av resans höjdpunkter, tidig väckning för att ta bussen till järnvägsstationen i Ollantaytambo. 

Vi ska ta tåget upp till Aguas Calientes.

Aguas Calientes är ett ofta använt “smeknamn” för tätorten Machupicchu Pueblo och som är det samhälle som är närmast beläget de berömda inkaruinerna Machu Picchu. 

Tåget har stora fönster och även fönster i taket så vi kan beundra landskapet vi åker igenom.

Vi får en intressant resa med både vacker utsikt, fikaservering och nästan flygplanskänsla när försäljningsvagnen kommer rullandes.

Aguas Calientes blev till år 1928 när järnvägen mellan Cusco och Santa Ana byggdes som ett centrum för rallarverksamheten, men i dag är det centrum för turismen som ska till Machu Picchu.

Turismen till Machu Picchu har ökat kraftigt under senare år och samhället har expanderat okontrollerat. Någon biltrafik finns inte inne i det mycket kompakt byggda samhället utan transporter sker till fots.

Det är en ganska backig stad och på flera ställen är gatorna trappor.

Från Aguas Calientes går turistbussarna upp till inkastaden Machu Picchu. Färden tar cirka 30 minuter. Hade jag gjort den här resan för tretton år sedan, då jag för första gången började fundera på att åka hit, så hade jag med all säkerhet bestämt mig för att vandra Inkaleden istället. Den tar 4-5 dagar och man har ett pass på 4.500 meter att ta sig över. Den vandringen kallas ibland för Inca jail istället för Inca trail. Den är jobbig med andra ord. Då hade jag inte kommit hit till Aguas Calientes utan nått Machu Picchu via solporten.

Men nu ska vi ta bussen på den slingrande vägen upp till Machu Picchu, det är redan lång kö till bussarna. Här är det bäst att kolla att alla ha kommit ihåg att ta passen med sig och bussbiljetten den måste vi vara rädda om annars så får vi gå tillbaka efter besöket vid Machu Picchu. det är ovanligt mycket folk här i dag eftersom det varslats om strejk av tågpersonalen i morgon. Den kommer att pågå i minst två dagar så alla som tänkt sig att åka hit har omdisponerat sina resor, även vi har gjort det.

Kön ringlar sig fram och bussar anländer i skytteltrafik, vi passerar under bron som vi gick över för en stund sedan. Den ser inte så förtroendegivande ut när man kikar på den underifrån.

En peruansk nakenhund skyndar förbi när vi köar, den ska jag spana efter då vi kommer tillbaka.

Vår färd mot dagens mål har startat och trots lite smutsiga fönster och solblänk så försöker jag få några minnesbilder från färden med mig hem.

Långt där nere kan vi skymta Aguas Calientes.

Här uppe vid Machu Picchu finns det ett enda hotell, Belmond. Är man ensam på plats så vet man att ta betalt, ett dubbelrum kostar från 7.000 kr. Vi funderade på att boka en övernattning där, bara för att få de eftertraktade morgonbilderna över Machu Picchu men tyckte att dessa pengar kunde man lägga på något annat. Tur var det för på grund av strejken så blev vår resa lite omdisponerad och vi hade nog blivit kvar där uppe.  Jag hade tänkt mig att gå in och titta men bor du inte där så kommer du inte in.

Vill man hoppa över bussfärden ner så kan man välja att gå vandringsleden ner till Aguas Calientes så startar den leden här.

Men nu ska vi inte tillbaka dit, nu är jag spänd på Machu Picchu som jag drömt om att få se i så många år.

Som ni förstår så blev det mååånga bilder så Machu Picchu får ett eget inlägg.

El condor pasa.

Hur graderar man upplevelser? Någon frågade mig vad som varit bäst på peruresan och jag hade svårt att välja ut något som var det allra bästa av alla dessa upplevelser som vi hade här i Peru. För hur väljer man mellan att få se ett vulkanutbrott och världens största fågel och det på samma dag dessutom.

Det var nog den dagens höjdpunkter, även om landskapet vi vistades i var nog så vackert och spektakulärt med djupa raviner och höga berg.

Vägen vi färdades på var ett litet äventyr den också.

Plötsligt är det stopp och jag tror att det är vägen som är oframkomlig, men så ser vi att det står en hel del människor och spanar upp i skyn. Vår buss töms tämligen fort och jag rycker till mig telet. För här har det samlats inte bara en stor mängd folk utan där uppe ovanför berget cirklar det kondorer.

Inte bara en utan det är många.

Jag räknade och som mest såg jag 20 stycken samtidigt.

Vi lämnar dessa condorer för även om de är många så är de väldigt högt uppe, hoppas bara att några stannat kvar vid Cruz del Condor där finns en utsiktsplats med ett djup på 3400 meter ner i ravinen.

Jag börjar med att traska ner en bit i ravinen till de lägre utsiktsplatserna med förhoppning att det ska vara bättre ställe att skåda kondorer. Det berättades att kondoren var världens största flygande fågel, men undra hur det jämför storleken då, för när jag var i Antarktis så fick jag höra att det skulle vara vandringsalbatrossen som var störst. Men det spelar mindre roll för mig vilken som är störst nu vill jag få se en kondor här och lite närmare än de vi såg på väg hit. Lämnar den lägre platsen och går upp igen och det är ju tur för då kommer vår lokala guide Beatrise och hämtar mig och tycker att min kamera och jag borde komma för hon har siktat en kondor.

Tror inte att jag skulle ha hittat den utan hjälp och det är också tur att skuggan från fågeln är så svart så att man kan via den hitta fågeln. Ringade in skuggan och fågeln på den här bilden (går att förstora).

Finns en kondor även på den här bilden, kan du  se den? Bra camouflage.

Lättare att upptäcka är de mot det vita.

Även om de var långt borta och såg så små ut så hade jag ändå fått se kondorer, tänkte jag.

Då händer det, det kommer en seglandes alldeles intill oss. Ett sus går genom folkmassan och kameror klickar.

Den seglar iväg och jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Har fått se så många kondorer att jag tappat räkningen och dagen är dessutom långt ifrån slut.

Passande är väl att lyssna på Simon & Garfunkels variation av låten El Condor pasa. Finns på YouTube, vi fick höra den många gånger under resan fast oftast på spanska.

Promenera mera i Chivay.

Arbetslösheten i Peru är inte så stor, vi har kanske något att lära oss av dem. Inte många maskiner då det byggs vägar men desto mer folk. Såg att det var många kvinnor som hade tunga arbeten.

Det var flera gator i stan som skulle få ny beläggning och mycket folk i arbete.

Mer handkraft, inte så lätt att byta hjul på en traktor.

Huvudgatan med alla sina statyer och folkliv var inte under arbete så där kunde vi promenera lugnt.

Skolan slutar för dagen

...och skolbarnen är på väg hem.

Muren runt skolan är fint dekorerad, visserligen har ett tak vid den muren rasat ner men man ser de flesta målningarna ändå.

Där huvudgatan tar slut tar även staden slut.

Högt uppe på berget bakom staden finns det ett stort kors, fick höra att det var skolbarn på utflykt som skapade olika mönster i bergen. Tuffa barn där, för det var högt upp.

Nästan alla äldre var klädda i traditionella kläder, men i den yngre generationen var det inte många som gick klädda så. Undrar hur där kommer att se ut om några år och generationer, om de vackra och färgrika kläderna fortfarande kan ses.

Solen är stark och kommer rakt uppifrån så hatt är nästan ett måste här, även barnen hade hatt. Den verkade ingå i skoluniformen på en del skolor.

Lite vardagsbilder.

Hundarna i Peru verkade ha ett bra liv, visserligen sprang de omkring lösa men de flesta verkade må bra och var mycket sociala. Den här lilla hunden var kul, den slog följe med oss på vår promenad i stan.

När det inte var någon annan hund i närheten så gick den själv, men så fort det dök upp någon hund så gick den mellan oss tre som var ute på promenad. När den mötande hunden försvann så gick den vid sidan om.

Kändes fint att ha en hund som sällskap;) Fast den vågade sig inte in på hotellområdet.