Birka på Björkö

Hoppar in med lite nutid i reportaget om Hurtigruten. Jag började blogga redan på resan eftersom vi hade fritt internet, men det var lite svajigt och att ladda upp bilder i blogginläggen var så segt så jag gav ganska snabbt upp. Jag ville inte heller bara sitta vid datorn utan vara med och uppleva resan så det fick bli fortsättning hemmavid. Men verkligheten fortsätter här hemma och i går var vi bjudna av banken på en härlig utflykt till Björkö. Tar det samtidigt som Hurtigruten i bloggen.

Dagen började 8:30 vid Stadshusbron kajplats 3 Där två båtar låg och väntade på oss. Väderleksrapporten hotade med regn men när vi tuffade ut såg det lovande ut vädermässigt.

 Flaggan bak i aktern vajade lite svagt.

Vi passerade två morgonpigga kanotister.

Området borta vid Lux på Lilla Essingen såg inte ut att ha vaknat ännu.

Inte så mycket trafik på vare sig Essingeleden eller Tranebergsbron så här dags.

Ser att det är nya byggen på gång vid Gröndals strand.

Ser också de fina villorna på Stora Essingen, sällan jag får se det så här från sjösidan.

Vi passerar Ålsten.

Vid Solviksbadet är det aktiviteter på gång, en på stranden ser ut att leta med metalldetektor och någon har tagit sig ett morgondopp och verkar också söka något.

Spanar även hemåt, men kan inte se vårt hus mer än att det anas mellan träden.

Vi kommer till Kungshatt där har det sedan början av 1600-talet suttit en hatt på en stång uppe på Kungshattsklippans högsta punkt. Från början var det en hatt av trä som sedan ersattes av en av koppar, men när den blev stulen så många gånger ersattes den av en hatt i plåt. Hatten mäter 1,6 meter över brättena.

En sägen säger att den mytiske sveakungen Erik Väderhatt skulle ha tappat sin hatt här när han lyckades undkomma fienden genom att tvinga sin häst nedför de branta klipporna. Han klarade sig för att hästen kunde simma, men hatten tappade han uppe på klippan.

Det sägs också att man ska lyfta på hatten då man passerar här, har man ingen hatt så går det lika bra med en låtsashatt. Då får man också önska sig något.

Det är så sällan jag ser de här trakterna från sjösidan så det blev en hel del bilder på resan ut till Björkö. Adelsö kyrka ligger så vackert så det är klart att även den ska vara med.

Efter en fin båttur med både guidning och frukost så kan vi kliva iland på Björkö.

Jag har varit hit ut både på 60-talet och 1984, men sedan dess så har mycket hänt. Det har varit utgrävningar och en hel del hus har byggts för att serva turister. Restaurangen Särimner, där vi strax ska äta lunch fanns inte då.

Vi fick en mycket god rotfrukt och köttgryta, tillagad på vikingamanér.

Fast nu tar vi en liten lunchpaus och njuter av den goda maten och bloggen fortsätter i morgon med själva Birka.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

Var ska vi sova i natt.

Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.

Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.

Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.

Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.

Vi fortsätter färden mot okänt mål.

Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.

Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.

Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.

En ekorre vill inte alls vara fotomodell.

Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.

Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.

Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.

 Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.

Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.

En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.

 Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.

Den var i bruk till slutet av 80-talet.

Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.

Riktigt nära vill de komma.

Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)

Ett lamm leker herre på täppan.

Kossorna undrar vad som står på.

Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.

I morgon åker vi mot Sverige.

Molde och Hurtigruten...igen.

Om Molde finns det inte så mycket att säga mer än att de har ett ganska pampigt kulturhus som heter "Plassen". En bred och pampig trappa har det huset.

Trappen fortsätter ända upp på taket av kulturhuset.

Där uppe har man en fin överblick av den lilla staden Molde.

Domkyrkan har ett lite speciellt klocktorn, den här kyrkan byggdes 1957 eftersom den gamla kyrkan bombades och förstördes under andra världskriget.

Något som verkar vara mycket populärt i Norge är Pizza, fast jag tror att där kan man dessutom äta de dyraste pizzorna.

Fast den mest spektakulära byggnaden i Molde är nog hotellet Seilet som är utformat som ett segel.

I kväll sitter vi där uppe på balkongen på tolfte våningen och väntar på att Hurtigruten ska komma.

Färjorna till Vestnes kommer och går med jämna mellanrum och nu kommer dessutom Hurtigruten.

Det är fint väder när sydgående Kong Harald kommer inseglandes.

En extra bild till Bo-Lennart. Förstora gärna bilderna för de blir bättre då.

När Kong Harald har tuffat ut igen så dröjer det inte länge innan det nordgående fartyget kommer.

Nu är det Midnatsol som kommer.

När sista färjan för kvällen lämnar Molde...

...är det bara fåglarna och vågskvalpet som hörs.

Kvällen sänker sig över Molde.

Gäddede och 15 år på fotosidan.

Upptäckte att det i dag är 15 år sedan jag hittade Fotosidan och blev medlem där. Tänk så mycket som hänt sedan jag skyndade mig in för att anmäla mig så att jag skulle få användarnamnet Maggan. Så många vänner jag fått tack vare fotosidan, så mycket jag lärt mig och så många roliga saker som blivit till tack vare sidan. Det anade jag inte då. För fem år sedan la jag in det här då jag firade tio år. Få se om jag även hänger med om fem år och kan fira tjugo år.

Tar och firar det med att visa bilder från världsmetropolen Gäddede.

Det är nästan att komma till vägs ände då man anländer till Gäddede, för fortsätter man Storgatan rakt fram så kommer man till stranden och Gäddede hotell. Där checkade vi in i gårdagens blogginlägg. Idag tänkte jag att ni skulle få följa med på en promenad genom byn. Den är större än vad man tror vid en första blick, men det här är den centrala delen. Här fanns det en lanthandel en gång i tiden, nu har den blivit mer en diversehandel men utan livsmedel.

Vi kunde inte gå in och kolla in sortimentet för den har bara öppet torsdag till fredag 13:00-17:00 och så på lördagar, vi var i Gäddede en måndag och tisdag.

Men fönstershoppa går ju bra.

Här i Gäddede har de världens största snöskoter. Inget dåligt rekord att ha, den finns noterad i Guiness rekordbok. Byggd av Roger Hellgren och Gunnar Holgersson 1992, här i Gäddede.  Är 8,20 meter lång,  2,50 meter bred och 3.50 meter hög.

Den skotern får nog inte plats i skoterhotellet.

Förra gången jag var i Gäddede fanns det ett fik i delen till vänster i det här huset, nu har det flyttat in i en liten hörna av Westbergs. Där inne träffade vi en göteborgare som flytt storstan och stressen och flyttat till Gäddedes lugn. Kommer du dit så gå gärna in och köp brödet som bakas uppe i Jorm, det är jättegott.

Ska man bo i en liten by får man vara mångsysslare.

Kvällen är fin och vi går uppför backen till kyrkan och njuter av det vackra ljuset. 

I den här vinkeln ser kyrkan nästan lite mallig ut.

Men Gäddede har något annat att vara malliga över.  Inte den här, men efter den här lite moderna vagnen kom det en skönhet.

En brandbil från 1977 som bara gått 4.000 mil.

Brandmännen hade varit ute på övning och berättade med stolthet i rösten om sin fina brandbil.

Något som också kommer att bli väldigt fint när sommaren kommit lite längre är Frostvikens fjällpark som ligger bakom Gäddede turistbyrå och Frostvikens naturrum.

Här kan man studera fjällets växlighet.

Det finns en hel del skyltar också där man kan läsa sig till hur jorden omdanades för 400 miljoner år sedan och om landskapet i nutid, även om fjällets växt och djurliv.

Det enda som blommade nu var vitsipporna.

Vid bensinstationen i vägkorsningen mot Norge är det inte så många bilar.

Vi ska inte till Norge än, så vi vänder åter mot byn.

Ja, varför ställa undan sparken, den kan få stå där den korta tid som det är snöfritt och rullatorn används.

Skyltar kan jag inte motstå.

Vi återvänder till hotellet eftersom timmen är sen, hittar en gullviva som blommar.

Men mer solnedgång än så här blir det inte.