Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Lofoten och Trollfjorden.
Vi girar ut från Stockmarknes och fortsätter vår färd.
Börjar närma oss Trollfjorden och det speciella landskapet för Lofoten. Den här lilla ön ser ut att vara obebodd, men kikar man närmare så bor det en hel del får där.
Och så en liten gård här och där.
Vi kryssar oss fram mellan öarna.
Ser ut som om det är ganska grunt mellan en del öar.
Några ska ut på örnsafari och den lilla båten som ska hämta upp dem börjar närma sig.
De blir upplockade via bildäck.
Så svänger vi in i Trollfjorden, en liten segelbåt kommer efter.
Trollfjorden är 3 km lång och bara 200 m bred, men där man svänger in i fjorden är den bara 100 meter bred. Längst in i fjorden breder den ut sig till 350 m men är bara 60 meter djup på det djupaste.
Den blankpolerade väggen på nordsiden består av monzonitt som är Norges äldsta bergart.
Här längst in i fjorden ska vårt stora fartyg vända runt, vår kapten vänder inte bara båten utan snurrar runt mer än ett varv. Han kallar det för att dansa trolldansen.
Så är vi på rätt köl igen och fortsätter vår färd mot Svolvær.
Här står sjömanshustrun på sin pelare.
Jag hinner vinka till henne från vår balkong innan jag skyndar mig iväg för att gå av. 
För nu ska jag ut på äventyr...
...mer om det i nästa inlägg.
Hammerfest - Världens nordligaste stad.
Vi hade altså kommit till Hammerfest, där kan man gå med i Isbjörnsklubben om man vill, men eftersom jag redan är medlem där så drog vi iväg till kyrkan istället.
Man kan även ta en promenad upp på berget, det ska vi också göra, men först kyrkan.
De har en pampig, modern och stor kyrka här i Hammerfest.
Väggmålningar och graffiti finns det här också.
Visserligen finns isbjörnsklubben här och stan är så nordlig, men några vilda isbjörnar finns det inte ändå de finns bara som dekor. 
Det finns en väg som leder upp på berget, den kallas för Zig-Zagvägen och byggdes av byns befolkning 1893, en skylt vid vägens början säger att, här färdas man på eget ansvar.
Klart vi måste gå upp där. Kan vara fin utsikt där uppe.
Här kan man studera hur snöskydden är konstruerade. Behövs rejäla doningar för att skydda stan när snön börjar kana nedför fjällsidan.
Utsikten här uppifrån kan man inte klaga på, tur att det klarnade upp och inte blev en regning dag.
Där borta har vi Snövit också.
Mycket snöskydd på det här berget.
Kul staty, där fartyget ser ut att ha fastnat bland isflaken.
Nu har de vaknat borta vid Snövit också, lågan i toppen syns på långt håll.
Meridianstöttan restes 1854 till minne av den störst internationella mätningen av jordens form och storlek. Det här är en av de 34 platserna som utgör minnet av Struves meridianlinje. Meridianstöttan finns med på UNESCOs lista över världsarv. På stöttan står det så här:
«Det nordligste endepunkt av en meridianbue på 25 ° 20`fra det nordlige ocean til Donaufloden – gjennom Norge, Sverige og Russland. Etter foranstaltning av HM Oscar I og keiserene Alexander I og Nicolaus I ved uavbrutt geometrer. Bredde 70° 40` 11,3``».
Njupeskär och tankshinder.
Sista besöksmålet på vår resa är Fulufjällets nationalpark och vattenfallet Njupeskär. Det vattenfallet är Sveriges högsta med sina 93 meter.
Det är en lättgången led fram till fallet och en bra bit är den dessutom rullstolsanpassad. Där på en av gångbroarna kommer en liten individ som naturligtvis har företräde.
En söt liten bofink spärrar vår väg och när vi släppt fram den poserar den en liten stund för en bild.
Vädret är strålande och det är så härligt att höra bäckarnas porlande och långt där borta hörs även bruset från fallet.
Rejäla gångvägar är iordningställda.
Där borta ser vi stänket och dimman från fallet.
Vill man inte bli blöt får man stå på avstånd och fota och filma.
Redan här, en bit ifrån utsiktsplattformen. stänker det en hel del. Tur jag hade putsduk i fickan.
Längst fram på utsiktsplattformen stänker det rejält och både kamera, lins och jag själv blir ganska blöta.
Jag stannar inte i stänket så länge.
Det finns två vägar att gå till fallet, nu väljer vi den högra leden.
Den går genom gammelskog och vackert vridna torrfuror.
Även taniga men ståtliga granar.
Torrfurorna tycker jag är så vackra.
Vid platsen som kallas för Utsikten kan vi se Nipfjället, Städjan och Fjätervålen. 
Märkliga fåglar i den här skogen.
Önskar jag kunde förmedla doften från myren, den doftar så gott och påminner om hjortron och sommar från barndomstiden.
Strax före Särna skymtar vi något i ögonvrån. Det finns ingen skylt om sevärdhet eller att det är något historiskt där ute i skogen, men vi tycker oss se något som liknar det vi såg i Finland. Bloggade om det här. Där var det ordentligt skyltat, här var det mer en slump att man såg dem. Väl inne i skogen fanns det skyltar som berättade vad det var. Förr fanns det även en vägspärr här den togs bort på 60-talet. Jag klättar upp mot vägbanken och på en sten för att få en översiktsbild på stridsvagnshindren.
Fast jag vill ha en bild utan skylten och den stenen som passar för att komma upp och fota på är lite väl hög och spetsig för att jag ska klara av att balansera där. Bra att ha en assistent med sig då, min man är modigare och hoppar upp på den spetsiga stenen och tar en bild åt mig. Det ser prydligt ut med stenarna i rader, men då fanns det stora mängder med taggtråd mellan stenarna som hinder för fienden.
Innan dessa stenar till hinder kom på plats tänkte man gräva en vallgrav men kom fram till att det var bättre med stenhinder. I närheten av Särna finns det inga bergartsfyndigheter som var lämpliga för brytning men i Bohuslän fanns det arbetslösa stenbrytare, så då bestämdes det att man skulle använda Bohusgranit till hindren. Ungefär 1.650 st. granitblock fraktades till Särna järnvägsstation och kördes ut till skansen med lastbil. Varje block ska väga minst 3.500 kg.
Här fanns det också 8 st. kulsprutevärn alla byggdes under beredskapstiden 1940.
Alla värnen hade namn som t.ex Cecilia, Holger, Greta, och Anders.
Mellan värnen ser man fortfarande rester av de långa förbindelsevärnen som går mellan skyttevärn och skyddsrum.
Tur att vi inte behöver sova i dessa krypin utan kan få vila i sköna sängar på hotellet i Mora. Gillade tapeten i vårt rum.
De sju systrarna
Drar iväg på en utflykt, för att upptäcka omgivningarna i närheten av Sandnessjøen, fast vi tar bilen istället för att flyga.
I utkanten av stan gör vi vår första upptäckt, ett hövdingsäte från vikingatiden har byggts upp här.
Där kan man boka in sig för gästabud och vissa tider kan man även komma in och få sig lite historia berättad.
Vi fortsätter färden och kommer till de berömda fjällen som kallas för De sju systrarna.
Vackra fjäll som även har en saga berättad om sig. Bergstopparna heter Botnkrona (1 072 m), Grytfoten (1 066 m), Skjæringen (1 037 m), Tvillingene (980 m), Kvasstinden (1 010 m) och Stortinden (910 m) och alla var döttrar till Suliskongen långt upp i norr, som höll dem under hård disciplin. En natt somnade han så tungt att alla sju jungfrur kunde smyga sig ut.
Men Vågekallen, som var desperat efter en fru, låg på lur. Han jagade dem. Systrarna flydde söderut mot kusten, med flera troll efter sig, som alla antingen ville fånga eller rädda dem. Men ingen av dem kom ihåg solen, som förvandlar alla troll till sten. När gryningen kom förstenades både systrarna och deras förföljare. De förvandlades allihop till de klippor och fjäll som idag gör Helgelandskusten till en av de vackraste i världen.
Det finns även en längre variant av sagan, men den tar vi när vi kommer till Brønnøysund. De sju systrarna ligger så nära varandra att en bra vandrare kan bestiga dem alla på en dag. Det finns en led som tar ca. 13 timmar att gå. Det ser lite blött och halt ut så vi nöjer oss att beundra bergen.
Landskapet här är så vackert så ibland känns det som om man åker omkring i en turistbroschyr eller att det är vykort uppradade runt omkring mig.
Peter Dass en präst, poet och författare från 1600-talet var verksam i det här området. Han är tämligen okänd för oss svenskar, men åker man Hurtigruten så lär man stifta bekantskap med honom, han står staty i Sandnessjøen och välkomna alla med utbredda armar.
Han är författare till den berömda diktsamlingen Nordlands Trompet, i vilken livet bland fiskarbefolkning och småbönder skildras. Petter Dass skrev även många psalmer, en av dem finns till och med i Isländska psalmboken och där har den nummer ett. Han bodde här i Alsterhaug, men inte i den här prästgården, den byggdes först när hans son övertog prästämbetet.
Kyrkan håller på att renoveras så vi kan inte gå in där.
Men det har byggt ett alldeles nytt Peter Dass museum och där får vi gå in. 
Museet är liksom insprängt eller mer som insågat i berget, väggen bredvid trappan ser i alla fall sågad ut och har ett fint mönster.
Uppepå berget finns det en minnessten över Peter Dass.
och mycket riktigt så är det får på vägen.
Dags att vända åter till Sandnessjøen 
När vi kommer tillbaka så har sydgående Hurtigrutenfartyget kommit in. I dag är det Trollfjord som kommit.
Här på kajen står det något som de på norska kallar för Skarv, en kättinglänk skulle jag kalla den för. Läser på skylten att det är en kättinglänk som väger 450 kg och är en av den 15 km långa kättingen som håller produktionsskeppet för olja och gas som ligger vid Skarvfeltet.
Flyga över Iran.
När vi lyfte från Bangkok var det mörkt, men vid mellanlandningen i Doha kunde jag se hur de byggde där. De verkade bygga och bygga och när de vill ha mera land så skapade de det.
Vårt flyg undviker luftrummet över Syrien, men numera går det bra att flyga över Iran.
Det börjar skymma, men än kan man se bergen där nere. På topparna ligger det snö.
En snöklädd bergstopp sticker upp.







































