Kontiolahti och Salpalinjen

Det var ganska passande väder den här morgonen eftersom vi hade bestämt oss för att åka ut till skidskyttestadion i Kontiolahti  för att se hur där ser ut. Både jag och min man tycker om att titta på skidskytte på TV så eftersom vi är så nära kan det vara kul att se hur där ser ut i verkligheten. Det som var passande med vädret var att det var att det var -5 grader och vi fick börja med att skrapa bilrutorna.

Vi hittade avtagsvägen till stadion. Bara 4,7 km kvar och jag ser att det är läge att skriva in i kalendern den 3/3 - 15/3 2015.

Det var tur att vi kom från det hållet för här ramlade vi också på något som vi tänkt titta på. Det är SALPALINJEN i Nordkarelen. Det är tankshinder som byggdes efter vinterkriget under åren 1940-41. Salpalinjen är 1200 km lång och sträcker sig från Finska viken i söder till Petsamo  i den tidens norra Finland. Man har inte stridit vid Salpalinjen men den hade en indirekt påverkan av händelseförloppet under fortsättningskriget. Var inget man körde in i med en stridsvagn precis.

Det var nog ingen lätt uppgift att få alla dessa stenat på plats. Dessutom så grävdes det skyttegravar. Lite svårt att se det som mer än ett dike här eftersomm det vuxit upp så mycket träd där.

Den här bumlingen är ett skydd för manskingevärsskyttarna.

Fast nu åker vi vidare fram till stadion. Här finns det snö kvar och träningen är i full gång.

...och segraren är...

Färden fortsätter och vi kommer fram till en annan del av Salpalinjen.

Man ser att det gått en hel del år sedan tankshindren byggdes . Träden har hunnit växa sig höga.

Här har vi kommit till ytterligare ett ställe där det finns kvar rester av Salpalinjen. Nu var det här ingen sammanhängande linje av stenbumlingar som tankshinder för i långa sträckor är det sjöar och myrar som är det naturliga hindret, men mellan det så byggdes det tankshinder.

Stenarna försvinner i väg åt båda hållen här. De är vid strandkanter och här även i vattnet. På skylten mitt i sjön trodde jag att det stod något om Salpalinjen men det stod "Andjakt förbjuden" fast på finska förstås. Kan förstå det, för det var ont om änder där.

Jag går runt sjön för att få en lite annorlunda vinkel på stenlinjen.

Kan tänka mig att där vid bron stod det någon vakt.

Det var fint här även om det var  lite kallt, men man kunde ana att våren var på väg för  i strandkanten kunde man höra "klonk" från vattnet som slog därunder.

Oväder

Det blåste en hel del den här dagen, pingvinerna kurade i grupper och de som varit iväg på jakt efter mat kämpade på i vinden.

Varför det finns en kryssled på ön, det vet jag inte men gissar att det härstammar från den tiden då det var säljakt eller så är det någon forskningsstation som satt upp dem.

Jaha! Då har jag tagit mig upp hit.

Men vad sjutton skulle jag egentligen hit upp att göra.

Sedan ljöd mistluren borta på Professorn. Den signalen betyder: Gå genast till gummibåtarna! Det var oväder på gång och det här var första gången under resan som vi blivit tvugna att avbryta en landstigning så nu måste det vara något ordentligt oväder på gång. 

Vinden ven och piskade på land men det var inget emot vad den åstadkom ute på havet. Väl i gummibåten, med kameran inpackad i vattentät väska och fastklamrad i alla tampar jag kom åt, började vi färden tillbaka till vår Pofessor. Vinden piskade upp vågor som stänkte över oss och det vattnet kändes mest som isbitar som skulle ha passat i kvällsdrinken istället. Kallt och vått var det, dessutom började det snöa rejält, eller var det någon som startat snökanonen. Jag tror att det inte bara var jag som var våt ända in på bara kroppen. Trots kläder som var anpassade för Antarktisbruk så räckte det inte till.

Där satt vi ett gäng och frös, blöta och ...nej jag ska inte skriva eländiga. För när jag tittade mig omkring på mina vänner i båten så önskade jag att jag kunde ta fram kameran. Över alla ansikten spred det sig ett stort leende. Det här var folk som älskade äventyr och var lyckliga.

Åter ombord fick vi veta att vinden ökat till 20 m/s.

Hård kuling och beskrivs i tabellen "Bryter kvistar, besvärligt gå över öppna ytor, vågors höjd och längd betydande, skumstrimmorna tätnar. Våghöjden blir 2-2,5 meter på öppet hav".

Yankee Harbour

Efter att ha både tittat och fotograferat leopardsälen så styrde vi kosan mot Yankee Harbour. Vädret var lite oroligt och det var lite besvärligt att komma iland bland alla isblock som samlats vid stranden och vågor som sköljde över stenarna där. Men iland kom vi.

Lite får man offra för en lyckad landstigning.

Ön är täckt med ett metertjockt lager av snö.

Professorn ligger där ute och väntar på oss och håller koll på vädret. Vi vet att om en signal ljuder från fartyget så ska vi som är i land, genast ta oss till gummibåtarna för att åka tillbaka. Än så länge har ingen signal ljudit.

De mindre isberg och isblock som ligger och skvalpar runt stranden har vågorna skapat fina mönster i.

Is till drinken.

Vinden ökar och vågorna plaskar genom isblocken.

Leopardsälen

Vi är på väg att göra en landstigning på Yankee Harbour då vi passerar ett större isflak där en lopardsäl ligger och vilar.

Vi stannar till med vår Zodiak för att försöka få lite bilder på den. De var inte så lätt för både isflaket och gummibåten gumgar åt olika håll och i de flesta försök att ta bilder så hamnar sälen bakom den döljande snön.

Att stå upp i en gungande gummibåt och försöka sikta in sig på motivet var inte så lätt här. Vädret var inte det lugnaste heller. Det verkar blåsa upp ordentligt.

För att alla i gummibåten ska få möjlighet att både se och fotografera så får man turas om att resa sig upp och att stå på knä. Då kan alla se samtidigt. Fast här ligger leopardsälen ganska högt upp på ett stort isflak och då vi gungar nedåt samtidigt som isflaket gungar uppåt så blir det inte myckt till sikt på sälen. Svårt att hålla kameran stilla också.

Så här ser den ganska godmodig ut.

Fast här ser den lite lömskare ut.

Jag tror att den börjar känna lite vittring av något ätbart. Kan det vara vi som retar smaklökarna?

Livingston Island och blött om fötterna.

Vädret växlar snabbt då man är i dessa trakter. Ena stunden busväder med rejält snöfall och nästa ett vackert "Jesusljus".

Ett märkligt isberg gömmer sig bakom en klippa vid Livingston Island.

Är det ett isberg egentligen? När det flyter fram och vänder lite på sig så ser det mer ut som en ubåt.

Där, intill den enorma klippan ska vi iland.

Några kelptrutar sitter och iaktar oss.

När vi kommer iland ser vi att några makaronipingviner har valt att bosätta sig tillsammans med hakremspingvinerna. Lite ovanligt.

Som synes så är inte pingvinerna så bra på att hålla rent där de bor. Tur att det kommer en del snö emellanåt och döljer det.

De är inte så stora de här hakremspingvinerna.

Blev nog en bra bild.

Elefantsälarna var inte så många här, den här såg ganska så godmodig ut.

Kom inte närmare än så här!

Längre än dit fick vi inte gå, glaciärer är oberäkneliga och man behöver mycket kunskap för att vandra på dem.

Det här gänget har valt att häcka med "nära strandläge". Får hoppas att vågorna inte når upp till dem.

Ganska blöt syssla att vara Zodiakförare.

Berg och glaciärer är så fascinerande tycker jag.

Glaciären här är lite extra spännande...

...för om man tittar på de olika lagren så ser man hur det finns svarta linjer i den. Det är minnen efter vulkanutbrott som varit för mycket länge sedan.