Ny Ålesund.

Efter en lugn natt kom vi fram till Ny Ålesund. Det är en gammal gruvby som numera är ett tillhåll för forskare från alla världens hörn.

En väldigt vacker omgivning till det lilla samhället.

De här bergen kallas för Tre kronor, fast det lärde jag mig i flygplanet på väg hem då jag satt bredvid en norsk man som jobbat där i Ny Ålesund. Han berättade en hel del om platsen och även om dessa vackra berg.

Dagen ser ut att bli fin.

David berättar om platsen.

Här finns världens nordligaste tåg.

Det är mycket som är det nordligaste här, som hotellet...

...och posten.

Londonhusen. De flyttades hit från andra sidan fjorden när marmorbrytningen där lades ner. Under dem brukar det bo polarräv.

Så här fina var rävarna då vi var där för sju år sedan.

Rävungarna var så otroligt söta, i år fanns det inga rävar där.

Här vid statyn får vi Amundsens äventyr berättade för oss.

I det här huset bodde han under sina besök på platsen, ser att det huset fått en rejäl ansiktslyftning.

Vi tar en promenad ut till luftskeppsmasten och David gör i ordning sitt gevär.

Utanför samhället så får man inte gå utan beväpnad isbjörnsvakt.

Vid masten får vi finbesök.

Jag passar på att beundra den vackra fjorden och bergen.

Zeppelinfjället, där finns det en gondolbana upp till toppen och en luftforskningsstation.

Men vad är det alla samlats för att titta på här?

Jo, vi har fått syn på en svalbardsren.

Är man obeväpnad så blir det inte så långa promenader...

...för här ska man  inte lämna samhället om man inte är utrustad med vapen. Isbjörnsfaran kan lura överallt.

Ganska kallt och även kargt.

Fast är man klädd i päls så kan man sitta där och le.

En helikopterplatta finns det också.

Vad detta är för farkost vet jag inte.

Jag vänder tillbaka till själva samhället, som inte är så stort men ett litet museum om hur de bodde här på gruvbrytningstiden är inrett i ett litet hus.

Så här kunde ett kök se ut.

Kul med den gamla kalendern.

Även här har de alla ledningar och rör ovan jord.

Innan jag går ombord kollar jag in badstranden, någon verkar redan vara där. Gissar på en skärsnäppa.

Vackra isskulpturer har glaciären släppt ifrån sig.

Vi lägger ut med vårt fartyg och styr kosan mot Virgobukta.

Kontiolahti och Salpalinjen

Det var ganska passande väder den här morgonen eftersom vi hade bestämt oss för att åka ut till skidskyttestadion i Kontiolahti  för att se hur där ser ut. Både jag och min man tycker om att titta på skidskytte på TV så eftersom vi är så nära kan det vara kul att se hur där ser ut i verkligheten. Det som var passande med vädret var att det var att det var -5 grader och vi fick börja med att skrapa bilrutorna.

Vi hittade avtagsvägen till stadion. Bara 4,7 km kvar och jag ser att det är läge att skriva in i kalendern den 3/3 - 15/3 2015.

Det var tur att vi kom från det hållet för här ramlade vi också på något som vi tänkt titta på. Det är SALPALINJEN i Nordkarelen. Det är tankshinder som byggdes efter vinterkriget under åren 1940-41. Salpalinjen är 1200 km lång och sträcker sig från Finska viken i söder till Petsamo  i den tidens norra Finland. Man har inte stridit vid Salpalinjen men den hade en indirekt påverkan av händelseförloppet under fortsättningskriget. Var inget man körde in i med en stridsvagn precis.

Det var nog ingen lätt uppgift att få alla dessa stenat på plats. Dessutom så grävdes det skyttegravar. Lite svårt att se det som mer än ett dike här eftersomm det vuxit upp så mycket träd där.

Den här bumlingen är ett skydd för manskingevärsskyttarna.

Fast nu åker vi vidare fram till stadion. Här finns det snö kvar och träningen är i full gång.

...och segraren är...

Färden fortsätter och vi kommer fram till en annan del av Salpalinjen.

Man ser att det gått en hel del år sedan tankshindren byggdes . Träden har hunnit växa sig höga.

Här har vi kommit till ytterligare ett ställe där det finns kvar rester av Salpalinjen. Nu var det här ingen sammanhängande linje av stenbumlingar som tankshinder för i långa sträckor är det sjöar och myrar som är det naturliga hindret, men mellan det så byggdes det tankshinder.

Stenarna försvinner i väg åt båda hållen här. De är vid strandkanter och här även i vattnet. På skylten mitt i sjön trodde jag att det stod något om Salpalinjen men det stod "Andjakt förbjuden" fast på finska förstås. Kan förstå det, för det var ont om änder där.

Jag går runt sjön för att få en lite annorlunda vinkel på stenlinjen.

Kan tänka mig att där vid bron stod det någon vakt.

Det var fint här även om det var  lite kallt, men man kunde ana att våren var på väg för  i strandkanten kunde man höra "klonk" från vattnet som slog därunder.

Oväder

Det blåste en hel del den här dagen, pingvinerna kurade i grupper och de som varit iväg på jakt efter mat kämpade på i vinden.

Varför det finns en kryssled på ön, det vet jag inte men gissar att det härstammar från den tiden då det var säljakt eller så är det någon forskningsstation som satt upp dem.

Jaha! Då har jag tagit mig upp hit.

Men vad sjutton skulle jag egentligen hit upp att göra.

Sedan ljöd mistluren borta på Professorn. Den signalen betyder: Gå genast till gummibåtarna! Det var oväder på gång och det här var första gången under resan som vi blivit tvugna att avbryta en landstigning så nu måste det vara något ordentligt oväder på gång. 

Vinden ven och piskade på land men det var inget emot vad den åstadkom ute på havet. Väl i gummibåten, med kameran inpackad i vattentät väska och fastklamrad i alla tampar jag kom åt, började vi färden tillbaka till vår Pofessor. Vinden piskade upp vågor som stänkte över oss och det vattnet kändes mest som isbitar som skulle ha passat i kvällsdrinken istället. Kallt och vått var det, dessutom började det snöa rejält, eller var det någon som startat snökanonen. Jag tror att det inte bara var jag som var våt ända in på bara kroppen. Trots kläder som var anpassade för Antarktisbruk så räckte det inte till.

Där satt vi ett gäng och frös, blöta och ...nej jag ska inte skriva eländiga. För när jag tittade mig omkring på mina vänner i båten så önskade jag att jag kunde ta fram kameran. Över alla ansikten spred det sig ett stort leende. Det här var folk som älskade äventyr och var lyckliga.

Åter ombord fick vi veta att vinden ökat till 20 m/s.

Hård kuling och beskrivs i tabellen "Bryter kvistar, besvärligt gå över öppna ytor, vågors höjd och längd betydande, skumstrimmorna tätnar. Våghöjden blir 2-2,5 meter på öppet hav".

Yankee Harbour

Efter att ha både tittat och fotograferat leopardsälen så styrde vi kosan mot Yankee Harbour. Vädret var lite oroligt och det var lite besvärligt att komma iland bland alla isblock som samlats vid stranden och vågor som sköljde över stenarna där. Men iland kom vi.

Lite får man offra för en lyckad landstigning.

Ön är täckt med ett metertjockt lager av snö.

Professorn ligger där ute och väntar på oss och håller koll på vädret. Vi vet att om en signal ljuder från fartyget så ska vi som är i land, genast ta oss till gummibåtarna för att åka tillbaka. Än så länge har ingen signal ljudit.

De mindre isberg och isblock som ligger och skvalpar runt stranden har vågorna skapat fina mönster i.

Is till drinken.

Vinden ökar och vågorna plaskar genom isblocken.

Leopardsälen

Vi är på väg att göra en landstigning på Yankee Harbour då vi passerar ett större isflak där en lopardsäl ligger och vilar.

Vi stannar till med vår Zodiak för att försöka få lite bilder på den. De var inte så lätt för både isflaket och gummibåten gumgar åt olika håll och i de flesta försök att ta bilder så hamnar sälen bakom den döljande snön.

Att stå upp i en gungande gummibåt och försöka sikta in sig på motivet var inte så lätt här. Vädret var inte det lugnaste heller. Det verkar blåsa upp ordentligt.

För att alla i gummibåten ska få möjlighet att både se och fotografera så får man turas om att resa sig upp och att stå på knä. Då kan alla se samtidigt. Fast här ligger leopardsälen ganska högt upp på ett stort isflak och då vi gungar nedåt samtidigt som isflaket gungar uppåt så blir det inte myckt till sikt på sälen. Svårt att hålla kameran stilla också.

Så här ser den ganska godmodig ut.

Fast här ser den lite lömskare ut.

Jag tror att den börjar känna lite vittring av något ätbart. Kan det vara vi som retar smaklökarna?