Mirador del Far de Santa Pola

Dags för en kortare utflykt till en utsiktsplats. För att komma dit väntar en liten promenad genom ett stilla skogsparti, sådär lagom kuperat och grönt. Efter en stunds vandring dyker en gul skylt upp, fastsatt på ett träd vid sidan av stigen. Jag har ingen aning om vad det står på den, men Carina kastar en snabb blick och konstaterar lugnt att det handlar om skogsarbete och att det nog inte är någon fara. Dessutom verkar de som jobbar hålla till en bra bit bort från stigen, så vi fortsätter vår väg utan större dramatik.

Vi fortsätter stigen fram, och efter en stund öppnar skogen upp sig och vi kommer fram till fyren i Santa Pola. Den står där som ett vitt landmärke mot himlen, stadig och självklar, och blickar ut över havet som den gjort i över hundra år. Men det är egentligen inte fyren vi är ute efter den här gången. Vårt mål ligger lite längre bort, en utsiktsplats som lovar vidder, ljus och en vy som nästan suger tag i en.

Här har man byggt en utsiktsplattform som sträcker sig som en båge ut över kanten, nästan som om den svävar fritt ovanför havet. Konstruktionen är gjord av metallgaller, och när man kliver ut på den känns det som om marken försvinner under fötterna. Jag är inte särskilt förtjust i höjder, så varje steg på gallret ger en liten ilning i magen. Samtidigt är det något fascinerande med känslan, som att man får låna en bit av luften för en stund.

När jag till slut vågar lyfta blicken från gallret och låter fötterna vänja sig vid höjden, öppnar utsikten sig som en tavla. Långt där nere syns en smal remsa strand, inklämd mellan klippväggen och det blågröna havet. Vågorna rullar in i lugna andetag, som om de inte riktigt orkar nå hela vägen upp till oss. Längre ut ligger bergen som skuggor i diset, nästan genomskinliga, som om de bara antyder sin närvaro. Det är en sådan vy som får en att stanna upp en extra stund. 

Långt där ner kan vi se  Universidad de Alicantes marina forskningscenter. Det ser nästan ut som om det klamrar sig fast vid kustlinjen, halvt dolt men ändå tydligt för den som vet vad man tittar efter. En påminnelse om att det här landskapet inte bara är vackert, det är också en plats där människor studerar havet, vinden och allt det som rör sig under ytan.

Där studerar man allt från kustekosystem och vattenkvalitet till hur havets djurliv påverkas av klimatförändringar.  Många av deras projekt handlar om undervattensmiljöer, algskogar och hur man bevarar känsliga arter längs Medelhavskusten.

När vi står där och låter blicken svepa över havet, pekar Carina ut mot en liten klippö en bit ut i vattnet.  Ön heter Tabarca, en liten och ganska otillgänglig klippö som är känd för sitt klara vatten och sina branta, lite förrädiska klippor. Vi hinner inte ta oss dit den här gången, men det går faktiskt färjor ut dit för den som vill utforska den närmare. Det är en plats som lockar både snorklare och dykare, och måsarna som häckar där håller noga koll på besökarna.

När vi sett oss mätta på utsikten tar jag en sista bild innan vi återvänder till bilen och åker hem för en god lunch.

En lunch som vi avnjuter i solen på Carinas altan.

Sedan var veckan i solen slut och vi åk hem.

Svavelsippa

Lovade att leta reda på en av mina bilder på svavelsippa. Fick bläddra tillbaka ganska långt, till 2007 och hade tydligen bara sparat en bild.

Inser att det är dags att gå dit igen och se om de finns kvar.

Var in på wikipedia och fick lite fakta om blomman:

Svavelsippan (Anemone nemorosa × ranunculoides) är en sällsynt och charmig hybrid mellan vitsippa och gulsippa. Den uppstår ibland spontant där de två arterna växer nära varandra – ett litet naturens experiment som först beskrevs av den tyske botanikern Günther Beck von Mannagetta und Lerchenau redan 1890.

Till skillnad från sina föräldraarter är svavelsippan steril och sprider sig inte med frön, utan vegetativt via sina rötter. Blommorna är blekgula, ibland med en grönaktig ton, och bladen har ofta ett mildare, ljusare grönt skimmer. Den trivs i halvskugga, blir omkring 15–20 centimeter hög och blommar i april–maj – samtidigt som både vit- och gulsippan.

Glad Påsk!

Önskar alla trevliga personer på Fotosidan en riktigt Glad Påsk!

Visst, om man ska vara helt korrekt borde hälsningen kanske vänta till i morgon — påskdagen.
Men vi vet ju redan hur berättelsen slutar, så varför inte låta glädjen börja redan i dag?
Låt kamerorna fånga ljuset, färgerna och allt det där som gör våren så hoppfull.

Och ja… så var det ju det där med våren också. Ljuset och färgerna som skulle återvända, men i dag faller snön tät som bomullstussar. Vitt är ju en färg, absolut, men just vit snö är kanske inte det jag helst vill förknippa med vår. Om jag inte befinner mig långt uppe i norr med skidor på fötterna, förstås.

En påskhälsning brukar ju dessutom innehålla tuppar, ägg och kycklingar. Så här kommer min tupp — inte en traditionell påsktupp, utan en portugisisk tupp från Madeira. Den har följt mig sedan 70‑talet och har sett fler påskar än jag vågar räkna. Och varje år får den vara med, lika färgstark och stolt som alltid, oavsett om våren bjuder på solsken eller snöfall.

Den tuppen fick jag 1971, när jag och min kompis gav oss ut på vår allra första utlandsresa. Vi tog en sistaminutenresa och hamnade på Madeira — ett äventyr i sig. Trevligt hotell, trevliga medresenärer, en dansk reseledare som höll ordning på allt… ja, allt var riktigt bra.
Tills jag plötsligt fick ont i magen. Inte det där “det går nog över”-ontet, utan ett sådant som efter något dygn i plågor slutade i ambulansfärd, sjukhus och en tarmvredsoperation.

För att göra en lång historia kort: jag var riktigt dålig, men hade tur. Efter två veckor kunde jag resa hem igen. Och mitt i allt det där kom ett oväntat och väldigt fint ögonblick. En dag fick jag celebert besök på sjukhuset — den svenska konsuln på Madeira dök upp. Med sig hade han en gåva: den här tuppen.

Ägg ska det förstås också vara med i en påskhälsning.
Tuppar värper ju bara ägg på påskafton och då ska det vara rejäla ägg, gärna målade och ståtliga.
Så varför inte ta i ordentligt och plocka fram ett strutsägg?

I mitt påskkort för i år får de här kycklingarna vara huvudpersoner.
De är ett fint minne från när våra barn var små — och kanske just därför är de lite extra charmiga.
Dottern älskade dem så mycket att de med tiden fick ett mycket personligt utseende.
Lite tilltufsade, lite sneda, men fulla av kärlek och historia.
Precis sådana där små figurer som man inte kan låta bli att spara år efter år.

Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.