Tunnlar, kel och Den Vilda Kusten.

Efter frukost lämnar vi Akureyri, vi ska köra utefter norra kusten nu och lämnar Ringvägen ett tag. Vädret är lite grinigt,  men eftersom det är Island så har förhoppning om att det kommer växla till bättre.

Dagens landskapet  är lite lågmäld i framtoning.

Molnen ligger tunga över både fjäll och hav.

Att köra bil på Island är ett äventyr i sig, och ingenstans blir det tydligare än i de gamla kusttunnlarna. Vi har passerat flera tunnlar där det bara fanns plats för en bil i taget. Längs sträckan är det insprängda mötesfickor som fungerar som enda platsen för möte.

​Det här handlar inte bara om att köra bil – det handlar om tillit och timing. 

​Dessa tunnlar är en fascinerande del av Islands historia och ingenjörskonst. De påminner oss om hur utmanande det är att bygga infrastruktur i denna råa natur. Men framför allt blir de en symbol för det isländska sättet: effektivt, lite spartanskt, och fullt av karaktär.

Det är flera tunnlar på den här vägsträcka, alla är enkelfiliga så man får anpassa körningen för att få möten att stämma vid de mötesplatser som kommer med jämna mellanrum.

När vi väl kom ut ur tunnelns mörker var det som att kliva in i en helt ny värld. Vyn hade skiftat totalt, och det var inte bara landskapet som förändrats – även vädret slog om abrupt på andra sidan berget.

Vägen är inte bred, men just här har vi tur, för där  finns  en liten rastplats så vi kan stanna och ta några bilder.

Norra Islands kust bjöd på ett dramatiskt skådespel. Här, längs vägen, fick vi bevittna hur molnen tycktes rinna nedför bergssidorna, som en mjuk, himmelsk dimma. Det var som om naturen själv målade om landskapet i flytande grått. Denna ständiga rörelse, där moln möter karg kust, ger ett fantastiskt djup åt varje bild – en påminnelse om Islands råa, levande kraft.

Både jag och Carina sa i morse att vi väldigt gärna skulle vilja träffa på några islandshästar och få några bilder på dem. Under resans gång vi har sett hästar men inget ställe där det gått att stanna.

Få djur är så synonyma med Island som den robusta islandshästen. Dessa hästar är inte bara en viktig del av den isländska historien och kulturen, utan de utgör också det perfekta motivet, i en oslagbar kombination med öns dramatiska natur.

Tänk sådan tur vi har, för plötslig på en liten väg så står det ett gäng islandshästar. Här går det dessutom att stanna utan problem.

Islandshästen är en av världens färgrikaste raser. Allt från kolsvart, fux och brunt till skimmelskäckor – alla färger är tillåtna! Deras tjocka, vilda vinterpäls och yviga manar skapar fantastiska texturer som blir otroligt effektiva i det ofta hårda, klara isländska ljuset.

De här ser nästan ut att posera för fotografering.

Islandshästen har en historia av nästan total isolering. Redan på 900-talet infördes ett strikt importförbud av andra hästar för att skydda rasen från sjukdomar och inblandning. Detta har resulterat i en av världens mest renrasiga hästar.

​De är tåliga, starka och har ett stabilt psyke, formade av århundraden av att klara sig i Islands tuffa klimat.

Trots de isländska vidderna var det i de nära mötena som magin verkligen hände. Dessa robusta hästar visade sig vara lika nyfikna som de är tåliga. De buffades och trängde sig fram, helt inställda på att få en klapp eller kanske bara en stunds uppmärksamhet. Att fånga deras vänliga, men samtidigt beslutsamma ansikten på nära håll, där manen nästan döljer ögonen, var ett rent nöje.

Klappa mig ser de ut att säga. Det var klar att de blev klappade, så keliga som de var.

Historiskt sett har man ibland sagt att det finns "en häst på var fjärde person" på Island, vilket bekräftar att hästar spelar en mycket stor roll i samhället. Med en befolkning som närmar sig 405 000 och en hästpopulation på runt 80 000, blir den aktuella relationen ungefär en häst på var femte invånare.

Så otroligt goa hästar som vi träffade på.

Fortsättning finns här

Från Eurovision-byn till Mini-Reykjavík.

När vi hade besökt några av de ställen vid Mývatn som vi planerat, rullade vi ner mot norra kusten. En plats som de yngre i bilen absolut ville se var Húsavík.

Får väl erkänna att det ortnamnen inte sa mig så mycket,  men har nu lärt mig att det finns en film som heter Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga. Den filmen har satt den lilla kuststaden på kartan för något annat än valskådning.

Húsavík har fått en ny roll—som hemstad till Lars och Sigrit, och som kuliss till sången som fick hjärtan att smälta världen över.

Vi strosade längs kajen, lyssnade till måsarnas skrän och lät oss svepas med av både havsdoft och kollade om vi kunde hitta några vyer från filmen. Och ja, Jaja Ding Dong ekade faktiskt från en souvenirbutik. Det är lätt att le i Húsavík—här blandas verklighet med saga, och jag tror ändå att valarna fortfarande är huvudpersoner här.

Den här bildvinkeln är visst viktig att få med om man sett filmen, jag har inte det men tog en bild ändå.

En liten fin kyrka har de i stan också. 

Från Húsavík rullar vi vidare söderut längs fjorden.

Snart breder Akureyri ut sig som en färgstark fläta mellan berg och hav. Ett stort kryssningsfartyg ligger i hamn, så vi tror att det ska vimla av turister i stan.

Men de har nog redan återvänt till sin middag ombord, för trots att Akureyri är Islands näst största stad och ibland kallas för lilla Reykjavík, så är det mycket lugnt där.

Vi bor på Hotel Norðurland, ett trevligt och välkomnande hotell mitt i stan. Frukosten är god, rummen bekväma, och det känns som en plats att andas ut på, innan nästa äventyr tar vid.

Vi promenerar iväg till restaurangen som damen på hotellet rekommenderar som den bästa, vi får dessutom några rabattkuponger av henne. Vi ångrar inte att vi gick dit för den röding där var mycket god.

På vägen till restaurangen så ser vi att det erbjuds gratis hjärntvätt.

Blomkantad var vägen dit också.

Mätta och belåtna kan vi ägna oss lite åt staden, ta de lite typiska semesterbilderna så man vet var man har varit.

Titta på den pampiga kyrkan som vakar över staden från sin höjd.

Akureyrarkirkja, ritad av Guðjón Samúelsson (samma arkitekt som Hallgrímskirkja i Reykjavík), är både monumental och märkligt mjuk i sin form. Trappan upp är lång, men utsikten belönar. Fast jag får väl krypa till korset och erkänna att jag inte gick ända upp. Var trött efter dagens upplevelser.

Nöjd med allt jag upplevt under dagen och behövde krypa till sängs.

Här är dagens rutt, blev en hel del blogginlägg av den dagen för den var verkligen innehållsrik.

Fortsättning finns här.

Mývatn Nature Baths – Nordens varma hjärta

De flesta som åker till Island har Blå lagunen på listan över "måste göra", vi hade Blå lagunen som reserv ifall att Myvatn Nature Baths inte skulle uppfylla förväntningarna. 

Men vi valde bort den Blå, för den som ligger i området runt Mývatn uppfyllde alla krav. Den som är intresserad av att läsa om hur det är vid Blå lagunen kan läsa om det i mitt blogginlägg från förra resan här.

Det vid Myvatn brukar ibland kallas för Norra Islands svar på Blå lagunen, men det har ett eget namn, Jarðböðin á Mývatni på isländska.

Det är som på Blå lagunen ett geotermiska bad — men med färre turister och mer stillhet.

Här badar man i mjölkblått, mineralrikt vatten som hämtas från jordens djup, omgiven av lavalandskap och fjärran berg. Ångan stiger från marken, och doften av svavel påminner om att du befinner dig mitt i ett aktivt geotermiskt område.

Det är en plats för vila, för att låta kroppen sjunka ner i värmen och blicken vandra över det karga landskapet.

Här liksom den nära Reykjavik har en bar och man kan förköpa drinkar. 

Vattnet är geotermiskt, alkaliskt och rikt på mineraler (särskilt svavel och kisel). Det sägs vara bra för hud- och andningsproblem. Vattnet har en behaglig temperatur på cirka 36–40 °C.

Den här poolen bör man undvika, tur att den var inhägnad så ingen förvirrade sig in dit.

Fin utsikt är det vid badet också,  vi testade även fiket och det var helt klart godkänt.

Innan vi lämnar området Mývatn så ville jag ha en bild på sjön som gett området sitt namn. Det är en fågelrik sjö.

Här kommer fortsättningen.

Myvatn - Hverir och Grjótagjá

Vi rullar in mot Hverir, med blåsvarta moln som trogna följeslagare. Ett stilla duggregn smyger sig över landskapet, som om det först vill känna efter.

Vi parkerar bilen, men innan någon hinner öppna en dörr exploderar himlen. Regnet vräker ner, inte bara som en skur – det är som om någon dragit ur proppen i ett himmelskt badkar. Folk springer tillbaka till bilar och bussar, genomblöta och förvånade. Solen sken ju nyss, så regnkläder är en sällsynt syn.

Tre av oss tvekar. Det här känns mer som ett vattenäventyr än ett vandringsäventyr. Men Carina rycker på axlarna – "lite regn har väl ingen dött av" – och börjar kränga på sig regnstället med beslutsamhet.

Men Island är Island. Innan jackan hunnit knäppas och byxorna dragits upp har regnet gett upp. Himlen stänger sin kran lika plötsligt som den öppnade den. Där fick vi verkligen uppleva den där ombytligheten i det isländska vädret. 

Och så går vi. Alla. Mot svaveldoft och ångande jord.

Hverir ligger vid foten av berget Namafjall. Det är ett av Islanda mest aktiva geotermiska område, där marken är så sur och het att inte ens mossa vågar slå rot.

Hverir bjuder på ett närapå utomjordiskt landskap – med bubblande lerpölar, pysande fumaroler och sprucken jord som liknar uråldriga kartor. Färgpaletten är dramatisk: ockra, rost, svavelgult och blåskimrande ånga. Den genomträngande svavellukten – ofta liknad vid ruttna ägg – vittnar om jordens inre liv. Här är det marken själv som andas, och trots den stickande doften är synen värd varje andetag.

​

Som kuriosa kan nämnas att NASA har använt området som träningsplats för astronauter—så främmande och kargt är landskapet. Och ändå så gripande vackert.

Het, vit ånga pyser och visslar ut från marken i rökpelare. Detta är överhettad ånga och gaser som rusar upp från jordens inre, där temperaturen ligger över 200°C på bara en kilometers djup!

Det gäller att tänka sig för var man sätter ner fötterna och bara gå på de utstakade gångstråken.

Ångan som stiger från marken är het, och det gäller att hålla sig på rätt sida av de markerade stigarna. Jag står mitt i röken, försiktigt, och känner hur landskapet lever omkring mig. Det är fascinerande, men också något man närmar sig med respekt.

Med doft av jordens innre åker vi vidare till nästa mål här vid Myvatn. Det är Grjótagjá.

Grjótagjá är en liten lavagrotta med en varm källa —och den har både verklig historia och en plats i filmhistorien.

Här var det kö. Inte så lång, men tillräcklig för att man skulle hinna känna både förväntan och lite trängsel. Grottan är liten, och värmen där inne gör att man inte gärna stannar för länge. Jag själv höll mig utanför, men min smidiga dotter tog sig in med lätthet, och kom ut med några vackra bilder av det blåskimrande vattnet och de mörka lavaväggarna.

Grottan är en del av ett sprickområde i Krafla-regionen. Under 1700-talet användes den som gömställe av den isländske laglösa Jón Markússon, som också sägs ha badat i den varma källan. Vattnet var länge populärt för bad, men efter vulkanisk aktivitet mellan 1975–1984 steg temperaturen till över 50°C; för varmt för säkra dopp.

Det är lätt att förstå varför platsen valdes som kuliss till Game of Thrones,  i säsong 3, avsnittet Kissed by Fire, där Jon Snow och Ygritte delar en intim scen i grottan. Själva scenen spelades in i studio, men grottan användes som visuell inspiration och rekreerades med stor omsorg, de la även till ett extra vattenfall för dramatisk effekt.

Ovanför grottan är det en stor sprickbildning.

Lite knepigt att gå upp där efter regnvädret, men det fixar jag i alla fall.

Fortsättningen finns här

Myvatn - där marken fortfarande minns elden

Hur svårt det än var att lämna den lilla rävungen och åka vidare så kom vi ändå iväg. Njuter av landskapet på väg mot nästa stopp.

Har du någonsin drömt om en plats där jordens inre känns levande – där svarta lavafält möter glittrande sjöar och geologiska underverk kantar horisonten? Då måste du uppleva Mývatn i norra Island.

Detta unika område är inte bara en sjö, utan ett dramatiskt vulkanlandskap som bjuder på några av landets mest fascinerande naturfenomen. Från de marsliknande vyerna vid Leirhnjúkur och de bubblande lerkällorna vid Hverir, till lavagrottan Grjótagjá – Mývatn är ett lekfullt bevis på naturens råa, formande kraft. Gör dig redo och följ med till en plats där varje utsikt känns som tagen ur en annan värld.

Vi börjar vid Leirhnjúkur. Från parkeringen följer vi stigen, som längre fram övergår i en byggd gångväg. Här varnas det för att marken är extremt het på vissa ställen – det är viktigt att alltid hålla sig på de markerade lederna. Att kliva utanför kan vara farligt, och dessutom smälta sulorna på dina skor.

Framför oss pyser och ryker det ur berget – ett tydligt tecken på att jordens inre fortfarande viskar här.

Leirhnjúkur är känt för sitt dramatiska, nästan "marsliknande" landskap, som domineras av ett stort lavafält som fortfarande ångar och är synbart varmt decennier efter de senaste utbrotten.

Området drabbades hårt under de så kallade "Krafla-bränderna" – en nioårig period av vulkanisk aktivitet mellan 1975 och 1984. De flesta av de svarta lavafälten är resultatet av dessa utbrott.

Trots att det senaste utbrottet var 1984, är området fortfarande mycket aktivt. Det ryker och pyser upp ånga på en massa ställen och och man lägger handen på marken så är den alldeles varm.

Markens färger varierar i nyanser av rött, gult, grått och svart beroende på mineraler som svavel och järnoxid.

Dessutom börjar himlen övergå från klarblått till blåsvart, verkar vara busväder på gång.

​Leirhnjúkur betyder bokstavligen "Lerkulle" på isländska, vilket hänvisar till det grå, porösa lerlika materialet som bildas på grund av den geotermiska hettan.

Och medan vi står där, omgivna av röken och sprucken lavasten, är det lätt att känna sig liten – men också märkligt levande. Marken minns elden, och vi får vara vittnen till dess berättelse.

I dessa lerpölar så kokar det fullkomligt.

Man ser hur det fullkomligt kokar nere i marken.

Bubblorna från det varma vattnet ser ut som ett  pärlband. 

Inte så konstigt att det finns ett stort kraftverk/värmeverk här också.

Att ledningarna går i zickzack är inte något konstnärligt påhitt, utan en nödvändighet med tanke på den vulkaniska aktiviteten och rörelser i marken av det.

Vi lämnar Leirhnjúkur och åker vidare till Námafjall Hverir.

Fortsättningen finns här