Gyllene Cirkeln - fortsättning

Gullfoss, eller "Guldfallet", är ett av Islands mest ikoniska och kraftfulla vattenfall. Vattnet från glaciärälven Hvítá kastar sig ner i två etapper, totalt 32 meter, i en djup ravin. Namnet kommer från det guldskimrande skenet som ibland syns i vattnet när solen lyser på sedimenten. Under soliga dagar kan du nästan alltid se en regnbåge som sträcker sig över vattenfallet.

Vi var där en mycket solig dag men såg ingen regnbåge. Förra besöket här så var det regnväder, ingen regnbåge då heller. Men om du vill läsa lite om historien om vattenfallet så finns det i inlägget, så klicka bara här så kommer du dit. 

Vi låter oss imponeras av de enorma vattenmassorna.

Naturligtvis måste de förevigas.

Tittar man åt andra hållet så ser man vattnets kraft, hur det har grävt sig ner till en djup fåra i marken.

Bra om man inte försöker klättra utanför repen.

När vi sett oss mätta och även tagit en liten promenad bort dit där stänket från fallet gör att det känns som om solskenet snabbt blivit ombytt till regnväder, så far vi vidare mot nya mål.

Vi gör ett kort stopp vid grottan vid Laugarvatn.

Det är en av Islands sista bevarade grottbostäder där familjer bodde in i bergsväggarna så sent som för ett sekel sedan. Idag drivs besöksmålet av två lokalbor som erbjuder guidade turer á 30 minuter. Tanken är att vi ska dit och titta, men känner inte att vi vill tillbringa en halvtimme där för vi är egentligen på väg till Thingvellir. 

Så vi nöjer oss med att titta på håll och beundra landskapet där.

Þingvellir, eller Tingvalla som vi säger på svenska, är ett absolut måste på Island. Vi besökte platsen även på vår förra resa (läs mer om det här) och varje gång fascineras jag av dess dubbla arv som både historiskt monument och geologiskt underverk.

Det var här år 930 som vikingarna grundade världens första demokratiska parlament, Alltinget, en innovation som lade grunden för nordisk självstyrelse. Men Þingvellir är inte bara politikens vagga – den mäktiga ravinen är en synlig spricka i jordskorpan, en del av den mittatlantiska ryggen där de amerikanska och eurasiska kontinentalplattorna glider isär med cirka 2,5 cm per år. Sedan vårt senaste besök har sprickan alltså vidgats med runt 27,5 cm – en påtaglig påminnelse om jordens ständigt pågående rörelse.

Förra gången kom vi ner via ravinen, nu kommer vi in från andra hållet och är snabbt nere i dalen.

​Ordentliga gångvägar, så de tär lätt att gå här.

Vi är på väg mot den gamla tingsplatsen som finns där uppe vid flaggan.

Det är den centrala tingsplatsen, Lögberg (Lagberget), och är en upphöjd klippa med utmärkta akustiska förhållanden.   Här hölls lagstiftande och dömande församlingar, och den valde lagsagomannen föredrog tingsordningen så att alla närvarande kunde höra, ett tidigt exempel på öppen debatt och beslutsfattande.

Runt omkring Lögberg omges platsen av branta bergväggar och sprickor som vittnar om den mittatlantiska ryggen. Den geologiska miljön gav inte bara dramatik till sammankomsterna utan speglar hur natur och kultur möts på denna världsarvslista sedan 2004.

Den yngre generationen av oss upptäcker, på vägen dit, att det finns fina fiskemöjligheter här.

Såg också att på några ställen hade folk matat fiskarna med mynt.

Trots tydliga skyltar, fast de trodde kanske att förbudet bara gällde där skyltarna fanns.

Vi strosar runt och insuper den historiska miljön, försöker tänka mig tillbaka till 900-talet då det var fullt med folk här. En del hade rest i två veckor för att komma till tinget.

Lite kul med de olika nivåerna på området. Man får illusionen om att de har klättrat dit upp, men det är dit man kommer om man går i ravinen.

Vi går dit upp och kan blicka ut över området och den omkringliggande naturen.

Islands största sjö Þingvallavatn

Stannar på väg därifrån och beundrar sjön.

Dags att åka tillbaka till Selfoss. På vägen förundras vi över hur det pyser och ryker lite varstans ute i naturen.

Dagens rutt 

I nästa inlägg är vi i Selfoss, läs här

Gyllene Cirkeln, eller Gullni hringurinn på isländska

Den Gyllene Cirkeln är Islands mest populära sightseeingrutt, en perfekt introduktion till landets dramatiska natur och rika historia. Den är lättillgänglig från Reykjavík och kan upplevas på en dag, men lämnar intryck för en livstid. Det gjorde den på mig också då för elva år sedan, då åkt vi i grupp och fick anpassa oss till de tider som blir i en gruppresa. Då kallades turen runt där inte för något, utan man åkte bara till de olika sevärdheterna.  Vi tyckte att Selfoss var en bättre utgångspunkt för dagens rutt och startar direkt efter frukost.

För övrigt en mycket god sådan Kanske den bästa på resan. På brödet fick vi bre smjör

och även äta skyr, den isländka youghurten som egentligen är en slags ost och vi fick lära oss att den uttals skir. Att det kan sägas vara en ost beror på att den tillverkas som en ost, men äts som en yoghurt. Så – ost i tillverkning, yoghurt i vardagen. En riktig identitetskris i kylskåpet!

Färden går ut ur staden över Ölfusárbrú som tar oss över älven. 

På andra sidan om den bron finns det en sten  med en gran på, den återkommer vi till senare,

Första stoppet blir vid ett vattenfall, det ingår inte i Gyllene cirkeln men ändå väldigt värt ett stopp. 

Det här vattenfallet är inte lika pampigt som Gullfoss, som vi kommer till senare men kallas ibland för mini-Gullfoss.

Det heter Vatnsleysufoss men kallas också för Faxi, som betyder "hästman" på isländska, vilket sägs anspela på de vita, skummande vattenmassorna som liknar en hästs man.

Nog ser det ut som en hästman.

Här finns också en laxtrappa byggd.

Här är vi helt ensamma, den stora turistströmmen är nog på väg till det mer välkända Gullfoss, men lugn vi ska dit också.

Vi njuter av landskapet och det vackra vädret.

Men före Gullfoss ska vi stanna vid det geotermiska området kring Geysir. Mest känd här är Strokkur.

Förra gången stod jag här i ösregn och försökte fånga – inte den pampiga strålen som gejsern sprutade upp – utan den turkosblå bubblan precis innan utbrottet. Du kan läsa om mina försök här.

Då frös jag och var så blöt att det gick att vrida ur kläderna. Nu står jag här i kortärmat och tänker inte ge mig förrän jag får den där bubblan på bild. Jag hinner knappt fram innan en gigantisk vattenpelare skjuter upp ur marken, som om Strokkur vill säga: "Du får ta vad du får!"

Geysir är den ursprungliga gejsern som gett namn åt fenomenet världen över. Ordet geyser kommer från det isländska geysa, som betyder "spruta ut".

Geysir har varit aktiv i över 10 000 år, men är idag vilande. Istället är det Strokkur, som ligger en bit därifrån, som har tagit över scenen – och den gör ingen besviken. Med utbrott ungefär var 5–10 minut bjuder den på ett spektakulärt skådespel av vatten och ånga.

Runt mig står folk med mobilerna i högsta hugg, redo att fånga nästa sprut. Men jag har ett annat mål: den turkosa bubblan precis innan utbrottet. Jag har bestämt mig – den ska jag ha, om det så tar hela dagen. De andra får lämna mig här och komma tillbaka till kvällen. Jag är inte klar förrän bubblan är min.

Till slut står jag där ensam, medan folket runt omkring har filmat klart och gått vidare. Jag väntar, spanar, och är på helspänn – bubblan ska fångas. Kanske är det Strokkur som är på sitt allra vänligaste humör, eller så är det det soliga vädret som gör att lyckan är med mig. För plötsligt händer det: den turkosblå bubblan reser sig, perfekt formad, och jag trycker av. Bilden är min. Den jag har väntat elva år på. Och just där, mitt i ett geotermiskt skådespel, med kameran i handen och solen i ryggen, känns det som om Island själv ler tillbaka.

Fick den i olika stadier av bubbla också.

Till slut brister bubblan.

För att sedan fara upp i en gigantisk stråle.

När jag äntligen får bilden jag längtat efter i elva år, känns det nästan som om resan kan avslutas här. Upplevelsen är så stark, så mäktig, att jag står tyst – tills min dotter sätter ord på det jag själv inte lyckas formulera. "Vi kan åka hem nu".

Men självklart ska vi inte avsluta resan, vi har så ofantligt mycket kvar att se och uppleva. Ja även jag tar upp min mobil och tar en liten filmsnutt på skådespelet.

Blev en med dubbelsprut   (306) Strokkur - YouTube  

Hade tänkt ta hela Gyllene cirkeln i ett inlägg, men resten får komma i nästa.  

Här finns fortsättningen

Grindavik och sedan till Selfoss

Den 1 april 2025 nås vi i Sverige av nyheten att Grindavík på Island åter hotas av ett vulkanutbrott. Denna gång är det Sundhnúkkratern som har vaknat till liv. Lava strömmar ner mot staden och över 200 jordskalv har registrerats bara under morgontimmarna. Sirenerna tjuter, och omkring 40 hem evakueras omedelbart. Grindavík, redan hårt prövat av tidigare utbrott och evakueringar, står än en gång i skottlinjen.

En ny spricka på 1 200 meter har bildats i marken och fortsätter att expandera söderut – ett tydligt tecken på att naturens krafter ännu inte har lagt sig till ro.

Vi börjar genast undra hur det ska bli med vår planerade och redan bokade resa till Island. Minnet av 2010 ligger fortfarande nära – då Eyjafjallajökulls utbrott lamslog norra Europas luftrum, med strandade resenärer och ett kaos som följde i askmolnets spår.

Det här utbrottet är det åttonde i området sedan december 2023. Ett samhälle som redan varit till stora delar evakuerat drabbas åter. Inför utbrottet registrerades över 130 jordskalv kring Svartsengi, innan marken brast strax före klockan fyra på natten. Kort därefter sprutade lava ur en spricka i Sundhnúkrakratern, och höga rökmoln steg mot himlen i gryningsljuset.

Nu, när vi äntligen anländer till Grindavík, möts vi av en märklig stillhet. Det är lugnt – ja, nästan kusligt lugnt. Först efter en stund inser vi att vallen som löper längs vägen inte är någon vanlig jordvall. Det är den barriär som byggts upp för att stoppa lavamassorna från att nå staden. Ett tyst vittnesmål om hur nära det var – och hur kraftfullt naturen kan påminna oss om sin närvaro.

Det är så lugnt att det är svårt att förstå vilken dramatik det var här när lavan vällde fram och hotade hela samhället.

Vi stannar vid vallen och jag inser att upp på den vallen kommer jag säkert men  sedan ska jag ner ner igen, så jag ger min kamera till sonen som klättrar upp.

Där uppe får han en bättre överblick av lavafältet och staden.

Åt andra hållet är det nu fri sikt ut över lavafälten och all mätutrustning.

Invånarna i Grindavík fick tillåtelse att återvända hem redan den 23 december 2023, efter att Islands meteorologiska kontor konstaterat att vulkanutbrottet vid Sundhnúkur hade upphört och de akuta riskerna minskat.

Trots att evakueringen formellt är över har återflytten gått långsamt. Enligt en rapport från november 2024 har endast omkring 100 av de cirka 1 600 folkbokförda invånarna valt att återvända permanent till sina hem i Grindavík – resten avvaktar tills bostäder reparerats och skyddsvallarna bedöms säkra för framtiden.

Arbetet i Grindavík pågår intensivt. Skyddsvallar färdigställs, jordskalvsskador repareras och förstörda hus ersätts – allt i ett försök att återställa det som naturen raserat. Samtidigt bedrivs avancerad forskning på markrörelser och gasutsläpp, med målet att förbättra de tidiga varningssystemen inför framtida utbrott. Vetenskapen och viljan att förstå naturens språk går hand i hand med människors behov av trygghet.

Den 9 februari 2024 presenterade den isländska regeringen ett lagförslag som innebär att staten erbjuder sig att köpa bostadsfastigheter från privatpersoner i Grindavík, samt att ta över bostadslån kopplade till dessa. Ett försök att ge invånarna en väg framåt – eller kanske en väg bort – från osäkerheten.

När vi kör genom staden möts vi av en märklig stillhet. Gatorna är tomma, många av husen står tysta och övergivna. Det är som om tiden stannat – och vi förundras över hur snabbt ett samhälle kan tömmas på liv, men ändå bära spår av hopp.

Många hus ser helt oskadade ut men de är öde och tomma.

Vi lämnar Grindavik...

...och fortsätter till Selfoss där vi ska ha vårt första nattkvarter.

Vi bor på hotell South Coast som ligger nära den nya stadskärnan som kallas Selfoss Centre. Där man blandar traditionell isländsk arkitektur med modern design. Som kuriosa kan nämnas att de har Kalmar som vänort.

Här finns en mängd matställen att välja på, men är du sugen på fish & chips så finns här en matvagen med det fyndiga namnet Codfather.

Dagens resa:

Fortsättningen finns här

Sagan om Oddný, som gillade att nattbada.

Vårt nästa stopp på resan blev vid Brimketill (surfgryta) den beskrivs som en enastående pool vid havet på den västligaste delen av Staðarberg.

Den har formats av vågornas ständiga slag mot lavakusten.

Poolen är känd för sitt dramatiska utseende, särskilt när vågor bryter in i den och bildar kaskader av  vatten.

Havet har haft en stor påverkan på Reykjaneshalvön; vågorna eroderar klipporna och skapar formationer som Brimketill, vilket med tiden urholkat klippan till ett kar som liknar en gigantisk gryta vid havsytan. Lavan runt poolen är grov, sprickig och kantad av höga bergsryggar, vilket gör det farligt att närma sig.

Mitt i allt det svarta och karga kunde jag se en grön grästuva.

Poolen har formats genom marin erosion där havets vågor trycker in luft i sprickor, skapar vakuum och gradvis spräcker sönder berget. Processen intensifieras av frostvittring, sandblästring och de många jordbävningarna kopplade till vulkanutbrotten på Reykjanes mellan åren 1210 och 1240.

Det är enorma krafter i vågorna som slår in mot kusten här.

Trots det vackra vädret så blåser det en hel del när vi är där och även om vågorna inte slår in över gångvägen så stänker det en del så jag förstår varningen på skyltarna som finns här om att hålla avstånd till kanten eftersom kraftiga vågor kan svepa in över plattformen.

Men så vore det nog inte Island om det inte finns en sägen även här;

Oddný var en jättinna med starka armar och hjärta stort nog att låta havets vilda krafter spegla hennes egen styrka. Hon bodde i grottorna vid Håleyjabunga, den karga klippudd som reser sig väster om Grindavíks hamn. Nattetid vävde hon sina drömmar av mullrande vulkaner och brusande vågor, och marken under hennes fötter skallrade när hon vaknade till liv. Hon brukade även besöka poolen här för att ta ett nattbad.

På en ovanligt stormig natt flöt en strandad knölval in över det grunda revet vid Håleyjabunga. Oddný såg dess plågade blick och kände plötsligt för att rädda det magnifika havsväsendet. Med jättehänderna lyfte hon valen tillbaka ut i djupet och möttes av tyst tacksamhet när han försvann bort i månens skimrande vågor.

Efter räddningen kände Oddný att hennes hud doftade av salt och tång. Hon vandrade hemåt via Brimketill – den naturliga poolen uthuggen av havets ständiga slag. Där lade hon sig i det kokande lerbadets ångande famn för att rena sig från havets gåvor.

När gryningsljuset silade in över Reykjaneshalvön väntade ett ödesdigert ögonblick. Solens första strålar föll på Oddnýs avslappnade kropp – och hon förvandlades till sten. I poolens kant restes en stelnad kontur av hennes ansikte och axlar, som om hon fortfarande lutar sig över vattnet, evigt iakttagande.

Jag letade bland de svarta lavakanterna för att försöka hitta hennes ansikte, men antingen var min fantasi för svag eller så gömde hon sig just den dagen.

Kan du hitta henne?

Än i dag kallas Brimketill ibland för Oddnýjar Pool, och om du lyssnar noga kan du föreställa dig ett dovt dån under stenarna – ett eko av jättinnans andetag. Vinden viskar om hennes godhet, havet minns hennes räddning, och klippblocken bär vittnesmål om en jätte som blev en del av landskapet.

Vi stannar inte så länge där i blåsten utan far vidare och hamnar i Grindavik. En plats som de flesta säkert hört nämnas något om på nyheterna.

Vill du läsa mer så finns fortsättningen här

Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.