Ut på stan igen

Vi tar en liten promenad på stan och tittar på vad mer det finns i Reykjavik. Hälsar lite på den danske kungen Christian IX där han står framför regeringsbyggnaden och lämnar över de danska lagarna.

Uppe på en höjd intill står Ingolf Arnason staty, han var den förste nordbon som bosatte sig på Island. Sägnen säger att när han närmade sig Island, kastade han i sina högsätespålar i vattnet och sa att där de flyter i land ska jag bosätta mig. Han ansåg att det var gudarna som bestämde var de skulle flyta iland. Han måste ha varit en tålmodig man för de trälar som han sände ut för att hitta pålarna behövde tre år innan de hittade dem. Den platsen kallade han för Reyjkavik (Rökviken).

Någon skämtsam person ville tydligen att han skulle vara lite röd om läpparna.

Något som tydligen islänningarna är glada i är varm korv. Vid den här korvkiosken som är stans populäraste var det alltid kö. Till och med Bill Clinton har stått där och köat för att köpa korv gjord på lamm.

Fortsätter promenaden.

Det finns en hel del målningar på både hus och plank.

Om man ställer sig på en handikapparkeringsplats här i stan av misstag, så måste man nog vara helt färgblind.

Nästa om Island

"I will not sell my friend!" sa Tómas Tómasson.

I floden Hvítá på Island finns ett stort och vackert vattenfall som heter Gullfoss, eller på svenska Guldfallet. När man ser det här vattenfallet så är det lätt att förstå varför det är ett av de populäraste turistattraktionerna i landet, även som när jag var här, en regnig dag.

Optimalt är att kunna pricka in en solig dag och få fallet med en vacker regnbåge och hur fallet rinner ner i den 32 meter djupa skrevan och får den guldiga färgen som är orsaken till fallets namn. Men även den här regniga dagen är fallet riktigt mäktigt. Det finns inget kraftverk men 1907 ville en engelsman köpa fallet för 50.000 IsKr för att bygga ett kraftverk men Tómas Tómasson som ägde fallet sa "I will not sell my friend!".

På 20-talet kom frågan om  ett kraftverksbygge upp igen men Tómas dotter Sigríður Tómasdóttir som   bodde på en gård i närheten och älskade Gullfoss som ingen annan, bestämde sig för att bevara vattenfallet och hotade med att kasta sig i vattenfallet om de skulle förstöra det med en dammbyggnad. Vet inte om den historien är helt sann men ovanför fallet finns det i alla fall en minnessten med Sigríðurs porträtt på.

Här uppe kan man även gå en vandringsled som följer den väg som Sigríður Tómasdóttir  gick barfota till Reykjavik  för att bevara fallet. Fram kom hon med blödande fötter efter sin protestmarsch på 120 km.

I informationen om vattenfallet så finns det några rader om att när man står här och vältrar sig i skönheten från den underbara naturen och dess upplyftande upplevelse så ska man känna mer energi när man lämnar fallet än när man kom. Håller med om att det är mäktigt att stå där och se alla dessa vattenmängder forsa ner, men jag tror nog att jag var mer blöt än fylld av energi.

Många ville gå ända fram till plattformen bredvid den övre delen av fallet, där hade man chans att bli ändå mera blöt.

Jag avstod och kikade på fallet från den översta utkikspunkten istället.

Här ser man hur det kastar sig ner i ravinen.

En värmande och god soppa var bra för både humöret och energin för om man tittade ut för att kolla hur vädret var så var det inte så lovande.

Hallgrimskyrkan

Ett besök i Hallgrimskyrkan känns som ett måste då man är i Reykjavik och det känns inte heller som något betungande måste, för det är en väldigt speciell kyrka.

Kyrkan är hela 74,5 meter hög och tornet används även för att ha radioantenner på. Arkitekten är Guðjón Samuelsson och han säger att han utformat kyrkan för att likna basaltlavaflöden. Det är en mäktig byggnad som syns över hela staden. Framför kyrkan står en staty av Leifur Eiríksson eller Leif Eriksson som vi kallar honom.

Statyn är gåva från USA till Island för att fira Alltingets tusenårsjubileum 1930. Om hans äventyr på resan till nordamerika kan man läsa om i Erik Rödes saga och även i Grönlänningssagan.

Bredvid kyrkan finns det en samling stenar som visar det danska rikets medelpunkt för många hundra år sedan.

Vi går in i kyrkan och ser en ganska ren och avskalad kyrka, vackert och enkelt.

De har lite finurliga bänkar där man kan vända ryggstödet och sitta med ansiktet mot orgeln istället för altaret. Sätter mig en stund på en bakåtvänd bänk och beundrar orgelpiporna.Jag har inte varit darrig på hand men jag suddade ansiktet på kvinnan som satt framför mig, hon var ledsen och jag tror inte hon vill vara med på bild, fast med mina skruttiga ögon så såg jag inte det då jag tog bilden

Nästa om Island

Opolitiskt valreportage.

Det här blir nog dagens mest opolitiska valreportage, eftersom det finns en tydlig regel om bloggarna som lyder som så här, "Bloggar eller blogginlägg som används mer som politiskt verktyg eller för att agitera för sin sak är också regelbrott". Därför är jag en lydig medlem och tar ett valreportage som inte tänker påverka någon i någon riktning angående deras val i dag.

Men mitt val den dagen det här hände var kanske inte helt övertänkt ändå. Jag bestämde mig nämligen för att följa med på en valsafari.

Sjösjukepiller delades ut före avfärd och redan där borde jag har tänkt till lite mer. Inte ens när det kom en person och började dela ut påsar så hade jag några betänkligheter om att följa med.

Vi tuffade i alla fall ut med vår båt och fick se lite av Reykjavik från havssidan. Ett stort fartyg från kustbevakningen låg förtöjd framför Harpan. Harpan som är Reykjaviks nya konserthus ska vi besöka senare.

En märklig grön kulle som man tydligen kan bestiga åkte vi förbi.

När vi kommit lite längre ut från hamnen har vi fin utsikt över staden och Hallgrimskyrkan sticker upp sitt torn som ett riktmärke och bakom den skymtar Perlan.

Den här lite speciella kyrkan vet jag tyvärr inte vad den heter.

Vi kommer längre och längre ut till havs och får syn på en fin fyr. Dit kan man gå till fots när det är lågvatten.

Men nu var det här ju ett valreportage, så hur var det då med valen...

Ja vi spanar och spanar och utkiken spanar och det gungar och gungar ganska rejält. Sådana här varma overaller fick vi alla att ha på oss och de värmde gott i blåsten.

Det är faktiskt så att minnet från den trippen vaknar lite väl mycket nu när jag skriver och även ser bilderna. Märklig känsla men det är en klen tröst att veta att jag inte var ensam om att inte må så bra och även fick erfara varför vi fick påsar. En ung kille var så medtagen att han fick ha hjälp för att ta sig ner till undre däck.

Men jag förstår att vän av ordning nu börjar bli lite irriterad över om hur det gick med valen. Jo, vi såg två vikvalar och ett gäng vitnosdelfiner. Bildbevis hör jag nu att det ropas om. Njae, det var tunnsått med det. Gungandet gjorde att jag hade fullt sjå att klamra mig fast i relingen och med två händer krampaktigt fastklamrade där vid relingen så fanns det inga händer kvar till att lyfta upp kameran.

Tur att jag passade på att fota lite val på torra land innan avfärd annars hade det här blivit ett valreportage utan någon val. Kan det vara ett gäng blåvalar som jag lyckats fånga på bild...måntro?

Sensmoral: De som avstod från valsafarin gjorde det bästa valet.

Nästa om Island

Följ med till Þingvellir.

I dag ska vi till ett världsarv, nämligen Þingvellir, eller Tingvalla som vi säger på svenska. Vi börjar med ett stopp vid Islands största sjö Þingvallavatn.

Jag har lite svårt att förstå varför man bygger alla dessa små torn, har sett det över hela världen så det är en populär och tydligen internationell syssla.

Något som är populärt på Island är varmkorv och liknande snabbmat så det var inte så förvånande att det fanns en sådan korvkiosk även här.

Vi åker vidare på vår slingrande väg mot den historiska platsen Tingvalla.

Nästa gång jag kommer hit vill jag åka i ett sådant här vägmonster och inte som i vår lilla buss som skymtar där bakom.

Vi är inte ensamma om att komma på tanken att besöka Tingvalla, mycket folk är det här men vår guide säger att vi har tur som kommer när det inte är högsäsong och alla kryssningsfartyg anlänt. Då är det kö för att ta sig fram.

Tingvalla är inte bara en mycket historisk plats utan även geologiskt intressant. Det är här som den Nordamerikanska och den Eurasiska kontinentalplattan möts och som för många tusen år sedan sprack upp och sjön bildades och även dalgången som vi nu ska gå ner i. Men först lite utsiktsbilder för att få lite överblick av platsen.

Nu går vi ner och vi behöver inte klättra ner för det finns en praktiskt gångbro att gå på.

Regnet hänger i luften och det kommer lite droppar då och då, en del fastnar på växtligheten.

Än så länge är vi torra men molnen hänger lågt och skymmer bergen runt omkring.

Höga klippor kantar vår väg ner i ravinen, vacker mossa klär in stenarna och turisterna fotograferar flitigt allt de ser. --Hallå där uppe! Vänd dig om så ser du fågeln bakom dig...

Ja, just den där.

Vi traskar på och imponeras av den höga klippväggen där olika formationer gör att det nästan ser ut som väggen på en borg.

Det finns skyltar om där de inte vill att vi ska gå och fram till den här grottan är det en tydlig skylt om att man inte bör trampa ner gräset, men stigen vittnar om att nyfikenheten tagit överhand för många.

Jag kikar bakåt och försöker tänka mig in i hur det såg ut här på 900-talet och det var ting på platsen.

Fantasin får lite hjälp av informationstavlan på plats.

På den här platsen låg Snorre Sturlassons hus eller kanske snarare en hydda. Många personer hade ungefär två veckors restid för att ta sig hit sedan höll tinget på i två veckor och därefter hade de även två veckors restid hem. Så det var praktiskt att ha någonstans att bo när de var här.

Här på den här platsen stod lagsagomannen och reciterade lagtexten, han kunde den utantill och läste upp en tredjedel av den vart år som det var ting. Han stod vänd mot bergväggen och orden ekade mot den så att alla kunde höra honom. Snorre Sturlasson var lagsagoman på det isländska Alltinget 1215-1218.

När vi står där och lyssnar på vår guide och försöker känna in historiens vingslag så kikar solen lite försiktigt fram genom molnen, Det vara bara någon minut och så är den solstunden över.

Vi traskar ner för att titta på kyrkan och de vita husen intill som är statens representanthus.

På den lilla kyrkogården får man bara begravas om det är stadsbegravning. Här lär Snorre Sturlasson ligga begravd, Kan det vara där?

eller kanske här?

Det här är i alla fall isländska statens representanthus.

Även om vi har otur med att molnen ligger lågt så är det ett mycket vackert område. Broar och gångvägar är uppbyggda för att skona den ömtåliga marken.

Nästa om Island