Kvällspromenad i Karakorum.

Kvällspromenader är sköna och även så i Mongoliet, fast här är vi glada att vi valde att gå på gärdet istället för ute på vägen. Vi bor i nationalparken och tänkte gå in och titta lite på stan. Den stad som var Mongoliets huvudstad fram till 1267.

Staden är inte så stor, men här har de en gångväg som är ganska högt belägen. I vanliga fall då man promenerar i ett samhälle så ser man bara plank.

Här kommer man upp och får lite överblick och kan även se in över planken.

Jag var lite orolig över att folk skulle bli lite sura över att vi gick där uppe på gångvägen och fotograferade, men det var tvärtom. De få som brydde sig vinkade och tjoade glatt.

De flesta har både ett litet hus och minst en Ger.

Vi träffar på en steppörn som just fångat sin kvällsmåltid.

Tittar man noga så kan man se att kvällsmaten bestod av en ekorre.

Där uppe på stolpen satt den sedan och mumsade i godan ro.

Vi promenerar vidare.

Korna ska hem och göra kväller.

Det är ganska så lugnt, de flesta är nog inne och ordnar för sina kvällsbestyr.

En liten tös med en ko och en yster kalv. Inte så lätt att få hem dem för kvällen, när man är liten .

Men tösen är van och bestämd och lyckas med sitt uppdrag.

Träffar också på några lösa kor, den här har en konstig nosring med taggar på.

Tack vare mina vänner på Facebook så vet jag nu att det är en så kallad antisjälvmjölkare. Vissa kor har olaten att dia andra kor, men med nosringen så kan de inte det.

Vi vänder tillbaka till vår camp och ser att bästa vägen åter är nog över gärdet. Så här mycket dammar det på vägen.

Gärdet är tydlig enkelriktad, sådan tur att vi gick åt rätt håll då.

                                                                   föregående --- nästa

Jakten på gräshoppan.

Nämnde tidigare att då det regnade i öknen så luktade det som svamp, här när vi lämnat Gobiöknen och kommit till ett grönare och frodigare stepplandskap så är doften kryddig. Känns nästan som man går omkring i en kryddbod.

Något som vi inte sett tidigare har också dykt upp här, nämligen stora och flygande gräshoppor. den här flyger inte just nu och är då betydligt lättare att få med på bild.

Då de flyger har det ett lustigt ljud för sig, det låter nästan som  när man smackar med tungan uppe i gommen. Ett litet tji, tji ljud. Det ljudet blir lite retfullt då jag försöker få en bild på en flygande gräshoppa. Första försöken blev ungefär så här, då jag ens lyckades få den i sökaren. För de var snabba.

Men med det retfulla ljudet så kan man ju inte ge upp så lätt. Den här hade lite röda färger.

Jag fortsatte försöka.

Beskuren bild.

En med lite miljö.

Även den beskuren.

Sedan gav jag upp.

                                                     föregående --- nästa

Erdene Zuu Buddhist Monastery i Karakorum.

Erdene Zuu Buddhist Monastery i Karakorum byggdes mellan 1585 och 1586. Det är Mongoliets äldsta buddhistiska kloster. Det inskriven på UNESCOs världsarvslista i kategorin "kulturlandskap i Orkhondalen ". Klostret byggdes utanför Karakorums ruiner på order av Prins Abtai Han, efter att han träffat den tredje Dalai Lama och den tibetanska buddhismen förklarades som statsreligion i Mongoliet.

Chinggis Khaans (eller Djingis Khan som vi mera känner honom som) legendariska stad Karakorum grundades 1220 här i Orkhondalen vid Sidenvägen. Det mongoliska riket styrdes härifrån och var samtidigt ett politiskt, ekonomiskt, administrativt och religiöst centrum. Det var mongolernas huvudstad fram till 1267 då Khublai Khan gjorde Khanbalik (nuvarande Peking) till huvudstad. Staden blev helt förstörd av Mingtrupperna år 1380.

Några reliker kvarstår, framför allt två granitsköldpaddor, basen av ett palats, några stenlejon, två kolonner och några spår av bevattningskanalen.  I ruinerna av Karakorum upptäckte arkeologerna 230 mynt som kommer från cirka tio olika länder. Om allt detta kan man både se och läsa på museet, som ligger nära klostret. Så här lär staden ha sett ut, många olika nationaliteter fanns det bland innevånarna förutom mongoler även kineser, tibetaner, uigurer, perser, indier och även européer. Här fanns 12 buddistiska och taoistiska tempel, 2 islamiska moskéer och en kristen kyrka. 

Allt detta fanns på den här ängen.

Där står den här sköldpaddan som är en av de fyra som fanns i den gamla staden. Den symboliserar livslängd, solidaritet och självständighet. Därför fanns det fyra sköldpaddor i Karakorum, i syfte att hålla undan översvämningar och försäkra om ett evigt liv.

Det lär ha funnits ett silverträd i staden.  Khaan tyckte att det var olämpligt att ha skinn fyllda med mjölk eller andra drycker, därför hade han låtit tillverka ett stort silverträd som var placerad vid ingången till hans palats. Placerad i trädstammen var fyra rören som ledde fram till trädkronan och kunde sprutar dryck från grenarna. Under trädet var fyra silverkärl där vätskan samlades in. Från dessa serverades gästerna. I trädkronan stod en ängel med en trumpet. Under trädet var en källare där person arrangerade dryckesförsörjningen, han kunde också blåsa luft via en tunn ledning till trumpeten som en signal på  att magasinen måste fyllas på. Jag vet inte hur mycket sanning det är i den historien, men det finns en replik av trädet bredvid museet.

1939 förstördes klostret i samband med den kommunistiska rensning då  hundratals kloster förstördes i Mongoliet och dödade mer än 10.000 munkar. Tre tempel och ytterväggen med stuporna förblev intakta. Den här delen av klostret tros ha sparats på grund av trycket som utövats av Joseph Stalin. En forskare tror att det är den amerikanska presidenten Franklin Roosevelt som bad Stalin att spara klostret. Så de 108 stuporna som omger klostret är de från 1500-talet. 108 är ett heligt tal i buddhismen.

Området innanför muren med alla stupor hade 62 tempel och upp till 1000 munkar bodde här.

Efter kommunismens fall i Mongoliet 1990 blev Erdene Zuu åter en plats för dyrkan. Idag är Erdene Zuu fortfarande ett aktivt buddhistiskt kloster och ett museum som är öppet för turister. De flesta turisterna vi såg här var mongoler. Templets väggar var målade och taket i kinesisk stil täckt med gröna plattor. Här inne fick vi inte fotografera, men kunde betrakta de gamla väggmålningarna och en hel del vackra thangkas.

Där var det inte mycket tillåtet, inte ens en penna får man använda.

En klosterskola finns det här i klostret.

Många av dessa bönesnurror  är skänkta av privatpersoner och då får man sitt namn i en platta på snurran.

Vi strosar runt bland byggnaderna...

...och gör en upptäckt.

Det sägs att det finns 18 arter av pingviner, men jag har hittat en till.
Den lever i Mongoliet och hittas med fördel i trakten av Karakorum, speciellt i tempelområden. Jag tror att den är av arten Garbagepingvin, på latin purgamentum init.

Finns det turister så finns det försäljare, även hit bort till utgrävningarna dit inte så många gick, fanns de.

Utgrävningarna av Karakorum redovisas på ett pedagogiskt sätt inne i museet, men den här plattformen ska symbolisera och visa var det stora palatset med kolonner låg och var kolonnerna stod.

Dags för att återvända till vår camp.

Borta vid parkeringen finns de sedvanliga försäljarna  och även uppvisningen av rovfåglar. Tyvärr får jag väl säga. Man tjänar pengar på att låta turister fotografera sig med en örn eller annan fågel.

                                                    föregående --- nästa

Ongi Monastery

Vi ska nu besöka den plats där Ongi Monastery var beläget. Det var ett mycket stort kloster, ja egentligen två kloster som låg på var sin sida om Ongifloden.

Träden som växer på vägen dit tycker jag är så vackra.

Hittar en liten antikhandel, där inne säljer de ting som hittats vid det gamla klostret. Trodde då jag kom in att det var mer som ett museum, men frågade och sakerna såldes verkligen.

Fin gammal kärra.

Solen är på väg ner och skapar ett fint ljus.

Det nordliga klostret, byggt 1660, bestod av 17 tempel. Bland dem en av de största templen i hela Mongoliet.  Där fanns också 4 buddhistiska universitet. Som mest bodde det över 1000 munkar här. 

Brunnens vatten anses vara heligt och även helande, Solongo tycker att vi ska smaka på vattnet, men för säkerhets skull så avstår vi. Har testat källvatten på andra ställen i världen och det har inte varit så lyckat.

Båda komplexen av Ongiklostren förstördes fullständigt 1939 under antireligiösa utrensningar utförda under Chorloogijn Tjojbalsans styre. Han var ledare  för det kommunistiska partiet i Mongoliet. Han blev ledamot i den kommunistiska regeringen på 1920-talet och vid slutet på 1930-talet hade han genom utrensningar lyckats etablera sig som Mongoliets diktator. Under hans regim genomfördes i samarbete med Sovjetunionen en systematisk utrotningspolitik gentemot den gamla mongoliska överklassen och åren 1937-38 beräknas 20 474 personer ha mördats i utrensningarna.

Särskilt det buddhistiska prästerskapet drabbades hårt och hundratals kloster förstördes.

Här dödades över 200 munkar och många överlevande munkar fängslades eller tvingades gå med i den kommuniststyrda armén.

På 1990-talet beslutades det att bygga upp klostret. Det första templet invigdes 2004. Det finns ett litet museum i en Ger framför det.

En av stuporna har rekonstruerats också. Den har en platta med   namnen på munkarna som dödades 1939.

Vi går runt och tittar medans solen sig sakta sänker.

Den här platsen anses vara så helig och kraftfull så besökare till och med ringer hem för att sända över energi.

Personerna som har hand om nyckeln till klostret och muséet är några barn.

En gammal bönesnurra som fått nytt liv.

Barnen leker här, den här lilla killen har en frisyr som är ganska populär i Mongoliet bland småkillar.

Vår vana trogen, på den här resan, så går vi upp på berget.

Jag var tvungen att byta minneskort där uppe och tyvärr så är det kortet med dessa bilder på villovägar. De följande sex bilderna är från min makes kamera.

Här uppifrån ser man vilket stort område som förstördes. Även floden där nere, i den har man hittat en hel del saker från klostret. Munkarna gjorde sitt bästa med att gömma och gräva ner föremål, men ingen kunde sedan berätta var de fanns eftersom de munkarna dödades.

På andra sidan berget ligger ett nomadvinterviste.

För en gångs skull fick vi en fin solnedgång också, jag bevara den i minnet tills minneskortet behagar hittas.

Nästa morgon drar vi vidare norrut, och även om det i början är ganska torrt så börjar det bli lite grönare.

För att inte tala om hur grönt det blir några timmar senare.

Vilken väg vi ska ta? Inga problem, alla vägar leder till åt samma håll, man väljer bara de spår som är minst skumpigt för tillfället.

Här träffar vi på en ridande herde.  Tidigare på resan och närmare Ulaanbaatar så var det vanligare att herdarna hade motorcykel. Ser betydligt trevligare ut med häst.

På vår färd norrut stannar vi till i en liten by, där träffar vi på de här barnen. Pojken håller på att borra efter olja.

Många turister ger barnen pengar eller godis. Godis är ju inte så nyttigt och pengar lärde jag mig i Nepal att inte ge till barn. Då lär sig barnen tigga istället för att gå i skolan och studera. Lättförtjänta pengar. Jag brukar ha med mig små amigurumifigurer i fickan och ge till barnen istället. Här borde jag nog haft två helikoptrar istället för en, det blev en liten strid om den populärare figuren.

Efter så där 5-6 timmar är vi framme vid Munkh Tenger Ger camp.

Och kan installera oss i vår sjunde Ger.

Innebilden får bli på en hörnet, där det var så lyxigt att vi hade ett eget handfat och en termos med varmt vatten fick vi också.

Matsalen.

Här finns ett område där man får tälta också.

                                                           föregående --- nästa

Vid Ognifloden.

Eftersom vi nu bor vid Ongifloden så måste vi väl kolla in hur den ser ut, sedan tänker vi gå upp på berget bredvid och hälsa på stendjuren där uppe.

På väg dit träffar jag på ett vackert litet kryp.

Ytterligare ett exempel på hur man här tager vad man haver. Gamla element kan bli bra staket. Något imponerad över den som sågat itu alla elementen. 

Men nu var det floden som var vårt mål, hoppas det finns lite vatten i den.

Flodens tillstånd är en anledning till oro på grund av dess progressiva torkning. Även om orsakerna till detta fenomen inte är helt klara, så skyller vissa miljöorganisationer , inklusive det lokala "Ongi River Network", på den intensiva industri- och gruvutnyttjandet av floden. Förutom att floden torkar ut blir vattnet  förorenat och innehåller kvicksilver och cyanid.

Den ser ganska så torr ut nu, men inte helt torr ändå

Vi går upp på berget för att lite utsikt.

Ser där nere att det är fler som kommit på samma idé. 

Här uppifrån så ser man att det inte är mycket till flod så här års. 

Går man upp så får man även gå ner, vi väljer att gå över berget och ner på andra sidan för stigen upp var brant och massor av löst grus. Inte kul att halka i det. Maken är snabbare ner och svalkar sig i skuggan under ett träd. Betydligt fler träd här än vi är vana vid hitintills. 

Åter vid campen är det tvättbestyr, blir mycket tvätt när de flesta nattgäster bara stannar en natt. 

Det här är ingen scen, med straffarbete, ur Tv-serien "Orange is the new black". Det är campens personal som fått i uppdrag att röja sten efter ett staketbygge. Tjejerna tjoar glatt och hivar iväg stenarna i full fart. De ser ut att ha riktigt kul.

Nu ska vi vila fram till middagen och sedan besöka några klosterruiner. Min lilla maskot passar på att posera lite.

Kulan i luften

                                                              föregående --- nästa