Vid Ognifloden.

Eftersom vi nu bor vid Ongifloden så måste vi väl kolla in hur den ser ut, sedan tänker vi gå upp på berget bredvid och hälsa på stendjuren där uppe.

På väg dit träffar jag på ett vackert litet kryp.

Ytterligare ett exempel på hur man här tager vad man haver. Gamla element kan bli bra staket. Något imponerad över den som sågat itu alla elementen. 

Men nu var det floden som var vårt mål, hoppas det finns lite vatten i den.

Flodens tillstånd är en anledning till oro på grund av dess progressiva torkning. Även om orsakerna till detta fenomen inte är helt klara, så skyller vissa miljöorganisationer , inklusive det lokala "Ongi River Network", på den intensiva industri- och gruvutnyttjandet av floden. Förutom att floden torkar ut blir vattnet  förorenat och innehåller kvicksilver och cyanid.

Den ser ganska så torr ut nu, men inte helt torr ändå

Vi går upp på berget för att lite utsikt.

Ser där nere att det är fler som kommit på samma idé. 

Här uppifrån så ser man att det inte är mycket till flod så här års. 

Går man upp så får man även gå ner, vi väljer att gå över berget och ner på andra sidan för stigen upp var brant och massor av löst grus. Inte kul att halka i det. Maken är snabbare ner och svalkar sig i skuggan under ett träd. Betydligt fler träd här än vi är vana vid hitintills. 

Åter vid campen är det tvättbestyr, blir mycket tvätt när de flesta nattgäster bara stannar en natt. 

Det här är ingen scen, med straffarbete, ur Tv-serien "Orange is the new black". Det är campens personal som fått i uppdrag att röja sten efter ett staketbygge. Tjejerna tjoar glatt och hivar iväg stenarna i full fart. De ser ut att ha riktigt kul.

Nu ska vi vila fram till middagen och sedan besöka några klosterruiner. Min lilla maskot passar på att posera lite.

Kulan i luften

                                                              föregående --- nästa

Finns det skog i öknen?

Jo, konstigt nog så finns det även skog där och plötsligt så är vi i en skog.

Det är ingen jätteskog där man kan gå vilse men dock en skog. Bayan zag betyder "rik på saxaul". Det är en tornig buske som kan bli upp till två meter hög.  Den växer i sandöknar, på sanddyner och i stäppområden upp till 1600 meter över havet, har extremt djupa rötter. Kameler tycker om att äta den.

Inte så konstigt då att det är ett gäng kameler i närheten.

Har du sett filmen Ice age, undra om inte Sids förebild lever här i Gobi.

Även här står kamelerna och spanar efter sina horn.

Jag skulle också se lite sur ut med en pinne i näsan.

Dag Vig.

Den här bocken är nog lite för het på gröten och då får man ett förkläde på sig för att inte sprida sina avkommor okontrollerat. 

Vi kommer så till ett stort område med planteringar. 

Det finns en skylt som berättar att 2014 startade här ett stort projekt, i samarbete med Sydkorea att omvandla ödemarkerna i öknen till gröna områden, här försöker man få saxaulträden att bilda nya skogar. På ett område som är 200 hektar har man planterat träd för att bekämpa ökenspridningen.

Naturen börjar ändra lite karaktär, bergen ser svarta och vassa ut.

Men vägarna är sig ganska lika. Här körde vi upp.

Vi stannar för en bensträckare och vår chaufför behöver sträcka på hela sig, det är ganska så ansträngande att köra i den här terrängen.

Och där ska vi ner.

När vårfloderna kommer så händer det väldigt ofta att vägarna spolas bort, då är de här betongstolparna bra att ha för att hitta vägen igen.

Fast kamelkaravanen hittar nog bra ändå, utan stolpar.

Men nu har vi kommit fram till dagens mål som är Mongol Gobi Ger camp.

Vi installerar oss i vår sjätte Ger. Undrar hur många gånger jag slagit i huvudet i dessa låga dörröppningar.

                                                                föregående

De Flammande klipporna och dinosaurier.

Vi är kvar  i Gobiöknen vilket inte är så konstigt eftersom den är så stor. Med sina 1,3 miljoner km2  är Gobiöknen den femte största öknen i världen. Gobiöknen är ett säreget område och skiljer sig delvis från andra öknar Här finns inte bara sanddyner utan också vidsträckta stäpper, bisarra klippformationer, raviner, berg och till och med skog.

Någon skog har vi inte sett till ännu men vi har kommit fram till Bayan zag eller "De flammande klipporna" som de populärt kallas för.

Det är varmt, så varmt så att luften dallrar då vi traskar iväg från vår camp mot dessa klippor.

När vi gått en bit vänder jag mig om och i hägringen där borta ser det ut som om vi har en sjö mellan oss och campen. Det till och med speglar sig i det vatten som inte finns.

De här klipporna som vi nu ska besöka är lite speciella eftersom det var här som Roy Chapman Andrew upptäckte dinosaurieäggen.  Han var en förespråkare för teorin om mänsklighetens ursprung i Asien och ledde flera expeditioner till Asien 1922-1928 som kallades "Centralasiatiska expeditioner" för att söka efter de tidigaste mänskliga kvarlevorna i Asien.

De startade sin expedition från Peking 1920, de drog iväg med bil och kameler. De hittade inga mänskliga kvarlevor, men här vid dessa klippor gjorde de stora fynd av dinosaurer. Bland annat ett skelett av en stående Paraceratherium, den tros ha sjunkit ner  i kvicksand och fastnat där.

Av en slump så upptäckte han även de berömda äggen, han klättrade runt bland klipporna och föll, rullade iväg en bit och där han sedan hamnade såg han något sticka upp i sanden. Det han hade hamnat på var ett bo fullt med dinosaurieägg, de allra första dinosaurieägg som någonsin upptäckts och dessa fynd visade för världen att dinosaurierna lade ägg.  I närheten av boet låg kvarlämningarna efter en tvåbent dinosaurie som man trodde var där för att ta äggen och fick därför ett namn som betyder "äggtjuven som tycker om noshornsödlor".  Senare visade det sig att den inte alls var där för att röva äggen utan att det var de egna äggen.

Utgrävningarna varade två år, under vilken många hundra ben grävdes upp. Andrews har kallats för "verklighetens Indiana Jones" och antas vara inspirationen till denne då han bland annat stred mot banditer i Gobiöknen. 

Det är inte någon expedition för utgrävning som vi skymtar där uppe på toppen av klippan, utan de bilar som jag var något irriterad över att de parkerat där, visade sig tillhöra både turister (som inte orkat gå dit) och försäljare som ofta kommer i turisternas spår.

Svalka under försäljningsbordet och kalla drycker är inte så dumt i värmen.

Fin utsikt uppifrån klippan och här ser man hur stor den är. Det står några människor längst bort.

Syns lite bättre här.

Vi traskar tillbaka till vår camp, rejält trötta, promenera i värmen tar på krafterna. Vi vilar lite i skuggan av palmen...

...och ser sedan en mycket intressant film om Roy Chapman Andrew och hans expedition.

På kvällen åker vi tillbaka för att se om klipporna flammar i solnedgången, men vi har lite otur med moln även vid den här solnedgången. Men färgen på klipporna är lite annorlunda på kvällen.

Men se där nere, är det inte en sovande dinosaurie som ligger där. Huvudet ner mot busken och svansen lite böjd. Med en stor dos av fantasi så kan man upptäcka en hel del här.

Det här var all solnedgång vi fick.

Nästa morgon fortsätter vi vår resa, flickan som välkomnade oss och några till av personalen på campen kommer och vinkar farväl. Att vinka farväl och önska lycka till på färden är väldigt viktigt här i Mongoliet. En sed som härstammar från när krigarna drog iväg och de inte visste om de skulle återvända. Vi blir även välsignade med kamelmjölk.

Vi tar svängen förbi klippan och får se den i morgonljus också.

Jag ser något på kanten till klippan och ber att vi ska stanna, tycker nog att det ser ut som skelettdelar från en dinosaurie där uppe.

Håll med att visst ser det misstänkt likt ryggraden på ett stort djur.

Klippan är skyddad numera så vi får inte gräva och undersöka mitt fynd utan far vidare mot nya upptäckter.

                                                                     föregående --- nästa

Bayanzag

Jag gillar de små byarna som vi kommer till och de lite ofrivilliga stopp som punktering och hjulbyte ger är bara välkomna. Medan bilen fixas kan vi gå runt och titta. Först lite påfyllning av bränsle.  Alla bensinstationer är bemannad och här bor personalen i en Ger bakom macken.

Välja oktantal på bränslet här är inte så svårt, för det finns inte så mycket att välja på, dessutom så är det inte alltid det finns något att tanka när man kommit till en bensinstation. Hände oss vid några tillfällen att bensinen var slut på macken.

Träffar på en liten fågel med tofs där.

Macken ligger ofta i byarnas utkant.

Första däckverkstan var stäng.

Här var det öppet, åter igen ett exempel på " mongolian way" gamla element har använts till underlag vid ingången. 

Det första vi träffar på där i byn är en liten pojke som nyfiket och förundrat tittar efter oss, jag har en liten leksak i fickan som jag tänker  ge honom och går mot honom.  Han springer då skräckslagen iväg och gömmer sig, men kikar ändå fram bakom planket då och då. Solongo förklarar att vi var nog de första utlänningar han någonsin sett.

Street art eller kanske reklam, för dit ska vi senare i dag.

Byn är inte stor...

...men ett litet shoppingcenter finns det.

Jag kanske ska passa på att köpa mig en ny klänning.

Är man törstig eller hungrig så finns det flera minimarket i den lilla byn. 

Den här lilla tösen var inte lika rädd, men iaktog oss förundrat.

Med yougurt runt munnen och förundran i blick iaktog hon oss. 

Vattenhämtning ingår i de större barnens sysslor.

Några byggjobbare.

När det är varmt, viker man upp kanterna på Geren och öppnar också upp vid taket så att luften kan cirkulera. 

Det här är ortens sjukhus, inget vatten indraget där...

...och toa har man ute på gården.

Pampigt kommunalhus.

Istället för persienner.

Vid Gerrestaurangen kan man få riktigt kaffe och inte bara pulverkaffe som är det vanligaste annars.

Man har byggt ihop tre Ger med öppning emellan. I de två första är serveringen...

...och i den  tredje köket.

Efter besöket i byn åker vi till vår nästa Ger camp. Här hälsas vi välkomna med den svenska flaggan...

...och en tös står beredd med en kopp med mjölktea. Vi får ta emot den blå sjalen och koppen, ta en mun tea och sedan lämna åter den för att nästa person ska kunna dricka sin välkomstskål.

Entrén till den här campen går genom en lite större Ger.

Vid vår femte Ger har vi till och med ett husdjur.

Här inne finns det en kamin, men vi har inget kaminrör så elda i den går inte så bra. Men det gör inget för även nätterna är varma här.

                                                           föregående --- nästa

Doften av öknen.

Även öknen har sina dofter, ofta luktar det bara torrt men när det har regnat så blir det en helt annan doft i öknen, jag tycker att den påminner om svamp. Den doften har vi i luften i dag då vi ska åka vidare. Vi styr kosan mot Bayanzag där vi ska fixa ett nytt däck.

Vi drar iväg först av alla på campen, men efter ett tag mitt ute i öknen ropar jag STOPP! Solongo och Amdraa tittar sig förvånat omkring, de ser inga djur och inget speciellt som kan föranleda ett stopp. De har ju inte en aning om att jag samlar på street art. Fast jag vet inte vad kallas för i öknen, kanske desert art.

Landskapet har förändrats en hel del,  höga berg kantar vår väg och vi kör liksom i en kanjon.

Vi är tidigt iväg och det är lovande för att få se lite vilda djur Amdraa spanar för fullt.  

Och det ger resultat, plötsligt står det några hjortdjur där, jag tror att det här är black tailed gazelle.

De stannar till en kort sekund och spanar in oss och så iväg. 

Vi hinner inte köra så lång stund innan han ser något högt uppe på berget.

De kallar dem för vilda getter...

...jag tycker de ser ut som stenbockar.

De är högt uppe på berget men har ändå koll på oss.

En liten bit länge bort står en get med en unge.

Vår ravin tar slut och när vi kommer ut på slätten är det fullt ståhej där. Vi har turen att komma precis när ryttarna i hästracet kommer dundrande 

Ryttarna är barn i åldern 6 - 12 år.

Det är ingen tävling på skoj utan ett riktigt lopp. Tävlingar förekommer över hela landet och de bästa får ställa upp i det stora loppet i Ulaanbaatar under festivalen.  

Fort rider de och den här lilla killen verkar vara en av sexåringarna. Tror han var den ende som hade hjälm. Der finns olika klasser efter ålder, men då är det hästarnas ålder och inte barnens. 

Bäst att hålla koll bakåt också. 

De flesta rider barbacka.

De här barnen är mer eller mindre uppfödda på hästryggen och har alla ridit sedan de var mycket små.

Den här lille killen verkar ha bestämt sig för att sattsa allt.

Piskan slår från sida till sida och han fullkomligen flyger fram.

Gårdagens regnväder börjar ge sig till känna i underlaget på våra vägar. 

Här i leran var det lite segt att komma igenom.

Blånande berg i fjärran. Det nästan ut som en dubbelexponering, var själv tvungen att förstora och kolla.

                                                             föregående ---nästa