Uushigs gamla hjortstensmunument - Danzandarjaa Khiid tempel - Flygplatsen

I dag ska vi flyga hem, höll jag nästan på att säga, det stämmer inte för vi ska flyga till Ulaanbaatar. Men innan det är dags att bege sig till flygplatsen så hinner vi med några besök. 

Vi börjar med det så kallade Hjortstenarna. De är från bronsåldern.

Hjortstenarna är gamla megaliter med symboler inhuggna. Namnet hjortstenar kommer från att det finns inhuggna skildringar av flygande hjortar bland annat på dessa stenar.

Stenarna har olika höjd, många är över 3 meter.

Formen på stenarna varierar från att vara platta, runda eller krossade, vilket tyder på att de ursprunglig toppen av stenen avsiktligt förstörts.

Hittade även ett litet kryp här bland stenarna. Formen ser nästan ut som en handgranat och uppe på ryggen ser det ut som ett ansikte.

Mönstren snidades in innan stenen restes, fast några stenar visar tecken på att ha snidats på plats. Mönstren hackades eller slipades in i stenytan,  djupa snitt och vinklade ytor tyder på att något metallverktyg har används och sedan har skarpa kanter filats ner med sten.

Stenarna är placerade, så att de som är dekorerade med ansikten är vända mot öster. 

Vid de här stenarna bor det en vakt, hans Ger ser lite annorlunda ut.

Vi går in och hälsar på hos honom.

Sedan styr vi kosan in mot Murun för att besöka Danzandarjaa Khiid tempel. Det är ett litet tempel, som byggts på platsen där det fanns ett gammalt tempel som förstördes 1937.

Då bodde det tvåtusen munkar här, nu bor det ungefär 40 stycken här vid templet.

Lord Buddha statyn.

En dörr som inte leder någonstans.

Runt tempelområdet står det en rad med stupor, jag räknade dem inte man gissar på 108 stycken.

Vi går in och sätter oss en stund och lyssnar på munkarnas andakt.

Fast det var nog roligare för den här lilla killen att stanna utanför.

Men nu är det dags för oss att bege oss till flygplatsen.

Något för flygplansfantasterna.

Här finns också ett monument över en buddhistisk lärjunge som hette Bunia. Han ville lär sig flyga, det gick inte så bra och 1745 gjorde han sitt sista försök och omkom, men trots det så blev han så pass berömd att han får stå staty vid flygplatsen i Murun.

Här säger vi farväl till vår chaufför Amdraa, han ska köra tillbaka bilen till Ulaanbaatar.

Vi checkar in våra väskor och klarar oss utan att behöva betala övervikt, trots att vi har tre kilo för mycket. Även handbagaget vägs in i de 15 kg man får ha.

Det blir ganska långväntan för oss, för i Ulaanbaatar är det busväder och planet som vi ska flyga med kan inte lyfta därifrån. Men till slut så kommer det och vi får borda vårt plan.

Här uppifrån kan man se att Murun inte är så stor stad.

Två timmar senare landar vi i Ulaanbaatar och i morgon ska vi gå på invigningen av Naadamfestivalen.

                                                                        föregående

Ridande barn.

Vi kör vidare genom grönt och vackert landskap och träffar på några barn.

En bil med ett amerikanskt par har stannat och delar ut godis.

Barnen tycker det är kul och ville gärna visa upp sina färdigheter på hästryggen. De rider barbacka.

Men först så måste de fortsätta lite med sitt jobb att få djuren dit de ska.

Sedan full fart tillbaka.

Lillasyster som vaktar fåren och getterna, får fart och  vill också vara med.

Hon är lite blyg men vågar sig fram ändå. Jag har inget godis men mina små amigurumifigurer blir populära.

Minsta lillasystern dyker också upp, hon får en liten häst och tittar förundrat på de där konstiga människorna som kommit.

Hon kan inte sluta att titta och undra, vi var kanske de första utlänningar hon träffat på.

Vi åker vidare och barnen fortsätter med att ta hand om djuren.

Vi hinner inte så långt på vår färd, då vi träffar på en flock jakar med ridande herdar.

Herdarna är även de ganska så unga.

Full fart på flocken.

Killen i grön rock ser inte ut att vara mer än 9-10 år.

Vi åker för att äta lunch.

                                                                  föregående --- nästa

Vita sjön

Sjön Great White Lake som vi såg uppifrån vulkanen i förra inlägget är vi på väg till nu. men först ska vi ta oss uppför den här backen med alla dess möjligheter att välja väg. Min tro och förhoppning är att Amdraa ska ta någon av vägarna i mitten, men varför göra det lätt för sig om det går på något annat sätt tycks han tänka. Han tar vägen som går längt till vänster. Den är minst sönderkörd, men den lutar och den lutar rejält. Uppe vid träden sitter jag och klamrar mig fast i bilen och väntar på att vi ska välta, men som vanligt; Amdraa fixar biffen och vi kommer upp.

Före backen träffar vi på en av alla grottor som finns i området, den här är inte så stor. I alla fall inte vid öppningen, men barnen där tycker det är spännande.

När vi väl kommit uppför vår backe så får vi en fin utsikt över sjön, den är bländande blå sitt namn till trots. Som det mesta här i landet så finns det en legend även om den.

En gång tog en jätte en stor sten och slängde den bort. Stenen gjorde ett stort hål där den landade. När jätten såg sig omkring såg han en vit yta och han utropade: "Se en vit sjö!"

Den verkliga historien bakom bildandet av den här vackra sötvattensjön i Khangaibergen är inte så mycket annorlunda än legenden: Lava välde ut ur den närliggande Khorgovulkanen, lavan dämde upp en gammal flod och sjön bildades. Sjön förblir frusen en stor del av året - därmed den vita delen av namnet.

Sjön är 20 km lång, med en svepande strandlinje, den ligger på2060 meter över havet och vattnet sägs vara exceptionellt rent.

Nere vid sjön har folk byggt hundratals med små stupor av lavastenen.

En kärlekshälsning på en av de större stuporna.

Man få inte bada här och inte göra så mycket annat heller...

Då återstår väl bara att kasta macka.

Hittar en slända.

När vi stannar för att titta på den här bamsiga stenen som kallas "grandfather rock".

Får jag syn på en, även den bamsig, råtta....trodde jag då i alla fall.

Vi kommer farm till vår Camp, Maikhan Tolgoi Ger camp, som ligger vackert vid den Vita sjön.

Vi får Ger nummer fem, som är vår nionde Ger.

Och installerar oss, här har vi även fått ved och det kan behövas för det är kyligt vid sjön.

Solen värmer och jag går ut för en liten promenad, då upptäcker jag en sådan där "råtta" igen.

Den är på väg in i en Ger och jag tänker att det är nog bäst att stänga dörren...

...men upptäcker sedan att det är ju inga råttor utan söta jordekorrar och det vimlar av dem här.

Campen har tvättdag, vilket de förmodligen har varje dag. För det blir mycket tvätt.

Vår promenad tar vi upp på det lilla berget bakom vår camp.

Och får en fin utsikt. Det går att bada i sjön, men man får bara bada inom ett avgränsat område eftersom det för några år sedan var en badolycka här med dödlig utgång.

Kvällen avslutas med en vacker regnbåge.

Vi gör kväller.

                                                                föregående --- nästa

Besök hos nomadfamiljen

Vi ska iväg och hälsa på en nomadfamilj och få vara med om när det är mjölkningsdags, solen skiner nu...

...men vädret ser lite oroande ut.

Mörka moln och där borta över bergen regnar det, vi får hoppas på att regnet stannar där.

Innan vi åker ska vi äta middag och nu får vi testa den traditionella rätten där man kokar fåret med stenar. Man stoppade glödande stenar i magen på fåret och knyter ihop vid halsen. Traditionellt  lägger man fåret eller geten  på elden för att få bort håren. När köttet är färdigkokt tar de ur stenarna och värmer händerna på dem. Hur de tillagade det här fåret såg jag inte, men stenarna var med vid serveringen. Jag lät dem ligga kvar eftersom jag inte frös om händerna. Stenarna ska också ha en medicinsk bruk, berättade Solongo, har man ont i magen så värmer de gott om de läggs på magen.

Efter middagen ger vi oss iväg, det har inte börjat regna men nog ser det lite oroande ut.

Fast åt det hållet vi ska så skiner solen och regnbågen inramar landskapet

Nomadfamiljens hem består av tre Ger

De välkomnar oss in.

Fint porträtt på familjen, fast det har nog några år på nacken för barnen där på bilden är nu vuxna med egna barn.

På typiskt mongolvis så bjuds det på mat. I skålen  finns det jakost (den vita), koost och de små bitarna underst är torkad yoghurt gjord på jakmjölk.

Vi får också en god yoghurt som beströs rikligt med socker. Den var riktigt god. 

Något som liknade smör, men som jag inte riktigt fick grepp om vad det var, det bredde vi på brödet. Gott var det och Amdraa bredde på riktigt rikligt. Kommer inte ihåg det mongoliska namnet, men det var krämigt och gott.

Barnen kom också in och ville vara med, men de tyckte det var godare med Fanta.

Går man på visit så bör man ha lite gåbortspresenter med sig, så istället för den traditionella vinflaskan eller blomman som det är här hos oss, hade jag med lite leksaker och stickade grejer. Mamman här är den lilla flickan på tavlan.

När alla artighetsfraser är avklarade så är det dags för mjölkning. Får och getter är redan hemkomna, nu väntar vi bara på jakarna.

Under tiden vi väntar så underhåller oss de fyraåriga tvillingarna med en liten modeuppvisning i sina nya mössor.

Så där, då är det dags för oss att gå iväg till djuren.

Själva mjölkningen kommer i nästa inlägg.

                                                                  föregående --- nästa

Den stora stenen

I byn Ikh Tamir, söder om Khoid Tamir River finns en stor granitsten, den är täckt med 150 skrifter på många olika språk och från många olika tidsperioder .

Platsen för stenen har blivit ett stort utflyktsmål för mongolerna.

De äldsta skrifterna på stenen är på runskrift,  från den turkiska perioden från sjätte och sjunde århundradet. En ovoo (stenstupa) är placerad på toppen av stenen.

Tyvärr är det många som klottrat graffiti på denna sten och de gamla skrifterna försvann nästan. Regeringen bestämde sig för att skydda berget 1994.

Det finns flera legender om denna sten. Den mest kända legenden är berättelsen om Bukhbileg, en jättekrigare, som skulle ha kastat denna sten på en orm, vilket skulle förklarar den konstiga placeringen av stenen.

En annan lokal legend berättar att denna sten symboliserar kärleken till två olyckliga älskare. Tamir var kär i Taikhar, men hon var lovad till en annan och deras kärlek var omöjlig. Så flickan sprang iväg mot floden och hennes älskade Tamir satt nära floden och för att vänta på att hon skulle komma tillbaka. Men väntan var oändlig och Tamir blev till en sten, utan möjlighet att någonsin träffa sin kärlek igen.
Lokalbefolkningen tror också att om någon lyckas kasta en sten upp på toppen av stenen så blir man rik.

Här vid stenen kan man rida jak, häst och åsna. Säkert jättekul tyckte den här turisten men åsnan hade nog inte lika kul.

Vi lämnar jippot vid stenen och går bort till floden istället.

Härligt att se en flod med friskt vatten och hur det gröna frodas. Vi stannar där en stund och kastar macka.

Torra träd tycker jag är så vackra.

När vi kastat macka färdigt så vandrar vi iväg utefter floden.

Här några exempel på hur man tar till vara på allt.

Lite längre ner utefter floden har några turistande mongoler samlats. Där sitter även några barn som jag tror är med sällskapet där borta.

Men när vi pratar med dem så är de där själva och har simmat i floden, tack vare vår guide Solongo kan vi prata med dem och får veta att de är 3 år och där på egen hand.  Strax efter kommer pappan på motorcykel och hämtar pojkarna. Vi frågar om de kan simma.

 - Jodå vi kan simma.

På väg tillbaka till campen ser vi något som påminner om Sverige.

Vi går tillbaka till vår camp och där finns den allra gulligaste lilla valp. Den bor i Geren bredvid oss och tycker inte alls om att vara instängd.

Ett litet potpurri på den oemotståndliga valpen.

                                                                   föregående ---nästa