Grillparty med gung.

Vad vore en expeditonsresa utan ett grillparty.

Massor av mat och god mat.

Det gäller att balansera allt rätt när man är på grillparty. Om ni undrar över den vackra hatten så var det en tävling om finaste hatten.

Gissa vem som vann!!!

Musiken var så medryckande så det var inte många som kunde stå still.

Det ryckte och svängde i benen på de flesta.

Lite mer för en del.

Snart gungade alla och hela båten i takt. Det gungade nog mer på däck än vad det gjorde bland vågorna.

Mest av allt vår chilenske vän.

Det mörknar och vi ser att det blinkar från fyren "Tiumpan Head Lighthouse" som vi passerar.

Undrar om de som bor i Stornoway hörde vår dansvänliga musik. Det är en riktigt färgrik ort, men i mörkret blir alla katter grå säg det.

Förra inlägget om det märkliga slottet. - Nästa inlägg då vi provar whisky.

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Hangover soup

Hangover soup stod det på flera menyer som vi gick förbi så det var inget skämt utan något som de serverade regelbundet i Seoul.

Klart jag undrade varför de hade en sådan märklig soppa, men fick förklaring när jag fick veta att alkoholkonsumtionen i Sydkorea är ganska hög. Sydkorea toppar väl inte listan över de som har högst alkoholkonsumtion men de lär ligga på trettonde plats. Det dricks alltså ganska rejält och inte bara till helgen.

Nu var vi inte ute och provade på nattlivet i Seoul, men jag vet att det finns och är ganska livligt också. En vanlig vardagkväll kan man se kostymklädda män vars knän viker sig när de försöker korsa gatan, eller bara stå upp. Kollapsfyllan är ett så utbrett fenomen att det finns en fotoblogg tillägnad den. Den finns här.

Så jag antar att Hangover soup behövs och att den beställs in lite då och då också. Fast jag tror att jag skulle nog drabbas av baksmälla om jag försökte mig på att äta den. Den består vanligtvis av torkad kinakål, stelnat oxblod  och grönsaker i en rejäl nötköttsbuljong.

Jag vet inte om de personer jag fått med på bild här har drabbats av just kollapsfyllan eller om de bara är trötta.

 Hittade lite glada och spralliga gubbar också.

Men vad gör Tommy Körberg på en gata i Seoul!!!

Ganska likt, eller hur?

Vad äter man i Korea.

Ja, vad äter man i Korea. I Nordkorea är det inte så säkert att alla får äta överhuvudtaget, många svälter där fortfarande efter svältkatastrofen under 90-talet. Orsaken till den hungersnöden var många, och den krävde  mellan omkring 600 000 och 2 miljoner människoliv. I Sydkorea är det inte lika eländigt och syd har även bidragit med huminitär hjälp till nord efter det att Nordkoras regering 1995 vädjade till omvärlden om humanitär hjälp. Tyvärr så får vi inte veta så mycket om hur det verkligen är i Nordkorea men de få som lyckas fly därifrån vittnar om hur eländigt det är.

Nu var det inte om Nordkoras mat jag hade tänkt skriva men det är svårt att släppa tanken på hur de har det där bakom gränsen. Vi ska istället ta en en liten runda på några matställen. Den koreanska maten är nog den minst kända av de asiatiska köken.

Det finns många ställen att välja på, har man lite bråttom kan man äta på de små gatuköken som har både god och vällagad mat.

Det finns en hel del att välja på.

Vi hade inte så bråttom så vi tittade på vad som bjöds på restaurangerna. Stora tydliga skyltar visade vad som bjöds och det var inte så svårt att förstå eftersom det även fanns text på engelska.

På det här stället kan man välja att äta på olika nivåer. Uppe eller nere.

Köket såg inte så förtroendeingivande ut så vi gick vidare...

 ...och slank in på ett annat ställe för att testa det som kallas för Bulgogi, eller eldkött som det även kallas. Man hör också att det kallas för "Korean barbeque". På det här stället där vi slank in hade de inte kött. Min man var sugen på bläckfisk och jag tog gärna kyckling så det passade oss. Vi fick ett bord och när vi beställt kom det in ett stort fat med kål och kimchi. Kimchi är fermenterade (en slags jäsning) grönsaker.

Gasbrännaren, som var inmonterad i bordet, tändes. En stor krage sattes på omkring fatet och vi tittade lite förundrat och undrade vad som nu skulle hända. Den lilla flaskan till höger innehåller vatten och det är det vanligaste att dricka till maten. Det serverades utan att vi bad om det och drack det gjorde man ut små rostfria  muggar.

 Sedan kom vår servitör och la i kycklingen och bläckfisken. Bra att bläckfisken är hel tänkte jag eftersom det inte är min favoritmat och då ser jag var den är och kan låta bli att ta av den.

Ha!!! Vad lurad jag blev, servitören kom tillbaka när vår mat nästan var färdigstekt. Nu beväpnad med sax och började klippa itu alla kycklingbitar och bläckfiskar.

Fast före det och innan maten började fräsa så kom han och hängde på oss röda förkläden. Nu lurade han säkert två ovetande turister tänkte vi, men då vi tittade runt i lokalen så hade alla sådana förkläden på sig.

Nu togs också kragen bort och resterande matlagning överläts på oss. Åt gjorde vi med ätpinnar men här är alla ätpinnar av metall och inte i trä.

 Det här var inte enda stället vi åt på men för att inte bli för långt inlägg så kommer det mer mat senare.

En annan resa.

Det var länge sedan jag skrev något blogginlägg här, inte ens berättelsen om resan till Peking blev klar. Kommer kanske en fortsättning  så småningom. Det har nu sina orsaker att det blivit så långt avbrott i mitt skrivande. Det började med att jag trodde det var något fel på min kamera eftersom jag tyckte att mina bilder var så oskarpa. Tänkte lämna in kameran, men när en god vän sa att det inte alls var så utan tvärtom, bilderna var visst skarpa. Då insåg jag att det var dags att boka tid hos optikern för att skaffa nya terminalglasögon. Fast nu räckte det tydligen inte med nya glasögon, jag fick istället en remiss till ögonläkaren och där fick jag veta att jag fått grå starr.  Ingen större fara för den grå går att operera men jag hade också hört att starren måste "mogna" innan de gjorde något åt den och att väntetiden för operation skulle vara två år. Så fel jag hade, allt detta är tydligen bara en skröna. Grå starr kan opereras så fort det är konstaterat att det är det och väntetiden var bara en månad.

Fast innan jag hunnit få min ögonoperation så damp det ner en till överraskning i brevlådan. Jag har länge gått och väntat på att få en operationstid till min trasiga fot. Hade fått besked att det skulle dröja och att det skulle bli sen vår och med betoning på sen.  Nu kom det en kallelse om att jag skulle inställa mig på operation och det var på min födelsedag. En del väljer exotiska resmål för att fira sin födelsedag, det har jag också gjort några gånger, men varianten med att fira på operationsbordet har jag aldrig testat.

Så tidigt på morgonen den 25 februari startade den här resan. Något nervös anlände jag till avdelning 34 och där blev jag väl mottagen, fick kläder som jag skulle byta om till och krypa ner i en säng. Sedan färd ner till operation med alla de bestyr och sysslor som sker före en operation. Jag fick kravla över till operationsbordet och hann knappt säga god natt innan jag sov.

Vaknade 5 timmar senare med foten i ett prydligt paket.

Bilden är nog lika suddig som jag såg det, fast här beror det på mobilkameran. 

Min läkare kom och berättade vad han gjort och sa att han tror att om ett halvår ska jag vara bra igen, men innan dess är det mycket träning.

Foten har blivit rejält omstuvad med en itusågad häl och där en cm stor bit från min höft fått bli till utfyllnad. Lite plåtbitar har läkaren lyckats få plats med och där senor fattats har han delat på befintliga så att det blivit till nya. Tur att  jag är rejält bedövad och fullproppad med smärtstillande.

På min sal ligger vi fyra personer, blandat damer och herrar, där grannsängen ska stå är det tomt, hon har inte kommit upp från operation ännu så jag har fin utsikt över S:t Görans kyrka. Ser visserligen inte så mycket mer än tornet men dit kommer det en fågel och sätter sig då och då, eller två.

 Vården och omhändertagandet på S:t Görans sjukhus finns det inget att klaga på. Personalen har tid och tar hand om oss på bästa sätt. Vi får t.o.m mat. Kanske ingen gourmékost men god mat även om den är mikrouppvärmd.

 I morgon väntar nya utmaningar och jag hoppas på att få sova utan alltför svår värk.