De små vägarnas tjusning.

Jag tycker om att åka på de små vägarna och låta mig överraskas över vad som kan finnas där. Det är många fördelar med det och en av dem är att det går inte att köra så fort och då hinner man se hur landskapet ser ut.  Det är dessutom lätt att stanna och gå ut ur bilen och kolla in vad vårt land har att bjuda på.  Just den här vägen gick det inte att åka på, om man inte tänker forcera bommen, men håll med nog ser det mysigare ut än motorvägen. Titta också på den lilla klumpen som sitter uppe i trädtoppen.

Det är en mistel som växer där uppe.

Den här lilla kyrkan eller snarare kyrkoruinen används fortfarande till olika arrangemang på somrarna. Det är Lilla Rytterne kyrkoruin den byggdes under 1200-talet men 1815 skulle Lilla och Stora Rytterne bygga en gemensam kyrka och då tog de byggnadsmaterial från den här kyrkan. Tur att de inte tog allt

Träffade på en historieintresserad fluga också. Någon hade roat sig med att skjuta prick på informationstavlan men jag och flugan försökte ändå tyda det som stod där.

Jag kravlade mig in mellan taggbuskar för att kika på kyrkan från det här hållet också.

Tidö slott, där finns ett leksaksmusseum men en fredag i mars var det inte öppet. Vill man gå dit så är det bara att återkomma i maj.  Jag tycker att färgerna är vackra så här års innan det hunnit bli grönt och lummigt. Det mesta går i gult och brunt då.

De flesta hjortarna i hägnet verkade trivas tillsammans på ängen, men en lite vilsen stod och spanade på oss bland trädstammarna.

Kunde inte åka förbi den här vackra eken.

Borttappade vårtecken

Tog en promenad i vårsolen och tänkte att jag kanske skulle se några vårtecken så jag tog min lilla kamera med mig. Det första som liknade lite åt vårtecken till var redan då jag kom till Nockeby torg, inte de vårtecken som jag hade i tankarna då jag gick ut. Kan det vara vårvärmen som fått någon att ta av sig strumporna. Torde ha blivit lite kallt om fötterna än så länge.

Nästa vårtecken var av en lite annorlunda art och växte i buskarna, den blänkte i solskenet bland fjolårslöven.

Något förundraad över att någon tar sig tid och plocka upp för att stoppa in i en påse och sedan slänga iväg ut i naturen. Jag tror att naturen klara av att bryta ner det där innehåller bättre utan påse (om man nu absolut inte klarar av att lägga det i närmaste papperskorg). Har sett att numera finns dessa påsar i alla möjliga färger de skulle kanske lysa upp lite i naturen nu innan blommorna slår ut, men kan det vara så att de som köper de färgglada påsarna är ordentligare av sig, för det är inte ofta jag ser en rosa eller lila påse ivägslängd.

Sedan var det lite mer färgglada vårtecken som dök upp, den här arten finns i en mängd färger och varianter och har lite varierande växtsätt.

Tummen upp för den här.

En hjärtlig art.

Den här är lite ovanligare och ses mest i alpin terräng.

Om någon skulle känna igen de borttappade vårtecknen så gå mot den här kyrkan så kan ni plocka dem. De är inte fridlysta.

För att se de verkliga vårtecknen fick jag gå in på min egen tomt. Fast den här är lite fusk för den såg jag redan för flera veckor sedan, innan snön kom. Den har bara vilat sig lite under snötäcket. Så den är inget nytt vårtecken.

Men här har vi något nytt.

- Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp.

De svarta runt om den lilla rabarberknoppen såg intressant ut, ska kanske ta min stora kamera och botanisera lite där en annan dag.

Järvsö kyrka

Kyrkan i Järvsö ligger mycket naturskönt. Den ligger på Kyrkön i Ljusnan. Det här lär vara Sveriges största landsbygdskyrka. De flesta kyrkor ligger placerade i öst-västlig riktning men inte den här kyrkan, den är placerad i nord-sydlig riktning och det är för att den är så stor och skulle inte få plats på ön annars.

Det fanns tidigare en mindre kyrka på samma plats men den ansågs vara för liten, då den här nya var klar 1838 så fanns det sittplatser för 2.400 gudstjänstbesökare. Men redan 56 år senare behövde kyrkan renoveras eftersom det befarades att den skulle rasa ihop. 12 st kolonner sattes in och en stor del sittplatser försvann då. Ytterligare några år senare behövdes det renoveras igen och då försvann även då lite sittplatser så nu rymmer kyrkan 1.400 besökare. Betydligt färre än vad den gamla kyrkan hade rymt.

Jag ser att det ligger en kyrkbåt vid stranden. Där skymtar även det gamla brofästet.

På andra sidan älven ligger kyrkstallarna från 17-1800-talet. De användes för hästarna som förde kyrkobesökarna, från de omkringliggande byarna, fram till färjeläget. De användes ända fram till 1930-talet då bilismen tog över transporterna. Men de vårdas fortfarande.

På väg till Järvsö.

Renfanan som växer i vägkanten tycker jag är så fin. Gul och vacker.

Ibland kan det vara intressant att söka lite i sina rötter. Min farmor Elin Roth ligger begrad på kyrkogården i Arbrå. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog då min pappa bara var tre år, men jag vet att hon ligger begravd på den kyrkogården och en gång, för mycket länge sedan, pekade min far ut var hennes grav fanns. Redan då var gravstenen borta. Jag var runt 8-9 år och minns det så väl eftersom min far som sällan visade sina känslor och allra minst grät, gjorde det då. Men trots det så hittade jag inte tillbaka till just den platsen där hon ligger, men ändå så kändes det lite fint att komma till den kyrkogården. Det är en fin kyrka som ligger vackert bredvid Kyksjön.

Min far fick bo hos sina morföräldrar, men när min farmorsmor dog så tyckte de bestämmande kommunalherrarna att hans farfar inte kunde ta hand om en liten sjuåring, så det fick bli det som då kallades att "auktioneras ut på byggden". Den som krävde minst i ersättning fick ta hand om barnet. Med bara en liten gnutta fantasi så förstår man att det var inte av medkänsla som storbonden tog till sig en  liten knatte som billig arbetskraft.

Det här låter väl för de yngre, som om det var rena stenåldern, men det är inte ens 100 år sedan det hände. Min far blev 94 år men kom nog aldrig över de upplevelser han hade som barn och orkade knappt att prata om dessa.

Ett av de få minnen han berättade och även visade var det skedde, var hur han hällt ut saltlaken från sillen i häcken istället för sopbacken. Häcken dog på den platsen och jag såg nog hur han myste då han visade oss häcken så många år efteråt och att häcken fortfarande inte hade återhämtat sig. Där var det fortfarande ett hål. Hämnden är ljuv..;)

Fattigbössan hade säkert en stor funktion att fylla då. Då de fattiga verkligen var fattiga.

Vi var aldrig in i kyrkan eftersom det var aktiviteter där inne. Tror att de här två hade gått ut därifrån för att inte störa med småbarnsskrik och nog såg de ut att ha det skönt.

Vi for vidare och hamnade i Järvsö på Järvsöbaden.

Där fick vi en flaska champagne som välkomstpresent, Gula änkan tackar man inte nej till, så sedan åkte vi inte bil mer den dagen. Fin utsikt!

Varmt ute så varför inte ett dopp i poolen före middagen.

Middagen på Järsöbaden följer de gamla traditionerna från då man åkte på Pensionat. Gående bord och allra först är det alltid inlagd sill och ost, därefter är det alltid soppa innan huvurätten serveras för att sedan avslutas med någon smaskig efterrätt. Vår dag var det glass och nyplockde hallon och vinbär från det egna trädgårdslandet.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...