En ny kameraväska skulle vara trevligt.

När jag var i San Francisco och tog en promenad i Kina Town så fick jag syn på den här handväskan. Var ju bara tvungen att gå in och titta på den, hade kontokortet i beredskap...

...men eftersom jag nu nästan aldrig använder handväska så blev det inget köp även om det kliade en hel del i fingrarna för att slå till på ett köp. Den var handgjord så priset var lite väl högt för att bara ha den som prydnad. Men det är nästan så att jag ångrar mig ändå.

Den var så fin så jag gick tillbaka och tog en bild på den för att ha ett minne av hur den såg ut.

Så det kan bli.

Vi hamnar på Steiner Street och kommer ihåg att på den gatan ligger några hus som kallas för Painted Ladies och lär vara kända från TV-serien Full House. Jag har visserligen inte sett det programmet men om husen är så omtalade så är det säkert sevärda så eftersom vi nu är på den gatan där de ska finnas, så går vi dit. Så vi går och går för gatorna i San Francisco är låååånga, mycket långa.

Vi går i ömsom regn och ömsom sol, och vi går och går för gatorna är inte bara långa, de är backiga också.

Ibland är det regn.

En del tycker det är kallt.

 Ibland blir det uppehåll.

Då kan det vara problem med att fälla ihop sitt paraply.

Vi traskar på.

Ibland var det så branta backar så trottoaren förvandlades till trappor.

En del hade det jobbigt i trapporna och måste stanna och vila.

Jobbigt att kila ner och handla också, får hoppas att hon inte glömde något.

Men vi var inte framme än.

Utan vi gick och gick.

Vi kommer förbi BoomBoom Room och den berömda graffittiväggen.

Kommer till lite torghandel.

Stannar inte där utan traskar vidare.

Ser en färgglad mur.

När vi kommer till korsningen Steiner/Fulton är vi nästan framme.

Så har vi äntligen kommit fram till platsen där The Paited Ladies ska finnas.

Men vilka hus kan det vara som är de berömda husen? Nog borde det vara de här rikt dekorerade husen, synd bara att en av dem är under renovering.

Fin ängel har de framför det huset som kompensation.

Painted Ladies är en term i  amerikansk arkitektur  som används för viktorianska och edwardianska  hus och byggnader målade i tre eller flera färger som förskönar eller förbättrar sina arkitektoniska detaljer och de mest berömda är dessa som ligger mittemot Alamon Square.

Jag tar en del bilder på de hus som jag tror är de berömda Painted Ladies och för säkerhetsskull tar jag en bild på den raden av hus som ligger lite längre upp på gatan. Kan ju vara kul att ha.

Det var ju tur det, för när jag kollade i guideboken sedan så är det just de husen som är de berömda och som är med i TV-serien. Så kan det gå om man inte är helt påläst.

Mera Mariefred

Ingen ångbåt i sikte i dag, men Kölnholmens väntpaviljong står här och väntar på att båtsäsongen ska börja.

Vi går ner till bryggan och hälsar på alla änder som samlats där.

Kyrkan, på sin höjd, syns över hela stan.

Härifrån ser kyrkan rund ut.

Strömming skulle ha varit gott, men jag får väl återvända till sommaren.

Spårsnö eller bara mönster.

Bra med tydliga förklaringar, men...

Man får ta det med ro på vintern.

Hittar ljugarbänken, det finns en skylt bredvid som berättar att här har funnits en ljugarbänk sedan lång tid tillbaka. Är nog många sanna och mindre sanna berättelser som förtäljts där. I Italien sägs det "se non è vero, è ben trovato", även om det inte är sant så är det i alla fall bra sagt. 

En skön och solig promenad utefter stranden på den stadiga träbryggan.

Snygg grind med passande motiv.

Vi gick och gick i mysiga Mariefred ända till solen gick ner.

__________________________

Spårvagnar i San Francisco och Castro.

Jag fortsätter med lite till av den spårbundna trafiken i San Francisco. Där finns ju inte bara de fina Cable cars utan även en hel del spårvagnar, även de av gammalt fint stuk.

Här kommer en kavalkad med dessa.

Vi hade tänkt oss en tur ut till Castro District och efter lite väntan så kommer en spårvagn som går dit. 

Vi kommer fram till Castro District, vanligtvis bara kallat Castro. Det är en stadsdel som förändrats från att ha varit en arbetarstadsdel till att under 60- och 70-talet bli ett område och symbol för San Franciscos gayvärld. Här vajar regnbågsflaggan.

Castro Theatre är ett filmpalats som  byggdes 1922 och ett av San Franciscos främsta filmhus.

Gatukorsningen där spårvagnen stannar och även vänder är en livlig plats där många samlas.

Det är dags att åka tillbaka och då kommer det en hel radda av spårvagnar samtidigt, så nu kan vi välja och vraka med vilken vi vill åka.

Vi väljer den äldsta vagnen.

Inte bara jag som fotar.

Har man inte dagskort så betalar man till föraren.

Även polisen tar sig fram med hjälp av spårvagnen.

Det finns även andra färdmedel i staden.

Cable cars

Cable cars har rullat i San Francisco sedan slutet av 1800-talet. De uppfanns av Andrew Hallidie efter att han bevittnat en otäck  olycka då en av vagnarna – som då drogs av hästar – fick för hög fart och drog med sig hästarna ner för backarna.

Klart att man måste göra en tur med dessa vagnar, turistattraktion eller turistfälla, men det hör liksom till att ha åkt minst en tur.                        

Vi köpte en dagsbiljett, den gäller även på spårvagnarna. En enkel resa med Cable cars kostar 7 dollar, ett dagspass går på 17 dollar och då får man åka så mycket man vill. Köper man en enkel resa så gäller den bara för just den turen, hoppar du av efter en hållplats så måste du köpa en ny biljett om man vill fortsätta resan sedan, så ett dagspass känns lönsamt och enklare.                       

En del turister tycker att det är överreklamerat och enbart en turistfälla, men San Francisco-borna säger. Skyll er själv om ni inte åker! De är stolta över sina gamla vagnar och använder dem flitigt själva.

Någon tidtabell verkar inte finnas, för ibland kan det stå en hel hop vagnar på rad och vänta på att komma fram.

Några vagnar är rikt dekorerade och har kvar juldekoren fast vi är en bra bit in i januari.

Vagnarna drivs av en vajer som rullar under marken. Med hjälp av en stor tung spak griper föraren tag i vajern. Uppför går det sakta men säkert... 

...nedför släpper föraren ibland taget om vajern och det går riktigt fort. Vajern är hela tiden i rörelse, så det viner och låter hela tiden från rälsen även när inga vagnar syns till.

Kul att vagnarna är så olika.

När det behöver växlas så får föraren hoppa ut och ta till handkraft.

Det finns två varianter på linjerna, den ena där åker vagnarna fram och åter, den andra varianten där vänds vagnarna för hand på en vändskiva.

Det är kul att titta på när vagnarna vänds och det ser ut att inte gå åt så mycket handkraft för att få runt vagnen, titta på det här klippet. Tyckte det såg ganska lätt ut.

De populäraste platserna ombord är de närmast föraren, dels för showen, dels för den fria sikten framåt. 

Att vara förare är ett imponerande jobb, det krävs inte bara  en enorm skicklighet att manövrera de stora vagnarna (och fysisk styrka), förarna är också lite av stå-upp-komiker. Kommenterar passagerare, pratar högt, guidar då de har lust och är märkbart stolta över uppdraget.

Jag fotade många olika vagnar och naturligtvis blev vi också fotade många gånger då vi åkte.                                           

För att varna bilister sträcktes en stoppskylt ut när det var stopp vid hållplatserna.

En del tyckte det var lite extra kul att få stå på plattformen och hålla utkik.

Innan den stora jordbävningen 1906 rullade omkring 600 Cable Cars i San Francisco, nu ­återstår bara tre linjer.

Backigt är det i San Francisco så ibland kan det se lite lustigt ut i trafiken, jag förstorade upp en del av bilden ovan och då ser det ut som om vagnen högst upp i backen kommer körandes på taket av bilarna.

Det är ett trevligt och bra sätt att se staden på så ni som avfärdar Cable Cars som turistfälla får skylla er själva.  Har man inte åkt Cable Car, har man inte sett San Francisco.