Gyllene Cirkeln - fortsättning

Gullfoss, eller "Guldfallet", är ett av Islands mest ikoniska och kraftfulla vattenfall. Vattnet från glaciärälven Hvítá kastar sig ner i två etapper, totalt 32 meter, i en djup ravin. Namnet kommer från det guldskimrande skenet som ibland syns i vattnet när solen lyser på sedimenten. Under soliga dagar kan du nästan alltid se en regnbåge som sträcker sig över vattenfallet.

Vi var där en mycket solig dag men såg ingen regnbåge. Förra besöket här så var det regnväder, ingen regnbåge då heller. Men om du vill läsa lite om historien om vattenfallet så finns det i inlägget, så klicka bara här så kommer du dit. 

Vi låter oss imponeras av de enorma vattenmassorna.

Naturligtvis måste de förevigas.

Tittar man åt andra hållet så ser man vattnets kraft, hur det har grävt sig ner till en djup fåra i marken.

Bra om man inte försöker klättra utanför repen.

När vi sett oss mätta och även tagit en liten promenad bort dit där stänket från fallet gör att det känns som om solskenet snabbt blivit ombytt till regnväder, så far vi vidare mot nya mål.

Vi gör ett kort stopp vid grottan vid Laugarvatn.

Det är en av Islands sista bevarade grottbostäder där familjer bodde in i bergsväggarna så sent som för ett sekel sedan. Idag drivs besöksmålet av två lokalbor som erbjuder guidade turer á 30 minuter. Tanken är att vi ska dit och titta, men känner inte att vi vill tillbringa en halvtimme där för vi är egentligen på väg till Thingvellir. 

Så vi nöjer oss med att titta på håll och beundra landskapet där.

Þingvellir, eller Tingvalla som vi säger på svenska, är ett absolut måste på Island. Vi besökte platsen även på vår förra resa (läs mer om det här) och varje gång fascineras jag av dess dubbla arv som både historiskt monument och geologiskt underverk.

Det var här år 930 som vikingarna grundade världens första demokratiska parlament, Alltinget, en innovation som lade grunden för nordisk självstyrelse. Men Þingvellir är inte bara politikens vagga – den mäktiga ravinen är en synlig spricka i jordskorpan, en del av den mittatlantiska ryggen där de amerikanska och eurasiska kontinentalplattorna glider isär med cirka 2,5 cm per år. Sedan vårt senaste besök har sprickan alltså vidgats med runt 27,5 cm – en påtaglig påminnelse om jordens ständigt pågående rörelse.

Förra gången kom vi ner via ravinen, nu kommer vi in från andra hållet och är snabbt nere i dalen.

​Ordentliga gångvägar, så de tär lätt att gå här.

Vi är på väg mot den gamla tingsplatsen som finns där uppe vid flaggan.

Det är den centrala tingsplatsen, Lögberg (Lagberget), och är en upphöjd klippa med utmärkta akustiska förhållanden.   Här hölls lagstiftande och dömande församlingar, och den valde lagsagomannen föredrog tingsordningen så att alla närvarande kunde höra, ett tidigt exempel på öppen debatt och beslutsfattande.

Runt omkring Lögberg omges platsen av branta bergväggar och sprickor som vittnar om den mittatlantiska ryggen. Den geologiska miljön gav inte bara dramatik till sammankomsterna utan speglar hur natur och kultur möts på denna världsarvslista sedan 2004.

Den yngre generationen av oss upptäcker, på vägen dit, att det finns fina fiskemöjligheter här.

Såg också att på några ställen hade folk matat fiskarna med mynt.

Trots tydliga skyltar, fast de trodde kanske att förbudet bara gällde där skyltarna fanns.

Vi strosar runt och insuper den historiska miljön, försöker tänka mig tillbaka till 900-talet då det var fullt med folk här. En del hade rest i två veckor för att komma till tinget.

Lite kul med de olika nivåerna på området. Man får illusionen om att de har klättrat dit upp, men det är dit man kommer om man går i ravinen.

Vi går dit upp och kan blicka ut över området och den omkringliggande naturen.

Islands största sjö Þingvallavatn

Stannar på väg därifrån och beundrar sjön.

Dags att åka tillbaka till Selfoss. På vägen förundras vi över hur det pyser och ryker lite varstans ute i naturen.

Dagens rutt 

I nästa inlägg är vi i Selfoss, läs här

Följ med till Þingvellir.

I dag ska vi till ett världsarv, nämligen Þingvellir, eller Tingvalla som vi säger på svenska. Vi börjar med ett stopp vid Islands största sjö Þingvallavatn.

Jag har lite svårt att förstå varför man bygger alla dessa små torn, har sett det över hela världen så det är en populär och tydligen internationell syssla.

Något som är populärt på Island är varmkorv och liknande snabbmat så det var inte så förvånande att det fanns en sådan korvkiosk även här.

Vi åker vidare på vår slingrande väg mot den historiska platsen Tingvalla.

Nästa gång jag kommer hit vill jag åka i ett sådant här vägmonster och inte som i vår lilla buss som skymtar där bakom.

Vi är inte ensamma om att komma på tanken att besöka Tingvalla, mycket folk är det här men vår guide säger att vi har tur som kommer när det inte är högsäsong och alla kryssningsfartyg anlänt. Då är det kö för att ta sig fram.

Tingvalla är inte bara en mycket historisk plats utan även geologiskt intressant. Det är här som den Nordamerikanska och den Eurasiska kontinentalplattan möts och som för många tusen år sedan sprack upp och sjön bildades och även dalgången som vi nu ska gå ner i. Men först lite utsiktsbilder för att få lite överblick av platsen.

Nu går vi ner och vi behöver inte klättra ner för det finns en praktiskt gångbro att gå på.

Regnet hänger i luften och det kommer lite droppar då och då, en del fastnar på växtligheten.

Än så länge är vi torra men molnen hänger lågt och skymmer bergen runt omkring.

Höga klippor kantar vår väg ner i ravinen, vacker mossa klär in stenarna och turisterna fotograferar flitigt allt de ser. --Hallå där uppe! Vänd dig om så ser du fågeln bakom dig...

Ja, just den där.

Vi traskar på och imponeras av den höga klippväggen där olika formationer gör att det nästan ser ut som väggen på en borg.

Det finns skyltar om där de inte vill att vi ska gå och fram till den här grottan är det en tydlig skylt om att man inte bör trampa ner gräset, men stigen vittnar om att nyfikenheten tagit överhand för många.

Jag kikar bakåt och försöker tänka mig in i hur det såg ut här på 900-talet och det var ting på platsen.

Fantasin får lite hjälp av informationstavlan på plats.

På den här platsen låg Snorre Sturlassons hus eller kanske snarare en hydda. Många personer hade ungefär två veckors restid för att ta sig hit sedan höll tinget på i två veckor och därefter hade de även två veckors restid hem. Så det var praktiskt att ha någonstans att bo när de var här.

Här på den här platsen stod lagsagomannen och reciterade lagtexten, han kunde den utantill och läste upp en tredjedel av den vart år som det var ting. Han stod vänd mot bergväggen och orden ekade mot den så att alla kunde höra honom. Snorre Sturlasson var lagsagoman på det isländska Alltinget 1215-1218.

När vi står där och lyssnar på vår guide och försöker känna in historiens vingslag så kikar solen lite försiktigt fram genom molnen, Det vara bara någon minut och så är den solstunden över.

Vi traskar ner för att titta på kyrkan och de vita husen intill som är statens representanthus.

På den lilla kyrkogården får man bara begravas om det är stadsbegravning. Här lär Snorre Sturlasson ligga begravd, Kan det vara där?

eller kanske här?

Det här är i alla fall isländska statens representanthus.

Även om vi har otur med att molnen ligger lågt så är det ett mycket vackert område. Broar och gångvägar är uppbyggda för att skona den ömtåliga marken.

Nästa om Island