Vad äter man på Malta

En intressant sak med resor är maten. Att få testa lite nya rätter och smaker.

Men hur var det nu, skulle det här inte handla om mat och dryck.

Så varför börjar jag med en bild på en staty då.

Jo, för på ett av Vallettas små torg står ett monument som få besökare passerar utan att stanna upp. Det är Sette Giugno‑statyn, rest till minne av händelserna den 7 juni 1919, då protester mot höga priser och kolonialt styre slutade i tragedi. Fyra malteser miste livet den dagen – deras namn finns inhuggna i sockeln – och händelsen blev ett av de första stegen mot Maltas självstyre.

Samma årtal dyker upp på ett helt annat sätt i dag,  på flaskorna med det populära maltesiska vinet “1919”. Namnet är en hyllning till samma historiska händelse, men uttryckt genom smak och hantverk i stället för brons. Etiketterna på flaskorna får dessutom designas av maltesiska konstnärer, vilket gör varje flaska till ett litet konstverk i sig och även blivit samlarobjekt.

Och som så ofta här på Malta hör god mat och gott vin ihop. Ett glas 1919 till en fiskrätt eller en enkel pastizz blir inte bara en måltid, utan ett sätt att låta historien följa med till bordet – från torget i Valletta till den egna tallriken.

När vi är på resa så känns det naturligt att äta den mat som är typisk för platsen. Den maltesiska maten är som en karta över öns historia – varje smak bär spår av de folk som passerat här: fenicier, araber, italienare, britter. Det är medelhavskök med rustik själ, där havet, solen och de lokala råvarorna står i centrum.

Det första vi testar är Stuffat tal-Fenek. Det är Maltas nationalrätt, en mustig kaningryta som kokas långsamt i rött vin, tomat, vitlök och örter. Namnet betyder ungefär kaninstuvning, och rätten har djupa rötter i den maltesiska landsbygden.  Alla har deras egna åsikter om vad som bör serveras tillsammans med Stuffat tal-Fenek, så du kan få allt från grönsaker till pasta och maltesiskt bröd som alternativ vi fick pommes frites.

Maltesisk mat är ofta jordnära och aromrik, med mycket vitlök, tomat, olivolja och örter som timjan och mynta, det var även den här.

Innan maten kom in fick vi in Ħobż biż-żejt, den klassiska maltesiska “bröd‑med‑olja”-rätten. En tjock skiva av det lokala brödet, och en röra med tomat, dränkt i olivolja och toppat med tonfisk, kapris och oliver. Enkelt, rustikt och fullt av solsmak — och precis en sådan liten rätt som gör att man direkt känner att man är på Malta. Oftast serveras allt ovanpå brödet.

En annan rätt som vi bara måste testa var Aljotta, Maltas klassiska fisksoppa. Den ser kanske enkel ut vid första anblicken, men smaken är allt annat än det. Aljotta är en buljongbaserad soppa med vitlök, tomat, ris och färsk fisk, ofta små fiskar som kokas hela för att ge maximal smak. När fisken silas av rensas och läggs tillbaka i soppan, musslor läggs till och det smakar så bra.

Det är en rätt med rötter i den maltesiska vardagen, något fiskare lagade när dagens fångst var liten, men smaken är så djup och fyllig att den blivit en självklar del av det maltesiska köket. Lätt, men ändå rik. Rustik, men ändå elegant.

Merchant Street är som Vallettas egen kulinariska pulsåder, en gata där restaurang efter restaurang avlöser varandra och där uteserveringarna nästan flyter ihop till en enda lång matgata. Här sitter människor mitt i gatan under markiser och parasoller, medan kockar står bara några meter bort och filéar fisk, rullar deg eller förbereder kvällens special, allt synligt för förbipasserande.

Det är en gata som länge varit en naturlig samlingspunkt. Förr var det marknadsgatan där man köpte allt från grönsaker till tyg, och den livliga handeln gjorde att små matställen började dyka upp. Med tiden tog restaurangerna över mer och mer, och i dag är Merchant Street ett av Vallettas mest självklara ställen att slå sig ner för en måltid. Här känns det nästan som att hela gatan är en enda stor restaurang, där dofter, röster och klirrande glas blandas i luften.

Så det var lite självklart att vi skulle testa att äta där någon gång.

Men vi hade också en lite mer sofistikerad restauranggata nära vårt hotell, och där kändes det helt självklart att slinka in på en av vinbarerna. När en skylt vid trottoaren deklarerar att it’s WINE O’clock, då behöver man ju inte fundera så länge — är det vin och klockan är rätt, då går man in.

Deras meny är enkel och rätt charmig i sin tydlighet – man väljer helt enkelt en av deras “Mixed Platters”. Vi tog varianten med fyra ostar och fyra sorters chark, en lagom blandning av lokala smaker som passade perfekt till ett glas vin.

Det här stället heter Vinuri, och vill man ha en riktigt trevlig kväll är det hit man ska gå. Det är familjärt på ett sätt som inte går att fejka, ägarna rör sig mellan borden, pratar med gästerna och skapar en stämning som känns både personlig och avslappnad. De kan sina viner, och när de berättar om flaskan 1919 och vingården bakom gör de det med sådan inlevelse att man nästan känner doften av druvorna.

Även här fick vi in en liten rätt före vår platta – en handgjord korv från en farm ute på Malta. Ägarna åker själva dit och köper den direkt från producenten, så den finns inte ens att få tag på i butikerna i stan. När vi frågar om den går att köpa någonstans ler hon bara och undrar om vi vill ha mer. De bjuder inte bara på maten, de bjuder på sig själva också.

Kvällen fortsätter i samma anda. När vi ber om notan och ska resa oss säger de snabbt: “Nej, nej, vänta lite.” Och så kommer de tillbaka med både kaka och en speciell maltesisk likör. Det blir en sådan där kväll man minns – inte för att man åt något extravagant, utan för att man blev så otroligt väl omhändertagen.

Sista kvällen väljer vi en annan restaurang på samma gata – Guże. De har fått en utmärkelse i Michelin 2026, en sådan där kvalitetsplakett som betyder att inspektörerna varit där anonymt och bedömt maten som riktigt bra. Det är inte en stjärna, men det är ändå en tydlig signal om att restaurangen håller en nivå som sticker ut och är värd att söka upp. Menyn är också mer elegant och genomtänkt, så det känns som ett perfekt avslut på vår vistelse.

Ska man gå hit är det klokt att boka bord i förväg. Vi är bland de första som kommer, och det visar sig snabbt att det var tur att vi hade reserverat – restaurangen fylls på i rasande takt och blir snart helt fullsatt.

Här inne blir det lite svårare att välja, det finns så många rätter vi vill testa. Bäst att ta olika och smaka av varandra, tänker vi, och ser snart att flera andra bord gör likadant. Jag börjar med Black Pig, som serveras med pappardelle, medan maken – som älskar bläckfisk – väljer Octopus. Den får han däremot ha helt i fred, för just den fisken är inget för mig.

Även här börjar kvällen med en liten starter. Vi får in en liten kopp med en ljuvligt god morotssoppa, silkeslen och precis lagom kryddad, tillsammans med det nygräddade brödet som doftar så gott att man nästan glömmer att det bara är en förrätt till förrätten. Det är en sådan där liten gest som säger mycket om restaurangen: omtanke, enkelhet och en vilja att ge gästerna något extra redan från start.

Till huvudrätt väljer jag Rabbit och maken tar Beef. Pork belly lockar också, men hur gärna jag än skulle vilja prova allt så klarar jag inte två huvudrätter – jag orkar knappt min kanin, trots att den är så god. Faktiskt ännu godare än kaninstuvningen vi åt första dagen.

Lägger in menyn här om någon vill bli frestad. Eller planerar en resa till Malta.      

Många fler rätter hann vi inte med, förutom lunchen den dagen då vi tog båten över till Sliema. Där blev det italienskt, och inte heller där kan jag klaga på maten. Jag åt en Spaghetti Amatriciana – en av de mest klassiska och älskade pastarätterna i det italienska köket – och den var verkligen god. Men jag undrar ofta varför portionerna måste vara så enormt stora. Jag orkade inte hela den här rätten heller, och någon efterrätt var det inte ens tal om när man redan är proppmätt.

På gatan där vi bodde fanns det dessutom en chokladbutik, och den låg lite farligt nära. Bara några steg bort, faktiskt. En sådan där plats man försöker gå förbi med bestämda steg, men som ändå lyckas dra in en med doften av kakao och nygjorda praliner. En ask praliner fick faktiskt följa med hem. 

Här kunde man även ta en drink med chokladtema. 

Förutom alla restauranger och serveringar finns det också de där små kaféerna som egentligen bara består av ett par bord direkt på trottoaren. Vi slog oss ner vid ett av dem efter en lång promenad i solen och var rejält törstiga. Jag dricker sällan öl, men den lokala Cisk ville jag ändå testa – och den var faktiskt riktigt god. Vi satt där, mer eller mindre i vägen för alla som passerade, men det gjorde ingenting. Det var precis den pausen vi behövde.

Trevlig Valborgsmässoafton!

Promenad runt Qeqertarsuaq

På eftermiddagen träffade vi Dannie som skull berätta om Qeqertarsuaq och livet där, vi hade vilat lite efter förmiddagens promenad. Då var det mycket lugnt, vi träffade på några personer men någon storstadsrusning var det inte. Nu när vi kom ut så undrade vi vad som hänt. Vägen ner mot butiken var nästan som vid lunchrusning på Drottninggatan i Stockholm.

Är det fest på gång, eller vad? Tog ett tag innan jag förstod att det hade anlänt ett kryssningsfartyg. Det var för stort för att komma in till hamnen utan körde in passagerarna i livbåtar. Bor ungefär 500 personer i Qeqertarsuaq,  tror nu att folkmängden fördubblades på några minuter.

Men det var inte kryssningsfolket vi skull titta på nu, utan stan. Dannie väntade vid hotellet och han började med att berätta hur Qeqertarsuaq uttalades. Det första Qet ska uttalas som ett A långt nere i svalget. Redan där tog mina försök att uttala namnet slut. Grönländska är svårt, tur att många även kan danska. Danska läser de i skolan som andraspråk.

Vi gick iväg på promenaden istället. Första stoppet blir bara några steg bort, här vid annonspelaren. Där sätts aktuella anslag upp om vad som händer i staden och om det är någon fest på gång. Då skriver man bara vad det gäller, födelsedag,  dop eller liknande,  då är alla i stan bjudna. Bara att komma.

Sedan stannar vi  till vid några kanoner, de är inte till för att jaga bort kryssningsfartyg utan har använts till att skrämma bor tjuvjagande valfångare, nu mest för saluter då prominenta gäster som kungligheter kommer på besök. Kryssningsgästerna är inte bara till nackdel, för i dag då vi går gatan fram har många stånd med hantverk poppat upp. Ett tillfälle för ortsborna att få in en liten extra slant.

De här containrarna är ungefär som stans postsorteringsstation, här  läggs paket och post som kommer med båtarna..

Den där svarta saken, undrade jag vad det var. Såg dem under vår promenad på förmiddagen. Trodde att det var något att förtöja båtar vid, men de stod på platser där inga båtar fanns. Det visade sig att det var askkoppar. Man askar i hålet högst upp. De behövs nog, för många på Grönland röker.

Det här huset som ligger på andra sidan viken, är ett av de äldsta husen i Qeqertarsuaq, det hade en viktig funktion under WWII. På taket fanns det siffror och bokstäver som flygvapnet hade som identifiering då de skulle släppa ner förnödenheter.

Finns en polisstation här också, två poliser jobbar där, de har en polisbil och två snöskotrar men inte så mycket att göra. Brottsligheten är mycket låg. Ingen låser sina dörrar här och bilarna är inte heller låsta. Ofta sitter nyckeln kvar i bilen. Fast å andra sidan varför skulle man stjäla en bil här, finns inte så många ställen att åka till.

Poliserna verkar vara trevligt folk, den här fint målade stenen står vid ingången.

Efter polisstationen så kommer vi lite högre upp och får en överblick över staden.

Vid så gott som alla hus står det en svart låda, vi gissade på att det var något med sophanteringen att göra för vi såg en lastbil som åkte runt och hämtade upp påsarna som var i lådorna. Nu fick vi veta att det är en latrinlåda, där ställer man ner sin latrinpåse som sedan hämtas upp.

Här berättar även Dannie om alla de rör som går genom staden. De tjocka är för vatten och är isolerade och har även el för att inte frysa på vintern. Vattnet kommer från en kallkälla strax utanför staden. De tunnare rören som ser lite rostiga ut är för el. Elen kommer från ett oljekraftverk.

När vi tog förmiddagspromenaden så undrade vi lite om varför alla hus hade dubbla nummer. Nu kom förklaringen.

Fyran här berättar om att det här huset var det fjärde som byggdes på ön och ettan är numret på den väg den ligger.

Medan Dannie berättar om livet på ön, kan vi titta ut över området, Här uppe håller en mängd draghundar till, men de kommer vi till senare.

Vi får bl.a  höra om valfångst och veta att där uppe vid bänkarna långt ute på yttersta klippan finns det en liten stuga som valspejarna använder. 

Det fanns en där förut som var byggd av valben, den blåste bort i en storm. Den nya är byggd i trä men i samma form och nu väl förankrad.

Vandrar man iväg förbi den här lilla sjön så kommer man till valvaktarstugan.

Utsikten här uppe på höjden domineras så klart av isbergen, det går bara inte att låta bli att ta några bilder på dem.

Några från kryssningsbåten har tagit sig upp på ett annat berg för att titta på isbergen.

Vi promenerar vidare. Hoppas du orkar följa med.

I de här husen fanns en räkindustri, tyvärr flyttade den in till Aassiaat och över tusen personer blev arbetslösa. Närapå en katastrof för staden, det fick många följdverkningar bland annat att butiker inte bar sig längre och fick stänga.

Det här var Dannies mormors butik som hade öns godaste godis, den är tyvärr stängd numera.

Befolkningen på ön är nu ganska konstant, de yngre flyttar ut och de äldre flyttar tillbaka. Fast många yngre måste bo kvar ändå för öns skola har alla årskurser. Skolan ligger precis bakom kyrkan. 

Förr fanns det bestämmelser om vilka färger husen fick ha, Röd var kommunala hus, Blå var industrier och Gula för vård, men numera är det fritt att ha vilken färg som helst. 

Dekoren på det här huset är en hyllning till kvinnan som skapade dekoren på Grönlands nationaldräkt. Det är små målade träplattor som är lagda i samma mönster som pärlbroderiet på dräkten.

Det finns en legend om Diskoön också och jag gillar legender
Legenden säger att två jägare på jakt efter säl på södra Grönland tröttnade på att ön låg i vägen för dem, så de drog upp den till norra Grönland. De släpade helt enkelt ön bakom sina kajaker med hjälp av ett enda och, uppenbarligen, riktigt starkt hårstrå från ett spädbarn! När en häxa i Ilulissat såg ön närma sig kastade hon en förtrollning på ön, så att den slog i marken innan den nådde Ilulissat. Och det är därför Disco Island ligger där den är idag.

Vi tackar Dannie för promenaden och alla berättelser.

Kanske han och vi är värda en öl nu. OBS! Priset är inte för alla tre, det är grönländska priser och är för en öl. Blir ungefär 128 i svenska kronor, men man får en väldigt fin etikett.

Nästa om Grönland

.

Ölprovning

Om man vill testa det lokala ölet i Peru, det som är gjort på majs så ska man leta efter röda plastpåsar. Sitter det en sådan utanför ett hus då vet man att där finns det en ölstuga.

Vi ska nu på en ölprovning i en sådan ölstuga där de även gör ölet. Det är det i Peru populära majsölet som det ska bli provning på. Det finns så otroligt många sorters majs och det här ölet görs på den svarta majsen.

Chicha de Jora är en alkoholhaltig dryck som baseras på olika varianter av fermenterad majs och aromatiska kryddor. Den är framförallt populär i de Andiska bergen. Den serveras i glas av den större sorten.

Ska bli spännande att få smaka.

Som tur är får vi små muggar med öl, för den var inte god. Jag lyckades inte dricka ur min mugg trots att den var liten, inte ens då jag försökte inbilla mig att det var medicin. ;)

Efter att man har druckit öl så ska man spela grodspelet. Det går ut på att man kastar stora metallmynt mot en ställning med en groda. Duktigast är man om man får in myntet i gapet på grodan. Först får vi en demonstration hur det går till.

Leffe blir utnämnd till försöksperson och lyckas ganska bra.

Men duktigast var Karin.

Studenter, studenter, studenter och öl.

Solen sken och vi skulle äntligen få gratulera vårt äldsta barnbarn Linnéa, till studenten. Vi väntade och väntade på att det skulle bli dags för utspring.

Men hur hittar man någon i det här folkhavet, det gäller att hålla skylten högt upp så studenten ser oss.

De springer ut klassvis och först kommer några eldiga killar.

Efter lite väntan så kommer så vår student;  i full fart med sin klass.

Red Bull var där och delade ut raketbränsle, fast jag tror inte att studenterna behövde så mycket extra energi. De verkade vara fulladdade med det redan.

Glädjen var stor.

En stolt mamma med sin dotter. Får väl tillägga att mormor var stolt också.;)

Efter alla kramar och allt grattande från släkt och vänner drog studenterna iväg för att åka flak.

Inte trafikkaos, men ganska rörigt var det för trafiken på plats.

Det här med flak och de nya sederna som vuxit fram i storstäderna är väldigt ny och underlig för mig.

Förr åkte studenterna omkring finklädda och visade upp sig. Nu byts det om till mer eller mindre skyddskläder.

För nu ska det sprutas öl.

Alla är genomsura och ölstinkande innan lastbilarna ens startat.

Sedan åks det iväg och det var nog tur för omgivningen att de börjat med sitt ölsprutande så tidigt för nu var det mest stoj och glädje från de här bilarna.

Lite stillsammare bilder från mottagningen hemma hos den nybakade studenten. Först ut kommer kvällens charmör, lille Alfons.

Festens lydigaste gäst.

Festen goaste par.

Och så still sist den i mina ögon vackraste studenten. Grattis Linnéa och lycka till i framtiden.