Internationella picknickdagen

Hörde på radion i morse att det är den Internationella picknickdagen i dag.

Hade inte planerat att ha någon picknick i dag men häromdagen kom min bror över med lite dia. Satt i går och skannade in dem och där fanns det massor med minnen från vår barndom. Bl.a den här på en picknick i gröngräset.

Året är 1961, vi är på semester och som vanligt gick resan till Puoltikasvaara, till mormor och morfar.  Fast nu fanns bara morfar kvar, men för oss barn fylldes dagarna  med lek och bad med kusinerna. Det var sommar, sommarlov, ljusa nätter och massor med mygg.

Det här året var hemresan lite annorlunda, det skulle bli en liten sväng över till Finland innan vi vände hemåt. Hemma var då Jakobsberg.

Bilfärden gick mot Karesuando, där var det bilfärja över till Finska sidan. Det hade hunnit bli kväll och min far svängde in på en liten skogsväg för att leta tältplats för natten. Där mitt ute i skogen small det plötsligt till.

Far hade kört på en stor sten, den var mitt i vägen men dold av gräs. Kördes nog mest traktor på den vägen. Som tur var fanns det en liten bondgård och vi traskade dit för att försöka få hjälp. De hade ingen telefon men en traktor.

Vi fick tälta på deras gård och nästa morgon bogserade bonden oss tillbaka till närmaste by där det fanns en bilverkstad. Där fick vi både hjälp med bilen och tälta på deras gård tills bilen var klar. Om jag inte minns helt fel så var det ljuddämparen som slagits sönder och den svetsade verkstaden ihop. Tog några dagar.

Men det gick ingen nöd på oss, kunde bada i Torne älv och ha picknick i gröngräset.

När bilen så var klar och det var dags att betala blev det lite problem. På en tiden använde man postsparbanksboken och gick till närmaste postkontor för att hämta ut finsk valuta. Problemet var att närmaste postkontor som kunde hantera det låg i Kemi, ungefär 4 mil bort.

Då på den tiden litade man på varandra, även om man var främlingar.

Verkstadsägaren sa; Det är lugnt, åk till Kemi och sänd mig pengarna därifrån.

Så mycket minnen som väcktes av dessa två bilder.

Strandliv

Läste lite recensioner om Aberdeen Beach och den roligaste var nog den här:

"Overpriced food at the outdoor cafes to much seagulls trying to steal your over priced food. Unless you like seagulls Looking at people with there faces covered avoid at all cost . The worst beach I've been in the uk ".

Men trots att stranden inte fått de bästa recensioner och trots att vi inte hade för avsikt att bada, man väljer kanske inte Aberdeen för en badsemester i september, så gick vi dit för att titta på havet.

Flera mil med fin sandstrand.

Men det var inte många som badade, såg några badkrukor som höll till på vågbrytarna...

...och några som trotsade vågor och kallt vatten och plaskade omkring i strandkanten.

Några åskådare hittade jag också.

Diset och regnmolnen var påfallande och sikten ut över havet väldigt begränsad.

Nätt och jämt man såg fyren ute på udden. Dessutom så började det regna.

Så vi skyndade oss tillbaka till hotellet, väldigt dumt att gå ut utan att ta med sig paraply då man är i Skotland. Är man kanin så klarar man sig ändå, den här mötte vi på vägen tillbaka.

Men skam den som ger sig, har man bestämt sig för att de hur det ser ut vid stranden, och det hade vi gjort, så kan man återvända en dag utan regnmoln. Och se där, nu var sikten bättre. Det var så klart att det gick att se att det låg en hel del fartyg ute och väntade på sin tur att få komma in och lossa.

Nu är det högvatten också.

Fyren ute på udden är inte inbäddad i dimma och man ser till och med den gamla försvarsanläggningen på andra sidan sundet.

Det fina vädret har lockat ut lite mer folk.

Och även badare.

Fast vi lämnar stranden för att besöka den gamla fiskebyn Footdee, eller Fittie som den kallas i folkmun.

Men det tar vi i nästa inlägg.