Rotermann

Att gå till tandläkaren hör kanske inte till livets höjdpunkter, men man kan ju alltid göra det bästa av situationen. Vi valde helt enkelt att skaffa oss en tandläkare som både är skicklig och genomtrevlig. Och när vår tandläkare i Bromma bestämde sig för att flytta hem till Tallinn – ja, då följde vi med.

På så sätt förvandlas varje kontrollbesök till en liten minisemester. Plötsligt är tandläkarbesöken inte bara uthärdliga utan faktiskt riktigt trevliga.

Utanför tandläkarens hus stod en stor grå bil parkerad. Jag blev faktiskt lite snopen då jag såg vem som satt i baksätet och telefonerade.

Det såg ut som om han satt där och hade ett mycket viktigt samtal. Undrar vem han hade på tråden den här gången. Kanske någon som kunde ordna bättre parkeringsplatser i området eller fred i världen.

Hur som helst var vi klara hos tandläkaren – inga hål, bara många glada skratt.

Nu tar vi vägen tillbaka mot hotellet, och jag tänkte att vi tar en promenad genom Rotermannområdet. Det är ett av Tallinns mest omgjorda kvarter – en blandning av gamla industribyggnader och moderna hus, där det alltid händer något. Mer om det strax.

På väg tillbaka till Gamla stan genade vi genom shoppingområdet Foorum och kom ut på den här trottoaren. Jag blev nästan sjösjuk av att gå där och fick känna mig fram med fötterna innan jag insåg att det bara var en synvilla. Plattorna var helt jämna – men lagda så skickligt att marken såg ut att gå i vågor.

Förr i tiden var det ett livligt industriområde. Under 1800‑talet blomstrade kvarteren med verksamheter som Rotermanns kvarn och Rosen‑distilleriet, som tillsammans gav Tallinn ett rejält ekonomiskt lyft. Under sovjettiden fortsatte fabrikerna att mala på, men när förändringarna kom på 90‑talet stod många av anläggningarna plötsligt övergivna.

De flesta hus såg ut ungefär så här då – slitna, tomma och på väg att försvinna. Men några av dem valde man att spara, som de här två.

De står kvar som små tidsfickor mitt i allt det nya, och ger området sin speciella blandning av industrihistoria och modern stadsförnyelse.

I dag har Rotermannområdet förvandlats från ett historiskt industriområde till en modern och elegant stadsdel, där varsam renovering lyfter fram det robusta arvet och låter det möta urban kreativitet. Beläget mellan Gamla stan, hamnen och Viru‑torget bjuder området på en fascinerande mix av gammalt och nytt.

Här hittar man eleganta byggnader, lyxiga butiker, kaféer och restauranger – och en livlig atmosfär där både lokalbor och besökare rör sig mellan gårdar och passager. Rotermann City har dessutom blivit en plats för kulturella evenemang och konserter, vilket gör det till en av Tallinns mest attraktiva stadsdelar.

Det här är ett av Rotermannområdets mest spektakulära byggnader. Den nedersta delen är den gamla snickarverkstaden från 1800‑talet, byggd i kalksten och numera kulturminnesmärkt. När området moderniserades ville man bevara den historiska byggnaden – men samtidigt ge den nytt liv.

Lösningen blev djärv: man byggde tre smala, futuristiska ”torn” ovanpå den gamla verkstaden, helt fristående från de historiska väggarna. Tornens betongkärnor står på egna pålar djupt ner i marken, så de belastar inte den gamla byggnaden.

Resultatet är en av Rotermanns mest iögonfallande siluetter – en blandning av industrihistoria och modern arkitektur som syns långt utanför kvarteret. Byggnaden blev till och med nominerad till Mies van der Rohe‑priset 2009.

Det här huset var en gång ett spannmålslager. I dag har man låtit den gamla stenbyggnaden få nytt liv genom att öppna upp den med ett stort atrium. På så sätt förenas den ursprungliga industricharmen med en modern, ljus och luftig struktur. Resultatet är en byggnad som både bevarar historien och känns inbjudande att röra sig i.

Inte bara glas och betong utan en hel del färg också.

I Rotermann‑kvarteren, där gammal industri möter glas och stål, har ett eget litet ritualår vuxit fram. Varje år får torget en ny skulptur inspirerad av den kinesiska zodiaken. Förra året ringlade en glänsande orm över platsen, byggd av metallplattor som fångade ljuset som fjäll. Den såg nästan ut att vara på väg någonstans.

I år har ormen fått lämna plats åt en häst – lika skimrande och lika förvandlingsbenägen. Skulpturen bygger på idén ”Och havet har blivit en häst”, en poetisk tanke om hur ett år flyter över i nästa och hur djuren i kalendern följer med i rörelsen. Hästen är skapad av estniska konstnärer som tolkar varje djur som en metamorfos, och den bär på ett inre ljus som strålar ut genom metallens mosaik.

Nästa år väntar geten (eller fåret), om traditionen fortsätter.

När jag såg hästen kunde jag inte låta bli att tänka på de berömda Kelpie‑hästarna i Skottland. Det är något med formen, kraften och det där metalliska uttrycket som gör att de känns som släktingar – även om Rotermanns version förstås är mycket mindre. 

Många konstverk kan man hitta här i område.

Här i Rotermann står också Ai Weiweis installation Circle of Animals / Zodiac Heads. Tolv glänsande djurhuvuden – ett för varje tecken i den kinesiska zodiaken – upphöjda på svarta pelare. Verket har visats över hela världen och landade även här i Tallinn, som en lekfull men samtidigt kraftfull kommentar till kulturarv och historia. Mitt bland de glänsande djurhuvudena sitter också en ensam människa. Den är en del av Ai Weiweis installation – en stilla figur som ser ut att betrakta världen omkring sig. Som om den påminner oss om att vi människor bara är små observatörer i ett större kretslopp av tid, symboler och historia.

Mitt i Rotermann står också den här tjuren – en kraftfull metallskulptur som känns som gjord för området. Den är inte ett internationellt känt verk, men den har blivit en favorit här. Med sina starka linjer och sitt industriella uttryck passar den perfekt in bland kvarterens gamla fabriker och moderna glasfasader.

Mitt i Rotermanns myller stod den här hunden – en stadig liten metallkompis som såg ut att ha full koll på allt som hände runt omkring. Den såg ut att höra hemma där, och tog emot förbipasserandes klappar med en självklarhet som bara riktigt trygga hundar har.

När någon stannade till och strök den över huvudet såg den nästan nöjd ut, trots att den är gjord av metall. Det är något charmigt med hur Rotermann blandar stora, pampiga skulpturer med sådana här små möten. Den här hunden gjorde i alla fall området lite vänligare, och jag blev glad av att se hur många som inte kunde låta bli att ge den en klapp.

I Rotermann kan man stöta på det mesta även en röd bulldogg som ser ut att vara på väg ut på promenad. Jag stod en stund och väntade in rätt ögonblick, och plötsligt dök han upp: killen som, helt ovetande, råkade bli hundägare för en sekund.

Rotermann är trevligt dagtid, men det är på kvällen som området verkligen vaknar till liv. När arbetsdagen är över fylls gårdarna och de smala passagerna av människor som letar efter något gott att äta eller bara vill ta ett glas. Restaurangerna tänder sina lampor, uteserveringarna fylls och hela kvarteret får en mjuk, varm energi.

Här finns allt från små vinbarer till eleganta restauranger, och dofterna blandas mellan stenhusen: grillat, asiatiskt, italienskt, estniskt. Det är som om området drar ett djupt andetag och säger: nu börjar kvällen.

Det är långt kvar till kvällens sorl och fullsatta uteserveringar – nu är det i stället dags för lunch, och det är nästan svårare att välja var än vad. Rotermann är fullt av små restauranger, bagerier och caféer som lockar med allt från soppor och sallader till grillat och pasta. Doften av nybakat och kryddor ligger kvar mellan husen som en vänlig inbjudan.

Och visste du att Scotland Yard håller till här? Inte polisen alltså, utan restaurangen med samma namn – en lite oväntad detalj mitt i Tallinns mest moderna kvarter. Det är just sådana överraskningar som gör området så roligt att utforska: man vet aldrig riktigt vad som väntar runtnästa hörn.

Men vi tar nog och går till favoriten om man är sugen på en burgare. På vägen dit får man snabbt lära sig en sak om estländarna: går det att gå, så går man. Punkt.

Även när en gränd är avspärrad med skyltar, plank och tydliga ”nej, inte här”, så hittar folk ändå en väg igenom. Det är som om hela Tallinn har en inbyggd övertygelse om att fötter är till för att användas – oavsett väder, hinder eller byggarbetsplatser.

Men nu börjar vi bli riktigt hungriga så vi fortsätter till Estonian Burger Factory, är du i Tallinn och är sugen på hamburgare så kan jag verkligen rekommendera det stället.

Riktigt goda och vällagade hamburgare har de.

Det här är deras starkaste.

Och det här är deras minsta hamburgare.

Till det kan man ta hemlagade fries med cheddar cheese, men pass upp den portionen är stooor, väldigt stor.

Om du kommer med båt hit till Tallinn så ligger den på promenadavstånd till färjeterminalen.

Men se upp lite vid kajkanten. Skyltarna verkar säga två saker på samma gång: att du inte får simma tillbaka till båten, och att du inte ska försöka gå på vågorna heller. Kloka råd, får man väl säga.

Promenaden längs vattnet är annars riktigt fin – modern arkitektur på ena sidan, båtarna på den andra, och en stadig bris som påminner om att Östersjön alltid har sista ordet.

En sista sväng i Tartu och en rosa vår i Tallinn

Efter besöket i centrum börjar vi promenera tillbaka mot järnvägsstationen. Vi svänger ner mot floden, där solen skiner och många passar på att njuta av värmen.

Härifrån ser man bågen som utmanar studenternas äventyrslystnad.

Vi styr kosan tillbaka mot järnvägsstationen, men även en väg tillbaka kan bjuda på oväntade möten och vara innehållsrik.

På vägen stöter vi på den här populära grisen – Pronkssiga, Bronsgrisen – ett av Tartus mest charmiga och originella landmärken. Den står precis utanför den gamla marknadshallen och invigdes den 17 januari 2008, på Sankt Antonius dag. Datumet är ingen slump; helgonet har i århundraden förknippats med grisar och boskapsskötsel.

Det mest speciella med statyn är att den fungerar som en liten anatomisk karta över köttdetaljer. På ena sidan är linjer och siffror inristade, och på baksidan av tunnan finns en förteckning som visar var skinka, kotlett och fläskfilé sitter. En sorts humoristisk lektion i styckningskunskap mitt i stadsmiljön.

​Pronkssiga har snabbt blivit en favorit bland både invånare och besökare. Det sägs att den som klappar grisens tryne – eller dess knorr – får tur och ekonomiskt välstånd. Och visst syns det: trynet är alldeles blankpolerat av alla händer som passerat.

Just i dag ser det dessutom ut som om grisen viftar på svansen, tack vare den lilla molntussen som råkar ligga helt perfekt bakom.

Charmig leende

Vi tar vägen genom Tartus område med äldre trähusbebyggelse. Här förändras stadens rytm igen: husen blir lägre, färgerna mildare och gatorna får en nästan småstadslik stillhet. Många av de här trähusen byggdes under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet, ofta i enkel men charmig träarkitektur med snickarglädje, verandor och små gårdar.

Det är ett av de mest omtyckta kvarteren i Tartu – en plats där studenter, konstnärer och långvariga Tartubor blandas, och där tiden tycks gå lite långsammare. Trots att centrum bara ligger några minuter bort känns det som att man kliver in i en annan värld, där vardagslivet får breda ut sig mellan tvättlinor, cyklar och blommande syrener.

Ja, just att det inte är så långt från Centrum visar sig  med att man ser hur det skruvade tornet på Tartu Kaubamaja, det stora köpcentret syns härifrån. Men dit gick vi inte. Det är betydligt trevligare här bland trähusen, de lugna kvarteren och den lite mer vardagliga rytmen som gör Tartu så lätt att tycka om.

På en husvägg på Soola Street möter vi en av Tartus mest kända och omtalade muraler: “Ms. Reet”, skapad av den franske gatukonstnären MTO. Porträttet föreställer Ms. Reet själv, en äldre kvinna som drev en liten esoterisk butik i just den här byggnaden.

När huset hotades av rivning för att ge plats åt ett nytt köpcentrum målade MTO hennes porträtt som en protest mot kommersialiseringen och som ett sätt att visa stöd för henne. I målningen sitter hon med händerna bundna – en stark symbol för den maktlöshet hon upplevde i processen.

Det grå ansiktet med de slutna ögonen och det gula repet runt kroppen gör bilden både stillsam och kraftfull. Det är en mural som inte ropar, men som stannar kvar i en.

Sedan den målades har den blivit en av stadens mest älskade och ofta fotograferade väggmålningar. Den är ett tydligt exempel på hur street art i Tartu inte bara är dekorativ, utan ofta samhällskritisk, personlig och djupt engagerad. Därför dyker den också upp i nästan varje guide och blogg om stadens gatukonst.

När man står framför den är det lätt att förstå varför.

Rundar man huset så kan man se var butiken fanns, en stor pil pekar dessutom ut var dörren är.

Solen skiner och vi fortsätter vår promenad.

Längs promenaden dyker en gammal annonspelare upp, klädd i färgglada affischer för konserter och teater. Den står där som ett litet tidsdokument mitt i grönskan – en påminnelse om hur staden fortfarande använder sina klassiska former för att berätta vad som händer. Jag tycker om sådana här detaljer; de säger ofta mer om en plats än de stora sevärdheterna.

På väg vidare passerar vi MM Artus skugghund från 2015 – en lekfull mural där texten själv påminner oss om att man inte alltid ska tro på det man ser.

 Vanemuine-teatern – Tartus stolta kulturhus från 1800-talet, där opera, balett och teater fortfarande fyller salongerna.

Tåget tillbaka till Tallinn avgår i tid och nu är det inga problem med att komma ombord.

Och när vi kliver av i Tallinn möts vi av ännu en vårhälsning: körsbärsträden står i full blom. 

09.55 från Tallinn

Det är något särskilt med morgnar som börjar med en biljett i handen. Stationen vaknar långsamt, kaffedoften blandas med ljudet av rullväskor och metallhjul mot perrongen. Himlen är klar, men luften bär fortfarande spår av havet.
Vi står där med kameran redo, reskläderna på och en känsla av att något nytt väntar bakom nästa kurva.
Tåget står redan inne, blänkande och stilla, som om det vet mer än vi gör om vart dagen ska ta vägen.

Vi hittar våra platser och strax efter start så ser jag att min man har fått hedersplatsen.

Ovanför honom sitter en liten guldglänsande skylt. För nästan exakt tre år sedan satt vår kung just här – bara en dags skillnad, eftersom vi reser den 5 maj.

Tycker det är lite kul och tar en till bild. Eftersom jag inte har tillgång till Photoshop men har AI i mobilen, ber jag den sätta en krona på min man. Svaret kommer snabbt: “Jag förändrar inte offentliga eller kungliga personer.” AI är alltså helt övertygad om att det är kungen som sitter där. När jag förklarar att det inte är någon offentlig person utan min make, då går det plötsligt bra – och jag får en riktigt fin krona på honom.

Så nu kan han få vara kung för en dag.

Efter ungefär två timmar rullar vi äntligen in i Tartu. Resan har varit lugn, utsikten fin och allt känns väldigt civiliserat – fram tills dörrarna öppnas. Där väntar nämligen resans första riktiga utmaning: att ta sig av tåget.

Jag är van vid att man först släpper av dem som ska av innan de som ska på kliver in. Men här? Nej då. Utanför står en kompakt mur av människor som inte visar minsta tecken på att vänta på sin tur. Så fort dörrarna glider upp kastar de sig fram som om det vore en rea på första parkett.

Jag försöker tränga mig ut, men det är som att simma mot en mänsklig flodvåg jag får mer eller mindre slå mig ut. Jag får en ryggsäck rakt i ansiktet, armbågar lite här och där för att inte bli tillbakaknuffad in i vagnen igen, och lyckas till slut pressa mig genom folkhopen med en lätt känsla av seger.

Allt detta medan tåget egentligen bara gör ett kort stopp här – det ska vidare hela vägen mot ryska gränsen. Och vi? Vi står äntligen på perrongen, lite omskakade men framme.

----------

Bland det första jag ser på väg in mot centrum är den här oväntat vemodiga väggmålningen. Den estniska texten är ett citat av poeten Juhan Viiding och betyder: ”Och det som jag inte orkar ge bort, har tyst rymts i min påse.”

Bredvid står Snusmumriken och blir visiterad av en polis – en stark kontrast, eftersom han i Tove Janssons värld bär allt han äger i sin ryggsäck och värnar sin frihet mer än något annat. Kombinationen av den poetiska raden och den hårda kontrollen gör verket både berörande och tankeväckande.

Vår promenad in mot staden går under Djävulens bro. Namnet låter dramatiskt, men har flera möjliga förklaringar. Den ena är att bron fick sitt namn som en kontrast till Änglabron som ligger på andra sidan kullen. En annan förklaring till namnet Djävulens bro är mer lekfull än dramatisk. Den kopplas ibland till kirurgen Werner Zoege von Manteuffel, en av Tartus mest kända läkare. Han arbetade vid universitetet här på kullen, och eftersom hans efternamn liknar det tyska ordet Teufel – djävul – blev det en ordlek som fastnade bland studenter och akademiker.

Den första bron här byggdes redan 1809, men den eleganta betongbron vi ser i dag kom till 1913, som ett minnesmärke över Romanov‑dynastins 300‑årsjubileum. Tillsammans med Änglabron är den ett av Tartus mest kända landmärken.

Namnet på nästa bro låter mycket trevligare.

Änglabron är en av de mest kända broarna i Tartu och ligger i Toomemägi‑området, precis vid universitetsparken. Den byggdes 1814 under den klassicistiska perioden och var en del av ett större projekt för att göra universitetsområdet mer representativt.

Namnet kommer från den latinska inskriptionen ovanför valvet: “Respice finem” – Tänk på slutet / Tänk på vart du är på väg. Det var en sorts moralisk påminnelse till studenterna om att hålla fokus på sina mål.

Bron fick senare smeknamnet Änglabron, troligen för sin ljusa färg och sitt lite högtidliga uttryck. 

Mitt i Tartus gamla stadskärna finns ett litet torg som livas upp av en stor väggmålning. Den föreställer en historisk scen från Tartu: en klassicistisk byggnad med kolonner, människor i tidstypiska kläder och hästdragna vagnar. Motivet är en hyllning till stadens akademiska och kulturella historia,  byggnaden är en stiliserad version av Tartu universitets huvudbyggnad, målad som om man blickade tillbaka i tiden.

Torget framför målningen är en populär mötesplats. Här sitter folk och fikar, väntar på vänner eller bara njuter av solen. Kombinationen av den stora muralen, de gamla husen runt omkring och de små blomsterlådorna gör att platsen känns både hemtrevlig och lite teatralisk – som en kuliss där Tartu visar upp sin historia.

Tartu har en oväntat stark koppling till Sverige. Mitt i staden ligger det mäktiga universitetet, grundat 1632 av Gustav II Adolf, under den tid då Estland ingick i det svenska riket. Det gör universitetet äldre än de flesta svenska lärosäten – men eftersom det ligger utanför dagens Sverige räknas det inte som vårt näst äldsta, även om det faktiskt var en del av det svenska riket när det skapades.

Byggnaden är dessutom så stor och stram i sin klassicistiska elegans att den nästan trotsar kameran. Oavsett var man står känns det som om den fortsätter utanför bildens kanter, som om den kräver mer utrymme än vad en enda bildruta kan ge. Kanske är det också en del av dess charm: att man måste vara där, på plats, för att riktigt förstå dess tyngd och närvaro.

Inte ens om jag backar ända in till husväggen på andra sidan gatan får jag med hela byggnaden.

Får ta bilden från sidan för att hela huset ska synas.

När vi kom gående genom universitetskvarteren i Tartu fastnade jag direkt för det här huset. Det stod där i solskenet och såg nästan lite för levande ut, med alla ansikten som kikade ut genom fönstren. Jag gissade först att det kanske var gamla professorer eller lärare från universitetet som fått hedersplats i fasaden – det hade ju passat bra i en stad där akademin är själva hjärtat.

Men sanningen visade sig vara ännu mer charmig.

Huset kallas Otto Wagner‑huset, inte för att den berömde österrikiske arkitekten faktiskt ritat det, utan som en lekfull blinkning till hans jugendstil. Fasaden är en konstinstallation, där svartvita porträtt av människor från olika tider och sammanhang placerats i fönstren för att ge byggnaden ett mer “befolkat” uttryck. Ett sätt att låta huset delta i stadslivet, nästan som om det själv stod och småpratade med förbipasserande.

Fast jag tycker nog att det hade varit lite roligt om det faktiskt varit lärare, studenter och andra universitetsfigurer som tittade ut. Det hade passat Tartus själ – den där blandningen av bildning, humor och mänsklig värme. Men kanske är det just ovissheten som gör huset så tilltalande. Ett hus som ser ut att vilja prata med en, och som gärna låter oss gissa lite innan vi får veta hur det egentligen ligger till.

Några fönster i närbild.

Vi fortsätter till Raekoja plats, torget inte så långt från universitetet. Här pågår någon form av ombyggnad, och avspärrningarna är dekorerade på ett sätt som får mig att misstänka att det är konststudenter som varit framme. Tartu låter ofta unga kreatörer sätta sin prägel på tillfälliga byggytor – ett av många sätt som stadens kulturarv och lekfullhet märks i vardagen.

Vi fortsätter fram till fontänen, och på Rådhustorget, precis framför det rosa rådhuset, står Tartus mest berömda skulptur: ”Kissing Students” – de kyssande studenterna. Det är nästan omöjligt att besöka Tartu utan att hamna här, för fontänen har blivit något av stadens inofficiella emblem.

Statyn föreställer två unga studenter som kysser varandra under ett paraply, och den har blivit en symbol för allt det som Tartu gärna vill vara: ungdomligt, romantiskt, lekfullt och lite akademiskt drömskt. Här möts studenter, turister och lokalbor, och oavsett årstid är det alltid någon som stannar till för att fotografera eller bara le åt motivet.

På Rådhustorget står också den här enorma boken – en offentlig konstinstallation som dyker upp i Tartu med jämna mellanrum. Den är skapad som en hyllning till stadens litterära och akademiska traditioner, och det känns nästan självklart att just Tartu skulle ha en jättelik bok mitt i centrum. Ingen skylt berättar mer om den, men kanske är det också poängen: att låta fantasin fylla sidorna själv.

Precis intill fontänen står ett av Tartus mest fotograferade hus: Det lutande huset. Det ser nästan ut som om det håller på att glida av torget, och det är inte bara en synvilla. Huset byggdes 1793, och problemet började redan då. Den ena delen av byggnaden står på den gamla stadsmuren – stabil som berg – medan den andra vilar på betydligt mjukare mark.

Med åren började huset därför luta mer och mer, tills det blev så snett att det nästan blev en sevärdhet i sig. Många kallar det Estlands eget lutande torn, och det är lätt att förstå varför när man står framför det.

Lutningen stoppades först efter en omfattande restaurering, men man valde klokt nog att behålla själva snedheten. Det är ju den som gör huset så charmigt. I dag rymmer byggnaden Tartu konstmuseum, och den sneda fasaden har blivit en symbol för hur staden bär sin historia med både humor och stolthet.

Det går förstås inte att stå framför det lutande huset utan att tänka på Pisa. Skillnaden är bara att här i Tartu såg jag inte en enda turist som försökte ställa sig i den klassiska posen och “stötta upp” byggnaden. Kanske beror det på att Tartu inte har samma turistströmmar – eller så är det helt enkelt en stad där man inte behöver konkurrera om utrymmet för att ta en bild.

Det var faktiskt något befriande med det. Inga köer, inga selfie‑stavar, bara ett charmigt snett hus som fick stå där och luta sig i fred. Och vi kunde njuta av det utan att trängas.

--------

Framför det lutande huset står ännu ett av Tartus små charmiga inslag: statyn “Women from the Countryside”. Den föreställer två kvinnor – en stående och en sittande – och är skapad av den estniske skulptören Ülo Õun, en av landets mest särpräglade konstnärer under 1900‑talet. Verket är typiskt för honom: varmt, mänskligt och lite vardagspoetiskt.

Statyn är tänkt som en hyllning till de kvinnor som i generationer burit upp landsbygden, ofta osynligt och utan stora gester. Här får de ta plats mitt på torget, i stadens hjärta, som en påminnelse om att Tartu inte bara är akademi och kultur – utan också rötter, arbete och liv utanför universitetsmurarna.

När jag kom fram hit kände jag hur ryggen började protestera efter allt promenerande. En liten stund funderade jag faktiskt på att slå mig ner bredvid den sittande kvinnan och vila. 

Men jag valde ändå att sjunka ner på en av serveringarna på torget i stället. Det kändes som att både jag och Tartu behövde en paus just där, mitt bland fontänen, det lutande huset och de två kvinnorna som stilla betraktar allt som passerar.

Sedan kan vi fortsätta vår promenad i Tartu i nästa inlägg. Jag vill ju gå upp på Domberget med både pigga ben och en pigg rygg – och det känns som att den stigningen förtjänar ett eget kapitel.

                                                                                          Fortsättning om Tartu

Följ ditt hjärta

Follow the balloon”, stod det. Men ballongen var ett hjärta, och plötsligt kändes det som en uppmaning riktad rakt till mig. Så jag följde efter.

Där fanns han ju. Fångandes hjärtat.

Ballongerna må flyga med vinden, men vår kärlek står stadigt rotad. I dag är det vår bröllopsdag och vi firar Blybröllop. Nu ska vi lägga undan allt annat, fira varandra och bara njuta av vår speciella dag tillsammans.​

Dannebrog och Tallinn/Lindanäs

I ett blogginlägg från juni 2025 lovade jag Erik att om jag kom tillbaka till Tallinn skulle jag gå upp på Domberget igen och se om jag kunde få danska flaggan in i ramen, i minnesmärket av den legendarisk händelse om hur Danmark fick sin flagga Dannebrog.

Vi stretar uppför Dombergets branter som två tappra hjältar i en nordisk katastroffilm: vinden tjuter, snöflingor piskar oss i ansiktet, och trapporna verkar aldrig ta slut.

Nä, jag skojade. Sanningen är att det var strålande solsken, nästan vindstilla och en backe som knappast kvalar in som ett hinder i OS. Men det är backigt upp till Domberget, och den tar jag mig fortfarande upp för med hedern i behåll.

Här upp ståtar Alexander Nevskij Katedralen, Tallinns stora rysk‑ortodoxa kyrka från slutet av 1800‑talet, byggd i pampig nybysantinsk stil. Den ligger högst upp på Domberget och är känd för sina lökkupoler och sina praktfulla mosaiker. En av stadens mest fotograferade byggnader. Så trots att jag nog redan har en hel del bilder på den så tar jag en till.

Uppe på Domberget omges vi av de gamla murarna och försvarstornen – ett område som fortfarande känns som en del av den medeltida borgen.

Vi svänger in i Den danske kungens trädgård, där de tre munkarna brukar stå som tysta väktare. Men i dag ser jag bara två – den tredje har kanske smugit i väg på bönetimme.

När jag ska fotografera den ena munken dyker plötsligt en av de där självsäkra ”jag‑måste‑ha‑en‑selfie‑med‑allt”-personerna upp. Med bestämda steg marscherar han rakt fram till figuren, som om han haft en tid bokad.

I nästa ögonblick står han där, med händerna  precis som munken, djupt koncentrerad i sin pose. Munken själv verkar ta det hela med ro – han är ju van vid spontana pilgrimsbesök. Själv väntar jag tålmodigt vid sidan om, bara för att till slut få ta min egen bild.

Jag får min bild och går sedan till minnesplatsen för flaggan, den finns nedanför muren här.

Nere vid Dannebrogsminnesmärket möts jag av skölden, svärdet och hjälmen – en symbolisk hälsning från slaget 1219 och legenden om flaggan som föll från himlen.

Marken framför minnesmärket har färgerna av danska flaggan i stenläggningen.

Här finns även en informationstavla om händelsen. där ser man hur flagan kommer neddalandes från himmelen.

Här är texten på danska lite närmare.

Så här ser man själva minnesmärket när man kommer nedför trappan.

Min tanke var att de kanske tänkt sig att man skulle kunna se flaggan genom någon av ramarna upp mot himmelen, så jag testar mig fram med olika vinklar.

Nerifrån...

står på tå...

från sidan...

Långt bakifrån.

Ser då att någon verkar undra vad jag håller på med. 

Maken, som tålmodigt väntat medan jag fotograferat från alla tänkbara vinklar, börjar nu sakta vandra vidare. 

Jag går upp ovanför muren och testar från det hållet också. Här går det faktiskt att få in det röda i en snygg ram – men då blir ena delen av korset helt svart, så det är inte den effekt jag är ute efter.

Står jag på tå även här så hamnar flaggan ändå i underkant av ramen. Det blir inte riktigt den bild jag hade hoppats på, även om vinkeln i övrigt är bättre.

Jag får till slut ge upp och tar en sista bild över Danske kungens trädgård, som ännu inte riktigt kommit i full blom. Det är lätt att föreställa sig hur vackert här blir om några veckor – men just nu får jag nöja mig med den stilla vårgrönskan och känslan av historia som vilar över platsen.

Jag får till slut inse att hur många vinklar jag än provar så blir det inte den bild jag hade föreställt mig. Monument är som de är – orubbliga och inte det minsta samarbetsvilliga. Kan väl inte direkt utropa ”mission accomplished”, men ett hederligt försök blev det i alla fall.