Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

China Town i KL

Det verkar som om alla städer av aktning har sin Chinatown, så var det även i Kuala Lumpur. Klart vi måste dit och titta. Vi hoppade på GO KL-bussens blå linje och när det ändå var bussbyte så passde vi på att ta en sväng i Chinatown. 

Kasturi Walk har en pampig utformning och här kan man möta folk från hela världen, vi hörde även en del svenska röster i folkvimlet.

Nu är det väl inte för att träffa folk som man drar sig dit utan det är det rika utbudet av varor till låga priser. Vad man inte behöver möta är motorcyklar. Vet inte vad det är med skyltar men jag verkar dras till dem med min kamera.

Fina gamla hus är det på den här gatan.

Till skillnad mot omgivningens hus.

Här finns också en gammal byggnad som har sitt ursprung från 1888 fast då var den en sk. wet market som sålde fisk och skaldjur, grönsaker, kött och lite annat också. Den kallades då för Central Market men har fått namnet Kultur Bazaar.

Fast den nuvarande byggnaden är från 1936 och är byggd i art deco-stil och det var nära att den revs på 80-talet. Tack och lov så ingrep den malaysiska Heritage Trust och räddade byggnaden från rivning.

Här inne är det svalt och skönt att strosa omkring och det finns ett rikt utbud av alla de varor man hittar på marknaderna.

Vill du ha en liten souvenir som berättar att du älskar KL så går det bra för en rimlig penning.

 Varför inte en kylskåpsmagnet för en tia.

Eller ska vi slå till på ett par flipflop.

Bling bling är det gott om.

För att inte tala om klockor.

Inte är de dyra heller. Ungefär 120 skr för en klocka är väl ungefär vad batteriet kostar.

Vinkande katter finns det gott om.

Köpa tre och få en gratis lockar visst en del.

Det finns även de traditionella utemarknaderna här i Chinatown, men de startar först när mörkret faller, så dessa tar vi en annan gång. Nu återvänder vi till vår buss för nya upptäckter.

Väggdekor Chinatown

Det var inte bara ett myller av folkliv och butiker i Chinatown, väggarna var rikligt dekorerade också.

Chinatown i San Francisco.

För att vara riktigt duktiga turister så bör man inte missa att besöka även Chinatown i San Francisco. en myllrande stadsdel som är som en liten stad i staden.

Den här trippelpagoden, som är en port in till Chinatown, är en gåva från Taiwan.

Vi går in i myllret.

Fast jag upplever det ganska lugnt, ingen större trängsel.

Det där instrumentet känner jag igen från när jag var i Peking.

Genomfartsgatorna är förvånansvärt breda i San Francisco, med tanke på att staden anlades då det var vanligt med hästskjuts, men det finns smala gränder också.

 Slinker man in där så händer det lite mer vardagliga saker, som fruktförsäljning...

...och att den levande fisken levereras till restauranger och butiker.

Färgglada butiker...

...och blommor.

Här finns ett kinesiskt sjukhus.

Chinatown - Singapore - Saluhallen

Bakom cykeln i förra inlägget så hittade vi det vi sökte, saluhallen.

Här fanns det mycket att titta på.

Grönsaker, fisk, kött och en hel del annat fanns till försäljning.Damen i bilden här ovanför har en liten, liten bäbis i knytet på magen.

Dagens extrapris var på grodor.Ja, de är levande.

Även sköldpaddorna var levande.

Ingen hade något emot att bli fotograferad, den enda som avböjde min fråga var han som styckade grodor.

Utbudet av varor var stort.

Här styckas det fisk.

Mera fisk.

I övriga delar av Singapore var det rökförbud på alla platser utom på de anvisade rökrutorna, här inne verkade det inte gälla.

Många äldre jobbar fortfarande.

Ute på torget var det teater och fullsatt framför scenen.

Alla var inte lika engagerade i vad som hände på scenen.

Den här lilla flickan blev tillsagd av sin mamma att vända sig om då hon såg kameran, inte bort utan så att hon skulle komma med på bild.

Paraply kan vara praktiskt att ha med sig, inte för att vi hade något regn, mer än vår första morgon, men det skyddade även mot solen.

Plötsligt när vi kommer gåendes gatan fram så är hela trottoaren full med skor.

Vi har kommit till Sri Mariamman-templet.

En helt otroligt utsmyckad byggnad. Det är hinduernas äldsta tempel här i Singapore och det är modergudinnan som äras här.

Sri Mariamman sägs kunna bota sjukdomar så då är det väl passande att man även kan få gratis sjukvård här.

Kanske någon av de som är där för sjukvård som slagit sig ner på trappan för en liten matpaus.

Som synes så har Chinatown blivit riktigt modernt med fritt Wi-fi över hela stadsdelen.Den blå taxin var ett av de taxibolagen som tog kreditkort,  det  var bra att fråga innan man åkte iväg för en del bilar tog bara kontanter och andra bara kreditkort.

En hyllning till Michael Jackson.

Vid matställena hade de kanske inte inkastare men "inlockare" fanns det gott om.

Kastar en sista blick på den otroligt utsmyckade gatan...

...då drömbilen kommer rullandes.

Vem vill väl inte ha en Maserati! Klart den måste få vara med på bild.

Visst är den snygg!