Fotografiska

Vi var ute på en promenad i Tallinn, för varje gång vi är där så förändras staden. Promenerade förbi Balti Jaama Turg, som förr bara kallades för Ryska marknaden, nu är det stället helrenoverat och rymmer både restauranger och saluhall förutom försäljning av kläder och prylar.

Där i området finns det en hel del väggmålningar. till exempel den här havsörnen. Tanken med den målningen är att uppmärksamma den estniska havsörnen som är hotad på grund av mänsklig aktivitet.

På gaveln av samma hus finns den här, kom att tänka på låten, flickan och kråkan då jag såg den. Även om det där inte ser ut som en kråka.

Vi fortsatte till ett område där jag trodde att vi varit förut, men kände inte igen mig riktigt. Då var det ett ganska slummigt område, nu var här en hel del konst. Hittade  en utställning av Mikk Ollis, en gatufotograf från Boston.

Utställningen kallas Framåt eller bakåt? – En blick på gatufotografi och samhällsförändring.

Året är 2017. Boston fylls av röster, rörelser och kamerablixtar. Mitt i den storm av förändring som pågår, dokumenterar han historiens gång genom sin lins. Olli fångar människor, ögonblick och känslor som definierar en tid av motstånd och hopp.

Det här området kallas för Telliskivi Creative City är ett före detta industriområde som har omvandlats till ett kulturellt centrum med verkstäder, butiker, teatrar, kaféer och restauranger. På en gräsmatta står det en glasbubblan där en kvinna ligger och ser ut att tillbedja något.

Någon tar en selfie men vi fortsätter mot dagens mål som är Fotografiska. "Dance of Death with Endel aka Endel with a stick", är titeln på målningen och är en ordlek på estiska, där Endel både är ett traditionellt (men något gammaldags) manligt namn och slang för selfie.

Jag ser skylten Fotografiska på taket av ett hus lite längre fram,  svänger om hörnet och ser en stor väggmålning. Den där känner jag igen, säger jag.  Men maken säger att här har vi inte varit förr.

Trodde inte jag heller, för allt ser nytt och annorlunda ut men målningen är jag säker på att jag sett förut.

När jag kontrollerar bland mina bilder så stämmer det också, det har gått några år, så här såg det ut 2014. Samma ansikte men en annan restaurang. Den här målningen heter "Kvinnan" och är målad av gatukonstnären Alexandre Monteiro, hans artistnamn är Hopare. Den målades under Street Art Jam 2014  en färgsprakande händelse där konstnärer samlades för att skapa muralmålningar och graffiti i just den här stadsdelen. Evenemanget var en del av stadens initiativ att främja gatukonst och ge konstnärer en plattform att uttrycka sig på offentliga ytor.

En till stor målning har också kommit till.

Området, som då för elva år sedan precis hade börjat restaureras upp, har förändrats ganska rejält.  Då vi var här 2014 regnade det och det var ganska förfallet.

Mitt på det som nu är ett torg, fanns det en utställning.

Ställningen är kvar, har fått en konstgräsmatta och ett segel nya bilder hänger där.

I det här kreativa området finns alltså Fotografiska.

Då vi var här för elva år sedan var Fotografiska knappast påtänkt att finnas här i Tallinn, huset såg ut så här då. Huset kallades för Röda huset.

De har en takterrass med fantastisk utsikt över staden.

Villman äta grönt så finns det en Michelin Green Star-restaurang, men även ett fik på nedre botten.

Vi kikar in på gården på baksidan av huset, den gården används som uteservering på sommartid. Nu i maj var det ganska tomt på folk men desto fler målningar.

Dags att gå vidare.

Min rygg krånglar en del så ibland behöver jag sitta ner en stund och har upptäckt att det är inte bara en nackdel. Man hinner ta in och se lite mer.

Hamnar på återvägen tillbaka vid den där kupolen i början av inlägget och den bedjande kvinnan. Undrar lite över att hon fortfarande ligger kvar i sin lite ansträngande ställning. Går närmare och ser att kvinnan är faktiskt en docka, så hon ligger nog kvar där än och ber.

Inte fotofika.

Vi är ett gäng som lärde känna varandra, för över 20 år sedan, när vi var ute med våra hundar. Hundarna har tyvärr tagit slut men vår vänskap består. Vi kallas för Hundvännerna och brukar träffas över en bit god mat, oftast en kväll hemma hos någon. I dag var det min tur att ordna träffen och eftersom det var så fint väder drog vi ut på stan och den här gången blev det lunch på Fotografiska. Så lite tema av foto blev det ändå men inget fotofika utan hundvännerlunch.

Jo, lite fotografering blev det också. Gott var det och trevligt var det.

Vi fick trevligt besök vid vårt bord.

-Ååh är ni här!

-Så trevligt att träffas.

-Så här stor var min räkmacka och så god den var sen.

-Säger du det. Ja vi har bra mat här.

Efter maten var det dags för att titta på utställningarna.Jaha, det här var ett fönster.

I ett litet mörkt rum tittade vi på Lu Kowskis, Melancholia.

och en trappa ner på Lisa Ross, Living Shrines

Grattis, Du ställer ut på Fotografiska!

Det lät för bra för att vara sant, men jag fick ett mail där de påstod att jag skulle ställa ut på Fotografiska. Sant var det visserligen men det lät lite bättre än vad det såg ut för.

Fotografiska har en sommarkanpanj där man kan bli utvald och få vara med på deras utställning av familjebilder. Bilderna sätts upp på utsidan av husväggen.

Klart jag måste dit och kolla om det var sant. Kan inte påstå att det var någon trängsel men det är det kanske inte en söndagmorgon. Tog min lilla kompaktkamera Canon G 10 och med maken vid ratten for vi in till stan.

Inga stora bilder och alla är anonyma, inga namn och ingen förklaring till de olika bildern.

...och se där där sitter ju min bild på min dotters familj.

Kryssningsfartyg stora som höghus är på besök i stan.

Är det söndagmorgon  och nästan bara turisterna som är vakna så gäller det att passa på att titta på utställningen på Raul Wallenbergs torg också. Eftersom jag fortfarande tar mig fram med hjälp av kryckor så kändes det bra att kunna parkera alldeles bredvid de stora bilderna och sedan kunna gå runt och titta.

Många fina bilder fanns det där och en hel del kända namn bland fotograferna.

Solen strålade från en klarblå himmel och det var många som tänkt sig en tur ut i skärgården. Kön till båtarna ringlade sig iväg.

Varför inte göra som de i kön, åka en sväng ut och se något nytt. Kanske inte helt nytt för den där konstiga manicken har jag sett från Finlandsbåten tidigare men till Telegrafberget har jag aldrig varit förut.Med manicken menar jag det som står bakom bilen....förstås.

Här finns en restaurang men den var inte öppen för frukost, men i fören på den här båten satt en man och åt frukost...

...och njöt av den utsikt som fick Strindberg att upptäcka skärgården. ”Där öppnade sig plötsligt en tavla, som fick mig att frysa av förtjusning.” Lär han ha sagt då han var där. Ser inte så dumt ut nu för tiden heller.

Tyckte det var fint där även om det kliade i benen att få gå upp på berget och njuta av utsikten eller bra ta en promenad i den lummiga grönskan.

Fast en bilutflykt kan vara ganska så bra kompensation också.

Sedan blev det en liten sväng till Nacka strand, men det tar vi sen.