Tunnlar, kel och Den Vilda Kusten.

Efter frukost lämnar vi Akureyri, vi ska köra utefter norra kusten nu och lämnar Ringvägen ett tag. Vädret är lite grinigt,  men eftersom det är Island så har förhoppning om att det kommer växla till bättre.

Dagens landskapet  är lite lågmäld i framtoning.

Molnen ligger tunga över både fjäll och hav.

Att köra bil på Island är ett äventyr i sig, och ingenstans blir det tydligare än i de gamla kusttunnlarna. Vi har passerat flera tunnlar där det bara fanns plats för en bil i taget. Längs sträckan är det insprängda mötesfickor som fungerar som enda platsen för möte.

​Det här handlar inte bara om att köra bil – det handlar om tillit och timing. 

​Dessa tunnlar är en fascinerande del av Islands historia och ingenjörskonst. De påminner oss om hur utmanande det är att bygga infrastruktur i denna råa natur. Men framför allt blir de en symbol för det isländska sättet: effektivt, lite spartanskt, och fullt av karaktär.

Det är flera tunnlar på den här vägsträcka, alla är enkelfiliga så man får anpassa körningen för att få möten att stämma vid de mötesplatser som kommer med jämna mellanrum.

När vi väl kom ut ur tunnelns mörker var det som att kliva in i en helt ny värld. Vyn hade skiftat totalt, och det var inte bara landskapet som förändrats – även vädret slog om abrupt på andra sidan berget.

Vägen är inte bred, men just här har vi tur, för där  finns  en liten rastplats så vi kan stanna och ta några bilder.

Norra Islands kust bjöd på ett dramatiskt skådespel. Här, längs vägen, fick vi bevittna hur molnen tycktes rinna nedför bergssidorna, som en mjuk, himmelsk dimma. Det var som om naturen själv målade om landskapet i flytande grått. Denna ständiga rörelse, där moln möter karg kust, ger ett fantastiskt djup åt varje bild – en påminnelse om Islands råa, levande kraft.

Både jag och Carina sa i morse att vi väldigt gärna skulle vilja träffa på några islandshästar och få några bilder på dem. Under resans gång vi har sett hästar men inget ställe där det gått att stanna.

Få djur är så synonyma med Island som den robusta islandshästen. Dessa hästar är inte bara en viktig del av den isländska historien och kulturen, utan de utgör också det perfekta motivet, i en oslagbar kombination med öns dramatiska natur.

Tänk sådan tur vi har, för plötslig på en liten väg så står det ett gäng islandshästar. Här går det dessutom att stanna utan problem.

Islandshästen är en av världens färgrikaste raser. Allt från kolsvart, fux och brunt till skimmelskäckor – alla färger är tillåtna! Deras tjocka, vilda vinterpäls och yviga manar skapar fantastiska texturer som blir otroligt effektiva i det ofta hårda, klara isländska ljuset.

De här ser nästan ut att posera för fotografering.

Islandshästen har en historia av nästan total isolering. Redan på 900-talet infördes ett strikt importförbud av andra hästar för att skydda rasen från sjukdomar och inblandning. Detta har resulterat i en av världens mest renrasiga hästar.

​De är tåliga, starka och har ett stabilt psyke, formade av århundraden av att klara sig i Islands tuffa klimat.

Trots de isländska vidderna var det i de nära mötena som magin verkligen hände. Dessa robusta hästar visade sig vara lika nyfikna som de är tåliga. De buffades och trängde sig fram, helt inställda på att få en klapp eller kanske bara en stunds uppmärksamhet. Att fånga deras vänliga, men samtidigt beslutsamma ansikten på nära håll, där manen nästan döljer ögonen, var ett rent nöje.

Klappa mig ser de ut att säga. Det var klar att de blev klappade, så keliga som de var.

Historiskt sett har man ibland sagt att det finns "en häst på var fjärde person" på Island, vilket bekräftar att hästar spelar en mycket stor roll i samhället. Med en befolkning som närmar sig 405 000 och en hästpopulation på runt 80 000, blir den aktuella relationen ungefär en häst på var femte invånare.

Så otroligt goa hästar som vi träffade på.

Fortsättning finns här

Sagan om Oddný, som gillade att nattbada.

Vårt nästa stopp på resan blev vid Brimketill (surfgryta) den beskrivs som en enastående pool vid havet på den västligaste delen av Staðarberg.

Den har formats av vågornas ständiga slag mot lavakusten.

Poolen är känd för sitt dramatiska utseende, särskilt när vågor bryter in i den och bildar kaskader av  vatten.

Havet har haft en stor påverkan på Reykjaneshalvön; vågorna eroderar klipporna och skapar formationer som Brimketill, vilket med tiden urholkat klippan till ett kar som liknar en gigantisk gryta vid havsytan. Lavan runt poolen är grov, sprickig och kantad av höga bergsryggar, vilket gör det farligt att närma sig.

Mitt i allt det svarta och karga kunde jag se en grön grästuva.

Poolen har formats genom marin erosion där havets vågor trycker in luft i sprickor, skapar vakuum och gradvis spräcker sönder berget. Processen intensifieras av frostvittring, sandblästring och de många jordbävningarna kopplade till vulkanutbrotten på Reykjanes mellan åren 1210 och 1240.

Det är enorma krafter i vågorna som slår in mot kusten här.

Trots det vackra vädret så blåser det en hel del när vi är där och även om vågorna inte slår in över gångvägen så stänker det en del så jag förstår varningen på skyltarna som finns här om att hålla avstånd till kanten eftersom kraftiga vågor kan svepa in över plattformen.

Men så vore det nog inte Island om det inte finns en sägen även här;

Oddný var en jättinna med starka armar och hjärta stort nog att låta havets vilda krafter spegla hennes egen styrka. Hon bodde i grottorna vid Håleyjabunga, den karga klippudd som reser sig väster om Grindavíks hamn. Nattetid vävde hon sina drömmar av mullrande vulkaner och brusande vågor, och marken under hennes fötter skallrade när hon vaknade till liv. Hon brukade även besöka poolen här för att ta ett nattbad.

På en ovanligt stormig natt flöt en strandad knölval in över det grunda revet vid Håleyjabunga. Oddný såg dess plågade blick och kände plötsligt för att rädda det magnifika havsväsendet. Med jättehänderna lyfte hon valen tillbaka ut i djupet och möttes av tyst tacksamhet när han försvann bort i månens skimrande vågor.

Efter räddningen kände Oddný att hennes hud doftade av salt och tång. Hon vandrade hemåt via Brimketill – den naturliga poolen uthuggen av havets ständiga slag. Där lade hon sig i det kokande lerbadets ångande famn för att rena sig från havets gåvor.

När gryningsljuset silade in över Reykjaneshalvön väntade ett ödesdigert ögonblick. Solens första strålar föll på Oddnýs avslappnade kropp – och hon förvandlades till sten. I poolens kant restes en stelnad kontur av hennes ansikte och axlar, som om hon fortfarande lutar sig över vattnet, evigt iakttagande.

Jag letade bland de svarta lavakanterna för att försöka hitta hennes ansikte, men antingen var min fantasi för svag eller så gömde hon sig just den dagen.

Kan du hitta henne?

Än i dag kallas Brimketill ibland för Oddnýjar Pool, och om du lyssnar noga kan du föreställa dig ett dovt dån under stenarna – ett eko av jättinnans andetag. Vinden viskar om hennes godhet, havet minns hennes räddning, och klippblocken bär vittnesmål om en jätte som blev en del av landskapet.

Vi stannar inte så länge där i blåsten utan far vidare och hamnar i Grindavik. En plats som de flesta säkert hört nämnas något om på nyheterna.

Vill du läsa mer så finns fortsättningen här

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Surfare stilstudie.

Livet på stranden kan variera, en del sitter och filosoferar eller surfar med mobilen i handen.

Andra tränar upp balansen med att surfa ute i det våta.

Stilarna varierar.

Elegant ända ner mot botten.

Ser ju bra ut det där, han har nog tränat en hel del.

....eller?

Full fart!

Säkrare stil med att balansera på alla fyra.

Se upp!

Oopps!

Såg väldigt elegant ut...

...ett tag.

Han hamnade mitt inne i vågen.

Även fåglarna gillar att surfa.

Fast de surfar lite bakvänt.

Väntar in vågen och tar sig igenom den. De såg ut att tycka det var roligt.

Å så igenom vågen till andra sidan.

-Vad pysslar de där med egentligen?

Pasta till middag

Hittade ett monster i ett träd.

Den här fågeln hittade en pastabit.

Men den var inte kokt utan hård och torr.

Men har man hittat en sådan godsak så gäller det att inte ge upp.

Hur den löste problemet sedan vet jag inte för jag gick vidare. Träffade på en liten gul fågel.

Och en stor flygande fågel.

Spanade ut över havet.

Å så kom det en regnskur,  en rejäl skur.

Då gäller det att plocka in solstolarna snabbt.

Blir väl ingen vacker solnedgång i kväll då, tänkte jag.

Men så fel jag fick.