Myvatn - där marken fortfarande minns elden

Hur svårt det än var att lämna den lilla rävungen och åka vidare så kom vi ändå iväg. Njuter av landskapet på väg mot nästa stopp.

Har du någonsin drömt om en plats där jordens inre känns levande – där svarta lavafält möter glittrande sjöar och geologiska underverk kantar horisonten? Då måste du uppleva Mývatn i norra Island.

Detta unika område är inte bara en sjö, utan ett dramatiskt vulkanlandskap som bjuder på några av landets mest fascinerande naturfenomen. Från de marsliknande vyerna vid Leirhnjúkur och de bubblande lerkällorna vid Hverir, till lavagrottan Grjótagjá – Mývatn är ett lekfullt bevis på naturens råa, formande kraft. Gör dig redo och följ med till en plats där varje utsikt känns som tagen ur en annan värld.

Vi börjar vid Leirhnjúkur. Från parkeringen följer vi stigen, som längre fram övergår i en byggd gångväg. Här varnas det för att marken är extremt het på vissa ställen – det är viktigt att alltid hålla sig på de markerade lederna. Att kliva utanför kan vara farligt, och dessutom smälta sulorna på dina skor.

Framför oss pyser och ryker det ur berget – ett tydligt tecken på att jordens inre fortfarande viskar här.

Leirhnjúkur är känt för sitt dramatiska, nästan "marsliknande" landskap, som domineras av ett stort lavafält som fortfarande ångar och är synbart varmt decennier efter de senaste utbrotten.

Området drabbades hårt under de så kallade "Krafla-bränderna" – en nioårig period av vulkanisk aktivitet mellan 1975 och 1984. De flesta av de svarta lavafälten är resultatet av dessa utbrott.

Trots att det senaste utbrottet var 1984, är området fortfarande mycket aktivt. Det ryker och pyser upp ånga på en massa ställen och och man lägger handen på marken så är den alldeles varm.

Markens färger varierar i nyanser av rött, gult, grått och svart beroende på mineraler som svavel och järnoxid.

Dessutom börjar himlen övergå från klarblått till blåsvart, verkar vara busväder på gång.

​Leirhnjúkur betyder bokstavligen "Lerkulle" på isländska, vilket hänvisar till det grå, porösa lerlika materialet som bildas på grund av den geotermiska hettan.

Och medan vi står där, omgivna av röken och sprucken lavasten, är det lätt att känna sig liten – men också märkligt levande. Marken minns elden, och vi får vara vittnen till dess berättelse.

I dessa lerpölar så kokar det fullkomligt.

Man ser hur det fullkomligt kokar nere i marken.

Bubblorna från det varma vattnet ser ut som ett  pärlband. 

Inte så konstigt att det finns ett stort kraftverk/värmeverk här också.

Att ledningarna går i zickzack är inte något konstnärligt påhitt, utan en nödvändighet med tanke på den vulkaniska aktiviteten och rörelser i marken av det.

Vi lämnar Leirhnjúkur och åker vidare till Námafjall Hverir.

Fortsättningen finns här