Vinterbilder från 2003 – när Mälaren låg stilla

I brist på energi att ta itu med den riktiga städningen började jag i stället röja i mina bildarkiv. Där fastnade jag vid vintern 2003 – en av de där sällsynta, riktiga vintrarna då Mälaren faktiskt frös till ordentligt här utanför.

Isen låg så tjock att jag vågade ta hundpromenaderna ute på isen, och någonstans där föddes idén att dokumentera omgivningarna från sjösidan. Det blev en helt annan vy av det välbekanta.

Den vintern var isen så kraftig att isbrytarna fick gå flera gånger i veckan för att  hålla rännan öppen och den fick till och med köra runt bropelarna vid Nockebybron flera gånger för att rädda bron från att skadas av isen.

På bilden här är det lilla Ted som tuffar fram över isen.

Soliga helgdagar var det väldigt mycket folk som promenerade förbi här, som om hela trakten drogs ut mot ljuset och den ovanligt trygga isen. Det blev nästan som en egen liten vintergata där människor, hundar, barnvagnar och skridskoåkare samsades om samma bländande vita yta.

Det var något särskilt med stämningen de där dagarna — en blandning av försiktig glädje och nyfikenhet, som om alla ville passa på innan vädret skulle slå om igen.

På vardagarna var det betydligt lugnare. Då var det oftast bara jag och min vän Ingrid som rörde oss här ute. Hon bodde då i huset på bilden, och just den dagen stod hennes man Göran ute på balkongen och spanade ner mot oss.

Själv stod jag ute på isen och väntade med hunden, medan Ingrid närmade sig från strandkanten. Det var något fint i de där stilla vardagsmötena — inga planer, ingen brådska, bara två vänner som råkade befinna sig på samma frusna väg över Mälaren.

Ibland kunde det också bli ett möte med andra hundägare. Hundarna nosade nyfiket runt, och vi bytte några ord om kylan, isläget eller bara om hur vackert allt var den där vintern. Det var små, vardagliga möten, men de hörde till känslan av att hela trakten delade samma ovanliga vinter — en vinter då Mälaren bar och livet tog en annan rytm.

Nu när jag tittar tillbaka på de här bilderna ser jag hur mycket som har förändrats under de år som gått. En del är sig likt, men mycket har ändå skiftat — både i landskapet och i livet runt omkring. Hus har renoverats, träd har vuxit sig högre, människor har kommit och gått. Och samtidigt finns det där välbekanta kvar: ljuset över vattnet, siluetten av bron, och minnet av hur det kändes att stå där ute på isen med hunden vid min sida.

Nockebybron är sig fortfarande lik, och visst var det fina promenader vi kunde ta på isen där. Men man fick ha koll på hur vinden låg på — det kunde bli riktigt isande promenader om man först gick iväg med vinden i ryggen och sedan vände hemåt med de iskalla vindarna rakt i ansiktet.

Vänder man sig om och låter blicken glida in mot stan ser man hur mycket som förändrats. Kraftledningsstolpen är borta nu, och jag tror att de enda som verkligen sörjer den är korparna som brukade landa där. Jag saknar dem faktiskt lite — deras mörka siluetter mot vinterhimlen hörde liksom till utsikten.

Men jag hör dem fortfarande. De har tydligen hittat en mobilmast att sitta i nu, och deras kraxande därifrån känns nästan som en hälsning från förr.

När jag var där ute på isen med kameran slog det mig att jag borde försöka fånga hela vyn i ett panorama. Det blev många bilder, tagna bit för bit i den klara vinterluften, som jag sedan fogade samman till en enda lång vy över isen och omgivningarna. 

En god vän som drev en reklambyrå hjälpte mig sedan att få bilden utskriven. Och han tog verkligen i — resultatet blev ett panorama i stort format, hela två och en halv meter långt. 

De vintrar som isen bar gick Vikingarännet förbi här. Tanken var att loppet skulle fortsätta hela vägen in till Rålambshovsparken, men det var bara ett enda år som åkarna faktiskt kom hela sträckan. Resten av åren fick de vända tidigare, när isen inte höll eller när rännan låg för öppen.

Jag minns hur det såg ut när fältet passerade — en lång, färgglad rad av åkare som gled fram över isen, som om de var en del av landskapet. Det var något högtidligt över det, nästan som att vintern själv höll andan för att släppa dem förbi.

Den här bilden, som jag tog från Nockebybron den där klara vinterdagen, fick jag faktiskt publicerad i Utemagasinet. Det känns fortfarande lite speciellt när jag tänker på det — att just den vyn, fångad i ett ögonblick av is, ljus och stillhet, fick nå ut till så många fler än jag själv.

Och så avslutar jag med en bild på min trogna promenadkompis Destiny — eller Desty, som hon alltid kallades. Hon följde mig över isen den där vintern med samma självklara trygghet som hon följde mig överallt annars. Det är något särskilt med att se henne där, mitt i det vita landskapet, som en påminnelse om hur mycket sällskap kan betyda, även när världen runt omkring förändras.

Desty var dessutom en alldeles särskild hund, på ett sätt som nästan kändes förutbestämt. Hon var den enda valpen i kullen, och hennes ankomst blev allt annat än enkel. Kejsarsnitt, en liten kropp som inte riktigt ville komma igång, och den där stilla sekundlånga tystnaden innan hon tog sitt första andetag. Alla som väntat på en valp efter vår hund Wilma fick gå tomhänta den gången, för hur skulle vi kunna lämna ifrån oss just den valpen som så när inte klarat sig. Så plötsligt hade vi två hundar, som om livet själv bestämt att det var så det skulle vara.

Och det märktes tidigt att Desty bar på en sorts självklarhet. Vi behövde sällan uppfostra henne eller träna särskilt mycket – hon tittade bara på sin mamma och gjorde likadant, som om hon redan från början förstått hur världen fungerade. Hon utvecklade dessutom sina egna små idéer. Till exempel trodde hon att man hälsade på andra hundar genom att artigt – och mycket bestämt – klappa dem på huvudet med tassen. Det såg ut som en blandning av vänlighet och drottninglik värdighet, och de flesta hundar blev så förvånade att de glömde att protestera. Hon bar på en sorts självklarhet, som om hon visste att hon fått en extra chans och tänkte använda den fullt ut.

Det är märkligt hur tyst det kan bli när de inte längre går bredvid en. Stegen ekar annorlunda, och man lyssnar nästan efter det där välbekanta tassandet som inte längre kommer. Saknaden finns kvar, men också tacksamheten över alla de stunder vi fick och 15 år med den fina hunden och just sådana som den här vintern gav oss.

Stadspromenad.

Ibland blir bilderna bara kvar i kameran och upptäcks först när det är dags att använda kameran igen och jag tänker formatera minneskortet. Tog en promenad inne i stan en skön augustimåndag och dessa bilder kan ju få vara med som ett blogginlägg, inte så ofta jag har kameran med mig inne i stan.

Det här är ungefär vad jag såg.

Det byggs en hel del och en byggjobbare kan behöva en liten paus ibland.

Flaggallé fram till slottet.

Övergångsstället framför Grand hade en egen ordningsvakt, undrar vad som händer om man går mot rött.

Några kryssningsfartyg har anlänt.

Passade på att titta på Tullhuset innan det byggs och förändras där.

Ett Nobelcenter är tänkt att byggas här och byggstarten var planerat till 2016 men efter protester så har ännu inget hänt.

Ser att ett tyskt segelfartyg i modell större har lagt till vid Nybrokajen.

Folk flanerar i solen.

Andra sliter lite extra för kropp och kondition.

Östermalmshallen renoveras.

Under tiden kan vi handla i den tillfälliga paviljongen.

Jag fortsätter mot Hötorget och ser att Nick Brandt ställer ut på Fotografiska.

Ser också att PUB är ett minne blott.

Kikar in innan vi åker hem.

På kvällen får vi en otroligt färgad solnedgång, så jag kilar upp på översta balkongen och tar några bilder bort mot Nockebybron.

Efter en stund försvinner solen bakom skogen på Färingsö, som ett stort rött klot. en riktig augustimåne.

Promenad till Drottningholm.

Lördagmorgon och solen skiner, känns som en bra dag för en promenad. Vi styr kosan mot Drottningholm men först ett lite ofrivilligt stopp på Nockebybron, en segelbåt vill igenom och kön av bilar blir lång.

Där nere ligger Brostugan, de har inte öppnat ännu.

Flaggan är hissad på Drottningholms slott, så kungen är hemma.

Det är tidig förmiddag men gässen är redan hungriga.

Slottsstallen som numera är garage.

Inte bara gässen är på alerten så här tidigt. Här kan Sven Jerring berömda citat om japaner passa in, fast de här japanerna hoppar inte och kastar sig inte, möjligtvis att de fläktar sig, men framför allt så fotograferar de.

 Alla vill fota vakten, så då gör jag det också och känner mig som en riktig turist.

Drottningholms slottsteater.

Vi går ner genom Norra grinden.

Beundrar slottet och går inte på den fint krattade grusgången...

...för där får vi inte gå när kungen är hemma.

Vi traskar upp mot Floras kulle och den kungliga djurkyrkogården istället. Där har bland annat Tusse och Eisel egna gravstenar. Här låg förr prinsessan Sofia Albertinas trädgård med en damm, byggnader och ett menageri för hönsfåglar, nu finns här bara en inhägnad grop kvar.

Här uppe börjar också Kärleksstigen, undrar om Kungen och Drottningen brukar vandra där hand i hand.

Här uppe hittar vi något nytt som jag inte upptäckt förut, en utställning om planteringarna i parken och trädgårdsskötseln.

Där dansar figurerna menuett i solskenet.

Och se där, på en av de informativa planscherna hittar jag en bekant. Så kul att se dig här Eva.

Här kan man få lära sig lite om landskapsomvandling också.

Fullärda traskar vi vidare mot Kina slott.

Inga japaner hade hittat upp till Floras kulle men hit har de hittat, trots att Kina slott inte öppnat ännu.

Paviljongen där Adolf Fredrik satt och svarvade snusdosor är privat nu, men Confidencen är uppdukad som om de kungliga skulle vara på väg för en privat måltid.

Confidencen är en matsalsbyggnad där både matbord och serveringsbord dukades i våningen under den kungliga matsalen och på signal ovanifrån hissades mat- och serveringsbord upp i matsalen. Detta innebar att de kungliga kunde äta middag utan att betjäning var närvarande, alltså en confidence (franska för "i förtroende").

Norr om Confidencen ligger det gamla köket som numera inrymmer ett café, här kan trötta turister ta sig en välbehövlig fika och vila sina trötta ben en stund.

Vi är inte fikasugna ännu, så vi traskar vidare ner till Vakttälten som står där som en påminnelse om Gustav III dagar. Han hade stora planer för parken med idéer om flertalet byggnader men bara två blev förverkligade, som det här vakttältet och Götiska tornet. Byggnaden ser spännande ut men var bara en förläggning för kungligheternas vakter.

Här finns oändliga grusgångar att traska runt på.

Men vi slinker in bland de vindlande gångarna i Lövteatern istället.

Ovanför de 14 kaskaderna har man fin utsik över parken och slottet. Fast i dag är vattnet avstängt.

Det finns en hel del gäss i parken och på vissa ställen får man se sig noga för innan man sätter ner fötterna. De lämnar ganska stora visitkort efter sig.

Svanungarna har hunnit bli ganska stora.

Pappa svan kommer simmandes.

En riktig svanidyll.

Den här lilla filuren verkar tycka att jag borde ha haft mat med mig. Jag fick i alla fall en uppfodrande blick ifrån den.

Hägern i strandkanten gillar inte mig, den flyttar sig hela tiden så att den är på samma avstånd från mig, så jag går därifrån för att inte störa i matletandet.

Bakom blommorna ute på en av öarna anar jag något som jag inte sett i parken här förut. Kan det vara ett...?

...rådjur där på ön? Jo helt riktigt, den måste ha gått över bron för att komma dit.

Sedan gick vi hem.

Först small det.

Som sagt i rubriken, först small det rejält. Det var augustis första åskväder som drog in. Sedan blåste det upp så träden nästan låg vertikalt och regnet började strila ner för att övergå i skyfall. Kunde lika gärna vara någon som stod här med brandslangen, men det blev samtidigt ett magiskt och lite kusligt ljus för samtidigt sken solen. Jag kände mig manad att gå ut på övre balkongen och försöka föreviga det speciella ljuset, trots att det regnade.

Ljuset kändes nästan som att kliva ut i en sepiatonad värld.

Regnet fortsatte att ösa ner, ser att en liten båt sökt skydd under Nockebybron. Det var då den passade på att anfalla.

Den kröp in i mitt ena byxben och där HÖGG den till. Ja jag säger högg till för det kändes som om någon kört in en nål i benet. Två gånger dessutom. Första getingen för i år och så anfaller den.

Den fick plikta med sitt liv...och jag skäms inte ens för det.

Vad får man inte stå ut med för en bild; regn, åska, getingstick och smärta. ;)