The Island of Knights - På Riddarnas ö möter man historien i varje mur och bastion.

En dag i april, närmare bestämt den 11:e, höll kylan fortfarande sitt envisa grepp om Stockholm. Minusgraderna bet i kinderna när vi drog våra väskor genom den grå morgonen på väg mot Arlanda. Men bara några timmar senare steg vi av planet i ett helt annat ljus – Malta, den sägenomspunna ön mitt i Medelhavet.

En ö formad av riddare, belägringar och tusen år av korsande kulturer. Jag hade läst att man fortfarande kunde känna historiens vingslag i murar och kullerstensgator, och det dröjde inte länge förrän jag förstod vad de menade.

En första glimt av ön, från flygplanet.

.

Maltas flygplats är liten, inga bryggor utan alla får åka buss eller promenera till huvudbyggnaden.

.

Innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd i stan, behövde vi hitta vårt hotell. Det låter enkelt, men i Malta kör man inte bil överallt. De smala, branta gränderna i Valletta gör att taxin ofta får stanna en bit bort, och resten får man ta till fots. 

Det är så trångt i Vallettas gränder att man lätt hamnar på en gata där man egentligen inte borde vara. Som den här bilisten, som fick det rejält svettigt innan restaurangägaren flyttade bord och stolar så han kunde komma loss. Polisen konstaterade torrt att han nog borde ha valt en annan väg.

Vi hamnade ändå på rätt gata och behövde inte gå långt. På bilden syns huset där vi ska bo, där balkongfönstret står öppet är vår balkong. Det är en av de där typiska maltesiska träbalkongerna som sticker ut över gatan, lika charmiga som de är svåra att fotografera. Att bilden är tagen i den branta vinkeln beror helt enkelt på att gatan är så trång att det inte gick att backa för att få en bättre vy. Här får man ta det som det är: nära, brant, trångt – och alldeles underbart.

Nu var det dags att bege sig ut och upptäcka staden Valletta. Det var på den promenaden vi träffade på stadens grundare – mannen som inte bara byggde en stad, utan formade hela Maltas öde.

Jean Parisot de Valette. Det är lätt att tro att han bara är ännu en riddare ur historieböckerna, men Valette var något helt annat. Han var stormästaren som ledde Johanniterorden genom den stora belägringen 1565, då Malta stod emot en enorm osmansk styrka.

Segern gjorde honom till en hjälte i hela Europa, men det var hans nästa beslut som verkligen satte spår: han beordrade byggandet av en helt ny huvudstad på den smala halvön mellan två hamnar. En stad som skulle vara starkare, vackrare och bättre rustad för framtiden. Den fick namnet Valletta, efter honom själv – och det är hans vision som fortfarande präglar varje rak gata, varje bastion och varje solvarm sten.

Valette hann aldrig se sin stad färdig. Han dog 1568 och ligger begravd i St John’s Co‑Cathedral, mitt i hjärtat av den stad han bara anade konturerna av. Men när man står framför statyn, med utsikt över de gyllene murarna och havet som glittrar nedanför, känns det nästan som om han fortfarande vakar över sitt livsverk.

Namnet Malteserorden började användas först efter 1530, när Johanniterorden fick Malta i förläning av kejsar Karl V och flyttade sitt högkvarter hit. Innan dess kallades de helt enkelt för Johanniterorden.

Men St John’s Co‑Cathedral återkommer vi till sen, nu vill vi se oss om lite.

Det blir bara en lite kortare promenad för att känna in stan och njuta lite av värmen, för det har varit e lång dag med mellanlandning i Köpenhamn.

Efter en lång och innehållsrik dag tog vi en kort kvällspromenad genom Valletta, den lilla huvudstaden som klättrar upp och ner över sin smala halvö. Här är gatorna inte bara branta, de är nästan som trappor som leder en rakt in i historien. Det är lätt att förstå varför hela staden är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Varje sväng bjuder på nya vyer, nya nivåer och nya överraskningar.

När kvällsljuset började mjukna föll det perfekt över Vallettas berömda träbalkonger. De hänger som små färgglada utskjutande rum över gatorna, ibland sneda, ibland nymålade, alltid charmiga. Det är något speciellt med hur de nästan svävar över de smala gränderna, som om de vill se vad som händer nere på gatan innan de släpper kvällen förbi. Att promenera här är som att gå genom ett levande museum där varje fasad berättar sin egen historia.

När vi närmade oss hamnen såg vi färjan till Sliema lägga ut, full av resenärer som var på väg tillbaka efter dagens äventyr. Kvällssolen låg lågt och speglade sig mjukt i vattnet, som om den ville följa båten en bit ut i bukten. Det blev en stillsam och vacker avslutning på vår egen kvällspromenad, en sista glimt av Vallettas gyllene ljus innan det var dags att dra sig tillbaka och ladda för en ny dag i denna backiga och oemotståndligt charmiga stad.

Efter en mycket innehållsrik dag är det dags att dra sig tillbaka.