Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.

Okay, Queen.

Den här målningen på Nunnegatan i Tallinn, tänkte inte så mycket på den innan jag upptäckte att de guidade promenadturerna stannade till där och berättade om målningen. Blev nyfiken vad det var för speciellt med just den och började leta information.

Den heter Okay, Queen och är målad av Marie Soosaare hon är en estnisk konstnär som är känd för sin gatukonst. Hennes konstverk är ofta kontextuella, vilket innebär att de relaterar till den plats där de är målade.

Den här är inspirerad av en legend om kung Valdemar II, som var kung av Danmark från 1202 till 1241. Han är särskilt känd för sitt korståg till Estland år 1219, där han enligt legenden fick den danska flaggan, Dannebrog, från himlen under slaget vid Lindanäs. Detta gjorde Estland till en dansk koloni under en period. Han var också en av de mest inflytelserika kungarna i Östersjöområdet under sin tid.

Han inte inte bara erövrade Estland utan enligt vissa källor var hans mål att utrota hedendomen och sprida gränserna för den kristna tron.

I en här målningen har Soosaare hämtat motiv från Hans Kniepers gobeläng från 1500-talet och referenser till Tallinns medeltida historia. Den gobelängen  finns i Kronobergs slott i Danmark.

Soosaar beskriver målningen själv så här;

”Mansfiguren i verket avbildar den danske kungen Valdemar II, som kom för att omvända Estland till kristendomen i början av 1200-talet. Enligt legenden såg han under sin jaktresa en vacker get, som han ville fånga levande. Under jakten föll dock geten från en klippa av rädsla och dog. Det finns också en legend om att det tyska namnet för Tallinn, Reval, härstammar från orden Reh fall, eller getfall. I mitten av verket står en nunna i cistercienserkläder, avbildad som en madonna, som andaktsfullt håller en fallen get. Tallinns Sankt Mikaels kloster låg nämligen i området kring Aida- och Kloostri-gatorna, och dess nunnor gick ofta längs Nunne-gatan till havet. Bakom nunnan kan man också se Seegatagune-tornet, som fram till dess rivning på 1800-talet låg på samma plats där mitt verk finns idag."

.

På tal om Dannebrog så hittade vi ett minnesmärke för sägnen om flaggan när vi tog en promenad uppe på Domberget.

Lindanäs, även känt under det danska namnet Lyndanisse, ligger i den del av Estland där dagens huvudstad Tallinn ligger. Det var här, på en kulle känd som Domberget, som danska trupper landsteg under 1219. Under detta slag, som ofta kallas Slaget vid Lindanäs, har en legendarisk händelse blivit en central del av dansk historia: enligt myten föll den danska flaggan, Dannebrogen, från himlen och gav därmed ett gudomligt godkännande till deras kamp.

Ganska naturligt att det finns ett monument här på Domberget,  som en påminnelse om den medeltida händelsen.

Står man i en viss vinkel så blir det en dansk flagga av den här skulpturen.

Aassiaat

Nu börjar det kännas som vi verkligen är på Grönland. 

Flyget till nästa plats tog bara lite knappt 20 minuter. Hit finns det inte någon bilväg. Vi har nu kommit till Aasiaat.

Aasiaat ligger på en ö i Diskobukten och namnet på staden betyder "spindlarna". Vet inte om de har extremt mycket spindlar där, men i stadsvapnet är det ett spindelnät.

Här på flygplatsen ska vi bli upphämtade av någon från hotellet. Han finns redan i den lilla flygplatsbyggnaden och hälsar oss välkomna. Det visar sig att vi är 8 och en halv som ska ha samma resrutt och samma boenden. Ett danskt par, två damer från Litauen en familj från Frankrike med sin 3 åriga dotter och så jag och min man. Vi kommer att bli som en liten grupp som inte har samma planer för dagen men som jag sa, samma resrutt.

Vi kommer lära känna dem under resans gång.

Vi får våra resväskor och kan åka till hotellet. 

Vi bor på hotell Söma, eller Sjömanshemmet som det egentligen heter, men alla säger Söma.

För att inte bli utan middag har vi förbokat bord på hotellets restaurang, vi läst den ska ha bra mat. Kollade på nätet innan och såg att det fanns inte så många alternativ på matställen, tror det var två.

De andra som kom samtidigt hade bokat en valsafari på 3 timmar ut i isfjorden. Valsafari är vi inte sugna på, har varit på det på Island  det enda som vi fick då var sjösjuka och se en säl. När vi dessutom ser att det är en ganska liten båt så känns det bra med middag istället. Det är en av båtarna vid bryggan som de ska ut med. Några valar? Nä de såg inga valar.

Vi får ett rum ned utsikt ut mot havet och den gamla fiskeindustrin...

...och in över staden har vi den klassiska bilden av Grönland med de små färgglada husen. Nu känns det som riktiga  Grönland.  Bara lite snö som fattas, fast är nog lite för tidigt för att få snö.

Nu var vi riktigt hungriga så vilken tur att det var dags för mat. Huvudrätten var Smörångad lokal fisk – panerad blomkål med lime – blomkålsskum – hasselnötter och örtsallad. Den lokala fisken nu i augusti var en ljuvligt god hälleflundra. Blomkål och rotfrukter upptäckte vi var vanliga tillbehör till maten. Naturligt eftersom sallad,  tomater och gurka och liknande ömtåliga grönsaker var svåra att transportera hit. 

Efter middagen tog vi en promenad på stan.

Träffade på ett par som precis kom tillbaka från en fisketur, fiskelyckan hade varit god sa de. Det gäller att fylla frysarna inför vintern då fartygstransporterna inte kommer fram. 

Vi går runt och tittar lite, kyrkan ser välbevakad ut. Där uppe ser vi en valbensportal, en sådan verkar finnas i varje samhälle. Berget upp mot kyrka är visst en populär lekplats. Ser du barnen där.

Här i Aasiaat bor ungefär 3.000 personer och det är Grönlands femte största stad. Den är ett administrativt centrum med bland annat sjukhus, ålderdomshem, museum, bibliotek och flera skolor. Det här är domstolen. 

Något som vi upptäcker att det är gott om här i Aasiaat är trappor...

...massor av trappor och långa trappor. 

Även polisstationen har trappor. 

Något annat som är utmärkande för grönländska samhällen är alla ledningar som ligger ovan jord. Något som är nödvändigt med permafrosten som gör det omöjligt att ha dem nedgrävda. 

Även tvätt som hänger på tork utomhus är vanligt. 

Vi traskar uppför och kommer upp till det röda huset med den stora målningen på, det är ett slags kulturhus och samlingshus. Inne finns det många traditionella målningar,  fast av parkeringen av många rullatorer utanför så verkar det vara någon pensionärsträff där, åldersmässig så skulle vi nog passa in i sällskapet men vi vill inte störa så vi går inte in. Men på baksidan av huset hittar vi ungdomarnas gästbok.

Ser även en lite annorlunda placeringa av toastolen vid ett hus.

Vi drar oss tillbaka mot hamnen och ser att det är en del rederiarbete och reparationer som görs där.

På en del fartyg är det en hel del kvar att göra för att  få dem sjödugliga.

Kom att tänka på ett gammalt uttryck som min far ofta använde när vi skulle åka bil och jag var orolig för bilsjuka. Han ansåg att en full mage var bästa boten, alltså " Tomma tunnor skramlar mest". Så jag får kanske tänka på att äta en stadig frukost i morgon bitti för då ska vi ut på sjön.

Sover gott och vaknar full av förväntan till en gryende morgon, för nu väntar nya äventyr och intryck. Ser du den lilla vita pricken borta i horisonten, mitt i bilden.  Det är ett isberg, dit ut ska vi snart. 

Nästa om Grönland

Vildmarkståget 2023. Stockholm - Östersund

En dag i april samlades ett förväntansfullt gäng på Stockholms Centralstation för att resa med Vildmarkståget. Vi hade fått avgångstiden 10:58 men inte vilket spår det skulle gå ifrån. Gissar att alla som samlats vid Ringen på Centralen och stod där med samma lilla tagg på resväskorna var lite nyfikna på varandra.

Plötsligt dyker det upp på skärmen att vi skulle åka från spår 18, ett lämmeltåg av människor strömmade iväg. Upp på det som skulle vara spår 18 för att upptäcka att där pilen visade till spår 18 var egentligen spår 19 och i samma veva upptäcka att vårt tåg rullar in på spår 15.

Ja lite motion skadar inte, så lämmeltåget vandrade trappa ner och trappa upp och in på rätt perrong.

Loket måste förevigas också innan jag klättrade in till vår vagn. Loket är ett ellok RC6 1323.

Vi, som var min man och min väninna och hennes barnbarn, hade  fått våra platser i en tjusig första klass vagn från 40-talet. För tågnördarna kan jag berätta att det var Ao 15b 3295 byggd av Kalmar verkstad. Den hade två salonger med fina röda öronlappsfåtöljer, teakväggar och björkfanértak. Den var i trafik ända in på 80-talets mitt. Självklart så var min lilla maskot Lilla M med på resan.

I de fåtöljerna satt vi skönt. Här kommer Tomas, en av våra reseledare och berättar lite om vad som ska hända.

 Vår toppenduktiga och trevliga reseledare Heike kommer också och hälsar oss välkomna.

Vi får ett första stopp i Gävle där några nya passagerare stiger på.

Sedan är det dags för lunch, den serveras i vår restaurangvagn. Det är SJ:s första elektriska restaurangvagn, den har två kök och två matsalar. I dag blir vi serverade rostbiff med potatissallad av Yvonne och Mårten. 

På ena väggen i matsalen är det ett intarsiakonstverk av Ewald Dahlskog, föreställande Göteborg och Malmö.

Vi har även en barvagn med, den är en "Salins vagn" S1 3607.

Där kan vi hämta kaffe så ofta vi vill i våra ny fina muggar.

Eller varför inte avnjuta en Irish coffee.

I Bräcke stannar vi för en liten bensträckare, där snöar det för fullt.

Vi känner igen oss där för när vi bilade norrut förra hösten hade vi en övernattning i Bräcke, då snöade det inte.

Klart vi måste passa på att ha snöbollskrig där.

Wille vann.

Sedan var det mat igen, mycket mat på den här resan.

Framåt kvällningen var vi framme i Östersund. Där var vår första hotellövernattning.

Där pulsade vi fram i snö...

...och firade med lite gott att dricka före sänggående.

Så var vår första dag på Vildmarkståget till ända, i morgon tuffar vi vidare norrut.

Vad ska ni göra i Bräcke?

En vän frågade mig; Vad ska ni göra i Bräcke.

Sova, svarade jag.

För det var tänkt som ett övernattningsstopp på vägen norrut.

Men om man undviker motorvägar och väljer den smala vägen så kan man passa på och se på vårt vackra land. Stanna och ta några bilder och bara njuta av att vara på väg någonstans.En panoramabild från mobilen.

Ett stopp blev det vid Svärdsjön där Svärdsjö kyrka speglade sig så vackert i vattnet.

Åka efter GPS i all ära, men nog är det trevligare med riktiga kartor. Tur var att vi hade kartboken med oss, för emellanåt ute på små skogsvägar försvann ofta all uppkoppling i mobilen.

Vid bron in till Linghed stannade vi till igen, där står det en kyrkbåt. Finns ingen skylt eller förklaring till den, men en kyrkbåt är en typ av snipa som förr användes för att ro till kyrkan med. Kyrkbåtens konstruktion bygger på samma byggnadsätt som vikingaskeppen.

Inte så långt därifrån ligger Envikens Gamla kyrka. Den såg så fin ut så vi stannade för att titta.

Envikens Gamla kyrka uppfördes 1600-talet på eget initiativ av folket i Enviken. Kyrkfärden till Svärdsjö ansågs för lång och var mycket strapatsrik, trots detta fick man inte biskopens tillstånd att uppföra ett kapell. Men Envikenborna trotsade biskopen och byggde sin kyrka ändå.

Kyrkan var öppen så vi gick in och respekterade uppmaningen vid ingången.

En mycket vacker kyrka är det.

Men kan tänka mi att kyrkobesökarna fick en aning träsmak i baken under predikningarna, som kunde vara mycket långa på den tiden. Sitta i timmar på dessa plankor var nog inte skönt.

I Envikens Gamla kyrka har inga större förändringar skett sedan 1880-talet. Kyrkan har ingen elektricitet eller värme utöver järnkamin och är i sin helhet bevarad.

Snyggt handtag och lås.

Mitt ute i skogen vid Nyfäbode ser vi plötsligt något som är lite ovanligt i de här trakterna. Där står en runsten, den måste undersökas. Det ser ut som en runstenen med runor inhuggna i en drakslinga, men när man tittar lite noggrannare så är det inga runor utan bokstäver i lite kantigt format.  Det är lite svårt att läsa texten, men där står det,  "Åt minne av Udd Hans Andersson för 30-årigt oegenyttigt arbete på Balungsvägen. Enviken befolkning reste vården 1922".

Ingen stor sevärdheter egentligen, men så pass intressant att jag blev nyfiken på vem den där Udd Hans var. Sökte runt lite och kom fram till att han hade en del kommunala uppdrag, men det som låg honom varmast om hjärtat var att få Balungsvägen i fullgott skick och la ner 30 år på det arbetet. Folk i bygden tyckte att det arbete han satsade var så värdefullt att han skulle hedras på något sätt. 10 år efter hans död restes den här stenen. 

Vi far vidare på, inte alltid så slingriga skogsvägar.

Ibland behöver bilen lite mer bränsle, men här gick det inte så bra att tanka. Huset där bredvid macken, såg jag på foton inne i macken att det varit en butik förr och samlingspunkt för byns ungdomar. Nu var den tom och öde.

En Japp eller Daim för 25 öre hade varit gott, men automaten här på mackens gavel var tom.

I Färila Hittade vi en fin väggmålning.

Där hade Arnes Gatukök förvandlats till Vietnamesisk Wok. 

När det blev dags för lunchpaus så hittade vi ett fint ställe vid Ljusnan. För att få en bild på älven så behövde jag lite hjälp, backen ner klarade jag inte, den var för brant så min snälla assistent fick kila ner med min kamera och ta en bild.

Platsen här heter Henriksforsen.

Små skogsvägar avlöstes av ändå mindre skogsvägar.

Inte allt för långt från Bräcke finns en natursevärdhet, blev en trevlig omväg för att se Hallhuvudstenen. Det är ett ett märkligt fenomen där ett stort stenblock balanserar uppe på ett litet och stenblocket ser ut att kunna tippa av minsta vindpust.

Visste inte riktigt om jag skulle våga mig ner dit, men ner kommer man ju alltid säg det och jag kom både ner och upp. 

En väldigt speciell sten så när jag nu tog mig fram i blåbärsriset, får stenen vara med från båda håll.

Många riktigt stora flyttblock hade samlats i skogen här.

Nu var det  inte så långt kvar till dagens mål, Bräcke. Där vid vårt övernattningsställe hade älgarna börjat beta av träden.

Ja, jag säger som min vän sa, vad gör man i Bräcke. Vi gick ut för att se och det fanns inte så mycket att se, de flesta butiker gapade tomma och till och med polisen hade övergivit stan redan 2015.

Men fotografer gillade de tydligen här.

Men något trevligt hade de ändå. Prisbelönt glass.

Klart att vi var tvungna att testa den och god var den. 

Långt inlägg blev det, men det var stora drag så som vår dag var. En härlig dag. 

En glimt av Sveriges från Gävle till Bräcke.