Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

Lego

Hamnade på en Lego utställning, där de gjorde reklam för blomsterlego.

Så här ovanifrån ser utställningen ut som ett legodockskåp.

Många fantasifulla skapelser.

Inte röra! Man fick tydligen inte plocka några blommor här.

Utställarna betonade vid flera stationer att byggglädje med Lego inte har någon åldersgräns. Skyltar, samtal och aktiviteter uppmuntrade både barn och vuxna att släppa loss sin kreativitet. Många vuxna besökare syntes engagerade i byggandet. Budskapet var tydligt: fantasin har inget bäst före-datum.

För att engagera besökarna erbjöds ett vykort som kunde hämtas vid ankomst. Med kortet i handen fick deltagarna gå runt till sex olika stationer för att samla stämplar och skapa ett färdigt mönster. En skylt informerade tydligt: "Gäller även vuxna."

Den här var inte av Lego, men stod parkerad utanför ett flott hotell. Dyr och snygg.

Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​

Tejp fungerar bra.

Vägarna här i Mongoliet går hårt åt bilarna, vi har lite problem med vår bil.

Men är man i ett land där det är långt mellan verkstäderna så får man vara uppfinningsrik. Fram med tejprullen...

Så är det fixat i ett kick...och den omplåstringen klarade sig för resten av vår resa. Fast det var lite kallt om fingrarna där med bara +5°C.

Går inte bakdörren att stänga, lätt fixat. Fast det där är inte vår bil.

En ovoo (stupa) byggd av pinnar.

Den hade vi behövt gå många varv runt för att få välsignelse av vår färd. För lite längre fram såg vägen ut så här.

Rena rama lervällingen. bilen där framme har just klarat sig igenom leran och väntar för att se hur det går för oss, ifall vi skulle behöva hjälp.

Vi körde om några personbilar på väg hit och jag undrar hur de ska kunna ta sig igenom den här geggan. För vi får kämpa rejält för att inte fasta och ändå har vi fyrhjulsdrift och en hög bil.

Det här är inte floden utan vägen.

Här ska vi över, undrar hur djup det är.

Bättre färdmedel i den här terrängen är nog häst.

Även om jag tvivlade och trodde att vi skulle bli tvungna att gå ut för att skjuta på, så kom vi igenom lervällingen till slut och kunde njuta av vacker natur.

Inget dramatiskt väder utan bara vackra landskap.

I skydd av berget ligger ett vinterviste.

Här är ju vägen riktigt bra.

Varning för slirig väg, som om det inte varit det tidigare. Eller så varnas det för att det kan gå blixtrande fort.

Det var inte bilkö där, utan flera som stannat för att beundra utsikten.

Om det inte vore för att där står en Ger, så skulle det här nästan kunna vara en svensk liten by.

                                                              föregående --- nästa

Den stora stenen

I byn Ikh Tamir, söder om Khoid Tamir River finns en stor granitsten, den är täckt med 150 skrifter på många olika språk och från många olika tidsperioder .

Platsen för stenen har blivit ett stort utflyktsmål för mongolerna.

De äldsta skrifterna på stenen är på runskrift,  från den turkiska perioden från sjätte och sjunde århundradet. En ovoo (stenstupa) är placerad på toppen av stenen.

Tyvärr är det många som klottrat graffiti på denna sten och de gamla skrifterna försvann nästan. Regeringen bestämde sig för att skydda berget 1994.

Det finns flera legender om denna sten. Den mest kända legenden är berättelsen om Bukhbileg, en jättekrigare, som skulle ha kastat denna sten på en orm, vilket skulle förklarar den konstiga placeringen av stenen.

En annan lokal legend berättar att denna sten symboliserar kärleken till två olyckliga älskare. Tamir var kär i Taikhar, men hon var lovad till en annan och deras kärlek var omöjlig. Så flickan sprang iväg mot floden och hennes älskade Tamir satt nära floden och för att vänta på att hon skulle komma tillbaka. Men väntan var oändlig och Tamir blev till en sten, utan möjlighet att någonsin träffa sin kärlek igen.
Lokalbefolkningen tror också att om någon lyckas kasta en sten upp på toppen av stenen så blir man rik.

Här vid stenen kan man rida jak, häst och åsna. Säkert jättekul tyckte den här turisten men åsnan hade nog inte lika kul.

Vi lämnar jippot vid stenen och går bort till floden istället.

Härligt att se en flod med friskt vatten och hur det gröna frodas. Vi stannar där en stund och kastar macka.

Torra träd tycker jag är så vackra.

När vi kastat macka färdigt så vandrar vi iväg utefter floden.

Här några exempel på hur man tar till vara på allt.

Lite längre ner utefter floden har några turistande mongoler samlats. Där sitter även några barn som jag tror är med sällskapet där borta.

Men när vi pratar med dem så är de där själva och har simmat i floden, tack vare vår guide Solongo kan vi prata med dem och får veta att de är 3 år och där på egen hand.  Strax efter kommer pappan på motorcykel och hämtar pojkarna. Vi frågar om de kan simma.

 - Jodå vi kan simma.

På väg tillbaka till campen ser vi något som påminner om Sverige.

Vi går tillbaka till vår camp och där finns den allra gulligaste lilla valp. Den bor i Geren bredvid oss och tycker inte alls om att vara instängd.

Ett litet potpurri på den oemotståndliga valpen.

                                                                   föregående ---nästa