Edinburgh - Dean Village.

Edinburgh kan överraska med sina stilla hörn, där stadens brus plötsligt dämpas och naturen tar över. En klar dag utan regn gav oss chansen att vandra bort mot Dean Village, längs Water of Leiths gröna stråk. Här, bara några steg från stadens hjärta, öppnar sig ett landskap som nästan känns som skog – med susande träd, fågelsång och den gamla bron som vakar över dalen. Promenaden blev en påminnelse om att även i en historisk stad finns platser där man kan andas lugnt och låta stegen följa flodens rytm.

Namnet Dean Village kommer från ordet dene (djup dal). Här låg i över 800 år en blomstrande kvarnby, där elva olika kvarnar drevs av Water of Leiths kraftiga ström.

Lite kuperat område med äldre hus.

Från bron öppnar sig utsikten över Water of Leith och de gamla husen som klamrar sig fast längs sluttningen. Dean Bridge, byggd av Thomas Telford på 1830-talet, bär oss högt över dalen och ger en känsla av både styrka och elegans. Nedanför ligger Dean Village, en gång en livlig kvarnby, nu en stilla oas där stenhusen speglar sig i floden. Här möts stadens historia och naturens lugn, ett ögonblick där man kan känna både tidens tyngd och flodens eviga rörelse.

Dean Village är idag ett av Edinburghs mest attraktiva och dyra bostadsområden. Det som en gång var en kvarnby präglad av fattigdom har förvandlats till ett eftertraktat kvarter med exklusiva lägenheter och townhouses, där priserna ligger långt över stadens genomsnitt. 

Fortsätter vi en bit in i området så kan man se bron också.

Dean Bridge uppfördes för att knyta samman Edinburghs västra delar med de nya bostadsområdena som växte fram norrut. Den ersatte den enklare stenbron vid Bell’s Brae och blev ett av stadens mest imponerande byggnadsverk. Det var ett av ingenjören Thomas Telford sista stora projekt, skapat vid 73 års ålder.

Dean Village bär på en märklig dubbelhet. Som jag nämnde tidigare låg här, längs Water of Leith, i århundraden en kvarnby där arbetet var hårt och livet ofta fattigt. Husen klamrade sig fast vid sluttningarna, och floden var både kraftkälla och livsnerv. Under 1800-talet förlorade byn sin betydelse och förfallet satte spår – Dean blev länge förknippat med enkelhet och misär.

Men idag är det svårt att föreställa sig. De gamla stenhusen är varsamt restaurerade, nya bostäder har vuxit fram, och området har blivit ett av Edinburghs mest eftertraktade. Här bor nu välbeställda familjer och internationella köpare som söker lugnet mitt i staden. Priserna är höga, men det är just kombinationen av historia, natur och närhet till centrum som gör Dean Village så eftertraktat.

Att vandra över bron och blicka ner mot husen är som att se två världar mötas: kvarnbyarnas slit och dagens exklusiva idyll. Det är en påminnelse om hur platser kan förändras – men också om hur floden, husen och dalen bär med sig minnet av allt som varit.

Vi promenerar vidare utefter floden.

Ett lugnt och lummigt område.

Det lilla vattenfallet i floden påminner om varför Dean Village en gång växte fram just här. Det brusande vattnet var kraften som drev kvarnarna, livsnerven för byn under århundraden. Idag är det bara ljudet och rörelsen som finns kvar – men när man står här är det lätt att föreställa sig hur hjulen snurrade och arbetet aldrig tog paus. Ett stycke natur som bär på minnet av människors slit och vardag

Promenaden längs Water of Leith leder oss fram till en större bro, vars valv spänner sig mäktigt över dalen, bilar passerar ovanför oss men vi fortsätter i den lugna dalen.

Vi har fått en fin promenad men när vi kommer fram till en brant trappa känner vi att det är dags att vända åter mot staden. Floden och dalens stillhet ligger kvar bakom oss, medan stegen leder uppåt mot stadens puls igen. Varje trappsteg känns som en övergång, från naturens gröna lugn till Edinburghs livliga gator. Att klättra uppför är som att lämna en hemlig värld, men med känslan av att ha burit med sig dess ro i hjärtat.

Uppe vid Douglas Crescent möts vi av ett helt annat Edinburgh – eleganta hus med anor från 1800-talet och en känsla av stadens förfinade sida. Här känns det som att historien sitter i fasaderna, samtidigt som lugnet från floden fortfarande dröjer kvar. 

Blir en bra övergång innan vi kommer åter till de mer livliga kvarteren.

När vädret är på vår sida passar vi på att gå vidare till nya kvarter. Vi låter oss imponeras av husens elegans, och små detaljer som rördragningarna. Visst är det tur att de sitter utanpå fasaderna, så att man kommer åt dem när kylan gör sitt och de fryser sönder.

Här är det riktigt backigt, kanske syns det inte på bilden hur brant det är. Men när man ser att de har satt upp en ledstång direkt på husväggen, för att hjälpa gående när backen blir hal på vintern, då förstår man att lutningen är på allvar."

Här stöter jag på det som nog är stadens allra finaste väggmålning. Färgerna lyser mot stenfasaden och gör gatan till ett galleri under bar himmel – ett oväntat konstverk som får mig att stanna upp och beundra.

Bron över floden Narva.

Bron mellan Narva och Ivangorod är en del av E20. Den har länge varit en viktig handels- och resenärsrutt.

För att komma upp på bron från det här hållet så måste man gå en bra bit till pass och tullstationen. Att gena upp bredvid borgen går inte. Där är det ordentligt avspärrat med taggtråd och en gränsstolpe finns det där också.

Ända fram till 1 februari 2024 var bron öppen för biltrafik. Då stängdes den av Ryssland, under förespegling om att bron måste repareras. Det ska ta två år säg det, fast jag såg inga reparationsarbeten där nu. 

Fram tills dess så gick det bussresor från Narva till St Petersburg och det var en livlig biltrafik. Men efter Rysslands invasionskrig i Ukraina började den ryska passpolisen ta mycket god tid på sig för kontroll så det bildades enorma köer.

Nu är det helt avstängt inga bilar kan köra över. 

Ryska medborgare kan fortfarande korsa gränsen till fots över till Narva, men det finns begränsningar. De får bara passera här under vissa tider och bara dagtid.

När vi står och tittat ut över bron så ser vi att det är ganska många som går över. En del drar på "dramaten" och flera har resväskor. Gissar på att de varit över till Narva och handlat. Men EU:s sanktioner har gjort det svårare för ryska medborgare att handla i Estland, eftersom många ryska bankkort inte fungerar i väst. Trots detta har vissa ryska konsumenter hittat sätt att kringgå restriktionerna, exempelvis genom att använda personliga shoppare eller parallellimpor som Parallellimport ibland kallas.  

Här uppe kan man stå och titta över till Ryssland, det är inte längre än att det skulle gå att simma över.

Men  bäst att låta bli, för den ryska gränsbevakningen patrullerar på floden.

Vi tittar över till ryska sidan och de på andra sidan tittar på oss. Ser att det varit samarbeta mellan länderna för likadana gungor finns på estländska sidan.

I Narva, där majoriteten av invånarna är rysktalande, har kriget skapat en djup splittring i samhället. Många har starka band till Ryssland, medan andra, ofta de unga, identifierar sig mer med Estland och EU. Den av Estland förstärkta gränskontrollen, har gjort det svårare för Narvas invånare att resa till Ryssland. Dessutom har restriktioner på rysk media införts, vilket har förändrat informationsflödet för många rysktalande invånare. Samtidigt har propaganda och patriotiska firanden blivit mer framträdande, särskilt vid högtider som 9 maj, där ryska och estniska invånare firar på olika sätt

Färgglatt ryskt hus.

Renovering på gång.

Skyltar som tydligt visar att här får du inte åka.

Härifrån ser man avspärrningarna tydligt och var de gående får gå. Det är till vänster på bron, under taket. Två med väskor går där.

Ryssland har också reagerat på ukrainska symboler, som de flaggor som var med i förra blogginlägget. Generellt har ryska myndigheter varit kritiska mot offentliga visningar av ukrainska flaggor och andra symboler nära gränsen. Ryssland kallar det för provokationer.

För att komma till själva staden Narva måste vi gå runt hela pass- och tullanläggningen. 

Vi får traska på i en lång omväg för att komma till själva centrum, återkommer med lite mer om Narva i nästa inlägg.

Strosa i Sydney

Australienresan avslutades i Sydney och där hade vi några dagar på oss för att uppleva staden och dess hjälpsamma och trevliga befolkning. Vi tar en liten rundtur med bildkavalkad. Börjar i den botaniska trädgården för en morgonpromenad. Fåglarna kvittrar och blommorna doftar.

Tittut, vem kikar fram där.

En Rainbow Lorikeets som passar på att äta lite frukost.

Lite fågelfotografering.

Fågelporträtt i all ära, men jag tycker det är lite roligare då det händer något. Som här där fågeln har lite svårt med balansen.

Många olika blommor och träd växer i den parken.

En del träd var väldigt stora.

Den parken var rent av fängslande.

Den rymmer även ett sagoslott, som egentligen är Government House.

I en skuggig hörna sitter Pan och ser ut att njuta, hörde ingen flöjtmusik och inte lyckades han skrämma mig heller

Vi promenerar vidare och kommer till Darling Harbour igen.

Stannar inte där utan fortsätter upp till The Rocks som är den äldre delen av Sydney.

Får syn på en julgranskula med så vackert innehåll att alla turister stannar upp för att fotografera, de flesta tar förstås en seflie framför kulan.

En bild under Harbour Bride är väl också obligatoriskt.

Och de äldre husen här måste ju också vara med.

Målningen på det här huset var väldigt förvillande, den släta väggen var förvandlad till en veranda och framsidan ser ut att ha en ingångsdörr. Skickligt målat.

Här träffar vi också på Biggles, "A loved friend of The Rocks". Står det på skylten. Måste ha varit en mycket älskad hund som fått en egen staty.

Här i The Rocks har de en slags adventskalender för barnen, sådana här skåp står det på olika platser runt om och då de öppnar dörren till skåpet finns det en saga där inne.

Men nu börjar det bli dags för lunch så vi tar en liten paus.

Fortsätter promenaden sedan.

Guldgrävartåg till Kuranda.

I dag ska vi bland annat åka tåg. Det är den berömda järnvägen, Kuranda Scenic Railway, som slingrar sig upp i berget från Cairns till Kuranda. Järnvägslinjen byggdes för att kunna forsla förnödenheter och till guldgrävarna och nybyggarna uppe i bergen. Den 10 maj 1886 togs det fört spadtaget för att bygga den här järnvägen och 18 månader senare var den klar.

Vi startar vår resa i Freshwater.

Tidigare hade man bara haft floden och en mycket sumpig och hopplös väg från Port Douglas för transporter.

Numera är det en trevlig turistattraktion att åka med det gamla och fina tåget.

Charmiga vagnar i gammal stil.

Tåget tuffar på i sakta mak uppför backar och genom regnskog.

Järnvägsarbetarna fick slita hårt vid bygget av den här järnvägen och många arbetare dog.

Sträckan har 15 tunnlar och det här är tunnel nummer 11.

Den mest spektakulära platsen på resan är nog Stoney Creek bridge.

Den går över ett vattenfall.

Jag försökte ta en bild på bron på håll, men det gungade och skakade en hel del men det går ändå att se lite hur bron ser ut på håll.

Vid Baron Falls  stannar tåget i 10 minuter för fotografering.

Fin utsikt ner mot dalen och havet.

Jag skyndar mig upp till utsiktsplatsen för att få bättre blick över vattenfallet .

Här är vattenfallet.

På andra sidan dalen kan vi nu se linbanan som vi ska åka ner med.

En kort sträcka till med tåget och vi är uppe i den lilla konstnärsbyn Kuranda.

Innan vi ska åka ner med linbanan så hinner vi med att ta en promenad där, men det tar vi i nästa inlägg.

No.1 Bridge under Heaven

Som en av tio underverk i Zhangjiajie sträcker sig denna himmelbro över två berg.

De ser kanske inte så speciell ut så här från sidan då man inte ser ända ner i dalen eftersom vegetationen döljer sikten ner. Men står du på bron, som är 25 meter, och kikar ner så är det 357 meter rakt ner. Det lär vara den högsta naturbron i välden.

Att fota rakt ner i djupet ger inte så mycket i bild, djupet försvinner liksom, och när molnen ligger lågt så ser man inte botten heller.

Klart vi måste gå över bron och kika ner i djupet. Den är speciell för kineserna som sätter upp både hänglås och band med böner om hälsa och välgång.

Ett lokalt ordspråk säger, "Att gå på den här bron ger dig bra hälsa och livslängd." Det sägs också att om din kropp skakar och dina ben darrar då du går över bron, så testas inte bara din puls och blodtryck utan du utmanar också ditt psykiska tillstånd. Låter som om det skulle vara en enorm utmaning att gå över, men bron är fem meter tjock så det kändes ganska tryggt och inte blev det några bendarr heller.

Vi lämnar bron och fortsätter vår tur här uppe. Promenaden runt här är lite av en utmaning för mitt onda knä för det är många trappor både uppför och nedför.

Men det finns så mycket fint att se på.

Träd växer högt uppe på topparna.

Det är så otroligt många vyer som jag vill fånga med kameran, svårt att välja bort vilka som ska få vara med i bloggen.

Vi kommer till en liten damm som heter The Long Life pool, där bor det några sköldpaddor.

Ser ingen som matar dem, men många försöker pricka deras lilla bro med mynt.

Orsaken till att det finns sköldpaddor här, antar jag, är för att strax intill så finns det ett berg som lär likna en sköldpadda och som kallas för "Dubbla sköldpaddan som kryper till himlen". Fast där räcker inte min fantasi till för jag hittar inget berg som ser ut som någon sköldpadda trots att vår guide försöker peka ut det för oss.

Men nu har vi vandrat färdigt i den här delen av parken. Visserligen finns det ett ställe till som vi ville gå till, men där var man tvungen att klättra på stegar för att komma upp och vår guide Carol var inte alls med på noterna om att vi skulle gå dit. Hon påstod att det inte fungerade med kryckor och dåligt knä. Hrm!!! Det var bara att foga sig och ta bussen till nästa del av parken.

Det var otroligt välordnat med transporter mellan de olika ställena. När inträdet till nationalparken väl var betald så var det bara att hoppa på en buss och åka dit man skulle. Fast nackdelen är att man klarar inte det utan en guide som kan kinesiska. Var helt omöjligt att veta vilken buss man skulle ta, chaufförerna kunde dessutom bara kinesiska.

Del 1 - Del 2 -Del 3 - Del 5 - Del 6 - Del 7