Kirkjugólf - kykgolvet utan kyrka..

Nästa stopp blir vid Kirkjugólf, en plats där marken själv verkar ha lagt ut ett golv, som om den väntade på en kyrka som aldrig byggdes. Här, strax utanför Kirkjubæjarklaustur, breder basaltplattorna ut sig i perfekta mönster, formade av tidens tand och naturens envishet. 

På väg mot Kirkjugólf, det märkliga kyrkgolvet som naturen själv lagt ut, passerar vi något som ser ut som ett stort röse eller en mindre klippa.

Det är Hildishaugur, en ensam gravhög i landskapet. En lokal sägen säger att en man vid namn Hildir ligger begravd här, någon som enligt berättelsen föll död när han satte sin fot på mark som tillhörde den kristna bosättningen vid Kirkjubæjarklaustur. Samtidigt berättas andra versioner om kristna eremiter och munkar i trakten; namnet “klaustur” vittnar om klosterlivets närvaro och gör att högen ibland tolkas som en kristen grav. Det finns inga enkla svar, bara lager av berättelser som ligger över varandra som skikt av jord.

Vi går förbi med stilla steg. Inte för att vi är rädda, utan för att något i berättelsen kräver respekt.

Sedan fortsätter vi till det som kallas för kyrkgolvet.

Kirkjugólf – “kyrkogolvet” – är en geologisk formation. Det ser ut som ett golv av perfekt huggna stenar, men är i själva verket naturligt bildade basaltpelare, vars toppar sticker upp ur marken som hexagonala plattor. Området är cirka 80 kvadratmeter stort och har formats av erosion från hav och glaciärer.

Trots namnet har det aldrig stått någon kyrka här, det är bara naturens illusion, en plats där fantasin får fäste. Kirkjugólf är ett skyddat naturminne sedan 1987

Det är tyst här. Bara vinden som sveper över stenarna, och våra steg som rör sig försiktigt över det som ser ut som ett heligt rum utan väggar.

Vi går inte in – vi går över. Och kanske är det just det som är poängen.

Nu börjar hungern göra sig påmind. Bilen är nytankad, och det är dags att fylla på med lite energi även för oss. En kopp kaffe och en delad pizza – precis vad som behövs innan vi rullar vidare.

Vi lämnar Kirkjugólf bakom oss, med Hildirs gravhög i backspegeln och basaltplattornas mönster kvar i minnet. Vi har bara hunnit till lunchtid, men bär redan med oss en hel del nya minnen och intryck, finns mycket mer att upptäcka på vägen mot Höfn.

Och kanske är det just så resan ska kännas, som en långsam rörelse mellan platser, där varje stopp får sitt eget kapitel.

Fortsättning här

Upptäck Sverige!

"Sverige är fantastiskt" - har försökt ta reda på vem som kom på denna slogan men misslyckades, men håller med, vi har ett fantastiskt vackert land och så mycket det finns att upptäcka. Tog en liten upptäcktsresa nu  juni och första stoppet var inte så långt bort. Det har nog varit för nära för att stanna där förut, men nu blev det av.

Vi stannade i Anundshög och kollade in Sveriges största gravhög. Den största högen här är 9 meter hög. Den byggdes någon gång under tiden 500–1050 e. Kr.

Den ser kanske inte så hög ut i bild, men ställer man en person och hund där uppe så ser de ganska små ut.

Den första arkeologiska utgrävningen gjordes först 1998, fast år 1788 var det några "bränneridrängar som plundringsgrävde, man tror att de inte kom tillräckligt djupt för att hitta något.

Men vid den arkeologiska undersökningen upptäckte man att högen var anlagd ovanpå en äldre boplats. Här står vi mitt i den stora skeppssättningen. 

Fynd man gjort här visar tydligt på att det var ett maktcentrum under järnåldern och stenar som markerar en Eriksgata visar var den gick.  Det var en mycket betydelsefull plats, men i början av medeltiden verkar det som om någon försökt utplåna detta maktcentrum. Skeppssättningar förstördes, runstenar vräktes omkull och nu i vår dagar vet vi inte ens namnet på det kungliga godset som låg här. Eriksgatan

Här finns även en liten labyrint. 

Anundshög ligger inte så långt från Västerås.Västerås järnvägsstation.

Nästa stopp är i Häljesta, där finns det en hel del hällristningar. Nämligen Västmanlands största hällristningar. De upptäcktes 1957 av en liten pojke, han har nu vuxit upp och brukar nu gården. 

Spännande att försöka tänka sig in i hur här såg ut då någon satt här och knackade in dessa budskap till eftervärlden. Vad vi vet är att det här var strand, Mälaren var då en havsvik eftersom havsnivån var 15 meter högre än i dag. Nu kan vi inte ens skymta Mälaren härifrån.

Med tanke på att det var hav ända fram hit så är det inte så konstigt att 125 stycken av figurerna är skepp.

På den här tiden var människorna relativt bofasta med kreatursskötsel och åkerbruk som huvudsaklig näringskälla, klimatet var betydligt varmare då så den tamboskap man hade kunde gå ute året om.           

 Men jakt och fiske var också viktigt.

Spännande med dessa ristningar, att vi fortfarande kan se budskap från tider så långt före oss. Fastnade lite extra för de här  fotsulorna, tänk om det var en stolt far som knackade in avtrycken från ett älskat barn. Fantasin skenar iväg bland alla dessa mönster.

Nu är det dags att få lite mat i magen, stannar i  Uttersberg för lite lunch.

Stones of Stenness och Maeshowe - Orkney

Fortsätter på det historiska temat och mycket gamla minnen efter de människor som levde här för mycket länge sedan.

Inte så långt ifrån Ring of Brodgar kommer vi fram till något som kallas för Stones of Stenness.V

Först kommer vi till den så kallade ”Vaktstenen” den står utanför stencirkeln alldeles vid bron och är 5,6 meter hög. Ursprungligen fanns åtminstone två stenar, eftersom resterna av en andra sten återfanns på 1930-talet. Här fanns också ”Oden-stenen”. Som namnet antyder finns en koppling till vikingarna och asatron. Oden-stenen hade ett decimeterstort hål rakt igenom och kom till användning både vid förlovningar och för magiska ceremonier.

Stenen vältes 1814 av dåvarande markägaren kapten W. Mackay, som irriterades av alla besökarna på hans mark. En annan av stenarna förstörde han helt och en till välte han, innan upprörda bybor lyckades förhindra fortsatt förstörelse.

Stenarna är tunna plattor, ungefär 3 decimeter tjocka, med spetsiga toppar. Fyra stenar med höjden 5 meter var ursprungligen delar av en stencirkel med upp till tolv stenar, som låg i en ellips med 32 meters diameter.

Maeshowe är en förhistorisk gravhög som inte heller ligger så långt i från Stones of Stenness

Själva gravkammaren är daterad till någonstans under yngre stenålder, förmodligen uppförd mellan 3100-2800 f.Kr. Maeshowe är sju meter högt och trettiofem meter i diameter. Gravhögens gravkammar har ingången anlagd, så att solstrålarna från den nedgående solen ska nå in i passagen vid vintersolståndet och lysa upp den inre kammaren. Den här typen av gravhög är endast känd från Orkneyöarna

Under vikingatiden besöktes öarna ofta av nordbor. Dessa plundrade Maeshowe på dess innehåll, men lämnade också sina egna hälsningar kvar i gravkammaren i form av runor.  Det trettital inskriptioner som återfunnits gör Maeshowe till en av de främsta fyndplatserna för runor i Europa.

Maeshowe är ett världsarv.