Song wat, vid Chao Phraya-floden.

Vi var till Bangkok i november och bodde på Grand Hyatt Erawan. Planen för dagen är att ta oss till Song Wat. Vi kollar kartan och inser snabbt att det är lite väl långt att promenera i värmen, och att försöka lista ut rätt busslinje känns… optimistiskt. Så vi gör det enkelt för oss och bokar en bil – Bangkoks motsvarighet till Uber.

Vi får meddelandet om att chauffören är på väg, vi vet att det är en Ford och bilnummret, men har inte koll på vilken modell det är, men går ner för att möta upp honom. När bilen rullar in framför hotellet, mitt bland alla glänsande Mercedes och diskreta limousiner, ser jag hur portiererna höjer ögonbrynen en aning. Bara en millimeter, men tillräckligt för att avslöja en stilla förvåning. De håller förstås masken och öppnar dörren med samma elegans som om jag skulle kliva in i en Rolls Royce.  Jag gör mitt bästa med att hålla masken och tycka att det var helt naturligt även om jag hade väntat mig en mer diskret bil.

Song Wat är inte vilken gata som helst. Den föddes ur en katastrof. Efter en förödande brand som 1906 ödelade stora delar av Sampheng, dagens Chinatown, tog kung Rama V själv upp pennan och ritade en ny gata längs floden. Namnet Song Wat betyder just ”ritad av kungen”.

Och det märks att gatan bär på historia. Här samsas gamla lagerhus med små butiker, tempel, kaféer och dofter som byter riktning med varje vindpust. Det är en plats där tiden går i sin egen takt, där det moderna Bangkok liksom glider in mellan sprickorna i det gamla. Perfekt för en långsam promenad med kameran – eller bara för att låta sig svepas med av allt som händer på en enda gata.

Gatan var en gång en livlig handelsväg för internationella varor och en viktig punkt för kinesiska immigranter som bosatte sig i Bangkok under 1800-talet. Många av de äldre byggnaderna längs gatan bär på spår av den kinesiska arkitekturen och atmosfären från förr.

Det började egentligen med att den belgiske street‑art‑konstnären ROA målade två uppochnervända elefanter på en vägg under gatukonstfestivalen Bukruk. Plötsligt fick Song Wat sin ikonbild och nyfikenheten väcktes. Ungefär samtidigt började småskaliga entreprenörer se möjligheter i de nedgångna butikshusen.

Den stora väggmålningen med de två elefanterna är mer än bara ett fint motiv att fotografera. ROA, som är känd världen över för sina svartvita djur i enorm skala, valde just Song Wat som sin duk – långt innan området blev trendigt.

Vid den tiden var gatan fortfarande en ganska bortglömd del av Chinatown, fylld av gamla lagerhus och småhandlare. Men ROA:s elefanter, stora, uttrycksfulla och målade rakt på en sliten fasad, blev snabbt ett landmärke. Resenärer började söka sig hit bara för att se målningen, och det blev startskottet för att fler konstnärer, kaféer och kreativa verksamheter började hitta hit.

I dag räknas muralen som en av de första gnistorna som satte Song Wat på kartan igen. Och när jag står framför den, med kameran i handen, är det lätt att förstå varför.

Det var nästan som om folk väntat på att kvarteren skulle vakna.  Den inflytelserika resebibeln Time Out utsåg  2023 Song Wat till en av världens 50 coolaste stadsdelar.

Att promenera längs Song Wat är som att gå genom ett stycke levande arkitekturhistoria. Husen bär på lager av berättelser: kinesisk‑portugisiska detaljer, västerländska influenser och små utsmyckningar i form av frukter och blommor som klamrar sig fast vid fasaderna. Andra byggnader står i stilla förfall, men visar fortfarande spår av sin forna rikedom.

Färgskalorna, texturerna, siluetterna – allt samspelar på ett sätt som känns helt eget. Och mitt i detta börjar nya verksamheter ta plats, varsamt men med egna tolkningar av gatan. Song Wat lyckas på något märkligt vis förena sitt arv med en ny energi. Den starka närvaron av konst i kvarteren förstärker bara känslan av att något både gammalt och nytt pågår samtidigt. Även lite modernt och humoristiskt.

Elefanten har länge varit en central symbol i den thailändska kulturen – ett djur som bär både styrka och visdom på sina breda axlar. Därför var det kanske inte så förvånande att just elefanten blev huvudmotiv i många av de muralmålningar som började dyka upp i området. Genom att lyfta fram elefanten speglade konstnärerna både Thailands nationella identitet och den växande globala medvetenheten om behovet av att skydda arten.

Med det i åtanke känns det nästan självklart att vi stöter på så många elefanter just på den här gatan.

De elefanter som dyker upp lite här och där längs Song Wat tillhör Elephant Parade – ett internationellt konstprojekt som föddes i Thailand och fortfarande bär en stark lokal förankring. Idén tog form när grundaren Mike Spits besökte ett elefantsjukhus i Lampang och mötte en liten elefantunge som förlorat sitt ben efter att ha trampat på en landmina. Det mötet blev startpunkten för ett projekt som skulle förena konst, medvetenhet och välgörenhet.

Sedan dess har konstnärer från hela världen skapat färgstarka, fantasifulla elefanter i olika storlekar – alla med samma mål: att samla in pengar till elefantvård och att sprida kunskap om hoten mot Asiens elefanter.

Att flera av dessa skulpturer nu står längs Song Wat känns nästan som en naturlig fortsättning på gatans egen berättelse. Här möts kreativitet, historia och kultur, och Elephant Parade-elefanterna smälter in som små glimtar av lekfullhet och eftertanke. Varje figur är ett litet konstverk – en färgklick, en tanke, en personlighet – och tillsammans bildar de en slags skattjakt genom kvarteren.

Varje skulptur är skapad av en egen konstnär, med sin egen färgpalett och sitt eget uttryck. På en liten skylt kan man läsa mer om skaparen. Tillsammans blir de en liten konstvandring – och under min promenad letade jag upp flera av dem. Här är de jag hittade.

Väggmålningarna innehåller inte bara elefanter, där är det stor variation på motiven.

Här är några få av de jag såg.

Även gatuköket har fått en egen målning.

Mitt i Song Wats vindlande kvarter finns en liten gatstump som blivit något av ett galleri under bar himmel. Väggarna är täckta av fantasifulla målningar – drakar, stjärnor, figurer som verkar ha klivit rakt ut ur en dröm. Här blandas tradition med lekfullhet, historia med graffiti, och varje vägg berättar sin egen historia.

Jag valde att fotografera just den här scenen – inte bara för färgerna, utan för människorna. En motorcykel svischar förbi, andra stannar till, någon kanske bara råkar gå förbi utan att riktigt se. Men det är just det som gör platsen så levande: konsten är där, mitt i vardagen, och den får finnas i rörelsen, i förbifarten, i ögonblicket.

Vi försökte leta oss ner till floden, men det var inte helt lätt att orientera sig bland gator som plötsligt tog slut i en återvändsgränd.

I stället hamnade vi bland bilverkstäder och skrotupplag – en helt annan sida av Song Wat. Men det visade sig bara vara början. Gatan är lång och ger så otroligt många intryck så vi fortsätter promenaden nästa inlägg, kan vara skönt att sätta sig ner en stund och vila lite. 

Det kan nästan se ut som en utställning, men det här är ett levande kvarter där folk bor, jobbar och lever sina liv mitt i allt det färgstarka.

Okay, Queen.

Den här målningen på Nunnegatan i Tallinn, tänkte inte så mycket på den innan jag upptäckte att de guidade promenadturerna stannade till där och berättade om målningen. Blev nyfiken vad det var för speciellt med just den och började leta information.

Den heter Okay, Queen och är målad av Marie Soosaare hon är en estnisk konstnär som är känd för sin gatukonst. Hennes konstverk är ofta kontextuella, vilket innebär att de relaterar till den plats där de är målade.

Den här är inspirerad av en legend om kung Valdemar II, som var kung av Danmark från 1202 till 1241. Han är särskilt känd för sitt korståg till Estland år 1219, där han enligt legenden fick den danska flaggan, Dannebrog, från himlen under slaget vid Lindanäs. Detta gjorde Estland till en dansk koloni under en period. Han var också en av de mest inflytelserika kungarna i Östersjöområdet under sin tid.

Han inte inte bara erövrade Estland utan enligt vissa källor var hans mål att utrota hedendomen och sprida gränserna för den kristna tron.

I en här målningen har Soosaare hämtat motiv från Hans Kniepers gobeläng från 1500-talet och referenser till Tallinns medeltida historia. Den gobelängen  finns i Kronobergs slott i Danmark.

Soosaar beskriver målningen själv så här;

”Mansfiguren i verket avbildar den danske kungen Valdemar II, som kom för att omvända Estland till kristendomen i början av 1200-talet. Enligt legenden såg han under sin jaktresa en vacker get, som han ville fånga levande. Under jakten föll dock geten från en klippa av rädsla och dog. Det finns också en legend om att det tyska namnet för Tallinn, Reval, härstammar från orden Reh fall, eller getfall. I mitten av verket står en nunna i cistercienserkläder, avbildad som en madonna, som andaktsfullt håller en fallen get. Tallinns Sankt Mikaels kloster låg nämligen i området kring Aida- och Kloostri-gatorna, och dess nunnor gick ofta längs Nunne-gatan till havet. Bakom nunnan kan man också se Seegatagune-tornet, som fram till dess rivning på 1800-talet låg på samma plats där mitt verk finns idag."

.

På tal om Dannebrog så hittade vi ett minnesmärke för sägnen om flaggan när vi tog en promenad uppe på Domberget.

Lindanäs, även känt under det danska namnet Lyndanisse, ligger i den del av Estland där dagens huvudstad Tallinn ligger. Det var här, på en kulle känd som Domberget, som danska trupper landsteg under 1219. Under detta slag, som ofta kallas Slaget vid Lindanäs, har en legendarisk händelse blivit en central del av dansk historia: enligt myten föll den danska flaggan, Dannebrogen, från himlen och gav därmed ett gudomligt godkännande till deras kamp.

Ganska naturligt att det finns ett monument här på Domberget,  som en påminnelse om den medeltida händelsen.

Står man i en viss vinkel så blir det en dansk flagga av den här skulpturen.

Santa Cruz

Efter besöket på forskningsstationen tar vi en liten promenad i Santa Cruz. Här har t.o.m pingvinerna blå fötter. I alla fall de i presentbutiken.

Charles Darwins ande vilar över staden. 

En väggmålning klarar jag inte av att gå förbi utan att fota .

Bommulsträd, blomman liknar en hibiskusblomma.

Vägen ner till stranden.

Innan hon vände blad trodde jag det var en skyltdocka, måste ha varit en bra bok som fångade hennes intresse så.

Plötsligt,  mitt framför mig sitter en pelikan, mitt i stan.

Den uppskattade inte mitt sällskap så värst mycket,  utan lyfter och landar i ett närliggande träd.

När jag så ser mig omkring, upptäcker jag att det där inte var den enda pelikanen.

Flera stycken håller till där vid den lilla hamnen som fiskebåtarna brukar komma in. Pelikanerna flyger en sväng och kommer även åter.

Trotts att det finns gott om grenar att slå sig ner på väljer en som kommer för nära rivalens gren. 

När revirstriden är över putsar segraren fjädrarna, tur de kan vrida halsen nästan helt runt. 

Förloraren, söker sin tillflykt till busshållplatsens tak.

Gråter kanske inte men ser lite slokörad ut.

Kul klotter.

Lite längre fram möter vi en liten filur som ser ut att ha ett skrämmande smil...

...skulle inte behöva mask på ett Halloweenparty. Men den var inte farlig, havsleguanerna verkar leva ett stillsamt liv.

Hittar ytterligare en väggmålning.

Nu har vi fått nog av stadsliv och under den nedåtgående solen återvänder vi till havs och vårt väntande fartyg.