Genom byar, över moln

Dagens frukost var lite speciell. Jag tvekade en stund mellan fiskleverolja och kaffe som morgondryck. Fast tvekan blev kort—minnet från barndomen finns kvar där inne, när man fick en sked av det varje morgon. Numera får barnen sina vitaminer på andra, mindre smakrika sätt.

Dottern är modig och tyckte att man bör ta seden dit man kommer och testa lokala traditioner. Men jag tror att hon ångrade sig lite—det var inte helt lätt att bli av med smaken efteråt.

Vi lämnar Höfn i tidiga morgontimmarna och drar ut på vägarna igen.

Solen gör ett försök att bryta igenom, men orkar inte riktigt i dag. Första stoppet blir vid Hvalnes fyr, byggd 1954 och fortfarande i drift. Här stannar många för att sträcka på benen, andas, fotografera—och kanske tänka en stund. Andas fick man verkligen göra, för vinden var så kraftig att det knappt gick att stå rak.

Vi fortsätter på Ringvägen men stannar till då och då bara för att njut av kustremsan.

Stenklumpen där framme vid Fauskasandur ville jag gärna fånga med kameran—den fanns avbildad på en tavla i rummet där vi sov i natt. Helst hade jag velat gå ner på stranden och fotografera, men den branta backen och rullgruset satte stopp för det. Jag fick nöja mig med en bild ovanifrån.

Den monolitiska klippan reser sig ur stranden som ett borttappat bergsfragment—en enorm, nästan rektangulär sten, täckt av grön växtlighet på toppen. Den ser nästan sagolik ut, som ett gammalt vikingahus i naturens tappning.

Till skillnad från Diamantstranden och andra svarta stränder är vi nästan ensamma här. Bara vinden, stenen och havet som viskar.

Vi kör vidare längs kusten, där landskapet växlar mellan lavagrus, fjäll och hav. Vägen slingrar sig som en tanke genom det karga, och ibland känns det som om vi är de enda som färdas här. En ensam fågel svävar över vattnet, vinden har lagt sig något, och i backspegeln försvinner Fauskasandur som ett minne man inte riktigt vill släppa.

Nästa stopp blir vid äggen i Gleðivík—ett av Islands mest poetiska och oväntade konstverk, beläget i den lilla fiskebyn Djúpivogur på östkusten. Här, vid den så kallade "Glädjens vik", står 34 stora granitägg uppradade längs kajen som ett tyst samtal mellan natur och människa. Raden sträcker sig över 200 meter.

Konstverket är skapat av Sigurður Guðmundsson, en internationellt erkänd isländsk konstnär. Varje ägg är en exakt granitreplika av ett fågelägg från en art som häckar i området kring Djúpivogur. De är placerade på gamla betongfundament som en gång användes för att lossa fisk från båtar till fabriken—en vacker återanvändning av industriell historia.

Ett av äggen är betydligt större än de andra, vilket väcker nyfikenhet och inbjuder till tolkning. Kanske är det en hyllning till livets mysterium, eller till människans roll i naturens kretslopp.

Ett av äggen är dessutom betydligt mindre än alla de andra. Här har nog någon lokal humorist varit framme—med glimten i ögat och en känsla för proportioner som väcker både skratt och nyfikenhet.

Vi går vidare. Här känns det rätt med ett lunchstopp, så vi hinner se lite av byn också. Djúpivogur har varit ett handelscentrum sedan 1500-talet—först för tyska, senare danska köpmän. Den ligger där fjorden Berufjörður möter havet, med det pyramidformade berget Búlandstindur som en ständig väktare i bakgrunden.

Gångvägen upp till lunchstället känns lite musikaliskt.

Vi fortsätter färden utefter kusten och stannar till i små fiskebyar, var och en med sin egen rytm och berättelse. En av dem heter Breiðdalsvík. Byn är liten, med knappt 140 invånare, men rymmer en oväntad mängd kultur, historia och värme.

Vädret är inte lika vänligt den här dagen—regnet hänger i luften som ett löfte, och när vi rullar in i byn börjar det falla. Dropparna dansar på bilrutan.

Trots att det är söndag så är den lilla handelsboden The old General Store Kaupfjelagið öppen. Namnet betyder ungefär "inköpsföreningen" och speglar den kooperativa anda som präglade många isländska byar förr.

Butiken fungerar idag som både  butik, café och kulturpunkt. Du kan köpa lokalt hantverk, dricka kaffe dessutom är det som ett museum fyllt med gamla bruksföremål, där varje sak bär på en egen berättelse från byn.

Bryggeriet Beljandi ligger vägg i vägg är tyvärr stängt, hade varit kul att gå in och provsmaka lite lokal öl med inspiration från naturen omkring. Namnet Beljandi kommer från ett närliggande vattenfall, ett passande namn för öl som både dånar och porlar. Vi får nöja oss med butiken.

Vi gör ett kort stopp i Stöðvarfjörður, en liten by vid fjorden med samma namn, omgiven av dramatiska berg som Súlur och Hellufjall. Ringvägen skär rakt igenom byn, vilket gör den lätt att nå—men ändå förvånansvärt stillsam och fri från trängsel.

För den som är intresserad av stenar finns här en imponerande samling. Petra Sveinsdóttir, byns mest kända invånare, ägnade hela sitt liv åt att samla mineraler från östra Island. Hennes hem är idag ett museum—Steinasafn Petru—fyllt med färgsprakande stenar och kristaller. Vi valde att inte stanna, men från vägen såg vi hur hela tomten glittrade av sten i olika former och färger.

I stället stannade vi till vid den lilla blåvita kyrkan från 1920-talet. Eftersom byn har fått en ny kyrka, har den gamla förvandlats till ett gästhus—en ovanlig men stämningsfull plats att övernatta på, där historiens tystnad fortfarande bor kvar i väggarna.

Vi ska inte stanna över natten, utan fortsätter vår färd som slingrar sig fram längs fjordar och små byar. Så når vi Fáskrúðsfjörður—en plats med en ovanlig och gripande historia. Här satte franska sjömän en gång sin prägel på både landskap och livsrytm, och det är som om byn fortfarande viskar på franska, trots att århundraden har gått.

Från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet var Fáskrúðsfjörður ett nav för franska fiskare som kom från kuststäder i Bretagne och Normandie för att fiska torsk i de rika vattnen utanför Island. Hundratals fartyg anlände varje år, och många sjömän stannade i månader. Vissa kom aldrig hem—upp till 5 000 tros ha omkommit i de isländska farvattnen under denna tid.

Byn har än idag tvåspråkiga gatunamn, på både isländska och franska—en ovanlig detalj som gör varje promenad till en kulturell resa. Och varje år, den 14 juli, firas den franska nationaldagen som Flaggdag, med pétanque, fransk musik och en känsla av att historien fortfarande lever.

Regnet följer oss denna dag, och vi stannar inte länge—bara ett par bilder för minnet, innan vi fortsätter vidare.

Vi färdas upp genom ett landskap som långsamt löses upp i moln och dimma. Vägen slingrar sig fram och stiger, sikten blir allt kortare. Till slut är allt omkring oss vitt—lavafältet, sjön, bergen—som om världen håller andan.

Men där, mitt i det grå, reser sig Brúnavörð. Ensam, tydlig, som en vis gammal vägvisare. Vi stannar och läser skylten bredvid: röset byggdes år 1794 och fungerade som ett viktigt landmärke för resande på väg mot Þingvellir, särskilt i dimma eller dålig sikt. Det markerade en trygg väg genom det annars svårnavigerade lavafältet.

Att tänka sig att människor färdades här för över tvåhundra år sedan, med häst och vilja som enda drivkraft, gör platsen ännu mer närvarande. Brúnavörð står kvar, som ett minne av rörelser genom tid och terräng.

Dimman gjorde platsen ännu mer drömlik. Som om röset själv bar på minnen från alla som gått förbi—i snöstormar, i mörker, i väntan på att sikten skulle klarna. Och klarna gjorde den, för plötsligt befann vi oss ovanför molnen. Ljuset var mjukt, nästan overkligt, som om vi körde genom ett glömt landskap mellan världar.

Men på väg ner mot dalen och samhället Seyðisfjörður blev sikten återigen ett spel. Vissa sträckor gick i krypfart, dimman låg tät och världen utanför var helt försvunnen. Vi körde genom moln, bokstavligen, och varje kurva krävde tålamod.

Men ner kom vi. Och där låg Seyðisfjörður—som en färgstark pärla insprängd mellan fjäll och fjord. Husen i pastellfärger speglade sig i vattnet, och den blå kyrkan väntade vid regnbågsgatans slut. Det var som att komma fram till en målning.

 Den lilla byn är känd för sin konstnärliga själ, sin dramatiska natur och sin ikoniska regnbågsgata som leder fram till den blå träkyrkan.

Byn grundad av norska fiskare på 1800-talet. Här landade också Islands första telegrafkabel från Europa år 1906.

Byn är också en port mot Europa via färjan Norröna, som anländer från Danmark och Färöarna.

Det svartvitmålade huset är ett av byns mest iögonfallande byggnader, både för sin färgsättning och sin karaktär.

Huset används  för boende och konstnärliga ändamål, ibland som gästhus eller ateljéer under LungA Art Festival som anordnas varje sommar.

Vi har passerat och besökt många små byar och samhällen under dagen, sett fantastisk natur och fått en svalkande dos av regn och dimma. Vi har färdats genom moln, och till och med ovanför dem. En dag som både stillade och skärpte sinnena.

Färden tillbaka blev lite väl spännande. Sikten var nästintill obefintlig, och vi fick ta oss fram långsamt, vägpinnarna en efter en som ledtrådar i det vita. Det var som att köra genom ett suddigt minne, där varje meter krävde tillit.

Framåt kvällen kom vi fram till Egilsstaðir och vårt natthärbärge. Eyjolfsstadir guetshouse.

Men först middag i Egilsstaðir.

Vi hade under dagens tur sett varningsskyltar för ren, men inte sett en enda men här fick vi bevis för att det finns renar på Island.

Dagens rutt.

Fortsättningen finns här

Road trip north XIV - Hemåt

Ibland händer det något oväntat, ibland kan det vara något trevligt men andra gånger något som man kunde ha varit utan.

Orsaken till Kirunabesöket var, som jag sa i förra inlägget, att hälsa på släkten och framför allt den äldre generationen. Min näst äldsta morbror bor i Vittangi och dit styrde vi kosan den här morgonen.

Strax efter Kiruna finns det en viltövergång, men renarna verkar inte använda bara den för att ta sig över vägen, för vi såg en hel del påkörda renar ligga utefter vägen.

Klart släkten där också ska vara med i min blogg, kusin Kicki följde med på besöket, här i samtal med moster Gunvor.

Den obligatoriska gruppbilden med morbror Gustav. Så glad över att få träffa dem.

Morbror Gustav ville visa något i källaren och det var då det oväntade och onödiga hände, det bara small till i mitt knä och gjorde otroligt ont, jag kunde inte stödja på benet sedan. Jag halkade inte, ramlade inte utan något gick bara sönder. Bara så där...

Det blev en smärtsam men ändå så trevlig kväll och natt hemma hos kusin Kicki i Skaulo. Vi pratade och pratade minnen och njöt av att äntligen få rå om varandra. Skaulo är gannbyn till Puoltikasvaara där bodde min mormor och morfar, de bodde i det röda huset i mitten på bilden. Så här såg byn ut när jag var liten och tillbringade alla somrar där.

Det här är min morfar som var lappskomakare, på den här bilden är han 80 år och syr fortfarande lite. Han hade inte gått i skola så många år men klarade ändå av att sköta även posten i byn. 

Efter en övernattning i Skaulo med mycket prat och många gemensamma minnen så blev det snabbare resa hemåt.  Fotostopp blev det inte många och de få som blev var bara från bilen.

Akkats kraftstation i närheten av Jokkmokk.

I  Jokkmokk hade jag tänkt mig ett längre stopp, men i brist på gånghjälpmedel så blev det en liten tur med bilen i byn. En promenad var inte ens att tänka på, kunde ju inte stödja på mitt ben och inte böja knät heller. Önskade att jag haft kryckorna med, men efter att ha varit bra så länge och kunnat gå hur mycket som helst var det inte något jag ens funderade på att packa med. Fin kyrka har de i alla fall i Jokkmokk.

Snygg rondelldekoration av snö också. Fast den var nog snyggare innan det börjat töa.

Så kom vi till Polcirkeln på svenska sidan.

Ingen aktivitet där nu på vintern.

Å så varnades det för ren. Förr var det alltid svarta plastsäckar som satt uppe för varning, nu var de ofta blå.

Och renar på vägen var det ofta på den här sträckan. Man fick köra försiktigt.

Väglaget var som gjort för dubbdäck.

En vacker vit ren, men den ser lite avklädd ut utan sina horn.

Gång efter gång dök det upp renar på vägen.

När vi kom till trakterna av Arjeplog var det mer tyska bilar som vi behövde akta oss för. De kom i   karavaner om 6-7 bilar, på väg till testbanan i Arjeplog.

Många bilar var maskerade, jag trodde först att de var täckta med snö och inte maskeringstape.

Vid avtagsvägen till Arjeplog hade vi tur för strax efter att vi hade passerat så smällde det där. Lastbil och personbil. Vägen är hal så man får ta det varligt, är man inte van vid det väglaget så kan det gå illa. Så gjorde det för den här tyska testbilsföraren.

Vi stannade inte utan jag tog bara en snabb bild genom fönstret, de övriga i karavanen hade redan vänt om och tog på sina reflexvästar och hjälpte till att varna övrig trafik. Ingen var skadad mer än bilen. Vi for till vårt hotell i Vilhelmina. Jag hade så ont i mitt knä att det var nog med att ta sig till hotellmatsalen för att få lite mat.

Nästa morgon drog vi vidare.

Ett lite speciellt ljusfenomen. En regnbåge rakt upp.

Ser ut att bli en solig dag.

Jag tycker att de här ledningsstolparna ser ut att ha krage och slips.

Hälsingegård.

Övernattade i Bollnäs och fick lite tröst på hotellet.

När man går sakta och måste stanna och pusta ibland så ser man lite mer, det här lustiga "avloppet" fick jag syn på i korridoren på hotellet. Hade mobilen i fickan så det blev en bild.

Ingen promenad men vi hade utsikt från hotellet.

Nästa dag blev det raka spåret hem och så direkt till akuten där jag fick veta att det var menisken som gått sönder. Så onödigt. Kryckor och sjukgymnastik en tid framöver för är du inte i 20-årsåldern blir det ingen operation. Tröstande att få veta att det tar ungefär 6-12 månader innan man är bra igen, men jag hoppas på att kunna ställa undan kryckorna tidigare.

Road trip north XIII - Kiruna

Det är dags att lämna Henningsvär och åka vidare, men innan vi packar in väskorna i bilen så måste jag få ge en eloge till kocken på Knusarn som fixade vår frukost. Vi var, som jag berättade tidigare, de enda gästerna på hotellet och trots det så kom kocken dit på morgonen och lagade i iordning en riklig frukost. Förutom nybakat bröd och en massa olika pålägg, frukt, grönsaker och flingor så erbjöd han sig att laga äggröra, bacon,  omelett eller vad vi ville ha. Även våfflor kunde vi grädda. Vilken service för oss två.

Mätta och belåtna med vår vistelse på Henningsvær och Lofoten åkte vi iväg innan det hade ljusnat ordentligt.

Farväl Henningsvær. 

På många ställen varnades det för älg, men trots det så såg vi bara en enda älg på hela resan. Den stod i några snår och betade. Naturligtvis där det inte gick att stanna. 

Några sista bilder från Lofoten.

En av alla Norges broar. 

Här har vi lämnat Lofoten och är på väg mot Riksgränsen och Sverige. Vindsnurrorna står i givakt där uppe på fjället. 

Här har vi de svenska fjällen.

Anar ett litet ljus borta över Nuolja och Slåttajåkka.

Ser du Lapporten, det gjorde inte vi den här gången, men den finns där bakom molnen.

Vi börjar närma oss Kiruna nu.

Det blev inte så mycket fotande i Kiruna för besöket var mest ämnat för att hälsa på släkten. men uträttade några ärenden i stan först och fick syn på lite nya dekorationer.

Nalle Puh har tydligen skaffat sig en ren.

Ett besök på Thornéus är förstås obligatoriskt, torkat renkött och kaffeost måste jag bara ha med mig hem.

Min äldsta morbror fick ett besök, så det är klart att morbror Kalle 96 måste få vara med i bloggen och kusin Kicki också.

På kvällen gav vi oss ut för att äta middag. Brukar inte vara några problem att få bord där, men då ska man inte underskatta kirunabornas vilja att fira Alla hjärtans dag.

Trodde ett tag att vi skulle få nöja oss med en korv och Cola på Empes.

Men Mommas som ligger i Ferrum hade faktiskt ett bord till oss och hade dessutom en mycket god souvas. Fast vi bodde inte på Ferrum den här gången, de hade tydligen fått hybris och ville ha över 3.000 kr för ett dubbelrum 

På Kebne bodde vi bra och till ett betydligt bättre pris, utsikt hade vi också.

Lösa vägrenar.

Ibland så ser man varning för svaga vägrenar. Har undrat lite över den varningen.

På den här resan såg vi en hel del renar, vanlig syn för er som bor uppe i norr, men inte lika vanlig för oss andra. Visserligen har jag bott uppe i Kiruna och även tillbringat alla mina barndoms sommrar långt uppe i norr, men renar tröttnar jag inte på ändå. Men så var det där med varningsskylten, trodde alltid förr att de avsåg vägkanten, men så klart att jag måste ha misstagit mig, fast inte var de här renarna svaga, bara lösa.

De såg inte ett dugg klena ut, vissa låg och vilade men hoppade spänstigt och artigt upp då jag kom.

Såg kanske lite överraskade ut över oväntat besök.

-Va! Ville du något?

Renarna tittar lite förvånat på mig.

-Kom vi sticker, det är nog en Paparazzi. 

Man måste se sig om innan man går över vägen. Det kan komma bilar.

Sitter det en svart sopsäck på en pinne bredvid vägen, då gäller det att se upp för då är man i ett område där det är gott om renar.

Här är inte bara gott om ren, vi hade inte åkt många kilometer innan den här älgen dök upp.

Först poserade den lite framför kameran.

Skuttade lite käckt också.

Sen tar den ett skutt in bland träden.

Borta tänkte jag, men så stannar den upp lite.

Vi backar bilen lite för att få fri sikt på älgen.

Det gillas inte.

Men många djur är tydligen nyfikna, inte bara räven. Bilens varningsljud för föremål bakom bilen böjar pipa och det är tydligen mer intressant än störande, för älgen stannar upp och står en lång stund inne bland träden och iakttar oss.

Där ser man, dags att omvärdera hur man lockar på älg. ;) 

Rena rama renar.

När vi satt i björngömsle så blev det förstås lite tid över på dagarna och då var det trevligt att utforska trakten i närheten, så vi drog iväg på lite utflykter.

Bland det första vi stötte på var den här lilla renflocken som hade slagit sig ner på en gräsmatta.

De tittade lite yrvaket på oss då vi kom.

Såg ut som om de hade ett litet samtal om vad det var som var på gång.

-Har du sett, det kommer någon. Undrar vad de vill?

-Det s....r jag fullständigt i, det är väl bara några björnskådare.

-Kom vi går.

-Nej, vänta jag vill se vad de har för kamera, kanske något nytt spännande objektiv.

-Titta det är ju Canon. Vi kanske kommer med i tidningen.

-Äh, jag bryr mig inte vi får ändå inget honorar. Vi går.

- Fast ta en bild på mig, jag är ju så vacker.