Polaria och lite till.

Tredje dagen i Tromsö och flygbeskedet lyser fortfarande med sin frånvaro. SAS har verkligen försökt pussla ihop en rutt åt oss, via Kirkenes - Oslo - Stockholm, men allt är fullbokat. Damen på SAS som vi fick kontakt med nu, kämpade verkligen men utan att lyckas. Även till Longyearbyen misslyckades. Till slut tog jag saken i egna händer och bokade med Norwegian för att säkra hemfärden. Glädjen blev dock kortvarig; en timme senare kom en ombokning som innebar att anslutningsflyget från Oslo till Stockholm redan hade gått – för två dagar sedan! En tidsmaskin hade suttit fint nu.

Det är bara att acceptera läget, gå ut på stan och se vad Tromsö har att erbjuda istället.

Och vad passar då bättre än att börja på Polaria? Själva byggnaden ser ju ut som om den har klämt in sig mellan oss och horisonten, som dramatiska, packade isblock som skjutits upp av ett vilt Ishav. Det kändes nästan lite ironiskt att mötas av så mycket 'frusen' skönhet när våra egna planer känns lika orörliga. Men visst är det en fantastisk syn? Vi kände oss genast inspirerade att lämna frustrationen utanför och dyka ner i den arktiska världen på insidan istället.

Här står Helmer Hansen staty med sina hundar. Han var en av Norges mest erfarna polfarare och Roald Amundsens mest betrodda man.

Han var en expert på polarhundar och deras beteende. Hans förmåga att läsa isen och styra hundspannet var avgörande för expeditionens framgång och överlevnad.

Precis bakom statyn av Helmer Hanssen och hans trogna hundar tornar ett enormt glashus upp sig. Inuti vilar M/S Polstjerna, Norges bäst bevarade sälfångstfartyg.

​Det är lite snöpligt att det är stängt och att vi inte kan gå in, men det är ändå imponerande att se den stora skutan genom glasväggarna. Man får en tydlig känsla av hur tufft livet på Ishavet måste ha varit. Polstjerna byggdes 1949 och har genomfört över 30 fångstsäsonger i de arktiska vattnen.

​Att den nu står där, skyddad från väder och vind precis vid kanten av Tromsösundet, känns som en fin hyllning till stadens stolta historia som porten mot Arktis. 

Det blåser rejält här, man får verkligen hålla hårt i mössan! Jag vågade mig ut så långt som möjligt på bryggan vid Polstjerna,  utan att blåsa i sjön, bara för att få den perfekta vinkeln. Härifrån ser man verkligen tanken bakom Polaria-huset tydligt; hur de vita sektionerna liksom stjälper över varandra som massiva isblock som pressats upp på land av de arktiska krafterna.

Väl inne i värmen byttes stress mot lugn. Vi fick uppleva allt från panoramabio om Svalbard till det fascinerande akvariet. Höjdpunkten är utan tvekan de lekfulla sälarna; att se dem simma under isen och delta i matningen var precis den distraktion vi behövde. En perfekt påminnelse om att även om våra resplaner har frusit fast, så finns det mycket vackert att se precis där man är.

Utanför träffade vi på en isbjörn också även om den här inte var så vit.

Men när vi kommer ner på stan och går in i en butik, så helt plötsligt stod han bara där!  Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla masken. Tänk att jag äntligen fick mitt efterlängtade Svalbard-ögonblick, om än i en något modifierad verklighet...  Men visst känns det nästan på riktigt när man byter ut butikshyllorna mot gnistrande isberg? Vem behöver ett tidsödande flygplan när man kan resa i tanken (och med lite bildredigering)? 

Den snälla butiksbjörnen fick ett abrupt slut när min son fick ta hand om bilden... Från en oskyldig och snäll björn i en butik i Tromsö förvandlade han det till en kort film med en ren skräckscen på Arktis! Jag lyckades frysa filmen precis i det mest intensiva ögonblicket och få en stillbild.

Jag skulle kanske ha köpt mig en ny handväska som minne av resan, men det fick stanna vid en bild. Såg på stan att den modellen av handväska var väldigt populär bland asiatiska turister. 

Den här lilla tösen, såg väldigt frusen ut.

Mitt i det moderna Tromsø snubblade jag över de här små tidskapslarna. Det är lätt att bara gå förbi, men stannar man upp ser man spåren av tider som flytt. ​Den gamla transformatorkiosken står där som en stolt liten obelisk i snön, en gång en symbol för teknisk framgång när elektriciteten var ny och spännande.Man ville inte bara ha funktionella lådor, utan de skulle vara vackra också. Den här stilen kallas ofta för "el-arkitektur" och ser nästan ut som ett litet monument eller en obelisk.

Tillsammans med de gamla elstolparna och de hängande ledningarna skapar de en atmosfär som påminner om en svunnen tid, då staden sakta började lysas upp av elektriska lyktor istället för oljelampor. Det är vackert när det gamla får stå kvar och berätta sin historia mitt i vardagen.

Att promenera i Tromsö är en studie i kontraster. På vissa gator går man tryggt på bar asfalt tack vare smarta elslingor i marken som håller snö och is borta. Men så fort värmeslingorna slutar, hamnar man i en helt annan verklighet.

​Där tar isen över, och det är inte bara en tunn hinna. På de trottoarer som saknar värme har det byggts upp en rejäl isbeläggning på närmare två decimeter. Det är svårt att fånga djupet på bild, men det blir nästan som små platåer där man går med försiktiga steg. Skillnaden mellan den snöfria asfalten och de isiga partierna skapar rejäla kanter som man får se upp för. Här gäller det att ha balansen i behåll, eller ett par riktigt bra broddar!

På tal om broddar, så var de så vanligt att använda här så det här var den vanligaste skylten i Tromsö. Vid varje butik, restaurang och hotell så fanns den.

Herr Gårman var riktigt prydlig, klädd i hatt.

Tidsmässigt så var inte Hurtigruten något alternativ för oss, annars skulle vi kunnat hoppa på den både Norrut till Kirkenes och söderut till Trondheim.

Men vi gick ändå ner till kajen för att se när den kom.

Solen sken, men det blir tidig kväll i de här trakterna.

Det är Nordlys som kommer i dag.

Kvällen smyger sig på här i Tromsö och vi har äntligen fått "nyheter" om vårt flyg. Man kan inte annat än förundras över planeringen: nu är vi inbokade på ett plan upp till Longyearbyen, för att därifrån direkt vända söderut mot Oslo.

​Men, SAS har lyckats med ännu en logistisk kullerbytta som trotsar fysikens lagar. Det plan som ska ta oss från Svalbard till Oslo beräknas nämligen lyfta exakt samtidigt som vårt plan från Tromsö startar sin resa norrut.

​Vi förväntas alltså befinna oss på två ställen samtidigt, eller möjligen möta oss själva i luften halvvägs över Ishavet. Det börjar nästan kännas som en sport att se hur många omöjliga rutter de kan pussla ihop åt oss. Vi stannar nog på marken en stund till och ser vad nästa drag blir i det här märkliga resespelet.

Ska verkligen bli spännande i morgon. Tills dess tar vi och går och äter middag.

Aten och Maraton

I november springs det ganska mycket i Aten för då går Aten Marathon. Det är en av de mest ikoniska maratonloppen i världen.

Dagen då maratonloppet gick så var det full fart vid stadion.

Loppet har sina rötter i en historisk händelse från 490 f. Kr då en grekisk soldat, Pheidippides, sprang från slagfältet vid Marathon till Aten för att meddela segern över perserna. Enligt legenden sprang han hela vägen utan att stanna och föll död ner efter att ha levererat sitt budskap.

Den moderna versionen av Aten Marathon startade 1972 och följer den ursprungliga sträckan från staden Marathon till Panathinaikostadion i Aten, där de första moderna olympiska spelen hölls 1896. Loppet är 42,195 kilometer långt och lockar tusentals löpare från hela världen varje år.

Klart vi ville titta på den gamla olympiastadion i Aten, den är även känd som Panathinaikostadion eller Kallimarmaro som betyder "vacker marmor".

Ursprungligen byggd på 300-talet f.Kr  av den athenska statsmannen Lykourgos,  då användes stadion för de Panathenaiska spelen, en religiös och atletisk festival tillägnad gudinnan Athena.

Dublinhumor

Var ett tag sedan jag var i Dublin men bilderna finns kvar.

Dublin är full av statyer. Det verkar nära en nationell besatthet i Irland att uppföra dem. Kanske inte långt efter är förkärleken hos invånarna i denna vackra stad att ge statyerna smeknamn.

Misstänker att humorn i Dublin är lite släkt med göteborgshumorn.

Den här statyn heter Anna Livia, och monumentet är en personifiering av floden Liffey som rinner genom Dublin. Anna Livia är namnet på en karaktär i James Joyces bok, Finnegans Wake. tidigare var den statyn på  O'Connell Street  och då satt hon i en sluttning med strömmade vatten. 

Dubliners har gett henne smeknamnet Floozie in the Jacuzzi.

Anna Livia från  flyttades från O'Connell Street 2001 för att ge plats åt Spire of Dublin som är ett nålliknande monument den kallas också för Monument of Light och är 120 meter hög. Här fanns från början en pelare med Nelson högst upp, den bombades av IRA 1966. Platsen var länge tom tills Anna Livia kom dit.

Mönstret runt spirans bas är baserat på ett kärnprov av stenformation taget från marken där spiran står. I skymningen är monumentets bas upplyst och de översta 10 m är upplysta genom 11 884 hål genom vilka lysdioder lyser.

Även här har folkhumorn gett monumentet ett eget namn, inte bara ett, utan den här har dessutom begåvats med flera smeknamn, The Stiletto in then Ghetto,  Nail in the Pale,  The spire in the mire, 

Vi vandrar vidare bland monument och kommer till Molly Malone, det finns en välkänd sång om henne där hon är en ung fiskförsäljerska, som gick omkring på Dublins gator och sålde fisk. Enligt visan dog hon ung i feber. Den sången om Molly Malone och hennes "Cockles and Mussels" har blivit Dublins inofficiella sång. 

Det finns inga bevis för att Molly har funnits på riktigt men det finns dock en staty av henne på Grafton Street. Även hon har av Dublinborna fått ett smeknamn, The Tart with the Cart.

Inte så långt därifrån så träffar vi på Phil Lynott som var en hårsrocksartist, alltså ingen artist som jag kände till innan jag stötte på den här statyn. Hans musikgrupp hette Thin Lizzy, där spelade han bas och sjöng. Tyvärr tog drogerna över i hans liv och han dog 1986. Hans staty har fått smeknamnet The Ace with the Base.

Om man tar en promenad nära Ha'penny Bridge så  kommer du troligtvis att träffa på dessa två charmiga damer, som vilar ut efter att ha shoppat.  De placerades där som en del av ett projekt för att fira stadens millenium 1988 och representera stadens vanliga kvinnor.

Den statyn finns nära där vi bor i Dublin så vi går förbi den ganska ofta. Damerna är populära och ofta har de fått ett glas öl, eller en kopp kaffe i händerna och lika ofta sitter det någon på den ena väskan och vilar tillsammans med damerna. Deras smeknamn är Hags with the Bags.

James Augustine Aloysius Joyce var en berömd irländsk romanförfattare han är hedrad med denna fräcka staty på North Earl Street. Han anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författarna. Han har en lång meritlista men är nog mest känd för Ulysses.

Om du någonsin har läst Ulysses kanske du förstår att hans staty fått smeknamnet The Prick With a Stick.

Till sist kommer vi till författaren Oscar Wilde, han vilar lättjefullt på en stor sten, i parken Merrion Square. Han har fått en ganska muntert färgad staty och blanka fina lackskor.

Framför honom står en vacker dam på knä och jag är osäker på om hon tittar på Oscar Wilde eller om han tittar på henne.

Smeknamnet på den statyn är The Queer with the Leer.

Här finns också en pelare med citat av Oscar Wilde.   

Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Stadspromenad i Chivay.

Större delen av vår grupp åkte och badade i varma källor, med baddräkten lämnad hemma så tog jag och några till en stadspromenad i stället. Nu är Chivay ingen storstad och eftersom vi är på hög höjd med tunn luft så är den tillräckligt stor för en promenad.

Det var tur att vi inte gick in här för en fika, jag visste inte vad funeraria var för något, nu vet jag att det är bårhus.

Vi hittade till stadens torg.

Stadsporten.

Vid torget ligger kyrkan.

Ett lite annorlunda krucifix.

Runt omkring torget står det statyer liknande den här och när vi vandrade vidare så såg vi att de fanns överallt i den här lilla staden.

Vad den klippta busken föreställer klarade jag inte av att lista ut, öron som en kanin men svansen stämmer inte riktigt.

Vi lämnar torget och letar efter marknaden.

Slinker in i gångarna på marknaden och hittar stadens slakteri. Inte riktigt samma regler av kötthantering där som vi har här i Sverige.

 Stadens hundar hjälper till att hålla rent på golvet hos slaktaren.

Akta fingrarna.

Träffar på några små barn vid marknaden som tydligt visar att de vill bli fotograferade. Små är de men har lärt sig att då kan man få pengar, vår lokala guide har bett oss att inte ge pengar till barn så de får ett litet virkat djur i stället.

Det är kul att strosa runt och se vad som är till försäljning.

Och även studera folklivet.

Den här lilla tösen kom ut ur porten till vänster och började fingra på något på kaklet.

Där plockade hon loss något som jag gissar var ett tuggummi som hon stoppade i munnen och tuggade belåtet på.

Det är lite jobbigt att andas och gå omkring i den här tunna luften för oss som inte är vana, så jag vilar lite och fortsätter promenaden sedan. Fanns mycket att se i den lilla staden.