En sista sväng i Tartu och en rosa vår i Tallinn

Efter besöket i centrum börjar vi promenera tillbaka mot järnvägsstationen. Vi svänger ner mot floden, där solen skiner och många passar på att njuta av värmen.

Härifrån ser man bågen som utmanar studenternas äventyrslystnad.

Vi styr kosan tillbaka mot järnvägsstationen, men även en väg tillbaka kan bjuda på oväntade möten och vara innehållsrik.

På vägen stöter vi på den här populära grisen – Pronkssiga, Bronsgrisen – ett av Tartus mest charmiga och originella landmärken. Den står precis utanför den gamla marknadshallen och invigdes den 17 januari 2008, på Sankt Antonius dag. Datumet är ingen slump; helgonet har i århundraden förknippats med grisar och boskapsskötsel.

Det mest speciella med statyn är att den fungerar som en liten anatomisk karta över köttdetaljer. På ena sidan är linjer och siffror inristade, och på baksidan av tunnan finns en förteckning som visar var skinka, kotlett och fläskfilé sitter. En sorts humoristisk lektion i styckningskunskap mitt i stadsmiljön.

​Pronkssiga har snabbt blivit en favorit bland både invånare och besökare. Det sägs att den som klappar grisens tryne – eller dess knorr – får tur och ekonomiskt välstånd. Och visst syns det: trynet är alldeles blankpolerat av alla händer som passerat.

Just i dag ser det dessutom ut som om grisen viftar på svansen, tack vare den lilla molntussen som råkar ligga helt perfekt bakom.

Charmig leende

Vi tar vägen genom Tartus område med äldre trähusbebyggelse. Här förändras stadens rytm igen: husen blir lägre, färgerna mildare och gatorna får en nästan småstadslik stillhet. Många av de här trähusen byggdes under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet, ofta i enkel men charmig träarkitektur med snickarglädje, verandor och små gårdar.

Det är ett av de mest omtyckta kvarteren i Tartu – en plats där studenter, konstnärer och långvariga Tartubor blandas, och där tiden tycks gå lite långsammare. Trots att centrum bara ligger några minuter bort känns det som att man kliver in i en annan värld, där vardagslivet får breda ut sig mellan tvättlinor, cyklar och blommande syrener.

Ja, just att det inte är så långt från Centrum visar sig  med att man ser hur det skruvade tornet på Tartu Kaubamaja, det stora köpcentret syns härifrån. Men dit gick vi inte. Det är betydligt trevligare här bland trähusen, de lugna kvarteren och den lite mer vardagliga rytmen som gör Tartu så lätt att tycka om.

På en husvägg på Soola Street möter vi en av Tartus mest kända och omtalade muraler: “Ms. Reet”, skapad av den franske gatukonstnären MTO. Porträttet föreställer Ms. Reet själv, en äldre kvinna som drev en liten esoterisk butik i just den här byggnaden.

När huset hotades av rivning för att ge plats åt ett nytt köpcentrum målade MTO hennes porträtt som en protest mot kommersialiseringen och som ett sätt att visa stöd för henne. I målningen sitter hon med händerna bundna – en stark symbol för den maktlöshet hon upplevde i processen.

Det grå ansiktet med de slutna ögonen och det gula repet runt kroppen gör bilden både stillsam och kraftfull. Det är en mural som inte ropar, men som stannar kvar i en.

Sedan den målades har den blivit en av stadens mest älskade och ofta fotograferade väggmålningar. Den är ett tydligt exempel på hur street art i Tartu inte bara är dekorativ, utan ofta samhällskritisk, personlig och djupt engagerad. Därför dyker den också upp i nästan varje guide och blogg om stadens gatukonst.

När man står framför den är det lätt att förstå varför.

Rundar man huset så kan man se var butiken fanns, en stor pil pekar dessutom ut var dörren är.

Solen skiner och vi fortsätter vår promenad.

Längs promenaden dyker en gammal annonspelare upp, klädd i färgglada affischer för konserter och teater. Den står där som ett litet tidsdokument mitt i grönskan – en påminnelse om hur staden fortfarande använder sina klassiska former för att berätta vad som händer. Jag tycker om sådana här detaljer; de säger ofta mer om en plats än de stora sevärdheterna.

På väg vidare passerar vi MM Artus skugghund från 2015 – en lekfull mural där texten själv påminner oss om att man inte alltid ska tro på det man ser.

 Vanemuine-teatern – Tartus stolta kulturhus från 1800-talet, där opera, balett och teater fortfarande fyller salongerna.

Tåget tillbaka till Tallinn avgår i tid och nu är det inga problem med att komma ombord.

Och när vi kliver av i Tallinn möts vi av ännu en vårhälsning: körsbärsträden står i full blom. 

Lite mera Tartu, Domberget, Struve och Uppsala.

Efter att ha vilat ryggen så kändes det bra att ta trapporna upp på Domberget.

Bredvid trappan, lite undanskymda på hotell Lydias bakgård, står de här två fantasifulla vaserna. De verkar nästan blyga där de gömmer sig i skuggan, så jag tänkte ge dem chansen att kliva fram i ljuset. Nu får de vara med i bloggen - en liten stund av uppmärksamhet.

Trapporna var inte så jobbiga som jag befarat, kom upp utan att tappa vare sig andan eller värdigheten.

Här uppe på Domberget ligger Tartu gamla observatorium – en av de där platserna som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå bär på en hel liten värld av historia. Här stod astronomerna på 1800‑talet och mätte, räknade och riktade sina instrument mot stjärnhimlen, långt innan stadens ljus kunde störa deras arbete. Idag är observatoriet mer av en stilla utsiktsplats än ett centrum för astronomi, men det är lätt att föreställa sig hur det en gång måste ha varit: tysta nätter, kalla instrument, och forskare som väntade in stjärnorna med en tålamodsnivå som vi andra bara kan drömma om.

Byggnaden är vackert lågmäld, nästan lite försynt där den står på kullen, men den har spelat en stor roll i vetenskapens historia. Det var här Friedrich Struve arbetade – samma Struve som senare skulle ge namn åt den berömda meridianbågen som sträcker sig genom hela Norden.

Det finns platser man råkar passera utan att riktigt förstå deras betydelse förrän långt senare. För mig har Struves meridianbåge blivit just en sådan följeslagare: en kedja av trianglar som sträcker sig från Ishavet till Svarta havet. Jag har stått vid en punkt i Norge, synlig från Hurtigruten, och vid en annan i Finland – ett torn i skogen som bär på en större historia än man först anar.

Och nu, i Tartu, fick jag äntligen möta mannen bakom alltihop. Inte personligen förstås, men jag kan inte låta bli att känna att hans ande fortfarande vilar över berget här.

På Domberget finns en av de ursprungliga mätpunkterna inne i observatoriets byggnad – dold för ögat men desto viktigare för historien. Det var här Friedrich Georg Wilhelm Struve räknade, planerade och utvecklade de metoder som gjorde det möjligt att mäta jordens form med en precision som var sensationell på 1800‑talet.

I parken utanför står ett modernt monument till hans minne. När jag först kom upp hit tyckte jag att det såg ut som en båt med segel. Men när jag gick runt monumentet och såg namnet Struve insåg jag att det var här en av meridianpunkterna finns. Från den här sidan framträder formen tydligare: två höga, vinklade pelare som öppnar sig som benen på en passare, och en geometrisk bas som antyder en triangel. Formen är ingen slump – den är en direkt hyllning till trianguleringen, metoden som Struve använde för att binda samman mätpunkterna genom Europa.

Ett stilla minne över mannen som mätte världen, och över den envishet och vetenskapliga nyfikenhet som började just här i Tartu.

Mitt i all historia på Domberget – dök det här lilla runda huset upp. Det har troligen ingen som helst koppling till astronomi, men det fångade mig direkt. Den övre delen ser ut som en gammal parkpaviljong eller ett förråd, medan sockeln är täckt av färgstark street art som lyser upp mellan träden.

Jag fastnar alltid för sådana här oväntade möten mellan gammalt och nytt. Och just här gjorde skuggorna sitt bästa för att vara med i bilden också – grenarna ritade egna mönster över marken och fick huset att se nästan scenografiskt ut, som om det stod och väntade på sin nästa roll.

Längs stigen på Domberget passerade vi det här gula huset med skylten ’Uppsala 6’. Det låter nästan som en adress i Sverige, men här är det ett av Tartu universitets små byggnader – döpta efter klassiska universitetsstäder. 

Det är en grupp gula hus som alla bär samma märkliga adress: Uppsala.   Man döper universitetets byggnader efter klassiska europeiska universitetsstäder. Så gruppen av hus med adress Uppsala  är inte en svensk adress som hamnat på villovägar, utan ett litet universitetskontor på Domberget – en akademisk hälsning till Uppsala universitet och till de historiska banden mellan de gamla lärosätena. Husen används för olika institutioner och projekt.

Vi kommer fram till Änglabron, går man över den och fortsätter åt det hållet så finns  domkyrkoruinen där. Det är en bra bit att gå så vi fortsätter till... 

...Djävulsbron istället. Här kan man sätta sig och vila en stund. 

Vi återvänder ner till stan igen och hittar Tartus äldsta gata, Rüütli. Den ser kanske inte så märkvärdig ut vid första anblicken – en lugn gågata med caféer, småbutiker och en och annan cyklist som susar förbi. Men precis här, vid den lilla skylten på husväggen, öppnar sig en helt annan tidslinje.

Redan på 1200‑talet låg här en träbelagd gata, byggd av stockar som lades mellan kraftiga träbalkar. Det är nästan svårt att föreställa sig när man står här idag, men under medeltiden var det en livlig sträckning som ledde från Rådhustorget vidare mot stadens viktigaste kvarter.

På 1400‑talet började stenhus och kullerstenar dyka upp, och gatan blev en av de centrala pulsådrorna i den medeltida staden. Men mycket av det gamla försvann i krig och bränder – först under Stora nordiska kriget och sedan i den stora branden 1775. Efter det ritades staden om, och den krokiga medeltidsgatan rätades ut enligt tidens klassicistiska ideal.

Ändå finns spåren kvar. I gatubeläggningen markerar röda tegelplattor var den medeltida gatan en gång slingrade sig fram.

Det är just det som gör Tartu så speciellt: man går på en modern gågata, men under skosulorna ligger flera lager av historia. Och ibland räcker det med en liten metallskylt på en vägg för att man ska stanna upp och inse hur många städer som ryms i samma stad.

Men nu börjar det kurra i magen, och det är hög tid att hitta något trevligt ställe att äta på. Efter allt prat om medeltid, universitet känns det nästan självklart vad vi ska leta efter. Och mycket riktigt – runt hörnet dyker en liten bierstube upp, som om den legat där och väntat på oss.

Med tanke på Tartus tyska historik är det faktiskt ganska passande att slå sig ner här. Staden har ju i flera hundra år haft starka band till den baltisk‑tyska kulturen, så en schnitzel eller bratwurst känns nästan som att fortsätta stadsvandringen med gaffeln i hand. Och ibland är det just så enkelt: man följer historiens spår, och plötsligt sitter man med en kall öl och en tallrik tysk husmanskost framför sig.

Tysk mat handlar inte bara om smaker – det handlar också om storleken på portionerna. Här sparar man inte på något. Jag valde en rätt med skivad Wurst, mest för att min onda hand protesterar så fort jag ska skära något mer avancerat. Det kändes som ett klokt val i stunden.

Maken däremot gick rakt på en rätt med surkål. Det är en smak jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta, så den fick han ha helt i fred. När tallrikarna kom in såg jag hur han sneglade på min portion med en blandning av förvåning och tvekan – som om han undrade om jag verkligen tänkte äta upp allt det där.

Det gjorde jag förstås inte. Jag tror att halva portionen – eller kanske ännu mindre – hade räckt alldeles utmärkt. 

Vi blev placerade vid ett bord som tydligen var reserverat för ‘gamla kamrater från 60‑ och 70‑talet’. Det kändes nästan lite för träffande – som om bordet hade väntat på just oss. Och där satt vi, på en tysk Bierstube i Tartu, och kände oss helt hemma bland både minnen och ölkrus.”

Här får vi dessutom lära oss något viktigt: att öl tydligen fungerar alldeles utmärkt även när det inte är frukost. Det är alltid skönt när livet bjuder på klara besked.

Det var i alla fall en trevlig lokal, god mat och trevlig personal.

Nu är det dags att börja dra sig tillbaka mot järnvägsstationen. Tar en sista blick ut över Rådhustorget.

Svänger ner mot floden Emajõgi – ”Moderfloden”..

När vi ätit färdigt vänder vi tillbaka ut i eftermiddagsljuset. Vi svänger ner mot floden Emajõgi, ”Moderfloden”, som stilla flyter genom Tartu och håller ihop staden som ett brett, lugnt band av vatten. Det känns som en fin avslutning att promenera längs strandkanten, låta maten sjunka och följa floden tillbaka i riktning mot stationen.

Genom ramen syns bron Kaarsild, den ser lite speciell ut med sina dubbla gångvägar som är delade av bågen. Även här präglas staden av studetlivet, en tradition är att man inte är en “riktig” student förrän man misslyckats med minst en tenta och sedan gått över själva bågen.

Om den promenaden berättar jag i nästa och sista delen om Tartu.

Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

En eftermiddag i Tromsö.

Efter en snabb lunch ägnade vi en god stund åt att försöka få klarhet i hur morgondagen blir. Ovissheten kring morgondagens resa till Longyearbyen skaver; trots att landningsförhållandena är svåra att sia om, borde de kunna svara på om planen är fullbokade eller om extraresurser sätts in.

Vi fick väl ungefär likadant svar som av kråkan utanför fönstret. 

När inga svar stod att få valde vi att släppa taget och begav oss ut på stan.

När vi vände ryggen åt SAS-frustrationen och började utforska staden, dök plötsligt en oväntad lösning på våra reseproblem upp. Mitt i Tromsø snubblade vi nämligen över 'Tromsø Jernbanestasjon'.

​Under ett kort, hoppfullt ögonblick funderade vi på om vi helt enkelt skulle strunta i flyget och ta tåget hem istället. Det såg ju både hemtrevligt och punktligt ut på skyltarna! Men efter en närmare granskning insåg vi snabbt att det nog skulle bli en ganska vinglig hemresa. Den här stationen serverar nämligen betydligt mer öl än tågbiljetter, och de enda spåren man hittar här leder möjligen till baren snarare än mot södra Norge.

​Tromsø är alltså staden som har en järnvägsstation men ingen räls.

På huset bredvid finns en kul väggmålning.

Vi förlikar oss med tanken på att varken flyg eller tåg är något alternativ idag. Styr kosan mot Polatmuseet i stället.

Det ligger i ett gammalt tullhus nere vid hamnen.

Är du i Tromsø och är det minsta lilla intresserad av polartrakterna och polarfararna så rekommenderar jag ett besök. Fanns mycket att fördjupa sig i där.

Utanför står Amundsen staty.

Till sällskap har han en valross, ett av Svalbards charmigaste djur.

Här inne kunde vi bl.a se hur en fångsstuga såg ut, lite imponerad av att jag fick någon bild alls in i den mörka stugan.

Fångstmannens dagbok.

Så här såg maskininisten på ishavsskutan M/S Polaric,  hytt ut.

På Polarmuseet möts man av dramatiska och detaljrika scenerier som verkligen ger en inblick i det karga livet i polartrakterna. De uppbyggda dioramorna skildrar allt från den intensiva säljakten på isen till de mödosamma båtfärderna genom frusna vatten. Det är fascinerande att se hur man lyckats fånga både de extrema förhållandena och den hantverksskicklighet som krävdes för att överleva i ett av världens mest oförlåtande klimat.

Hittade även lite om Andreeexpeditionen.

De fyrbenta hjältarna på Sydpolen

​När vi tänker på de stora polarexpeditionerna fokuserar vi ofta på de mänskliga upptäcktsresandena, som Roald Amundsen och Robert Falcon Scott. Men sanningen är att dessa banbrytande resor hade varit omöjliga utan deras mest lojala och hårdarbetande följeslagare: polarhundarna.

​Bilderna från Polarmuseet visar bevarade exemplar av de hundar som var livsviktiga för expeditionernas framgång. Dessa hundar var inte bara transportmedel; de var tränade atleter, navigatörer och, i de tuffaste stunderna, en ovärderlig källa till värme och sällskap.

​När Roald Amundsen och hans team siktade mot Sydpolen 1911, baserade de hela sin logistik på hundspann. Amundsen hade lärt sig av inuiterna och förstod att hundarna var nyckeln till att resa snabbt och effektivt över isen. De kunde bära tunga laster, klarade av de extrema temperaturerna och var experter på att hitta vägen i whiteout-förhållanden.

​Inför expeditionen valdes de starkaste och mest uthålliga hundarna ut med omsorg. De fick särskild mat och träning, och bandet mellan jägarna och deras hundar var ofta djupt. De var en del av teamet, och deras välbefinnande var lika viktigt som männens.

Amundsen upptäckte att det redan fanns bosättare på Antarktis.

Vi rundar av ett fantastiskt museibesök med en sista blick på historien. Det fanns hur mycket som helst att se, men nu är det dags att lämna expeditionerna bakom oss för en stund.

Dags för födelsedagsmiddag! Och vad passar bättre i Tromsö än kungskrabba? Den här lilla tjejen har i alla fall bestämt sig – hon vet precis vad hon vill ha på tallriken!

Så har även vi.

Tromsö och fler överraskningar.

Ny dag och nya äventyr – eller ja, kanske inte så mycket äventyr egentligen. Våra försök att via SAS lösa den fortsatta resan till Longyearbyen känns mer som en prövning än som ett problem.

​Att ta sig dit idag är bara att glömma; det stormar fortfarande, vilket gör att allt fler resenärer blir strandade här i Tromsø. Av någon outgrundlig anledning stoppas inte planen redan i Oslo. Man kan ju undra om de faktiskt tror att det plötsligt ska mojna så pass att det går att landa.

Vi inser våra begränsningar; det är trots allt min födelsedag, så varför inte ta vara på tillfället och bekanta oss med Tromsø istället? Dagen börjar på bästa sätt med en frukost-Skyr som bjöd på ett oväntat leende.

​Under locket dolde sig nämligen ett hemligt meddelande. Man tackar! Det är ju inte varje dag man får höra att man är någons favoritkonsument direkt på morgonkvisten. Nu är jag redo att se vad resten av staden har att erbjuda denna födelsedag.

Jag hänger på mig kameran och vi drar ut på stan. Vi hamnar strax vid stadens vackra domkyrka. Det är en ganska unik byggnad, faktiskt Norges enda domkyrka helt i trä. Den lyser upp i gult mot den kalla vinterhimlen och känns väldigt välkomnande.

​Framför kyrkan står Emma Matthiasens staty 'Moder och barn'. Idag bar den lilla figuren en halsduk i gult och blått och ett budskap om fred i Ukraina. Det blev en stark påminnelse om att även om våra reseproblem känns stora för stunden, så finns det betydligt viktigare prövningar i världen. En stund för eftertanke.

Men precis när jag lyfter kameran för att föreviga den vackra domkyrkan, kommer nästa överraskning – och den här är absolut inte trevlig. Min kamera vägrar att fungera. Hur jag än bär mig åt, startar om och trixar, möts jag bara av det kalla meddelandet 'Error' på skärmen.

​Inte kul! Särskilt inte idag. Det känns som om tekniken har gått i pakt med vädergudarna för att sätta mitt tålamod på prov. Som tur är har jag mobilen i fickan, men som fotoentusiast svider det i själen när den 'riktiga' kameran ger upp mitt i en födelsedagsresa.

Det visade sig tyvärr vara värre än en tillfällig låsning i kylan; det var objektivet som hade gett upp helt. Och naturligtvis var det just det enda jag hade med mig på resan. Det var bara att svälja förtreten och förlita sig helt på mobilkameran för resten av dagen. Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Känns som nu räcker det med den typen av överraskningar,  nu kan allt bara bli bättre. Solen skiner och jag har ju ändå min mobilkamera. Vi styr stegen ner mot Tromsøysundet. Förevigar Tromsøbron och ser Ishavskatedralen där på andra sidan.

Vi promenerar vidare och kommer till monumentet 'Porten til Ishavet'. Det är ett otroligt populärt fotomål, och kön ringlar sig lång av turister som väntar på sin tur att få en bild stående mitt i själva porten.

​Monumentet, skapat av Sivert Donali, restes på 70-talet som en hyllning till alla de modiga sjömän och upptäcktsresande som genom tiderna har lämnat Tromsø för att utforska det okända i norr. Det känns nästan lite ironiskt att stå här vid porten till Arktis och titta ut över sundet, när vi själva kämpar med att ens få lyfta mot Longyearbyen. Men trots kamerastrulet lyckas mobilen fånga den stolta siluetten mot den bitande vinden

Vi hoppade över kön vid 'Porten til Ishavet' – jag är egentligen inte mycket för den typen av turistbilder. Men ibland bjuder slumpen på något man bara inte kan ignorera. På en vägg hittade jag plötsligt ett budskap i guld som kändes ganska riktat till just mig: 'Happy B-day'.

​Trots att kameran (som hänger så runt halsen på bilden men tyvärr bara är till lyst) hade gett upp, kunde vi inte låta bli att ta en födelsedagsbild med mobilen. Där står jag i snön, med ett trasigt objektiv men med ett stort födelsedagsleende. Man får helt enkelt fira där man hamnar, och just då kändes Tromsø som en rätt okej plats att bli strandad på.

Tanken på att gå över Tromsøbron för att återse Ishavskatedralen var lockande. Vi besökte den vackra katedralen redan under vår resa med Hurtigruten, men det hade varit roligt med ett återbesök nu när vi har mer tid i staden.

​Men när vi stod där nere under brofästet och kände hur vinden slet i kläderna, insåg vi snabbt att det fick stanna vid en tanke. Om det blåser så här pass mycket nere vid marken kan jag bara föreställa mig hur det tar i uppe på själva bron, helt oskyddat från väder och vind. Vi valde att lyssna på förnuftet – och vinden – och stannade kvar på ö-sidan istället. Man vill ju ogärna börja sitt nya levnadsår med att bokstavligen blåsa bort även om utsikten där uppe hade varit storslagen.

Vi skippade den blåsiga bron och valde en betydligt smidigare väg istället. Vem behöver kämpa sig fram genom arktiska stormar när man helt enkelt kan passera genom Nordostpassagen till fots.

​Det kändes ganska passande att vi hittade just det här gatunamnet i Tromsø. Medan de stora upptäcktsresande kämpade i månader för att ta sig igenom den riktiga passagen österut, gjorde vi det på några sekunder. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort och mycket roligare steg för oss strandade resenärer.

Trots vinden var det svårt att slita blicken från omgivningarna. Det soliga vädret gjorde att de vita fjällen gnistrade och såg än vitare ut mot den klarblå himlen. Det är något alldeles särskilt med det där kalla, klara ljuset; det får allt att se så rent och orört ut. Även om vi befann oss på marknivå i Tromsø istället för i luften på väg mot Svalbard, så bjöd dagen på ett fantastiskt visuellt skådespel. Man kan inte annat än att stanna upp och bara njuta av hur vackert det är när naturen visar sig från sin bästa sida.

Innan vi vänder åter in mot själva stan, upptäcker jag att det finns en del alternativa sätt att roa sig på. Ute i det iskalla vattnet ligger ett gäng och guppar i lysande röda överlevnadsdräkter. Det ser mer ut som en samling färgglada sälar eller små röda sjöstjärnor än ett gäng badare! Det där är en typisk arktisk aktivitet som kallas för "isbad" eller "flytning", där man använder speciella räddningsdräkter (överlevnadsdräkter) som håller en både torr och varm.

​Även om de ser ut att ha det ganska harmoniskt där de flyter runt, är det absolut ingenting som känns lockande för egen del – särskilt inte i den här snålblåsten. Men det bjöd på en riktigt kul syn och blev ännu ett bevis på att livet i Tromsø fortsätter som vanligt, oavsett om det stormar på fjället eller inte. 

Man kan inte besöka Tromsø utan att känna historiens vingslag från Roald Amundsen. Han kallas ofta för 'Polarkungen', och även om hans hem låg söderut, var det här i Tromsø han lade grunden för sina största bedrifter. Det var härifrån han rustade sina skepp och handplockade de mest hårdföra sjömännen för resor mot det okända.

​Amundsen var den förste att nå Sydpolen (1911) och den förste att segla genom hela Nordvästpassagen. För Tromsø är han en evig hjälte, men också en källa till sorg, då det var härifrån han gav sig ut på sitt allra sista uppdrag 1928 för att aldrig mer återvända. Att stå här vid porten till Arktis och blicka ut över samma vatten som han en gång lämnade, ger verkligen perspektiv på de äventyr som detta landskap bjuder på. Som en hyllning till historien möts man också av en pampig väggmålning som täcker en hel husvägg.

Inte bara jag som stannar upp för en bild.

Målningarna fortsätter runt flera hus nere i hamnen. 

Biblioteket lockar till bild även i dagsljus.

Nu är det dags för lunch och lite mer samtal rill SAS, så promenerar vi vidare sedan