Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

Fotografiska

Vi var ute på en promenad i Tallinn, för varje gång vi är där så förändras staden. Promenerade förbi Balti Jaama Turg, som förr bara kallades för Ryska marknaden, nu är det stället helrenoverat och rymmer både restauranger och saluhall förutom försäljning av kläder och prylar.

Där i området finns det en hel del väggmålningar. till exempel den här havsörnen. Tanken med den målningen är att uppmärksamma den estniska havsörnen som är hotad på grund av mänsklig aktivitet.

På gaveln av samma hus finns den här, kom att tänka på låten, flickan och kråkan då jag såg den. Även om det där inte ser ut som en kråka.

Vi fortsatte till ett område där jag trodde att vi varit förut, men kände inte igen mig riktigt. Då var det ett ganska slummigt område, nu var här en hel del konst. Hittade  en utställning av Mikk Ollis, en gatufotograf från Boston.

Utställningen kallas Framåt eller bakåt? – En blick på gatufotografi och samhällsförändring.

Året är 2017. Boston fylls av röster, rörelser och kamerablixtar. Mitt i den storm av förändring som pågår, dokumenterar han historiens gång genom sin lins. Olli fångar människor, ögonblick och känslor som definierar en tid av motstånd och hopp.

Det här området kallas för Telliskivi Creative City är ett före detta industriområde som har omvandlats till ett kulturellt centrum med verkstäder, butiker, teatrar, kaféer och restauranger. På en gräsmatta står det en glasbubblan där en kvinna ligger och ser ut att tillbedja något.

Någon tar en selfie men vi fortsätter mot dagens mål som är Fotografiska. "Dance of Death with Endel aka Endel with a stick", är titeln på målningen och är en ordlek på estiska, där Endel både är ett traditionellt (men något gammaldags) manligt namn och slang för selfie.

Jag ser skylten Fotografiska på taket av ett hus lite längre fram,  svänger om hörnet och ser en stor väggmålning. Den där känner jag igen, säger jag.  Men maken säger att här har vi inte varit förr.

Trodde inte jag heller, för allt ser nytt och annorlunda ut men målningen är jag säker på att jag sett förut.

När jag kontrollerar bland mina bilder så stämmer det också, det har gått några år, så här såg det ut 2014. Samma ansikte men en annan restaurang. Den här målningen heter "Kvinnan" och är målad av gatukonstnären Alexandre Monteiro, hans artistnamn är Hopare. Den målades under Street Art Jam 2014  en färgsprakande händelse där konstnärer samlades för att skapa muralmålningar och graffiti i just den här stadsdelen. Evenemanget var en del av stadens initiativ att främja gatukonst och ge konstnärer en plattform att uttrycka sig på offentliga ytor.

En till stor målning har också kommit till.

Området, som då för elva år sedan precis hade börjat restaureras upp, har förändrats ganska rejält.  Då vi var här 2014 regnade det och det var ganska förfallet.

Mitt på det som nu är ett torg, fanns det en utställning.

Ställningen är kvar, har fått en konstgräsmatta och ett segel nya bilder hänger där.

I det här kreativa området finns alltså Fotografiska.

Då vi var här för elva år sedan var Fotografiska knappast påtänkt att finnas här i Tallinn, huset såg ut så här då. Huset kallades för Röda huset.

De har en takterrass med fantastisk utsikt över staden.

Villman äta grönt så finns det en Michelin Green Star-restaurang, men även ett fik på nedre botten.

Vi kikar in på gården på baksidan av huset, den gården används som uteservering på sommartid. Nu i maj var det ganska tomt på folk men desto fler målningar.

Dags att gå vidare.

Min rygg krånglar en del så ibland behöver jag sitta ner en stund och har upptäckt att det är inte bara en nackdel. Man hinner ta in och se lite mer.

Hamnar på återvägen tillbaka vid den där kupolen i början av inlägget och den bedjande kvinnan. Undrar lite över att hon fortfarande ligger kvar i sin lite ansträngande ställning. Går närmare och ser att kvinnan är faktiskt en docka, så hon ligger nog kvar där än och ber.

Huset som är en dröm

...för fotografen.

Ett lite speciellt hus.

Kul såg det ut och de jag träffade på där tyckte att det var fint.

Vet inte vem fotografen är, men gatumålarna har lämnat en signatur.

Finaste väggmålningen i Glasgow.

Sist bland bilderna från Glasgow så vill jag visa den väggmålning som jag tycker är den allra finaste. Den är så ömsint och fin, dessutom min favorit bland fåglar. Lite synd är, att kvarteret med dessa hus verkar vara på fallrepet, de flesta butiker utefter gatan var nerlagda och stängda och lokalerna gapade tomma.

.

För att mannen med fågeln inte ska känna sig så ensam så får han sällskap med några hungriga duvor.

Bild i bilden

Att jag gillar väggmålningar och har samlat på mig en del är väl ingen hemlighet, den här har jag dessutom fotat två gånger. Första gången så gick mitt minneskort sönder så jag var tvungen att gå tillbaka för att få en bild på den med mig hem.

Den här väggmålningen föreställer William "Billy" Connolly som är en brittiskt (skotsk) komiker, musiker och skådespelare. Den målades till hans 75-årsdag. I Skottland är han känd under namnet The Big Yin.

Den här stora målningen finns inte så långt ifrån och är lite kul.

Lite tråkigt är det dock att den flygande taxin har hamnat bakom en byggnadsställning.

Sedan träffade jag på några av Glasgows populära ridande poliser.

De här två red inte bara omkring och såg snygga ut. En felparkerare fick sig en rejäl uppsträckning och han hade lite tur, för blocket som de plockat fram innan han kom åter till bilen stoppades ner igen.

Träffade på två till och de vackra hästarna får också var med på en bild.