En eftermiddag i Tromsö.

Efter en snabb lunch ägnade vi en god stund åt att försöka få klarhet i hur morgondagen blir. Ovissheten kring morgondagens resa till Longyearbyen skaver; trots att landningsförhållandena är svåra att sia om, borde de kunna svara på om planen är fullbokade eller om extraresurser sätts in.

Vi fick väl ungefär likadant svar som av kråkan utanför fönstret. 

När inga svar stod att få valde vi att släppa taget och begav oss ut på stan.

När vi vände ryggen åt SAS-frustrationen och började utforska staden, dök plötsligt en oväntad lösning på våra reseproblem upp. Mitt i Tromsø snubblade vi nämligen över 'Tromsø Jernbanestasjon'.

​Under ett kort, hoppfullt ögonblick funderade vi på om vi helt enkelt skulle strunta i flyget och ta tåget hem istället. Det såg ju både hemtrevligt och punktligt ut på skyltarna! Men efter en närmare granskning insåg vi snabbt att det nog skulle bli en ganska vinglig hemresa. Den här stationen serverar nämligen betydligt mer öl än tågbiljetter, och de enda spåren man hittar här leder möjligen till baren snarare än mot södra Norge.

​Tromsø är alltså staden som har en järnvägsstation men ingen räls.

På huset bredvid finns en kul väggmålning.

Vi förlikar oss med tanken på att varken flyg eller tåg är något alternativ idag. Styr kosan mot Polatmuseet i stället.

Det ligger i ett gammalt tullhus nere vid hamnen.

Är du i Tromsø och är det minsta lilla intresserad av polartrakterna och polarfararna så rekommenderar jag ett besök. Fanns mycket att fördjupa sig i där.

Utanför står Amundsen staty.

Till sällskap har han en valross, ett av Svalbards charmigaste djur.

Här inne kunde vi bl.a se hur en fångsstuga såg ut, lite imponerad av att jag fick någon bild alls in i den mörka stugan.

Fångstmannens dagbok.

Så här såg maskininisten på ishavsskutan M/S Polaric,  hytt ut.

På Polarmuseet möts man av dramatiska och detaljrika scenerier som verkligen ger en inblick i det karga livet i polartrakterna. De uppbyggda dioramorna skildrar allt från den intensiva säljakten på isen till de mödosamma båtfärderna genom frusna vatten. Det är fascinerande att se hur man lyckats fånga både de extrema förhållandena och den hantverksskicklighet som krävdes för att överleva i ett av världens mest oförlåtande klimat.

Hittade även lite om Andreeexpeditionen.

De fyrbenta hjältarna på Sydpolen

​När vi tänker på de stora polarexpeditionerna fokuserar vi ofta på de mänskliga upptäcktsresandena, som Roald Amundsen och Robert Falcon Scott. Men sanningen är att dessa banbrytande resor hade varit omöjliga utan deras mest lojala och hårdarbetande följeslagare: polarhundarna.

​Bilderna från Polarmuseet visar bevarade exemplar av de hundar som var livsviktiga för expeditionernas framgång. Dessa hundar var inte bara transportmedel; de var tränade atleter, navigatörer och, i de tuffaste stunderna, en ovärderlig källa till värme och sällskap.

​När Roald Amundsen och hans team siktade mot Sydpolen 1911, baserade de hela sin logistik på hundspann. Amundsen hade lärt sig av inuiterna och förstod att hundarna var nyckeln till att resa snabbt och effektivt över isen. De kunde bära tunga laster, klarade av de extrema temperaturerna och var experter på att hitta vägen i whiteout-förhållanden.

​Inför expeditionen valdes de starkaste och mest uthålliga hundarna ut med omsorg. De fick särskild mat och träning, och bandet mellan jägarna och deras hundar var ofta djupt. De var en del av teamet, och deras välbefinnande var lika viktigt som männens.

Amundsen upptäckte att det redan fanns bosättare på Antarktis.

Vi rundar av ett fantastiskt museibesök med en sista blick på historien. Det fanns hur mycket som helst att se, men nu är det dags att lämna expeditionerna bakom oss för en stund.

Dags för födelsedagsmiddag! Och vad passar bättre i Tromsö än kungskrabba? Den här lilla tjejen har i alla fall bestämt sig – hon vet precis vad hon vill ha på tallriken!

Så har även vi.

Tromsö och fler överraskningar.

Ny dag och nya äventyr – eller ja, kanske inte så mycket äventyr egentligen. Våra försök att via SAS lösa den fortsatta resan till Longyearbyen känns mer som en prövning än som ett problem.

​Att ta sig dit idag är bara att glömma; det stormar fortfarande, vilket gör att allt fler resenärer blir strandade här i Tromsø. Av någon outgrundlig anledning stoppas inte planen redan i Oslo. Man kan ju undra om de faktiskt tror att det plötsligt ska mojna så pass att det går att landa.

Vi inser våra begränsningar; det är trots allt min födelsedag, så varför inte ta vara på tillfället och bekanta oss med Tromsø istället? Dagen börjar på bästa sätt med en frukost-Skyr som bjöd på ett oväntat leende.

​Under locket dolde sig nämligen ett hemligt meddelande. Man tackar! Det är ju inte varje dag man får höra att man är någons favoritkonsument direkt på morgonkvisten. Nu är jag redo att se vad resten av staden har att erbjuda denna födelsedag.

Jag hänger på mig kameran och vi drar ut på stan. Vi hamnar strax vid stadens vackra domkyrka. Det är en ganska unik byggnad, faktiskt Norges enda domkyrka helt i trä. Den lyser upp i gult mot den kalla vinterhimlen och känns väldigt välkomnande.

​Framför kyrkan står Emma Matthiasens staty 'Moder och barn'. Idag bar den lilla figuren en halsduk i gult och blått och ett budskap om fred i Ukraina. Det blev en stark påminnelse om att även om våra reseproblem känns stora för stunden, så finns det betydligt viktigare prövningar i världen. En stund för eftertanke.

Men precis när jag lyfter kameran för att föreviga den vackra domkyrkan, kommer nästa överraskning – och den här är absolut inte trevlig. Min kamera vägrar att fungera. Hur jag än bär mig åt, startar om och trixar, möts jag bara av det kalla meddelandet 'Error' på skärmen.

​Inte kul! Särskilt inte idag. Det känns som om tekniken har gått i pakt med vädergudarna för att sätta mitt tålamod på prov. Som tur är har jag mobilen i fickan, men som fotoentusiast svider det i själen när den 'riktiga' kameran ger upp mitt i en födelsedagsresa.

Det visade sig tyvärr vara värre än en tillfällig låsning i kylan; det var objektivet som hade gett upp helt. Och naturligtvis var det just det enda jag hade med mig på resan. Det var bara att svälja förtreten och förlita sig helt på mobilkameran för resten av dagen. Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Känns som nu räcker det med den typen av överraskningar,  nu kan allt bara bli bättre. Solen skiner och jag har ju ändå min mobilkamera. Vi styr stegen ner mot Tromsøysundet. Förevigar Tromsøbron och ser Ishavskatedralen där på andra sidan.

Vi promenerar vidare och kommer till monumentet 'Porten til Ishavet'. Det är ett otroligt populärt fotomål, och kön ringlar sig lång av turister som väntar på sin tur att få en bild stående mitt i själva porten.

​Monumentet, skapat av Sivert Donali, restes på 70-talet som en hyllning till alla de modiga sjömän och upptäcktsresande som genom tiderna har lämnat Tromsø för att utforska det okända i norr. Det känns nästan lite ironiskt att stå här vid porten till Arktis och titta ut över sundet, när vi själva kämpar med att ens få lyfta mot Longyearbyen. Men trots kamerastrulet lyckas mobilen fånga den stolta siluetten mot den bitande vinden

Vi hoppade över kön vid 'Porten til Ishavet' – jag är egentligen inte mycket för den typen av turistbilder. Men ibland bjuder slumpen på något man bara inte kan ignorera. På en vägg hittade jag plötsligt ett budskap i guld som kändes ganska riktat till just mig: 'Happy B-day'.

​Trots att kameran (som hänger så runt halsen på bilden men tyvärr bara är till lyst) hade gett upp, kunde vi inte låta bli att ta en födelsedagsbild med mobilen. Där står jag i snön, med ett trasigt objektiv men med ett stort födelsedagsleende. Man får helt enkelt fira där man hamnar, och just då kändes Tromsø som en rätt okej plats att bli strandad på.

Tanken på att gå över Tromsøbron för att återse Ishavskatedralen var lockande. Vi besökte den vackra katedralen redan under vår resa med Hurtigruten, men det hade varit roligt med ett återbesök nu när vi har mer tid i staden.

​Men när vi stod där nere under brofästet och kände hur vinden slet i kläderna, insåg vi snabbt att det fick stanna vid en tanke. Om det blåser så här pass mycket nere vid marken kan jag bara föreställa mig hur det tar i uppe på själva bron, helt oskyddat från väder och vind. Vi valde att lyssna på förnuftet – och vinden – och stannade kvar på ö-sidan istället. Man vill ju ogärna börja sitt nya levnadsår med att bokstavligen blåsa bort även om utsikten där uppe hade varit storslagen.

Vi skippade den blåsiga bron och valde en betydligt smidigare väg istället. Vem behöver kämpa sig fram genom arktiska stormar när man helt enkelt kan passera genom Nordostpassagen till fots.

​Det kändes ganska passande att vi hittade just det här gatunamnet i Tromsø. Medan de stora upptäcktsresande kämpade i månader för att ta sig igenom den riktiga passagen österut, gjorde vi det på några sekunder. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort och mycket roligare steg för oss strandade resenärer.

Trots vinden var det svårt att slita blicken från omgivningarna. Det soliga vädret gjorde att de vita fjällen gnistrade och såg än vitare ut mot den klarblå himlen. Det är något alldeles särskilt med det där kalla, klara ljuset; det får allt att se så rent och orört ut. Även om vi befann oss på marknivå i Tromsø istället för i luften på väg mot Svalbard, så bjöd dagen på ett fantastiskt visuellt skådespel. Man kan inte annat än att stanna upp och bara njuta av hur vackert det är när naturen visar sig från sin bästa sida.

Innan vi vänder åter in mot själva stan, upptäcker jag att det finns en del alternativa sätt att roa sig på. Ute i det iskalla vattnet ligger ett gäng och guppar i lysande röda överlevnadsdräkter. Det ser mer ut som en samling färgglada sälar eller små röda sjöstjärnor än ett gäng badare! Det där är en typisk arktisk aktivitet som kallas för "isbad" eller "flytning", där man använder speciella räddningsdräkter (överlevnadsdräkter) som håller en både torr och varm.

​Även om de ser ut att ha det ganska harmoniskt där de flyter runt, är det absolut ingenting som känns lockande för egen del – särskilt inte i den här snålblåsten. Men det bjöd på en riktigt kul syn och blev ännu ett bevis på att livet i Tromsø fortsätter som vanligt, oavsett om det stormar på fjället eller inte. 

Man kan inte besöka Tromsø utan att känna historiens vingslag från Roald Amundsen. Han kallas ofta för 'Polarkungen', och även om hans hem låg söderut, var det här i Tromsø han lade grunden för sina största bedrifter. Det var härifrån han rustade sina skepp och handplockade de mest hårdföra sjömännen för resor mot det okända.

​Amundsen var den förste att nå Sydpolen (1911) och den förste att segla genom hela Nordvästpassagen. För Tromsø är han en evig hjälte, men också en källa till sorg, då det var härifrån han gav sig ut på sitt allra sista uppdrag 1928 för att aldrig mer återvända. Att stå här vid porten till Arktis och blicka ut över samma vatten som han en gång lämnade, ger verkligen perspektiv på de äventyr som detta landskap bjuder på. Som en hyllning till historien möts man också av en pampig väggmålning som täcker en hel husvägg.

Inte bara jag som stannar upp för en bild.

Målningarna fortsätter runt flera hus nere i hamnen. 

Biblioteket lockar till bild även i dagsljus.

Nu är det dags för lunch och lite mer samtal rill SAS, så promenerar vi vidare sedan

Senvägen med små tassar

Song Wat tar slut men är man i Bangkok så finns det en del del att se på väg till Sky train-stationen och resan åter till hotellet.

I ett försök att ta en genväg så blir det en riktig senväg, för vem kan gå förbi en korg med helt ljuvliga kattungar. Inte då jag.

Gatan vi svängt in på är en slags matgata och kattungarnas korg finns hos en av de som har ett matstånd.

Han har inget emot att man stannar och tittade lite på hans kattungar, och jag är långt ifrån ensam. Det är vi tanter som inte kan låta bli att stanna – männen går förbi som om de inte såg en hel korg av charm.

Helst hade jag velat ta med mig minst en av dessa söta kattungar, men blir nog lite problem i tullen då.

En sådan här gråspräcklig hade det blivit i så fall.

En välkomnande skyllt gör att i fortsätter in på gatan.

Där inne på ett fik hittar jag vad som kan vara kattungarnas mamma.

Ett kattvänligt matställe. Skyltarna på bakdörren talar för det.

SWEETPISTA – Vaktkatten ser allt!" Tillträde förbjudet utan tillstånd! Katten med viftande tass säger: "แวววว!" (Typ: ”Jag ser dig!”) Här smyger ingen förbi – inte ens med tonfisk i fickan.

Nästa servering har inga katter men tycker att man ska spara på vatten.

Den här lilla gatstumpen, som inte var någon genväg, hade däremot en mängd gatumålningar och då kan jag inte låta bli att fota. Gillar om det dessutom kommer någon ivägen.

Han stod och dirigerade en bil in på parkeringen, märkte att jag tog bilder men spelade oberörd. Först när bilen stod perfekt vände han sig om, log och gav mig en tummen upp, ett litet ögonblick av ordlös kontakt.

Andra var helt uppslukade av sin mobil.

Vår promenad går mot sitt slut, vi är snart framme vid en Sky train-station. Strax före den passerar vi en staty av fältmarskalk prins Bhanurangsi Savangwongse – den man som av kung Rama V utsågs till den första generaldirektören för Post- och telegrafverket. Enligt plaketten har han hedrats som ‘Grundaren av Thailändska postväsendet’. En stillsam hyllning mitt i stadens brus. 

Kanske är det passande att just här, där vägar möts och meddelanden färdas, står en man som en gång grundade Thailands postväsen. En påminnelse om att även i en digital tid börjar allt med en vilja att nå fram.

Ja, just det – det där som alla turister stannar till vid. Ett virrvarr av ledningar, lika nödvändigt som obegripligt. Kommunikation på sitt eget vis. Man tar sig för pannan och drar oss sedan vidare mot hotellet.

Trött i ryggen och tacksam för en sittplats på Sky train. Och när tankarna glider in på kommunikation, inser jag att alla som inte sover redan är djupt försjunkna i sina skärmar.

Tog den säkra resvägen åter istället för att testa den mer spännande varianten med Tuktuk.

Från floden till filmrullar – fortsättning på Song Wat

Promenaden på Song Wat fortsätter. Vi hade tänkt oss en sväng ner mot floden, men i stället gled vi rakt in i kvarteret där bilverkstäderna tar över ljudbilden.

De flesta verkstäderna har imponerande berg av reservdelar, som om varje skruv och mutter hade sin egen historia. Hur de hittar rätt del i allt detta förblir ett litet mysterium.

Behöver du en drivaxel – eller tre – så är det bara att välja.

Verkstadsgatan är mer än bara lager av reservdelar; den är också en arbetsplats. Här sitter en man och arbetar metodiskt med att hamra en metalldel, ett av många små hantverk som håller området levande.

Här bland alla reservdelar och skrot, träffar jag på en katt, den tänker först dra sin väg men stannar och tittar lite förvånat på de som irrat in sig på hennes kvarter.

Den här bilen har sett bättre dagar, men står ändå bakom kedjor som om varje buckla vore värd att bevara.

Den som söker ska finna, och efter några extra svängar stod vi äntligen vid floden.

En lugn plats för en lunchvila vid floden, eller försöker hon kanske mata duvorna i smyg? Jag tycker mig ana en brödpåse bakom lampan, även om det förstås kan vara hennes egen lunch.

Här är det dyrt att bjuda duvorna på lunch: 25 000 THB, eller cirka 7 300 kronor. Bäst att låta bli.

Floden hittade vi till slut, och här breder den ut sig med moderna hus i bakgrunden och en färja som smyger fram som en liten prick på vattnet.

Vi tar en liten paus vid floden innan vi ger oss vidare på den långa Song Wat. Skulle man ha virrat bort sig på vägen – vilket är lätt hänt här – så finns det tack och lov hjälp att hitta rätt.

Blir man hungrig så är Song Wat rena matparadiset, med trendiga krogar och till och med en Michelinguide‑omnämnd restaurang. Det här stället… ja, det är inte den.

Photocafe lockar med både kaffe och sängplatser, men vi är fortfarande mätta efter hotellets frukost och strosar bara förbi.

Finns även hel del trendiga butiker, som den här inne i en gammal lagerlokal.

Återvinning har en egen betydelse här, den går helt enkelt upp i rök.

Vi fortsätter till fots, men för den som vill ta det lite lättare finns cyklar att hyra – eller så följer man med på en cykelguidning. Vi såg flera grupper som rullade förbi.

Väggarna längs Song Wat berättar sina egna historier: motorcyklarna står parkerade framför en målning av en gammaldags rickschaw, som om nutid och dåtid möttes i samma ögonblick. I gränden bredvid vävs färger och detaljer samman till ett litet universum. Som om staden själv målat sina minnen på väggarna.

Även små detaljer finns att upptäcka.

Även en lång gata tar slut, och så även Song Wat. Och där, som en liten överraskning vid vändpunkten, står en av de där figurerna som mina barnbarnsbarn är så fascinerade av. Klart jag måste ta en bild.

Många bilder blev det, och fotobutikens skyltfönster med alla filmrullar kändes nästan symboliskt och med en liten blinkning till alla som fotar för mycket. Och det finns gott om saker att se på vägen mot Skytrain‑stationen, så det här är inte slutet.

Fotografiska

Vi var ute på en promenad i Tallinn, för varje gång vi är där så förändras staden. Promenerade förbi Balti Jaama Turg, som förr bara kallades för Ryska marknaden, nu är det stället helrenoverat och rymmer både restauranger och saluhall förutom försäljning av kläder och prylar.

Där i området finns det en hel del väggmålningar. till exempel den här havsörnen. Tanken med den målningen är att uppmärksamma den estniska havsörnen som är hotad på grund av mänsklig aktivitet.

På gaveln av samma hus finns den här, kom att tänka på låten, flickan och kråkan då jag såg den. Även om det där inte ser ut som en kråka.

Vi fortsatte till ett område där jag trodde att vi varit förut, men kände inte igen mig riktigt. Då var det ett ganska slummigt område, nu var här en hel del konst. Hittade  en utställning av Mikk Ollis, en gatufotograf från Boston.

Utställningen kallas Framåt eller bakåt? – En blick på gatufotografi och samhällsförändring.

Året är 2017. Boston fylls av röster, rörelser och kamerablixtar. Mitt i den storm av förändring som pågår, dokumenterar han historiens gång genom sin lins. Olli fångar människor, ögonblick och känslor som definierar en tid av motstånd och hopp.

Det här området kallas för Telliskivi Creative City är ett före detta industriområde som har omvandlats till ett kulturellt centrum med verkstäder, butiker, teatrar, kaféer och restauranger. På en gräsmatta står det en glasbubblan där en kvinna ligger och ser ut att tillbedja något.

Någon tar en selfie men vi fortsätter mot dagens mål som är Fotografiska. "Dance of Death with Endel aka Endel with a stick", är titeln på målningen och är en ordlek på estiska, där Endel både är ett traditionellt (men något gammaldags) manligt namn och slang för selfie.

Jag ser skylten Fotografiska på taket av ett hus lite längre fram,  svänger om hörnet och ser en stor väggmålning. Den där känner jag igen, säger jag.  Men maken säger att här har vi inte varit förr.

Trodde inte jag heller, för allt ser nytt och annorlunda ut men målningen är jag säker på att jag sett förut.

När jag kontrollerar bland mina bilder så stämmer det också, det har gått några år, så här såg det ut 2014. Samma ansikte men en annan restaurang. Den här målningen heter "Kvinnan" och är målad av gatukonstnären Alexandre Monteiro, hans artistnamn är Hopare. Den målades under Street Art Jam 2014  en färgsprakande händelse där konstnärer samlades för att skapa muralmålningar och graffiti i just den här stadsdelen. Evenemanget var en del av stadens initiativ att främja gatukonst och ge konstnärer en plattform att uttrycka sig på offentliga ytor.

En till stor målning har också kommit till.

Området, som då för elva år sedan precis hade börjat restaureras upp, har förändrats ganska rejält.  Då vi var här 2014 regnade det och det var ganska förfallet.

Mitt på det som nu är ett torg, fanns det en utställning.

Ställningen är kvar, har fått en konstgräsmatta och ett segel nya bilder hänger där.

I det här kreativa området finns alltså Fotografiska.

Då vi var här för elva år sedan var Fotografiska knappast påtänkt att finnas här i Tallinn, huset såg ut så här då. Huset kallades för Röda huset.

De har en takterrass med fantastisk utsikt över staden.

Villman äta grönt så finns det en Michelin Green Star-restaurang, men även ett fik på nedre botten.

Vi kikar in på gården på baksidan av huset, den gården används som uteservering på sommartid. Nu i maj var det ganska tomt på folk men desto fler målningar.

Dags att gå vidare.

Min rygg krånglar en del så ibland behöver jag sitta ner en stund och har upptäckt att det är inte bara en nackdel. Man hinner ta in och se lite mer.

Hamnar på återvägen tillbaka vid den där kupolen i början av inlägget och den bedjande kvinnan. Undrar lite över att hon fortfarande ligger kvar i sin lite ansträngande ställning. Går närmare och ser att kvinnan är faktiskt en docka, så hon ligger nog kvar där än och ber.