En långsam promenad genom Kuala Lumpurs kontraster.

Blir inga snabba promenader när man är i Kuala Lumpur, för det är ganska varmt men att då och då leta sig ut från de luftkonditionerade gångarna och svala husen är mödan värt.

Det finns en hel del gångvägar, både under jord och ovan jord, som är luftkonditionerade – ett välkommet avbrott från den tropiska hettan. En av dem är särskilt minnesvärd: väggarna pryds av fotografier och målade dekorationer som gör promenaden till något mer än bara transport. Det känns nästan som att gå genom ett galleri, där stadens själ får ta plats mellan betong och glas.

När man väl kliver ut i värmen möts man av ett myller av ljud, dofter och färger. Trafiken surrar, gatuköken ryker, och luften är tung av tropisk fukt. Men det finns något meditativt i att promenera långsamt, att låta staden rinna förbi i ett lugnare tempo.

Jag började min dag vid KLCC Park, där skyskraporna speglar sig i det lilla konstgjorda sjölandskapet. Här kan man gå i skuggan av palmer och se lokalbor jogga i takt med morgonsolen.

Några måste ta den obligatoriska selfiebilden framför Petronas Tower. Ibland är det inte bara byggnaden man vill fånga – utan känslan av att vara där

Där var det inte bara människor som var ute och tränade, träffade på den här lilla filuren.

Sedan slingrade jag mig vidare genom Bukit Bintang, där shoppinggalleriorna står som svalkande oaser mellan gatorna. Det är nästan som att staden är byggd för att man ska kunna röra sig utan att någonsin behöva svettas – men det är just svetten som gör upplevelsen verklig. 

Lite speciella och handikappanpassade övergångsställen. Det är något fint med att även detaljer som ett övergångsställe kan visa omtanke och inkludering.

Jag lämnade den stora gatan med alla flotta butiker, där luftkonditioneringen sipprar ut genom öppna dörrar och skyltfönstren glittrar av lyx. Svängde runt vid statyerna av Michael Jackson – ett oväntat inslag mitt i stadens puls där många stannade till för ett foto.

– och fortsatte sedan in i ett kvarter där tempot var lite lugnare. Här byts marmorgolv mot trottoarplattor, och istället för internationella märken möts man av små kaféer, lokala butiker och doften av grillad kyckling från ett gatustånd.

Kom till ett lite annorlunda kvarter. Enklare bostadshus och massor med väggmålningar. Något som jag har svårt att gå förbi utan att försöka få några bilder. Färgerna var starka, motiven varierade – från traditionella mönster till porträtt av lokala hjältar och fantasifulla figurer. Det kändes som att varje vägg berättade sin egen historia, och jag blev stående gång på gång, med kameran i handen.

Här var tempot ett annat. Barn lekte på trottoaren, en äldre man satt och skalade frukt i skuggan, och någon vinkade från ett fönster. Det var som att staden öppnade upp en annan sida av sig själv – mindre polerad, men desto mer levande.

Konsten här känns inte planerad, utan levande. Som om den växer fram i takt med staden.

Jag stannade till, tog ett steg tillbaka, och försökte fånga hela bilden – men det är svårt att fånga känslan i en enda ruta

Det här kvarteret var som ett galleri utan väggar, där varje fasad var en duk.

Duvor på ledning, tvätt på tork – en bild som fångar stadens rytm och vila, den bilden kunde jag inte gå förbi.

Vet inte varför, men tvätt på tork kan jag inte låta bli att försöka fånga på bild.

Det är något med tvätt på tork – vardagligt, färgstarkt, och alltid värt en bild.

Att promenera i Kuala Lumpur är som att bläddra igenom ett bildspel av stadens själ. Från svalkande gångvägar med konstnärliga inslag till kvarter där väggmålningar berättar historier och tvätten fladdrar mellan husfasader – varje steg bjuder på nya motiv. Duvor radar upp sig som tysta betraktare, och människor stannar till för att fånga sin stund framför stadens ikoniska torn.

Det är inte bara en promenad, det är en resa genom kontraster: mellan lyx och vardag, mellan luftkonditionerat och tropisk hetta, mellan det planerade och det spontana. Och mitt i allt, kameran, som försöker hinna med.

För mig är det just de här ögonblicken som gör en stad levande. De små detaljerna, de oväntade mötena, och känslan av att vara en del av något större, om än bara för en stund.

Qeqertarsuaq på Diskoön

Vi har alltså kommit fram till Qeqertarsuaq som betyder den "den stora ön". Stor är ön, en av de 100 största i världen.

Här har man funnit spår av bosättning för mellan fem och sex tusen år sedan.

Under 1700-talet kom de första valfångarna till Qeqertarsuaq, där de hittade en lämplig ankarplats.  Valfångsten har haft stor betydelse för staden under de senaste två århundradena. Jakt och fiske är fortfarande de huvudsakliga sysselsättningarna för öns invånare. 

Nu är det lite modernare än under valfångartiden, även om det fortfarande fångas lite val, men nu för att ha till mat.

Vi möts upp vid bryggan av personal från hotellet. De har en liten gullig bil som ska köra våra väskor till hotellet.

Vi ska bo på Hotel Disko.

Vi får våra nycklar och traskar iväg till vårt rum som ligger en liten backe upp och i ett annat hus än huvudbyggnaden.

Utsikten från vårt rum ser riktigt grönländsk ut, med hus, hundsläde, skoter och hundar. Hundarna syns inte så mycket, men de finns där och ligger ihopkurade som små bollar i gräset.

När vi installerat oss så går vi ut för en promenad, är lite nyfiken på hur staden se ut. 

Det första vi möter är en dagisgrupp som varit ner till stranden och samlat in lite strandfynd, gissar att det ska bli fina konstverk av dessa. 

Vi hejar på dem, för här hälsar alla på varandra. Förstår av deras strandfynd att det här är vägen till stranden och tar den.

Ser några valpar som busar runt, åtkommer till hundarna här i stan senare.

Något, förutom hundar och trappor, som är vanligt på Grönland så är det tvätt men det är nog bara på Grönland som du kan få en bild med tvätt och ett isberg som bakgrund.

Vi hittar ner till stranden, Den svarta stranden kallas den, namnet är inte så svårt att förstå för sanden är svart.

Solen skiner och vågorna bildar fina mönster på strandkanten.

Tänk att få bo så här med den här utsikten, inget jag skulle tacka nej till.

Utsikten varierar dessutom hela tiden. Isberg är inga beständiga berg de rör sig, de flyter, de spricker och de välter.

De förändras när man står och tittar på dem.

De ändrar färg och form med ljuset och när du förflyttar dig en liten bit. De dagar vi var här så tröttnade jag aldrig på att titta och iaktta dem.

Vill man bo nästan på stranden och uppleva dessa isberg från rummet så kan man boka en igloo.

Vi fortsätter vår promenad och kommer till kyrkogården.

Eqqissigitsi, stå det, kyrkogård trodde jag, men det betyder Var i frid. 

Ser lite speciell ut om vi jämför med våra kyrkogårdar, men så här färgrika var alla som jag såg. Inte så konstigt att det är konstgjorda blommor med tanke på klimatet.

Eftersom det inte finns så mycket jord, så transporteras det hit.

Sedan promenerar vi ner till den lokala butiken, den är stor och i två våningar. Där finns det mesta som man kan tänka sig att köpa, fast det mesta är dyrt. Det första jag såg då vi kom in var en stor soffa.

Sedan finns det, förutom frukt, grönsaker och vanliga matvaror även det mest nödvändiga för ett liv på ön. 

Alla varor kommer hit med fartyg. Ett fartyg ligger just nu i hamn och lossas.

På vintern då isen ligger tjock är det problem för då kommer det inga varor in till ön, då gäller det att ha lagt på lager så man klara sig till islossningen. Det går att flyga varor in med helikopter men man kan tänka sig vilket pris det blir på ett kg tomater med helikopterfrakt.

I eftermiddag ska vi gå en promenad runt i stan med Dannie, han ska berätta om området.

Mer om det  senare.

Nästa om Grönland

.

Lunch vid varma källor.

Vi ska göra ett lunchstopp vid Jargal Jiguur hot spring. När jag hör att vi ska stanna vid varma källor och kunna bada, där så kommer genast Blå lagunen på Island upp i mina tankar.

Campen vi stannar vid är en ganska enkel sådan, den enda som finns här vid de varma källorna.

Men har man badat i Blå lagunen, så känns det här som ett litet badkar. Vi träffar på det Amerikanska paret igen och jag får en bild på något mer än en tom pool. Vattnet var varmt och skönt, ska vara välgörande för kroppen också.

I väntan på maten tar vi en promenad  och träffar på en mongoliskt katt .... fast det är nog egentligen bara en katt i Mongoliet.

Vi tänkte gå bort till källorna, men floden fram till den sista ön var för djup och strid för att komma över torrskodda. Trots att vi hoppat och skuttat och byggt små egna övergångar med sten så ger vi upp och går tillbaka till campen och den väntande maten. Rören som går där borta, är de som leder det varma vattnet upp till campen och dess bassäng. Man får passa sig för att ta på rören, för de är heta.

Fast innan så passar vi på att hälsa på jakarna.  En av dem tar sig ett skönhetsbad.

De andra tittar bara lite förvånat på oss.

Jag brukar inte tycka att dumplings är goda, men de vi fick här var mycket goda.

Efter lunch tar vi bilen över floden och kollar in den varma källan. Här är det tvätt på gång.

Sköljer gör man som förr, i det rinnande vattnet.

Vattnet i hålet är väldigt varmt. Amdraa försöker känna efter hur varmt, men 70 grader stoppar man inte ner fingrarna i.

Vi lämnar de tvättande och åker vidare.

                                                            föregående --- nästa

Vi tar en till strandpromenad

Att tillbringa semestern vid poolen är inte det som jag mest uppskattar med att vara ledig och på resa, då är det trevligare att promenera på stranden. Speciellt här där stranden är fri från solstolar och det är mer lokalbefolkning än turister.

Många ägnar sig åt fiske.

Några fiskar med harpun.

För att fiska så behövs det agn, en del gräver upp sitt i sanden. Här är det de små kräftorna som är bytet.

De gräver hål i sanden.

Som man ser den kvickt kila ner i .

Men även en liten kräfta kan behöva mat, dagens fångst är en fluga.

En del fiskaffärer görs upp redan på stranden.

Strandfynd en vacker stjärna, de sveptes upp med tidvattnet och hamnade i små pölar på stranden.

Havet har grävt sig in i klipporna.

Coco Cabana istället för Copacabana.

Kvinnor på väg ut mot sitt fiske.

Man tager vad man haver, kanske det nya hattmodet.

Tvätt vid sanden, borsten är en sten.

Även barnen hjälper till.

Fina hus och lite till.

Gator på olika nivåer.

Ett vackert grönt hus.

Mittemot det grön finns det här svarta huset.

Vägen till höger om det svarta huset är så brant så den har stängts av för biltrafik.

När parkeringsplatserna inte räcker till gräver man ur källarvåningarna och gör garage.

Såg att det inte bara fanns tvättinrättningar för kläder i San Francisco, det fanns även hundtvätteri. Här kunde man lämna in sin mindre rena hund och hämta ut den rentvättad.

Kommer inte matte snart!

Allt i stan är inte vackert. Ska man byta lysrör så...

...gäller det att hålla i brallorna.

Även när man går på stan kan det vara bra att ha ett rejält tag i byxan.

Prylförsäljning.  

Tvätt på tork.