Eiríksstaðir - Där Sagorna Blir Verklighet

Ny dag och nya upptäckter, upptäcker ett berg där det ser ut som molnen fastnat på toppen.

Dagens första stopp blir vid Eiríksstaðir – platsen som är känd som vikingen Erik den Rödes (Eiríkur Þorvaldsson) och hans fru Þjóðhildurs forna hemvist och, inte minst, födelseplatsen för hans son, den store upptäcktsresanden Leif Eriksson.

Leif Eriksson (Leif den Lycklige), är den europé som är mest känd för att ha nått Nordamerika (Vinland) runt år 1000, Columbus kom dit 1492.

​Här i Eiríksstaðir står ett vackert rekonstruerat vikingalånghus, byggt med traditionella metoder med tjocka torvväggar och drivved. Det var här som vi fick veta varför torven är staplad i ett zickzackmönster, att det inte var för dekoration utan för att väggen skulle tåla markrörelsen.

Här mötte Sofie upp och berättade först om hur de anser sig vara säkra på att hittat platsen för där Erik den Rödes gård låg och hur huset var byggt. I närheten finns de ursprungliga ruinerna av två byggnader från 900- till 1000-talet. Dessa utgrävningar ligger till grund för hur rekonstruktionen ser ut.

I förstugan till långhuset finns det en del vertyg att beskåda.

Att kliva in var som att resa tusen år tillbaka i tiden! Inne i den dunkla, varma hyddan, med elden sprakande i den centrala härden, satt vi i en och en halv timme, helt fängslade av hennes berättelse.

​Vi hade turen att möta en helt otrolig berättare. Vår guide Sofie, var inte bara kunnig utan levandegjorde sagorna om Erik den Rödes äventyrliga liv.

Hur hon berättade om hans exil från Island och Leifs otroliga färd till "Vinland" (Nordamerika). Tiden bara rusade iväg. Det var en intensiv och personlig upplevelse som verkligen gav liv åt den isländska sagan.

​En av de fascinerande detaljerna vår berättare tog upp handlade om hur Grönland fick sitt namn.

​Innan Erik den Röde anlände och bosatte landet, var det mest känt i vikingavärlden som Gunnbjarnarsker – alltså "Gunnbjörns isiga skär," efter vikingen som först siktade dem. Inte direkt det mest inbjudande namnet, eller hur? Tänk dig kontrasten Gunnbjörns isiga skär" mot "Grönland.

​Ett smart drag av en man som verkligen visste hur man säljer in en idé – och ett helt land!

​Så när Erik sedan blev förvisad från Island på grund av en serie dråp (manslag) som han begick under fejder med sina grannar, dömd han av det lokala tinget till tre års bannlysning.

Då utforskade han det stora landet i väster och beslöt sig för att starta en ny bosättning där. Men hur lockar man folk att segla över det stormiga havet till ett främmande land? ​

​Genom briljant marknadsföring!

Sedan har vi det där med vikingar och hjälmar.

Vår guide Sophie på Eiríksstaðir gav oss en rejäl tankeställare om hur livet på vikingatidens Island faktiskt såg ut. Glöm Hollywoods bild av vikingar som springer runt i rustning och glänsande stålhjälmar med horn! Denna ikoniska look är en ren myt. 

​Hon påpekade att i arkeologiska utgrävningar på Island har man funnit endast 23 svärd och den enda nästan kompletta vikingahjälm som hittat är den berömda Gjermundbuhjälmen som hittades i Norge. Den var helt utan horn, eftersom de vore livsfarliga i strid.

Myten föddes faktiskt på 1800-talet, främst av kostymdesignern Carl Emil Doepler till Richard Wagners operacykel Nibelungens ring (1876). Han ville göra vikingarna dramatiska och heroiska på scenen, och sedan dess har den fiktiva hornhjälmen dominerat populärkulturen!

​Hur var det med svärden då?

​Till skillnad från Norge och Danmark, där vikingarna ofta var professionella krigare och plundrare, var bosättarna på Island primärt bönder och nybyggare. Dyra smidda vapen som svärd och hjälmar var statusföremål – oerhört kostsamma att importera och svåra att tillverka på ön. En bonde prioriterade troligen verktyg, djur och mat över ett pråligt svärd.

​Så vad slogs de med? När konflikter uppstod – och det gjorde de ofta, som man kan läsa i sagorna – var den isländska lösningen genialt enkel och billig: Sten.

​Island hade, och har, ett oändligt förråd av vulkanisk sten! De flesta strider under sagatiden var snarare snabba, våldsamma uppgörelser mellan grannar eller klaner, och då var en hårt kastad sten minst lika effektiv som ett tungt svärd.

Den här lilla killen från Holland, som fick prova brynja, hjälm och svärd, höll med om att i den utrustningen var det inte lätt att slåss eller försvara sig.

Vikingarna behövde kläder också, och får hade de. Av ullen spanns det garn med så här enkla redskap.

De hade även kunskap om hur de skulle färga sitt garn. Finns mycket färg i växtriket.

Enkel vävstol. 

På golvet stod några skålar, tillverkade av lavasten, de användes som oljelampor.

Det var så finurligt ordnat att det inte var bestämda tider. När man betalat inträdet var det bara att gå in och sätta sig. När Sofie kommit till slutet på berättelsen började hon nämligen om, och man kunde gå när man hört klart. Vi var först på plats, och när vi gick satt de som kommit in senare kvar.

Det här är Hnefatafl ett gammalt nordiskt brädspel, ofta kallat "vikingaschack".

​På parkeringen finns det anvisade platser för besökande skepp - förlåt, jag menade buss.

Om du vill känna historiens vingslag och bokstavligen sitta i likadant hus som en av historiens mest kända vikingafamiljer, är Eiríksstaðir ett absolut måste på resan genom Island.

Och kom ihåg att saga på Island inte är som 'sagan om Rödluvan', utan är mer som legend eftersom saga här betyder "det sagda ordet".

Fortsättning finns här

Stöng

Vi fortsätter vår resa och i dag tar vi första stoppet vid  Stöng, en vikingagård.

Stöng är inte vilken gård som helst. Namnet är förknippat med en man som en gång levde här: Gaukur Trandilsson, en viking från 900-talet som enligt isländska källor var både modig och ovanligt mild till sinnet.

Gaukurs gård låg inte exakt där vi befinner oss nu, utan en liten bit härifrån. Men på denna plats har man byggt upp en rekonstruktion av den ursprungliga gården.

Den här rekonstruktionen av gården byggdes 1977 för att bevara och levandegöra platsens historia, den ligger några kilometer från originalplatsen. Den kallas Þjóðveldisbærinn Stöng – en sagaåldersgård där besökare kan uppleva hur livet kan ha sett ut under Islands tidiga bosättning.

Att stå här, omgiven av grönskande dalar och mäktiga berg, och blicka ut över en plats där människor levde för över tusen år sedan, är som att kliva rakt in i en saga. Det är lätt att föreställa sig hur elden sprakade i härden, hur får betade på sluttningarna och hur Gaukur kanske själv blickade ut över samma vyer.

Gaukur Trandilsson nämns i Njáls saga som fosterbror till Ásgrímur Elliða-Grímsson, men deras vänskap fick ett tragiskt slut. Enligt traditionen dödades Gaukur av Ásgrímur efter en konflikt, och hans egen saga – Gauks saga Trandilssonar – har tyvärr gått förlorad. Ändå lever hans namn kvar.

En runinskrift på Orkneyöarna berättar att en man ristade runor med en yxa som en gång tillhört Gaukur – ett gripande bevis på att hans minne färdades långt bortom Islands kuster. Kanske var han en hjälte som föll offer för både svek och tidens glömska, men här vid Stöng känns hans närvaro fortfarande påtaglig.

Den ursprungliga gården täcktes av aska år 1104 när vulkanen Hekla hade ett av sina mest förödande utbrott, ett som ödelade över 20 gårdar i området. När arkeologer grävde ut platsen 1939 fann de ett ovanligt välbevarat långhus, dolt under pimpsten i över 800 år. Boningshuset var cirka 30 meter långt, med tydliga spår av vardagsliv: en smedja, ett förråd där mat förvarades i syrad vassle – och till och med rester av ett dass.

Man hittade också en liten kyrka och gravplats, vilket visar att kristendomen redan fått fäste här under 1000-talet.

Det enda tråkiga är att vi är så tidigt på plats att gården ännu inte har öppnat, så vi kan inte gå in. För att hinna med allt vi vill se var vi ändå tvungna att starta tidigt på morgonen. Vi ändå betrakta gården utvändigt och föreställa oss hur livet tedde sig här när byggnaderna sjöd av liv.

Gavlen är iögonfallande, men den dekorativa torvstrukturen är inte bara till för syns skull. Islands vulkaniska jordmån rör på sig, och torven är staplad i ett zickzackmönster för att öka stabiliteten och förhindra ras.

Det är en lite speciell dag i dag för min make Rune fyller år, så vi passar på att ta en familjebild i portalen till gården. En finurlig detalj vid portalen är stolpen framför ingången, där en urholkning fungerar som en fast selfiepinne. 

Vi ställer en mobil där och får med hela gänget, finurligt va!

Den ursprungliga gården låg inte långt härifrån, intill den magiska ravinen Gjáin där vattenfall, lavaklippor och frodig grönska skapar en nästan sagolik kuliss. Dit ska vi bege oss senare, men först stannar vi vid parkeringen där en skylt visar vandringsledens början.

Skylten för vandringsleden tycker vi ser ut som om det är seniorer (läs gamlingar) som är ute och vandrar. Passar oss två som är lite äldre i sällskapet,

Så sagt och gjort vi vandrar iväg.

Vi vandrar genom ett vackert landskap som påminner om de svenska fjällen där vi tidigare gått.

Det är lätt att förstå varför människor valde att bosätta sig här – trots det karga klimatet erbjuder dalen både skydd och skönhet.

Vi går över en bäck.

En bro är iordningställd över bäcken. Trappan ner var brant, så pass brant att jag valde att gå ner baklänges, tur det för nedersta trappsteget var så högt att jag hade inte klarat att hålla i mig med min onda hand. 

Efter att ha gått ett stund och fått en skön promenad, alltid bra att komma ut och röra på benen efter att ha suttit i bilen.

Utgrävningen av gården, ligger bara en liten bit bort och vi inser att vi även här är för tidiga. Platsen är fortfarande stängd och det skyddande huset över den arkeologiska utgrävningen döljer det mesta, så det finns inget att se just nu.

Om någon är nyfiken på det ser ut så finns det bilder på den här sidan. här sidan.

Vi återvänder till bilen för nu ska vi åka till  Gajgn.

Sedan fortsatte vi till Gjáin, om det kan du läsa här.