Bella och Ari

Efter visiten på Hötorget i söndags gick jag till Bella Picturas fina utställning hos Galleri Ciresia vid Mariatorget på Söder i Stockholm. Vid tillfället var det ett fåtal besökare och Sofia Andersson tog sig tid att titta på utställningen tillsammans med mig. Jag ställde naturligtvis en hel del frågor kring bilderna och Sofia svarade på det mesta. Ni som ännu inte sett utställningen har fortfarande tid att göra det. Den pågår fram t o m 18 augusti. Den kan verkligen rekommenderas för där finns flera fina bilder. Jag tackade Sofia för väl omhändertagande och gick ut i den sköna kvällen.

Vid ett bord utanför galleriet satt en man i vit kavaj och vita byxor. På huvudet hade han hatt. Han diskuterade ivrigt med två kvinnor. Vem kan det här vara tänkte jag? Det kanske är någon känd fotograf, tänkte jag först, för jag såg att det låg en kamera på bordet där han satt. Jag tog fram min Yashica 124G och märkte att jag glömt att sätta i ny film. Jag gick in i en port och satte i en ny rulle. Under tiden hade de två kvinnorna avlägsnat sig.

Jag gick fram till mannen och frågade om jag fick ta några bilder. Det gick alldeles utmärkt så jag tog snart de tolv rutor jag hade till förfogande. Mannen tyckte att jag hade en väldigt fin kamera och bjöd mig sitta ned. Han berättade att han arbetade på en facktidning och att hans stora intresse var konst, poesi och musik. Okunnig som jag var frågade jag vad mannen hette. Ari svarade han; Ari Eskelinen.

Ari berättade att han tillsammans med några andra var i full färd med att planera en KonstPoesiMusik - Vernissage i Galleri Ciresia den 21 augusti. Alltså i samma galleria som Bella Pictura har sin utställning. Ni kan läsa om vernissagen här:

http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1160927

Jag vill inte kopiera in några av Aris texter här i bloggen för det berörde vi aldrig i vårt samtal. Däremot fick jag tillstånd att publicera mina bilder på honom. Hans texter finns att läsa här:

http://www.poeter.se/arie

Vi hade ett långt och mycket trevligt samtal som naturligtvis handlade om foto och övrig konst, men även om musik och bostadssituationen för många i Stockholm. Ari visade även hur Facebook fungerar, för en icke-ansluten som jag. Tiden gick fort och de två kvinnorna återvände och tillsammans med Ari fortsatte de att diskutera kring den kommande vernissagen. Jag tackade för mig och promenerade genom stan till centralen. Ni som har möjlighet, kom till Galleri Ciresia den 21 augusti. Det blir nog en fantastiskt spännande tillställning. Tyvärr kan jag inte komma själv för jag ska till Göteborg på 60-års kalas.

Här följer några bilder jag tog under vår diskussion:

Tack Ari för en väldigt trevlig pratstund!

På återseende

/Torbjörn

Först Hötorget sedan Bella och Ari

Nys hemkommen från en tur till Öland gjorde jag i söndags en sväng till Stockholm. Det var ett tag sedan så det kändes fint att trängas med lite turister på centralen. Naturligtvis började jag med att skanna av Hötorget för att se om där fanns något intressant att köpa på loppmarknaden och/eller om där fanns några intressanta fotomotiv. Det fanns bl a några dragspel och gitarrer till salu. Kollade några gitarrer. Bl a en Lucky 7 från 60-talet. Jag hade några kompisar som när det begav sig köpte den gitarren. Vad jag minns så var den svårspelad och lät billigt. Jag skaffade mig en tolvsträngad Bjärton i stället. På avbetalning. Den lät som en hel orkester tyckte jag. Då. Eftersom jag var omyndig måste min far godkänna köpet (Hagströms musik i Gävle) via telefon. Han grymtade lite för jag hade naturligtvis inte frågat om lov innan jag for. Men jag sommarjobbade så det var mina pengar det handlade om. Ack ja. Banne mig om inte Göingeflickorna hade en likadan :).

Jag testade en av de akustiska gitarrerna och den skorrade. Naturligtvis var den spräckt. Det var många som trängdes kring en till synes fin elgitarr av märket Ibanez. Men jag tror att man ska akta sig för att lägga ut stora summor på musikinstrument på det där stället. Det fanns en del fotoprylar att titta närmare på. Många dock i bedrövligt skick. Ett Pentacon 1.8/50 mm med M42-gänga kollade jag på ett tag. Vad jag kunde finna ut så var det helt brukbart. Fast smutsigt förstås.

Trängseln bland framförallt musik- och bokstånden fick mig att till slut enbart koncentrera mig på att ta några bilder. Jag hade ett nyköpt, på eBay, Super Takumar 3.5/135 mm med M42-gänga som jag via adapter monterat på min Sony A850. Optiken är jättefin med kristallklara glas. Inväntar en ny M42-adapter, också köpt på eBay, med fokusbekräftelse som underlättar fokuseringen väsentligt. Jag hade också min Yashica 124G TLR med mig. Några japaner med senaste kamerorna från Canon och Nikon, plus långa objektiv som släpade i marken, log överseende när de såg min Yashica. Jag pekade då med den mot deras kameravidunder och sa, med övertygelse i rösten:

- This one is better!

- Haha (på japanska) blev svaret, plus en del huvudskakningar förstås.

Nåja, visst är min A850 en fantastiskt bra kamera men det är ändå kul att ibland återvända till de gamla, fina analoga kamerorna. Det är också nyttigt att fräscha upp de grundläggande reglerna för fotografering och samtidigt är det kul att ta hand om filmen efteråt med framkallning, torkning och insättning i album. Givetvis med några anteckningar om plats, datum, film, framkallare, spädning, temperatur och tider. Jag gillar det här pysslandet. Innan jag skannar in fler bilder har jag bestämt mig för att skaffa mig en ny skanner. Den jag har, Epson 4870, är i fantastiskt fint skick och ger filer med bra kvalitet. Trots det vill jag ha en ännu vassare skanner och i kväll beställde jag en Epson V750. Eftersom jag numer, när jag fotar analogt, mest fotar i mellanformatet så var valet enkelt. Jag hade naturligtvis kunnat välja den något billigare V700 men då hade jag inte fått den fullständiga versionen av Silverfast. Jag säljer gärna min gamla till någon här på FS.

Nog med prat. Här kommer lite bilder från mitt senaste besök på Hötorget:

Ny giv

Sökare på drift

Vi har varit på turné

Spaning

Snabba ryck

Det här var bilder tagna med Yashica-Mat 124G, en gammal, hederlig TLR-kamera. Jag har använt Fuji Acros 100 ISO som jag testar lite i sommar.

Här kommer några bilder som är tagna med Sony A850 och med det gamla objektivet Pentax Super Takumar 3.5/135 mm. Det är ett manuellt objektiv från 60-talet som verkar lovande.

Delilah?

Kaffepaus

Sakkunniga

- Ja, men Bella och Ari då? Det står ju ingenting om dem, undrar ni säkert.

- Lugn, bara lugn. Jag har lagt in en påannonsering om vad som kommer i min nästa blogg. Så "stay tuned".

På återseende

/Torbjörn

Visst är väl Trosa en idyll, eller...

Efter besöket på den trevliga fotoutställningen i Gnesta i lördags slog jag följe med Claes Wåhlin till först Stendörrens naturreservat, strax söder om Studsvik, och sedan till Trosa. Det var mitt första besök på Stendörrens naturreservat och det blir säkert fler för där är väldigt vackert med flera små öar ihoplänkade med hängbroar. Denna dag satt det många på klipporna och solade sig och åt sin medhavda matsäck.

Claes och jag gick en kort runda och tog några bilder, mest på gamla förvridna trädstammar. Sedan for vi till Trosa.

Innan det här besöket så var det säker 15 år sedan jag var i Trosa. Jag mindes staden, vid världens ände,  som en liten idyll med gamla hus, serveringar och så naturligtvis ån som delar staden. Jag minns att vi då letade efter miljöer där Hedebyborna spelades in. I alla fall så hittade vi nu en parkering till slut och klev ut ur våra bilar. Vi möts av mycket hög och skrällig musik. Den hörs lätt över hela stan. När vi kommer ned till ån går vi över bron och fortsätter en bit nedåt gästhamnen. Musiken fullkomligt dånar. Vi hade tänkt oss ta en kopp kaffe på en uteservering och njuta av idyllen men oljudet gör oss förbannade. Till slut finner vi varifrån oljudet kommer. En restaurang har riggat upp en musikanläggning på uteserveringen.  Vi kan bara se ett fåtal människor där och vi undrar naturligtvis för vem musiken spelar. Kan det verkligen vara tillåtet med sådan hög ljudnivå?

Med risk för att kallas grinig gubbe ställer jag i alla fall den frågan. Jonas Svedin tyckte i ett blogginlägg att alla som gillar fin gråskala är nördar. Jag gillar fin gråskala så helt klart är jag nörd också. Nörd eller grinig gubbe? Vilket är värst? Nörd är väl nästan en hederstitel i dessa dagar. Nästan i nivå med en akademisk docent. Så epitetet grinig gubbe är väl värst då. Skit samma det är ett förbannat ohyfs som den där restaurangen håller på med. Vi gick en sväng till gästhamnen och tittade på alla fina båtar som låg där. Sedan gick vi tillbaka till våra bilar och for därifrån. Utan att ha druckit kaffe.

Tystnad är en bristvara i dagens samhälle. Tänk om Trosa kunde erbjuda sina besökare den bristvaran.  Det skulle säkert uppskattas av den stora majoriteten. Tänk att få sitta på ett trevligt utecafé och slippa höra hög, skrällig musik och blippandet från mobiler. I stället erbjuds björkars sus, ljudet av besökare som oblygt sörplar hett kaffe, fraset av färska wienerbröd, dunket från en fiskebåt och sist, men inte minst, det tysta sorlet från människor som pratar (?) med varandra.

Här bjuder jag på en tyst kavalkad av bilder från Trosa:

Langen går

Flaggstänger

Strandpromenaden

Motorbåtar

Mast vid mast

Trosaån

På återseende

/Torbjörn

Möte med en överårig sjuttonåring

För en tid sedan köpte jag en Yashica 124G på eBay. Det är en tvåögd spegelreflexkamera med inbyggd exponeringsmätare. Batteriet som driver exponeringsmätaren var ursprungligen av kvicksilver (PX625) och tillverkas inte längre. Från The Small Battery Company i England köpte jag en batteriadapter  ( MR9) och ett vanligt klockbatteri ( 386 silver oxid) som ersätter kvicksilverbatteriet. Det fungerar klockrent :).

När jag öppnade paketet med Yashican så låg där också en svartvit film. En Ilford HP5+ med utgångsdatum 1993! En överårig sjuttonåring m a o. I går kväll tog jag en tur på landsbygden för att testa filmen. Vädret var mestadels mulet och grått så ljuset var lite tråkigt. Men en film ska väl klara av lite gråväder också tänkte jag och drog i väg med Yashican.

Filmen framkallades sedan 12 minuter i Xtol enligt databladets rekommendationer. Nu ska man ju i regel öka framkallningstiden när det gäller gammal, utgången film men jag vill inte ha överframkallade täta negativ som är knepiga att skanna så standardtiden fick gälla. Resultatet blev lite grynigt. Nu känner jag inte till karaktären på den här filmen vid normal användning men jag antar att den då är lite renare.

I alla fall här är några exempel från gårdagens testrunda.

En modern Atila i Alsike

Vetefält i Lagga

Nyfikna kossor och en tjur i Knivsta

Vetefältet från en annan vinkel

När vi ska ta adjö kommer också kalven fram

Vad tycker ni om resultatet? Användbart?

På återseende

/Torbjörn

Mannen från Lagga

- En sådan där kamera hade min far också, sade mannen från Lagga. Tänk att de fortfarande finns kvar och fungerar, fyllde han i. Hur gammal är den?

Jag hade tagit med mig Rolleiflexen och två rullar T-max 100 till Uppsala för jag hade inget särskilt för mig. En rulle var redan tagen och nu stod jag utanför Domtrappkällaren och spejade efter något intressant motiv. Precis då dök mannen från Lagga upp.

- Jodå, visst fungerar den här gamla Rolleiflexen, svarade jag. Men jag vet inte hur gammal den är. Förmodligen från mycket tidigt 40-tal, eller möjligen t o m från 30-talet, drog jag till med. Jag har försökt åldersbestämma den med hjälp av Rolleiflexsamlare på nätet men jag har inte kunnat hitta serienumret och det måste man ha. Det brukar sitta här uppe nedanför ljusschaktet, sade jag medan jag pekade på platsen där det borde ha funnits ett serienummer. Ibland tror jag att det här är en hybrid med hoplock från flera olika kameror.

- Har du provat med C14-metoden, undrade mannen från Lagga?

- Nej, inte ännu, svarade jag med ett leende. Den är nog för färsk för det misstänker jag. Men det är ju märkligt att det inte finns något serienummer.

- De där tillverkades i Tyskland va' , frågade mannen från Lagga?

 - Jo, det här är tysk kvalitet rakt igenom, svarade jag. Mekaniken är fortfarande helt intakt. Men, som sagt var, något serienummer verkar inte finnas på just det här exemplaret.

- Den kanske specialgjordes till Hitler, eller Eva Braun, utbrast mannen från Lagga! Hitler ville säkert inte ha något serienummer på kameran så därför lät man kanske bli att på just det här exemplaret gravera in ett. Så kan det vara.

- Så kan det naturligtvis vara, svarade jag. Det är kanske t o m den troligaste lösningen på gåtan. Egentligen borde man inte ränna omkring på stan med en sån här dyrgrip.

- Jag har ett uthus på tomten, fortsatte mannen från Lagga, där jag låtit installera ett niotillhållarlås. Du kan få förvara kameran där om du vill. En dublettnyckel fixar jag lätt.

- Tack för erbjudandet, svarade jag, men jag är beredd att ta lite risker när jag fotograferar. Det ökar tillfredsställelsen och man känner att fotograferingen ger ett mervärde, förutom själva bildtagandet.

- Du gör som du vill, avslutade mannen från Lagga. Trevligt att råkas. Jag måste uträtta en del saker innan jag åker hem till Lagga.

Med de orden ringande i öronen var mannen plötsligt som uppslukad av jorden. Folk omkring mig tittade underligt på mig och jag kände mig helkonstig. Vart tog han vägen? Var det hela inbillning? Stod jag och drömde på blanka eftermiddagen?

När jag senare på kvällen kom hem framkallade jag de två filmerna på en gång. Fanns mannen med på någon av filmerna? Spänningen gjorde att jag naturligtvis klantade mig och tappade den sista filmen när jag skulle hänga upp den i duschen. Jag kollade snabbt igenom filmen men kunde inte se någon man på någon av rutorna. Jag kollade en gång till. Långsammare. Minnsann, på näst sista rutan där står han. Mannen från Lagga. Genomsvettig stänger jag dörren, går ut i köket och diskar dosan.

Mannen från Lagga

På återseende

/Torbjörn